[Fredrik H]

jag har spelat krigsspel sedan mitten på åttiotalet (jag känner mig så gammal när jag skriver det) och spelat fler partier än jag kan minnas. Men de allra flesta har inte gått till ett skede där vi räknar poäng och säger "tysken vann". Istället har handduken kastats in vid varierande lägen i spelet. En av mina två regelbundna motspelare är mjuk som muffins och vill ge upp turn två i DAK (jag överdriver något för dramatisk effekt, men bra nära är det) och den andra är hård och fortsätter glatt trots att Barbarossa stoppas vid Minsk. Själv har jag en tendens att vilja plocka ihop om det går för långt mellan sessionerna, intresset dör ut om det inte spelas ofta. När är det okej att ge upp och ska man alltid  acceptera en kapitulation? Jag ser många GBII-spelare på forumet, men är det verkligen så att alla dessa orkar spela igenom kampanjen (det enda man kan spela i ett spel?)? Tacksam för funderingar...

[f98alda]

När är det okej att ge upp och ska man alltid  acceptera en kapitulation? Jag ser många GBII-spelare på forumet, men är det verkligen så att alla dessa orkar spela igenom kampanjen (det enda man kan spela i ett spel?)? Tacksam för funderingar...

Vad gäller spel om andra världskriget är det ju så gott som alltid så att axelmakterna är mäktiga i början, medan de allierade bara måste försöka att inte förlora för mycket mark. Som bekant är det ofta roligare att få vara den som anfaller än den som försvarar. Det är också frestande att som axelmakt ge upp när kriget börjar vända om man inte har erövrat tillräckligt mycket.
Om detta händer, finns det en fördel: man kan börja spela ett nytt parti. Men det finns också två nackdelar: för det första får man sällan se slutspelet, och utan att känna till slutspelet är det ju inte så lätt att avgöra hur det skulle ha gått. Och för det andra så berövar man den allierade spelaren på hans "happytime", vilket är ganska illa i min bok.
Bättre då att ta förlusten som en man och kämpa till det bittra slutet.

Det ovanstående gäller främst WWII-spel, men samma attityd fungerar säkert på andra spel också (det är ju rätt sällan man har ett krig som startar med två jämnstarka sidor).

/Alexander

[BigPapaBear]

När är det okej att ge upp och ska man alltid  acceptera en kapitulation?

En bra princip tycker jag är att man lägger ner när den som "leder" tycker att det är fånigt uppenbart att han kommer att vinna. Å andra sidan är syftet med hobbyn att ha roligt och den som leder bör således visa empati.

Sedan finns det ju fall då man första gången man spelar ett spel och upptäcker på runda tre att spelet man spelar är katastrofalt dåligt. Då handlar det ju inte längre om att ge sig för att det går dåligt. Har hänt mig med The Killing Ground, Twilight in the East och Republic of Rome. I de lägena tycker jag man ska diskutera det hela med sina kamrater och kika på om man kan hitta en ersättare.

GBII är annorlunda då det är ett OCS-spel. De är alltid roliga, oavsett om man vinner eller inte.  

[silversixx]

Björn har rätt (även om hans spelsmak är förfärlig, precis som hans dialekt).
It takes two to tango.
Man får helt enkelt ta en dialog med sin motståndare och berätta läget.
Eller i Jonas Multings fall; Hyra en alkis som kommer ner och sveper brädet...

[BigPapaBear]

Eller i Jonas Multings fall; Hyra en alkis som kommer ner och sveper brädet...

 

[Fredrik H]

Killing ground katastrofalt dåligt?    Men jag känner igen fenomenet. Det brukar drabba mig när jag upptäcker att segervillkoren är hopplöst skeva eller systemet bara känns helt snett. Vissa spel, som TKG drivs ju helt av victory conditions, andra som DAK spelar man bara på i och när man kommit en bit vet man man om det går bra eller inte. Men jag tycker inte om att spela om det går för bra eller för dåligt för endera sidan. Det ska nog finnas ett visst mått av drama för att jag ska tycka att det är kul.
Vad det gäller Jonas och den oidentifierade alkoholisten så känns det som en mycket innovativ lösning. Är historien sann?  

[Fredrik H]

Jag skulle också vilja betona det Alexander kallar slutspelet. Det är en känsla jag ofta får när jag spelar spel; den första delen av spelet funkar bra men resultaten blir alltmer underliga ju längre man kommer. Fenomen som att trupperna tar slut eller att förstärkningar kommer vid mycket underliga tillfällen kan kombineras med allsköns underligheter.
Dessutom tror jag att jag missar en del av upplevelsen i spel jag bara kommer halvvägs i, även om jag inte gillar taktik av typen "nu gör vi så här för det är bara en turn kvar och han hinner inte göra något åt det". Det är ungefär lika kul som att ta död på en enhet som retirerar ut från kartan fast resten av världen ligger där.

[tinG]

Eller i Jonas Multings fall; Hyra en alkis som kommer ner och sveper brädet...

 

Ni tror väl inte på honom... eller?  

p.s. Säg ingenting till Morgan. Och förresten var mina amerikaner på väg att vända "bullen"!
 

[f98alda]

Jag skulle också vilja betona det Alexander kallar slutspelet. Det är en känsla jag ofta får när jag spelar spel; den första delen av spelet funkar bra men resultaten blir alltmer underliga ju längre man kommer. Fenomen som att trupperna tar slut eller att förstärkningar kommer vid mycket underliga tillfällen kan kombineras med allsköns underligheter.

Det tycker jag är en del av charmen - se vad som skulle kunna ha hänt, även om det ibland blir uppåt väggarna.

även om jag inte gillar taktik av typen "nu gör vi så här för det är bara en turn kvar och han hinner inte göra något åt det".

Amen till det. Det är ett av de stora problemen med tidsbestämda spel. Alla tar galna risker sista rundan för att det inte kan slå tillbaka på en själv. Då gillar jag bättre spel som slutar abrupt och oväntat på ett eller annat sätt, så man måste spela för att ligga bäst till hela tiden.

/Alexander

[Fredrik H]

Eller i Jonas Multings fall; Hyra en alkis som kommer ner och sveper brädet...

 

Ni tror väl inte på honom... eller?  

p.s. Säg ingenting till Morgan. Och förresten var mina amerikaner på väg att vända "bullen"!
 

Spelar man bullen för ofta kan jag förstå lusten att hyra in en alkis. Kul med omväxling när man för sjuhundrade gången kört fast i trafikstockningar och urkig terräng med Lehr, 2pz eller deras kollegor.
När det gäller sista turn-taktiken: är inte det standard i scenariospel som ASL? Jag spelar inte det själv, men gamla erferenheter från SL bubblar till ytan på ett obehagligt sätt. Det är lättare med spel som täcker kampanjer och krig ur ett längre perspektiv - i alla fall i min bok.  

[jerry]

Jotack det där med asl o scenarion,  jag har (ialla fall i hemmiljö) slutat att spela scenarion med asl men "Red barricades" DET spelar jag.

jerry

[BigPapaBear]

Killing ground katastrofalt dåligt?    

Låt mig omformulera: Det är inte på något sätt i min smak. (Måste vara diplomatisk, annars får jag spö av Roger på nästa konvent...)  

[silversixx]

Och alla andra med god smak... Vilket är en chockerande stor mängd med folk :p

[BernadotteOnline]

När är det okej att ge upp och ska man alltid  acceptera en kapitulation? Jag ser många GBII-spelare på forumet, men är det verkligen så att alla dessa orkar spela igenom kampanjen (det enda man kan spela i ett spel?)? Tacksam för funderingar...

Vad gäller spel om andra världskriget är det ju så gott som alltid så att axelmakterna är mäktiga i början, medan de allierade bara måste försöka att inte förlora för mycket mark. Som bekant är det ofta roligare att få vara den som anfaller än den som försvarar. Det är också frestande att som axelmakt ge upp när kriget börjar vända om man inte har erövrat tillräckligt mycket.
Om detta händer, finns det en fördel: man kan börja spela ett nytt parti. Men det finns också två nackdelar: för det första får man sällan se slutspelet, och utan att känna till slutspelet är det ju inte så lätt att avgöra hur det skulle ha gått. Och för det andra så berövar man den allierade spelaren på hans "happytime", vilket är ganska illa i min bok.
Bättre då att ta förlusten som en man och kämpa till det bittra slutet.

Det ovanstående gäller främst WWII-spel, men samma attityd fungerar säkert på andra spel också (det är ju rätt sällan man har ett krig som startar med två jämnstarka sidor).

/Alexander

It aint over 'til the fat lady signs.....

[Fredrik H]

Tydligen så sjunger den där tjocka tanten lite för tidigt ibland, i alla fall där jag spelar. Beträffande Red Barricades så är nog ASL lite som golf - det är inte riktigt värt att sätta sig in i eländet för tänk om man tycker om det och blir en sån man inte ville bli.   Men dom som håller på med det tycks väldigt övertygade om spelets (ASL/golfens) förträfflighet. Men jag ska inte dansa vidare i det här minfältet, det finns saker man inte skojar om.