[Strv102r]

Tja, med tanke på mängden tillkommande federala förband så är det väl ett long shot i bästa fall. Men alternativet hade varit att passivt bara vänta på den kommande motstöten, eller göra det speltekniskt bästa, packa ihop och lämna kartan samma väg jag kom in då jag inte tror jag kan ta min närmare PITTSBURGHS LANDING och hålla nig kvar där till slutet. Då jag ännu har mindre förluster så vinner fienden bara taktiskt om jag backar ur, men om jag stannar och tar större förluster i slutet så vinner han strategiskt. Egentligen behöver fienden inte göra någon motoffensiv. han vinner ju taktiskt på att bara hålla mig borta från PITSBURGHS LANDING. Så spelet kunde mycket väl ta slut nu om vi båda ansåg att det är så bra det behöver/kan bli. En speltekniskt  bug kanske.Men både jag och motspelaren tycker väl att det vore lite väl mycket västgötaklimax över det. Så the killing goes on...

[Strv102r]

Läget 0720, 7 april. Jag har avbrutit anfallet vid CLOUD FIELD igen. Jag kom ingenstans och mer federala förband var på väg. Jag vann nog lite i de relativa förlusterna men framför allt i att fienden nu överskattar min offensiva förmåga i det området och håller sig defensiv och binder fast en rejäl reserv bakom som inte kan delta i hans nya anfall mot Woods brigad i centern av linjen.



I täten på hans nya anfall i centern går Raith och McDowall. Både de ganska slitna brigaderna slås tillbaka av Woods brigad men Bruce som är fräsch och följer bakom tar sig in i min linje och tar två batterier. Jag är svagare än de federala totalt och har en längre linje så det blir tunt och jag har inte mycket att gå till motanfall med. Sätter han in fler av sina brigader bakom för att fullfölja kan katastrofen vara nära. Dags att börja falla bakåt med hela denna linje känns det som.

[Strv102r]

Läget 0720, 7 april. Jag har avbrutit anfallet vid CLOUD FIELD igen. Jag kom ingenstans och mer federala förband var på väg. Jag vann nog lite i de relativa förlusterna men framför allt i att fienden nu överskattar min offensiva förmåga i det området och håller sig defensiv och binder fast en rejäl reserv bakom som inte kan delta i hans nya anfall mot Woods brigad i centern av linjen.



I täten på hans nya anfall i centern går Raith och McDowall. Både de ganska slitna brigaderna slås tillbaka av Woods brigad men Bruce som är fräsch och följer bakom tar sig in i min linje och tar två batterier. Jag är svagare än de federala totalt och har en längre linje så det blir tunt och jag har inte mycket att gå till motanfall med. Sätter han in fler av sina brigader bakom för att fullfölja kan katastrofen vara nära. Dags att börja falla bakåt med hela denna linje känns det som.

[zilver]

Pistoler i fronten. Inget vidare. Kan i princip lika gärna ha högafflar. Nord borde kunna braka igenom fronten rätt lätt. Helt rätt att gå rakt mot Glover och Jones Field. Syd håller tre turns. Max.

[Strv102r]

Pistoler i fronten. Inget vidare. Kan i princip lika gärna ha högafflar. Nord borde kunna braka igenom fronten rätt lätt. Helt rätt att gå rakt mot Glover och Jones Field. Syd håller tre turns. Max.

Kavalleri var ju den enda reserv jag hade, och den räckte för att slå tillbaka det första federala anfallet. Nu har jag inget mer och är benägen att dela din bedömning. Måste nog göra något...

Å andra sidan så är spelet slut och jag har facit. Har bara inte hunnit med bildhantering.  

[Strv102r]

Mina begränsade resurser för motanfall räcker inte till utan Woods brigad trängs bakåt och Bruces federala brigad tar två batterier.

Jag tar och bröstar upp alla batterier på hela det frontavsnittet och börjar dra dem och trosskolonnerna bakåt. Infanteriet backar så fort de kan också och detta medför att bara begränsade stridskontakter uppstår. Ännu vill jag inte ge intrycket av en total urdragning utan bara av en lokal dito, så längs den övriga fronten sker bara små, men viktiga förändringar, i gruppering som att omgruppera framskjutna delar bakåt över åar för att underlätta urdragningen. Efter lite tid tar Stathams brigad närmast floden mitt i skogen också och bröstar upp pjäserna och dra dem bakåt men i övrigt är det fortfarande bara i väster som jag drar ur. De federala följer efter men ganska försiktigt. Bara mindre stridskontakter med ett par regementen. Därefter tar jag och bröstar upp resterande batterier och drar ur dem i skydd av infanteriet som stått kvar och som nu helt är bakom en bäckravin. det medger snabburdragning medan eventuella förföljare måsta ta sig över ravinen vilket sinkar dem och sedan kommer han få mycket svårt att komma ifatt. Jag grupperar kavalleri längs vägar som skydd för urdragningen. Läget ser då ut som bilden nedan.



Att fortsätta spelet blir bara en massiv brickförflyttningsövning då bara enstaka stridskontaker med några hundra mans förluster är möjliga. Min urdragning har i mitt tycke varit genomtänkt och fungerat. Jag kommer undan med en intakt armé efter att ha tilldelat fienden ett hårt slag och jag har lyckats bättre än historiskt då jag har mindre förluster än fienden, även om jag liksom historiskt misslyckts krossa Grants armé för att sedan kunna vända mig mot Buell och därefter mot Pope. Speltekniskt ger det unionen en taktisk seger mot den historiska strategiska. Reellt är det dock ett lika stort fiasko som historiskt. Tre unionsarméer står kvar långt söder i TENEESSEE och är operativa samtidigt som min armé tagit egna massiva förluster. Johnston har dock överlevt i motsats till historien. Förloppet har varit historiskt i det stora hela men lite snabbare. Beauregard drog ur ca 1330 historiskt medan vi bröt för urdragningen ca 0800. Första dagen blev blodigare än historiskt och jag kom inte lika nära PITTSBURGHS LANDING längs floden som de gjorde, men som sagt, jag tog relativt mindre förluster.

Butcher´s bill:

CSA: 13200 KIA & WIA, 4300 MIA varav 2200 POW. De federala tog 6 pjäser.

USA: 12700 KIA & WIA, 6800 MIA varav 3800 POW. Rebellerna tog 42 pjäser.

Bilderna nedan visar förluster på chefer.

[zilver]

Det är väl en rimlig tolkning. Strategiskt är resultatet ungefär detsamma som historiskt. Shiloh var något av en chansning som inte gick hem för syd. En extra bonus för Syd i detta spel är dock att Braxton Bragg uppenbarligen tog sin Mats ur skolan (casualtylistan). En intressant fråga är hur A.S. Johnston hade skött sig om han hade överlevt Shiloh. Kul AAR.

[Strv102r]

Tack för uppskattningen!

A S Johnston hade nog fått gå efter Shiloh om han överlevt. Han hade ju dalat radikalt i poluraritet efter misslyckandena i Kentucky (utom hos Jefferson Davis vilket i sig har betydelse). Fort Henry och Donelsons samt Nashvilles fall uppfattades ju som katastrofer. Som jag förstår det motiverades anfallet vid Shiloh lika mycket av hans behov av personlig revange som av strategiska hänsyn. Och Bragg skadades i vårt spel, inte död än. Efter Beauregards sjukskrivning efter Corinth fälttåget (se tråden om Army of the Heartland) skulle han kunnat ta över som historiskt.

Avalanche Press hade en artikel om Bragg nyligen där han omvärderades lite. En förkärlek för frontalanfall, men de hade ju de flesta i detta krig. Pickets charge, Fredicksburg, Cold Harbor etc etc,. Även hyllade befälhavare genomförde kostsamma sådana. Bragg må ha misslyckats som taktiker, men som operativ chef med strategisk förståelse är det frågan om han inte var i samma klass som Lee. Idén bakom fältåget i Kentucky som slutade vid Perryville visar en klok strategisk idé och ett väl genomfört fälttåg, men Perryville var ett uselt genomfört slag. Bragg respekterades av sina motståndare men inte av sina underlydande vilket kanske har mer med hans personlighet än något annat att göra. I moderna termer hade han nog mått bra av en ledarskapsutbildning där han lärt sig hur man skapar gemensamma målbilder, effektiva organisationer och får sina underlydande att växa snarare än att kväva dem eller skapa personliga fiender. Det kanske ligger i tiden att omvärdera för även Lee och Jackson har ju omvärderats på sistone. Fast de mer åt det negativa.

[zilver]

Är det inte en generell observation att historieskrivningen behöver sina vita hjältar och sina svarta skurkar, när verligheten nästan alltid är mer komplicerad? I vilket fall är det väl just oförmågan att kommunicera med sina underlydande som var den största kritiken mot Bragg. Det.ska väl noteras att mycket av den kritiken levereras av Longstreet och D H Hill som inte alltid själva var fläckfria. Bragg blev duktigt utmanövrerad innan Chickamauga och genombrottet i det slaget var något av en tillfällighet. Longstrett anföll just som en enhet ur nordstatsarmen drog sig ur linjen. Till Braggs försvar ska nog ställas att han i exempelvis Chickamauga hade en del nya befälhavare att hantera, Longstreets kår, samt en del märkliga individer,  biskop Polk exempelvis, under sitt befäl.

Det är lätt att misstänka att A S Johnston gjorde en James Dean och dog i rättan tid för att bevara sitt goda rykte.

[magnus lindström]

Angående DH Hill som jag har rätt dålig koll på kvalitetsmässigt, ska vad jag har förstått ha varit en rätt besvärligt person. Någon skrev något i stil med: "Efter Jacksons död så kunde DH Hill ha tagit över hans enheter och södern hade förlorat kriget [snabbare]"

Vad jag har hört om Braggs Kentuckyäventyr så har det inte varit positivt, en oförmåga att koncentrera de tillgängliga styrkorna vilket ledde till det lilla slaget vid Perryville och att hela fälttåget resulterade i ingenting. Lee uppnådde förvisso ingenting med sina äventyr norrut heller, men han lyckades åtminstone koncentrera styrkorna vid Sharpsburg och Gettysburg. Lees genomförde faktiskt en offensiv okt-nov 1863 också, den är allt som oftast förbisedd, den resulterade vad jag förstår inte i någonting och kanske är det så tyst om den för att det inte passar in i bilden av Lee.

Angående nya enheter vid Chicamauga så dök väl dessa upp efter att Bragg blivit utmanövrerad och förlorat Chattanooga. Från Chattanooga till Chicamauga så lyckades ju en viss Rosecrans att omvänt gå från toppen till botten. Anseende svänger snabbt

[Strv102r]

Perryville var inget bra exempel på kraftsamling direkt. Inte av Buell heller. Men idén bakom Kentucky fälttåget var smått genial. Raskt tog Bragg initiativet och förflyttade operationerna från det egna territoriet in på vad fienden trodde var vunnen mark. Förutom det positiva i detta för östra Tenneessee så var det ett politiskt genidrag som visade att södern inte var tandlös. Problemet var väl att då Buell inte slogs avgörande vid Perryville och Bragg/Smith fick marschera hem igen blev det en skrift i vatten. Precis som Lees återtåg efter Antietam. Men själva idén är ett bra exempel på manöverkrigföring på den operativa nivån.

[magnus lindström]

Jo sett ur den synvinkeln så kan man ju säga att Bragg lyckades bra där Hood misslyckades. Men det beror ju lite på hur motståndaren beter sig också

[Strv102r]

Jo sett ur den synvinkeln så kan man ju säga att Bragg lyckades bra där Hood misslyckades. Men det beror ju lite på hur motståndaren beter sig också

Det är just det som är den springande punkten. Att det bästa fienden kan göra för att kontra dina åtgärder också är det bästa för dig. Att utmanövrera honom så att hans logiska motåtgärd blir hans undergång. Lätt att säga. Svårt att åstadkomma. Men det är väl det som skiljer oss vanliga klåpare och medelmåttor från genierna... Jag kan föreläsa och exemplifiera det i timmar. Men göra det själv? Har väl lyckats några gånger i kommersiella spel mot andra klåpare... Utbildning i taktik går faktiskt inte ut på att skapa genier utan minimera antalet klåpare. Att se till att så många som möjligt kan rita så att man kan se vad det föreställer. Hur utbildar man en Picasso?

[zilver]

Det där gäller nog ledarskap i allmänhet. Ett geni kan göra så en organisation fungerar bättre, men en kass ledare kan vara en ren katastrof. Fördelen med att föra kriget till fi under ACW var förvisso att det höll nord upptagna, men i sak måste jag nog hålla med om att effekten i övrigt var begränsad. Lee hade aldrig någon praktisk möjlighet att ta Washington och vare sig Lee eller Bragg hade någon egentlig möjlighet att behålla erövrad terräng. Det dem kunde hoppas på var att fi skulle anfalla dem på deras villkor, men det gick så där. Antietam/Sharpsburg var ett slag Lee borde ha avstått ifrån, Gettysburg var heller ingen succe. Samtliga stora segrar för syd kom på eget territorium. Första och andra Bull Run, Fredricksburg, Chancellorsville, Chickamauga...

[Strv102r]

Bloody April är ett stort spel som tar tid. Med lägre förluster första dagen hade det tagit ännu längre tid andra dagen då jag nog kunnat försvara längre. Bokföringen är en stor faktor i tidsåtgången. Ammunition, utmattning och förluster inklusive desertörer dubblar tidsåtgången. I senare versioner av spelet är detta förenklat med BCE (brigade combat effectiveness) som slår samman förluster och utmattning till en funktion på brigadnivå och det visade sig inte så förvånande i spelet att regementena i brigaderna tenderade att bli utmattade samtidigt (ingen mening att lägga tid på bokföring per regemente alltså) och att de blev det samtidigt som förlusterna började bli stora. Ammunitonsförbrukningen ledde inget till då det finns gott om amtrossar att fylla på med, man måste bara placera dem klokt. All bokföring var verkligen mycket skrik för lite ull. Allt detta är dock omhändertaget på olika sätt i nyare utgåvor. Situationen är jättekul och vi hade roligt och fick god förståelse för slaget. Ge ut spelet igen med det senaste systemet!