[Elias Nordling]

Solitärspelet D-Day at Omaha Beach, 2009 års bästa spel i mitt tycke, har nu fått en uppföljare i form av Operation Jubilee, i senaste numret av Strategy & Tactics.

Omaha var ett extremt kortbaserat spel, här drar man i stället OP-chits, samt använder innovationen tärning för att avgöra slumphändelser. Skillnaden är inte så stor som man skulle kunna tro, och har man spelat Omaha känner man igen sig direkt.

Om man ska sammanfatta spelmekanismen så befinner sig de tyska enheterna i positioner med olika färg på kartan och de aktiveras när man drar en OP-bricka med deras färg. Har de fiender i sikte (deras skjutfält är tryckta på kartan som små prickar) så skjuter de, efter ett strikt deterministiskt system utan tärningsslag. Annars förflyttar de sig enligt förflyttningspilar på kartan, oftast mot stranden. Man drar tre brickor per omgång som kan innehålla upp till tre tyska färger, men också slumphändelser, tyska förstärkningar, kustartilleribeskjutning med mera.

en tysk enhet består av enheten och eventuellt en depth marker. Tyskar med depth markers är betydligt jobbigare att ha att göra med, och under spelets gång får fler och fler tyska enheter sina depth markers.

Allierade enheter har en aktivering per omgång, och kan antingen gå, skjuta eller spränga installationer. När man skjuter flippar man upp den försvarande enheten och eventuellt dess depth marker (enligt en ordentligt definierad procedur) och jämför stridsstyrkan. Vissa positioner måste man ha tunga vapen eller flankera för att kunna anfalla, något man inte vet förrän man flippat upp försvararen. Resultatet är strikt deterministiskt, ingen tärning inblandat. Det innebär att man ofta famlar litet i mörkret när man först anfaller en tysk position, men när man väl identifierat försvararna har man en rätt klar bild av hur man ska kunna slå ut dem.

Landstigningarna, och senare evakueringen, sköts enligt föredömligt enkla regler. Det finns även ett par stridsvagnsenheter som kan bombardera mål för att undertrycka dem. Reglerna är på 12 sidor, och i princip kan man spela spelet med en gång genom att bara läsa på om fas efter fas allteftersom man kommer till dem.

Kartan täcker huvudlandstigningen samt de två flankerande kommandoräderna, varav den ena historiskt sett var den enda del av operationen som uppnådde framgång. Man behöver klippa itu spelplanen i två delar och foga samman dem vid kortsidorna för att spela. Eftersom det då inte passade mitt spelbord fortsatte jag att klippa loss sidokartor och tabeller tills jag kunde pussla ihop något som passade.

Jämfört med Omaha Beach är situationen förstås rätt annorlunda, och jag bekymrade mig en smula för att det skulle vara litet väl hopplöst. Historiskt sett kom de ju bara upp från stranden på ett fåtal ställen. Terrängen är verkligen eländig, på de flesta ställen finns det bara en hexsida med taggtråd där man kan komma upp från stranden. Sedan har man det intressanta momentet att ta sig hem igen också.

Systemet är jättekul, och precis som för Omaha drabbas man av det där "bara en runda till, shit är klockan redan så mycket!" Det är tillräckligt annorlunda för att det inte ska kännas som bara mer av samma.

Det är bara en sak som oroar mig med spelet, och det är att jag fullkomligt sparkade arsle i mitt parti. Jag utplånade de flesta av mina mål och på kuppen större delen av den försvarande styrkan, och mina poäng hamnade utanför skalan på segervillkoren.

Jag är rätt säker på att jag inte spelade någon viktig regel fel, men jag kan ha haft riktig tur med op-brickorna de första fyra omgångarna som gjorde att tysken fick chansen att skjuta mycket litet innan jag kommit upp från stranden. Jag tror att det kan ha lett till en positiv feedback-spiral. Konstruktören John Butterfield lät mycket förvånad över mitt resultat. Om det skulle visa sig att spelet är obalanserat är jag rätt säker på att konstruktören kommer att korrigera i efterhand som han bland annat gjort med RAF II.

Tills vidare ger jag spelet en 4 av 5, med potential att bli en femma om det bara visade sig att jag hade snortur. För ovanlighets skull är jag sugen på att ställa upp igen för att se om jag kan prestera SÄMRE än förra partiet

[pelle]

Jag kan inte helt vänja mig vid alla de där färgfläckarna, men jag har beställt det där i alla fall och hoppas det är tillräckligt svårt för mig.

Om det börjar bli ont om bra vk2-scenarion att ha det där systemet till så borde nästan vad som helst från vk1 fungera. Det är ju precis den typen av strider.

[Elias Nordling]

Vet inte om du spelat Omaha, men jag anser att man helt och fullständigt vänjer sig vid prickarna när man börjar spela.

[Fredrik H]

Jag har spelat Omaha och håller helt med Elias om grafiken, man tänker inte på den när man spelar. Men visst är det oroande om man som allierad lyckas så väl vid Dieppe. Jag är tveksam till om jag ska investera i det här, solitärspel ska vara svåra...

[Elias Nordling]

Jag har nu spelat en bit på parti två för att se om jag kunde prestera sämre än i första partiet. det korta svaret är. UTAV BARA HELVETE!

Ser just nu ut att få ungefär det historiska fiaskot. Två feltryckta setuper på brickor gör en liten skillnad, att jag slog för stridsvagnslandsättningar på fel tabell en annan liten skillnad, men mest skillnad är dragningen av OP-brickor som gav en betydligt piggare tysk reaktion. Jag känner mig nu övertygad om att mitt första resultat var en statistisk avvikelse, och inte ett utslag av att spelet var trasigt.

Att operationen faktiskt har en liten liten chans att lyckas om tyskarna sover är ju bara ett plus till spelet, som jag nu uppgraderar till en femma i betyg. Rekommenderas!

[pelle]

Skönt att höra.  

Jag har inte Omaha-spelet. Jag har tillräckligt många ospelade spel. Men den här light-varianten tyckte jag att jag kunde ha plats för och råd med.

[Elias Nordling]

D-Day at Omaha Beach är ett sånt spel som inte kommer tillbaka i lådan på ett tag om du väl fått upp det. det är egentligen inte mycket "tyngre" än Jubilee förrän du kommer till fas två av slaget, och du behöver egentligen inte läsa reglerna för fas två förrän du börjar närma dig den.

[pelle]

Om jag hittade plats och tid att spela lite större solitärspel skulle jag börja med att spela igenom Fields of Fire. Sedan förmodligen spela igenom det igen. Sedan kanske börja fundera på att prova något annat.

[Elias Nordling]

Bara upplysningsvis är D-Day at Omaha Beach inte större till dimensionerna än Operation Jubilee.

[Elias Nordling]

Slutresultatet blev en taktisk förlust, något bättre än historiskt. ironiskt nog på grund av att landningen framför Dieppe misslyckades ännu värre än historiskt, vilket gjorde att operationen avblåstes och evakueringen startade innan reserven han landsättas. Därmed kom fler tillbaka till England.