[Elias Nordling]

Saipan & Tinian är ett spel om de amerikanska landstigningarna på sagda öar. Det är meningen att vara volym ett i en serie spel om öslag i Stilla Havet. Konstruktör är Micael Taylor.

Seriereglerna är på 24 sidor, och jag lägger märke till detaljer som säger mig att konstruktören är gammal Europa-spelare. Tabellen för hur mycket det kostar att lämna eller gå från zoc till zoc är till exempel tagen rakt av från Europa-serien.

Reglerna är tydliga och klara, och även om de ibland är bättre på att tala om vilka delar spelet har än hur de hänger ihop fungerar de bra. Fem sidor regler handlar om landstigningar i sig, och hr hade jag en del frågor men det kan bero på att jag aldrig läste reglerna i lugn och ro.

Reglerna är rätt kromtunga, och tyvärr handlar det om krom som ofta har marginell bäring på situationen som ska simuleras. Behövs till exempel olika kostnad för att lämna zoc för motoriserade och icke-motoriserade förband när så få enheter är motoriserade till att börja med?

Förluster mäts i poäng stridsstyrka och en typisk bataljon har då 6-8 steg. Stridstabellen är full av olika slags exchanges, och det vanligaste resultatet vi hade var bägge förlorar en fjärdedel av den svagares styrka och försvararen retirerar.

Ö-invasioner är ofta problematiska som spel. Utgången är på förhand given, och även i stora drag skeendet. Jag har spelat ett antal spel om stillahavsinvasioner och de har varit snarlika varandra oavsett regler.

Det här spelet går in för mer detaljer, men det blir inte mer spännande för det. Tvärtom gör det bara att skeendet går mer i slow motion. Först landstiger amrisarna, sedan skär de av ön på mitten, och medan ena halvan städas formar japanerna linje över andra halvan. Sedan tillbringas ett stort antal omgångar där japanernas försvarslinje nöts ned, i princip helt fri från meningsfulla spelbeslut. Sedan kollapsar japanerna och det sista bstädas upp. Jag hade hellre sett detta skeende komprimeras till ett snabbare förlopp.

Det är i stor utsträckning upp till segervillkoren att skapa spänning i situationen, och det tycker jag inte lyckas. Det finns ingen större stress för amrisarna, de har 50 omgångar på sig och får inte mer poäng om de rensar ön omgång 5 än omgång 50. Det som räknas är hur mycket förluster de tar, under 150 steg är en stor seger, 150-250 liten seger etc. Som ni ser är stegen så grova att det inte heller här blir särskilt spännande.

Japanernas enheter är dolda, vilket inte bekommer amerikanerna särskilt och är ett seriöst ergonomiskt problem för japanen som har en väldig massa dolda brickor att bläddra igenom. I synnerhet i kombination med förlustbrickor som inte får vändas när man bläddrar.

Över huvud taget hade vi bägge en känsla av att ingenting vi gjorde spelade någon större roll. Ön kommer att falla, amrisarna kommer att ta en viss mängd förluster, och det finns inget särskilt någon av oss kan göra åt det. Anfalla här eller där är sak samma, vi kommer ändå ta två steg var i förlust och när dina steg är slut vinner jag. Detta är som sagt inte ett problem specifikt för detta spel utan alla ö-invasionsspel jag spelat, men detta spel gör situationen värre genom att zooma in så att allt går i slow-motion, lasta på onödigt krom och ha segervillkor som förstärker känslan av att inget spelar någon roll.

Gillar man hyperdetaljerade spel om Normandie kan man mycket väl gå igång på detta också. Spelet är snyggt, reglerna fungerar och har sina poänger. Spelet fungerar bra, men fångar mig inte och till slut har jag mest långtråkigt. Jag ger det en trea av fem i betyg. Inte direkt dåligt, inte direkt bra.

Jag köpte för övrig delvis spelet för att känna konstruktören Michael Taylor på pulsen. Han har en del spel på pre-order från Legion Wargames som jag är nyfiken på. Detta försök övertygade mig om att han och jag har olika syn på vad som är relevant krom och vad som gör ett spel bra.

[Kanger]

Att han är inspirerad av Europa-serien är nog helt klart. Han har det rysk-japanska på preorder vilket är gjort i den serien.

Det var intressant att läsa din rescension. Jag har spelet men har ännu inte provat det. Det låter onekligen lite mekaniskt. Jag hade nog gjort på ett helt annat sätt. Kanske utnyttjat de dolda japanska enheterna till att få amerikanerna att ibland gå på pumpen, samt lagt tyngden i victory conditions på tiden. Den japanska strategin var nog aldrig att lyckas hindra USA att ta öarna men att dels göra det så dyrt som möjligt och dels att se till att det band trupper och resurser så länge som möjligt.

[Elias Nordling]

Jag hade också gjort det annorlunda, kanske i stil med D-day at Omaha Beach.

[pelle]

Jag har ett S&T-solospel om Saipan (och ett med samma system om Tarawa). Har inte provat det för det ser inte SÅ kul ut. Men det verkar ändå vettigare att ha en sådan situation som solospel kanske?

[Elias Nordling]

Ja det tror jag. Har det också och blev sugen på att prova nu när jag spelat två Saipan-spel nyligen. Fast jag misstänker att situationen inte är särskilt intressant för amerikanerna heller!