[BigPapaBear]

Det är inte en visuell representation av ett slagfält. Däremot är det en hygglig visuell representation av en befälhavares karta. I fallet RAF är det ju dessutom ett autentiskt försök att återskapa de verktyg som de verkliga befälhavarna använde sig av, så det är ett dåligt exempel.

I figurspel försöker man däremot återskapa en visuell representation av slagfältet, och i mitt personliga tycke hamnar man längre från målet. Delvis på grund av att man fuskar med skalan. Men egentligen är det nog ännu mer "frigolit, strössel och bomulstussar"-känslan som gör att jag känner så.

Jag har på mig min "Elias is the man"-tröja i den här diskussionen.

[lampros]

Tack åter för alla svar. Och Nordling re regler till Solitärluftwaffe - låter intressant, men jag får avvakta ev skick av sådana. Dels ska jag flytta, dels vet jag inte var spelet är (hemma hos brorsan eller var). Men tack för erbjudandet så länge, solitärspel borde passa en eremit som jag.

Och som någon sa ovan om den schizofrena känslan av att spela båda sidor, så är detta även omvittnat av schacksolitärer. Ernst Jünger i romanen "Eumeswil" har sitt berättarjag spelandes solitärschack och talar om att hejda "nyfikenheten att skåda sig själv över axeln". Mer schizo kan det knappat bli...

[pelle]

Jag har kommit så långt att jag nu kan acceptera figurspel om det är area-movement (hexar är såklart bara ett specialfall av area, så det går bra; antar att pont-to-point skulle fungera också om det finns sådana figurspelsregler). Linjaler kommer inte på fråga.

Kan förstå Elias avsky för felaktigt antal figurer. När jag först provade Combat Mission på datorn hatade jag att varje squad representerades av 3 figurer på skärmen... Fast som sagt är ju många brädspel inte så bra på det där heller och jag kan vänja mig.

Har köpt på mig ett par lådor med figurer, 15mm "early war ww1" från ett par olika tillverkare (måste ju jämföra), en påse modelljärnvägsträd och lite annat smått och gott (omålade ruiner i rätt skala, kratrar, "taggtråd"... en hög oihoplimmade kanoner...). Återstår bara att måla skiten.  

[Elias Nordling]

Fast som sagt är ju många brädspel inte så bra på det där heller och jag kan vänja mig.

Spel som Marengo får mig att tänka på när Gulliver vaknar fastbunden på marken med massa små snören, omgiven av liliputar. Fast här är landskapet fullt av Gulliver.

[Delirium]

Utan att egentligen veta vad som diskuteras bidrar jag gärna med inlägget att de som sysslar mycket med figurspel oftast gör det för att få den konstnärliga dimensionen tillgodosedd, och denna verkar fungera på ett plan som är bortanför den rent speltekniska. Det är en undflyende värld för mig men jag vet att den existerar.

[silversixx]

Deliriums svar är det som ligger mig varmast om hjärtat.
Jag lockas av det estetiska och mer historieberättande aspektet av figurspel (även om jag spelar 40k med...).
T ex, det hade varit rätt trist att köra Rorkes Drift i blippspelsform (tror jag har en gammal S&T hemma med nåt zulu-spel). Men med figurer så är det bra kul, och faktiskt intressant.
Samma sak som att det är rätt tröttsamt att köra operation barbarossa med figurer - Ah killar, nu har ni slagits utanför Smolensk, nu tar vi striderna Besarabien!

Men, ett blippspel kan aldrig slå ett välregisserad figurspelsdiorama!

[Elias Nordling]

T ex, det hade varit rätt trist att köra Rorkes Drift i blippspelsform (tror jag har en gammal S&T hemma med nåt zulu-spel). Men med figurer så är det bra kul, och faktiskt intressant.

Bra poäg. Zulus on the Ramparts är ett bra Rorke's Drift-spel, men det är också för att det fokuserar på händelseskeendet med hjälp av kort, medan spelplanen är reducerad. Ett annat sätt att få fram dramat, med andra ord.

[silversixx]

Självklart så kan man lägga ner en massa tid att försöka få till det ordentligt där ett blippspel skulle svika och vice versa.
Det är helt enkelt olika, till viss del visuella, medium att simulera konflikter med
Och jag tycker det ser lika häftigt ut att spela t ex Wagram med nappefiggar som med blippar.

Och för att bevisa att figurspel kan se häftigt ut (om man nu inte ska envisas med att gjuta egna, tvådimensionella, prince August) så drar jag upp lite bilder från det fiktiva slaget om Krasnavodsk




Allt finns att läsa på www.lead-adventure.de
Tipsar även om det forumet om ni har lite trist på jobbet och vill spana in vansinnigt överarbetade dioraman

[Snowfox]

>Det är inte en visuell representation av ett slagfält. Däremot är det en hygglig visuell representation av en befälhavares karta. I fallet RAF är det ju dessutom ett autentiskt försök att återskapa de verktyg som de verkliga befälhavarna använde sig av, så det är ett dåligt exempel.

Fair enough, det är främst spel som Men of Iron, ASL och TCS som faller "skalafällan" vilket innebär att ditt skalaproblem torde störa ditt brädspelande i samma utsträckning om du är konsekvent i analysen.  

Det figurspelen. eller rättare sagt vissa reglersystem, är vida överlägsna brädspelen på är att visa formationernas funktion och interagerande på slagfältet om vi flyttar oss tillbaka till 1600 till 1800 talet när räta linjer och kolumner fortfarande var den gängse metoden att förflytta sig. Du får en helt annan känsla för rummets betydelse för förflyttning än när du flyttar brickor på ett hexagonfält. Brädspelen har försökt ta in lite av detta, t ex de avlånga brickorna som visar falanger i Great Battles of Alexander eller pikenerartrupp i Ben Hulls 1600-tals serie hos GMT. Men det är tafatta försök om man ser till helheten.

[Elias Nordling]

Och för att bevisa att figurspel kan se häftigt ut (om man nu inte ska envisas med att gjuta egna, tvådimensionella, prince August) så drar jag upp lite bilder från det fiktiva slaget om Krasnavodsk

Jag ser tre personer som försöker spetsa ett fort med sina bajonetter. Jag är nog figurspelsblind

[pelle]

Linjalförflyttning kanske kan ge bättre formationer, men det är fortfarande förflyttning i diskreta konstiga steg. Nästan som i brädspel fast fler riktningar och avstånd att välja mellan.

När jag prenumererade på www.magweb.com och slöläste figurspelstidningar där hittade jag flera artiklar om ett system någon hade försökt utveckla, men som det aldrig verkade bli riktig ordning på, där man faktiskt gjorde något åt tidsaspekten också. Tanken var att räkna ut när nästa intressanta händelse ska inträffa och sedan snabbspola fram till det klockslaget, i stället för att dela in tiden i diskreta drag. Någon som har provat? Minns inte vad de kallade det för. Det är möjligt att artkilarna jag läste var ett par decennier gamla och att det där är vardagsmat nuförtiden.

Försökte komma på sätt att få in det där i brädspel och det skulle kunna fungera, men förmodligen bättre på en dator ändå.

[silversixx]

Och för att bevisa att figurspel kan se häftigt ut (om man nu inte ska envisas med att gjuta egna, tvådimensionella, prince August) så drar jag upp lite bilder från det fiktiva slaget om Krasnavodsk

Jag ser tre personer som försöker spetsa ett fort med sina bajonetter. Jag är nog figurspelsblind

Något oerhört
Jag vilar min väska.

[lampros]

Tack silversixx för bilderna du postade.

Intressant också att du nämner detta "att lockas av det estetiska". Detta är ett viktigt element i figurslagsvärlden. Man måste gilla själva intrycket av figurer i terrängen, att se det hela tredimensionellt.

Det estetiska gick också igen när jag skrev om Algaspel: JAG värderade spel dels efter hur snygg spelplan och pjäser är, dels efter spelmekaniken. Jag försöker inte starta debatt om detta, jag bara konstaterar att man kan se spelandet på flera sätt. Spelhobbyn är ball på så sätt att det är olika kriteroer som möts, estetik och spelbarhet och historia osv. Vore bara spelfaktorn i sig det roliga så kan man ju nöja sig med mahjong, schack osv - som är fina saker men de saknar det estetiska och historiska som gör moderna krigsspel till en sak för sig.

[Sten Ekedahl]

---
Och för att bevisa att figurspel kan se häftigt ut (om man nu inte ska envisas med att gjuta egna, tvådimensionella, prince August) så drar jag upp lite bilder från det fiktiva slaget om Krasnavodsk.
---

De här fotona visar en så schematiserad bild att jag upplever den vilseledande och rent av störande. I mina ögon är abstraktionsnivån bra mycket högre och rent av förvillande här, än med en representativ karta och "blippar".  

[Erik M]

Spelar man inte 1:600 med enormt stora bord blir "skalan" alltid konstig. Möjligen 1:300 om "i formationsblock" typ allt före WWI(?).
Och naturligtvis kommer en figur som håller på att ta sig uppför en stormstege eller liknande se konstig ut. Kanske på samma vis som att en kompani-blipp är lika stor som en pluton-blipp?

Var och en tycker, om sitt.
Det är inte förrän man försöker motivera sitt tyckande genom att peka på "konstigheter" i det man inte tycker om som det blir väldigt konstigt.
Allt spelande är abstraktion, i en eller annan mening. Och väldigt trist när man blir "påhoppad" för att man föredrar den ena abstraktionen framför den andra. Det finns inte rätt och fel, det finns bara "vill", "inte" och "jag".