[Elias Nordling]

Jag menar att krigsspelare ibland tar sin hobby på för stort allvar. Det handlar om "simulation", inte "spel". Och då hamnar man lätt i att spelelement som är "kul" uppfattas som "oseriösa".

Egentligen tror jag ju att vi alla i grunden är ute efter både realistiska beslut och kul spel, annars skulle vi antingen vara eurogamers eller jobba på försvarsstaben. Det är bara det att för utomstående som inte är lika fascinerade av det militära framstår vi lätt som att vi just tror att vi jobbar på försvarsstaben. Och en del krigsspelare framstår som sådana även för de flesta andra krigsspelare.

[silversixx]

Fast det är väl över större delar av hobbyn?
Min personliga teori är att alla som gjort lumpen som nåt meningslöst, t ex malaj av nåt slag, radarassistent och alla de där som dör först i krig om de hamnar i strid-tjänsterna, har en osund inställning till hur fräckt krig är*.
Ta gothcon som exempel där alla är C-blabla och försöker köra lite militära paradkommandon över radion.

*Obs! Viss självironi kan återspeglas i uttalandet.

[Andreas Lundin]

över radion?  

[Maglica]

Jag menar att krigsspelare ibland tar sin hobby på för stort allvar. Det handlar om "simulation", inte "spel". Och då hamnar man lätt i att spelelement som är "kul" uppfattas som "oseriösa".

Egentligen tror jag ju att vi alla i grunden är ute efter både realistiska beslut och kul spel, annars skulle vi antingen vara eurogamers eller jobba på försvarsstaben. Det är bara det att för utomstående som inte är lika fascinerade av det militära framstår vi lätt som att vi just tror att vi jobbar på försvarsstaben. Och en del krigsspelare framstår som sådana även för de flesta andra krigsspelare.

Ack så sant ....

[Snowfox]

> Jag menar att krigsspelare ibland tar sin hobby på för stort allvar. Det handlar om "simulation", inte "spel". Och då hamnar man lätt i att spelelement som är "kul" uppfattas som "oseriösa".

En av orsakerna till att vi ser sådana tendenser är att vårt syfte med att  spela krigspel varierar från person till person men även från spelsession till spelsession för en del av oss. När man läser andras kommentarer om spel är det nödvändigt att klura ut ur vilket syfte som kommentaren fälls.

När du vill spela mot andra är faktorer som spelbarheten (i form av icke tidsödande mekanik och en intressant konflikt med intressant beslut under partiet) och en viss balans mellan sidorna i konflikten viktiga vid valet av spel. Beroenden på hur intresserad av ämnet du är kan du stå ut med mer komplex och oftast långsam spelmekanik. Undantaget är de monsterspel som produceras men de accepteras för att lagspelandets gruppdynamik gör dem intressanta vilket gör spelarna mer förlåtande till komplexa och tidsödande spelmekanik om spelet handlar om en intressant period/konflikt.

Vårt behov av de "allvarsamma simulationerna" har nog mer med vårt historieintresse att göra. Ensam på kammaren kanske du söker "spel" som kan ge ökad insikt i konflikten snarare än att spela spelet. Dvs spelmediumet fungerar lite som ett komplement till att studera böcker i ämnet. I båda fallen är det den lille amatörhistorikern som får sina behov fyllda.

[Andreas Lundin]

Trots att jag verkligen avskyr att spela solo, så har du en poäng.

[BigPapaBear]

Undantaget är de monsterspel som produceras men de accepteras för att lagspelandets gruppdynamik gör dem intressanta vilket gör spelarna mer förlåtande till komplexa och tidsödande spelmekanik om spelet handlar om en intressant period/konflikt.

Tycker att den här passagen är applicerbar på all form av krigsspelande. Personligen skulle jag aldrig spela krigsspel för att de är bra spel - för det är de inte i 99 fall av 100.

Ju mer ett spels regler anpassas till dess tema, desto mer förlorar det ur ett spelperspektiv (vissa lyckas bättre än andra). Bäst är således abstrakta, "perfect information"-spel.  Därefter kliver man in på eurogames och liknande, sedan sluttar det utför tills man slår i botten nere vid krigsspelen. Kriggspelandet är direkt kopplat till historieintresset. Högst personlig uppfattning, men det är så jag ser det. Därmed inte sagt att jag alltid föredrar abstrakta spel framför ameritrashdoftande Fantasy Flight-monster. Ibland vill man ha ostmacka, ibland skinkmacka.

DAK2 som jag spelar nu är ett uruselt spel, men en fantastisk simulation.

[A F]

.... sluttar det utför tills man slår i botten nere vid krigsspelen.

Rollspelen är värre.

[Andreas Lundin]

Rollspelen är värre

Nja, D&D 4E har nog lyckats bli gamey. På ont och gott förstås.

[Snowfox]

>Tycker att den här passagen är applicerbar på all form av krigsspelande. Personligen skulle jag aldrig spela krigsspel för att de är bra spel - för det är de inte i 99 fall av 100.

Jag håller till viss del med dig men för mina pbem partier vill jag ha en hög abstraktionsnivå/enkel spelmekanik så partiet flyter på. Dessutom fungerar många av spelen i den här kategorien utmärkt som rektryteringsmedel. Panga på med OCS som introduktion  till hobbyn å du sitter ensam vid brädet i de flesta fall.  

[BigPapaBear]

Panga på med OCS som introduktion  till hobbyn å du sitter ensam vid brädet i de flesta fall.  

Jo, men jag sitter ensam och vet att jag är mycket bättre än alla andra.  

[Holmgren]

Den här tråden handlar om A Victory Denied. Släpp kringssnacket....

[A F]

Den här tråden handlar om A Victory Denied. Släpp kringssnacket....

Kan du inte dela till en tråd som bara handlar om Björn?