[andqui]

Compass! 22 november 1940.


Utgångsläget. En liten MG-battaljon flygbombas utan effekt.


Ett liten stund senare är battaljonen förintad och O'Connor i spetsen av 7:e armoured har rullat in och frigjort Buq Buq. Hurra!


Strafer rycker nästan hela vägen fram till Sollum.


En italiensk "RAG" gör ett desperat motanfall men blir omedelbart inringade av artilleri och pansarvärn samt en och annan tanks. Enheterna i fickan ger sig strax där efter.


Läget inför 1 december. I slutet av november rådde det intensiva regnstormar så ett visst stiltje infann sig.


Förlusterna på den italienska sidan.


De något kännbara förlusterna på den brittiska sidan.

[sfclinken]

Wow, snygg manöver av Britterna! En väldigt tidig Compass som tydligen ser ut att ha lyckats väldigt väl! (so far)

[Delirium]

Min ärade motståndare glömde visst att nämna Malettis gloriösa motanfall just mot Strafer Gott som kommit väldigt nära Sollum. Efter en fin bombningsinats av det kvarvarande italienska flygvapnet var det tack vare att 30 GAF-bataljonen lyckats få supply (strax norr om kustvägen på tredje bilden) och projicerade en zoc som Gott tvingades förlora två enheter. En annan positiv sak var att jag äntligen vann en flygstrid, med påföljande engelsk step loss till och med (ställningen är 1-6 tror jag).  

Generellt är det för övrigt verkligen hemskt hur dålig attritiontabellen är för enheter med låg AR, där ser man klart hur han scriptat spelet till att få fram de drösvis med italienska krigsfångar som gav sig till en handfull britter. Kul att få se hur manöverkrigföringen skapar en historisk situation man visste skulle komma.  

En aspekt som däremot känns knasig i detta är hur stor del som bygger på konstig artillerianvändning: att de mest används som enfaktors-garnisoner är rätt dumt i sig, men att man lägger "carpets" med arty för att rycka fram i zoc (som på bild 2) och skickar fram dem för att ringa in fienden (bild 4) var inte helt väntat för mig.

Jag har förstått att det är ett vedertaget sätt att spela så ingen skugga ska falla över min motståndare, men det känns inte som en särskilt imponerande insats designmässigt. Är verkligen tanken att nanöverkrigföringen ska vara med så stor hjälp av artilleri? Och om man tar bort det, rubbar det spelbalansen?

Jag och Anders ogillar bägge det här inslaget, jag upplever det väldigt mycket som en "speleffekt" att utnyttja som bryter illusionen av att det simulerar krigföring, tyvärr upplever jag det också som att det sänker helhetsintrycket av OCS. Jag undrar om man inte med en enkel husregel skulle kunna få bort detta? Sökte lite snabbt på CSW men hittade inget direkt som Dean sagt.

[För de som vill diskutera detta fenomen skriver jag en liten rad i ocs-tråden. http://www.krigsspel.se/forum/viewtopic ... 0556#40556]

[andqui]

Kriget i nordafrika rullade vidare i Göteborg.


De brittiska enheterna rycker allt närmare den libyska gränsen. Italienska eftersläntrare nergörs.


O'Connor i ledning för 4:e indiska infanteridivisionen har gått i ställning väster om Sollum.


Element i 7:e pansardivsionen gör en hastig framryckning och inringar Bardia.


Läget inför 15:e december. Italienarna ägnar sig febrilt åt att förstöra sina förråd och lämnar endast ett tunt försvar kvar i Bardia och Sollum. Italienarna påbörjar också en försvarslinje strax utanför Tobruk.


Tack vare regnstormar fördröjdes britternas avancemang en aning men till priset av inga förluster alls under dessa rundor ser läget ganska bra ut just nu. Italienarna har tyvärr lyckats få luftherravälde (vi har tolkat de förstärkningar som står utan datum i OOA för Axis som att de anlände 1:a december(?)) genom att de har fler jakt- och bombplan till förfogande. Än så länge.

[Delirium]

Och ändå var den enda flygförlusten som togs ett italienskt fighterstep!  

Vi kan väl säga så här att man är ganska sugen på att få in tyskar nu, är lite frustrerande att bara falla tillbaka, undvika inringningar och ge bort initiativet för att undvika dubbelrundor. Min plan var att få tillbaka så många som möjligt till Tobruk samtidigt som jag försöker fördröja framryckningen vid gränsen utan att fastna med för mycket folk.

Linjen jag hade försökt bygga var svag på flanken men jag hade Maletti som reserv om britterna skulle försöka något där. I slutändan vågade jag trots allt ändå inte sätta in Maletti som extra försvar av rädsla för att britterna sedan skulle få omringa honom. Resultatet blev att vägen öppnades för Campbell att gå in och skära av Bardia bakom min rygg.

Efter att ha övervägt att försöka skära av honom i min tur insåg jag att man inte ska kasta in good money efter bad enligt pokertalesättet. Sollum/Bardia skrivs av, förråden bränns, och allt utom några få fördröjande enheter retireras.

De största lärdomarna från igår är a, att komma ihåg regeln om att zoc från fiendeenheter stänger ner hamnar och b, att man måste vara mer aggressiv med fighter sweeps när man (högst tillfälligt) har flygövertag. Något mer avancerat är att inte bygga ett försvar på att kunna sätta in reserver som man sedan inte vågar använda.