[BigPapaBear]

Kul resa!  

[Adamius]

Analys

Den här analysen är förstås skriven ur NATOs synvinkel. Jag uppmuntrar Love eller Pär att skriva en egen kommentar hur det var att spela Warszawapakten.

Jag skulle vilja påstå att det fanns fyra huvudskäl till att vi förlorade det här partiet.

1. Norge. Det faktum att Warszawapakten kunde ta Norge första impulsen till priset av en division med luftlandsättningsförband samt tio procent av deras lufttransportkapacitet hade stort genomslag på resten av spelet då det dels gav dem ungefär en tredjedel av de poäng de behövde för seger, dels frigjorde en stor mängd förband som de sedan kunde använda nere på Balkan. Detta får ses som en ren bugg i spelet och mitt förslag för att lösa det är att Norge får ställa upp, säg, en eller två brigader i Oslo och en brigad i Bergen. WP kan fortfarande knäcka Norge men då får de satsa rejält under flera drag istället för att göra det gratis.

2. Våra misstag. Den huvudsakliga missen var vårt spel i Mellanöstern, där vi fullständigt schabblade bort det genom att gång på gång underskatta WP-styrkornas otroliga hastighet. Än värre var att vi tydligen inte lyckades lära oss av detta, utan fortsatte att bli överraskade av detta. Sedan var det ett par mindre misstag som att vi skickade in allt vårt jaktflyg tidigt i ett drag och därmed gav WP fritt rum att agera med flyg och luftlandsättningar under resten av draget.

3. Tur. Jag tycker det är lite dålig stil att skylla på otur när man förlorar ett spel och det känns olustigt att behöva göra det, men det känns som att NATO är mycket mer känsliga för tärningsslag än vad Warszawapakten är. WPs främsta styrka är på marken, och där kan de gång på gång genomföra anfall med 6-1 eller bättre i odds, och då kommer NATO-enheterna att ta stryk eller elimineras vad som än händer. I jämförelse så kan man titta på NATOs underhållsslag för B-52-förbandet som vi missade ett par gånger och som nekade oss ett mycket kraftfullt vapen flera gånger under spelet. Vårt enda hopp sista draget var att lägga ut en bombmatta framför de anfallande sovjetiska pansardivisionerna nere runt Persiska Viken, men vi misslyckades med att få upp B-52orna på banan, och sedan lyckades andra sidan slå bra på båda luftvärnsslagen mot våra kvarvarande två attackuppdrag och fick alltså fri lejd på marken. Det kändes inte som ett roligt sätt att förlora ett parti på. Samma sak gällde i drag två när det plötsligt blev dåligt väder i Europa och WP omedelbart nyttjade det faktum att vårt flyg hade begränsad effektivitet för att slå upp ett brett hål i vår frontlinje som tog oss ett antal drag att täta igen.

4. Skickligt spel av WP. Till syvene och sist var det här den avgörande faktorn. Jag lyfter på hatten för Love och Pär, som har spelat ypperligt. På strategisk nivå såg de möjligheten att ta Norge första draget samt att de insåg fördelarna med att kraftsamla alla sina reserver i en strategisk riktning (allt flyg i drag 1, sex pansararméer i drag 3 ...) istället för att dela upp dem. På taktiskt nivå har de konsekvent lyckats maximera nyttjandet av sina markförband samt på ett skickligt sätt minimerat NATOs starkaste vapen, nämligen deras överlägsna flyg. Detta har de gjort genom att skaffa sig luftherravälde i för dem viktiga områden samt genomgående grupperat sina markförband i skogsterräng där de varit skyddade från flygangrepp. Vidare har Love gjort en heroisk insats som chefen Väst där han, trots bristen på flyg och många viktiga helikopterförband, dels tillfogat NATO svidande förluster genom att konsekvent slå mot deras känsligaste punkter, dels förhindrat NATO att dra loss en reserv som skulle ha kunnat skickas till någon annan krigsskådeplats.

Alltså: mina komplimanger till Pär och Love som skickliga motspelare, till Jens för bra stöd på NATOs sida och slutligen till Jessica för hennes uppmuntrande insats som FN-observatör och kommentator.

Lärdomar för prospektiva NATO-spelare

"The Third World War" är en dans för två personer, och det är inte du som för. Din motspelare har ett fruktansvärt styrkeövertag på marken och en otrolig förmåga att agera. Så som spelet är uppbyggt så behöver man typiskt ha styrkeförhållanden på 6-1, 7-1 eller 8-1 för att genomföra ett effektivt anfall, och även som det är det enda som hindrar WP från att spola bort NATO ur Tyskland som om de vore döda höstlöv så innebär det att du har i stort sett obefintliga möjligheter att genomföra motanfall. Det bästa du kan hoppas på är att bilda en försvarslinje som kan hålla för det mest och sedan förtvivlat försöka täta igen eventuella hål som dyker upp.

Skandinavien ("Arctic Front"): Det är svårt att säga något här, i och med att det aldrig blev något "riktigt" krig. Man måste nog ställa upp ett par norska brigader i Bergen och Oslo innan spelet börjar, då Sovjetunionen annars kan kraftsamla sina luftlandsättningsresurser och ta de städerna direkt.

Centraleuropa ("The Third World War"): Det är här du har mest "kött" på båda sidor. Vår plan var att efter drag 0 dra samman de tyska, amerikanska och brittiska förbanden och försöka bygga en jämnstark försvarslinje från Östersjön till Alperna, framförallt med helikopterunderstöd på samtliga rutor. Här märkte vi effekten av att spelet inte har några underrättelseregler, utan du istället förväntas ha perfekt överblick över alla fientliga förband på kartan. Varje gång det blev Warszawapaktens impuls satte sig Love ner med papper och penna och gick igenom, en ruta i taget, exakt vilka NATO-förband som stod i varje ruta, vad deras försvarsvärde var samt hur pass svåra förluster de hade lidit. Sedan flyttade han sina egna förband för att kunna anfalla med exakt rätt styrkeförhållanden mot exakt rätt ruta. Om jag hade försvarsvärde 16 i en ruta och han fick ihop 68 i anfallsvärde så försökte han antingen byta ut sina förband så att han fick exakt 64 i anfallsvärde ("Mer än så är slöseri, jue.") eller så avbröt han ett annat anfall och flyttade ner tillräckligt för att få ihop 80. Man skulle kunna lösa det här med någon sorts regel motsvarande de som finns i OCS, dvs att man bara ser den översta enheten. Sedan hamnade vi även vid ett tillfälle i den något bisarra situationen att Love "hittade" en ruta där jag hade glömt att ta med helikopterunderstöd, dvs "Airmobile ZOC". "Nämen, titta här!" utbrast han då och drog snabbt ihop ett tiotal divisioner inom ett par hundra kilometers radie och drämde till den rutan med full kraft innan vi ens hann ropa "Achtung Panzer!". Humoristiskt, men knappast realistiskt.

När man ser hur ett drag är uppbyggt kan man tro att Warszawapakten har fyra impulser (två ordinarie plus två för deras andra echelonger) medan NATO har tre (två ordinarie och en reservimpuls). Detta är dock missvisande, då det är WP-spelaren som kan styra huruvida de får sina andra echelonger eller inte genom att efter att ha drivit fram en reträtt av NATO-förband välja att "avancera bakåt", dvs backa en ruta och "ta sats" för nästa anfall. På samma sätt var Love mycket noggrann med att ställa WP-förband i stridskontakt med samtliga NATO-förband inför reservimpulsen (begreppet "att olla NATO-trupper" myntades snabbt) så i princip var handlingsförhållandet 4-2, inte 4-3. Kanske bör vi NATO-spelare ta på oss en del skuld för detta då det inte var förrän efter slaget om Hamburg som vi hade någon egentlig reserv att tala om. Före dess såg vi ingen möjlighet att dra loss ett par divisioner till en reserv, då allting behövdes vid fronten. När britterna väl stod i Utrecht och återhämtade tre disrupts per drag, ja först då insåg vi fördelarna med reservimpulsen.

Sydeuropa ("Southern Front"): I den andra krigsdagboken på det här forumet verkar det inte ha hänt så mycket i Turkiet, men här valde alltså Pär att lägga in tyngdpunkten av sin offensiv. Vi var hopplöst tvåa på pucken. Vi hade inga förstärkningar värda namnet, då NATOs förstärkningar genomgående är schemalagda till en viss zon. Visst, vi hade kunnat dra loss en tysk division ur Europa ... nej, just det ja, tyska förband kan inte verka där nere.

Ironiskt nog så var den amerikanska pansardivisionen vi ställde på Gökceada ursprungligen schemalagd för Europa, men vid genombrottet i drag två stacks dess POMCUS-förråd i brand av ryssarna så den blev försenad med tre drag. Det var endast därför vi kunde sätta in den utanför Tyskland. Sedan gjorde vi en ganska framgångsrik bombning av de ryska förrådslinjerna här med våra B-52or, men genom att Pär kunde ställa Irans revolutionära garde utan förråd och istället skicka det till Turkiet så kunde han fortsätta som om inget hänt. En regeländring för att täcka detta skulle vara att man endast kan omprioritera förråd inom en teater.

Även här kände man av det faktum att Warszawapakten fick fyra impulser: när Jugoslavien ställde upp på vår sida så var det första som hände att de tappade ett halvdussin brigader innan de ens fick börja flytta på sig.

Dock vill jag nog säga att Sydeuropa var den roligaste delen av spelet. Ovanstående små klagomål ska inte överskugga det faktum att det var väldigt spännande att förtvivlat försöka hålla minst ett förband vid Marmarasjöns kust. Värt att notera är att vi gjorde ett grovt fel: Gökceada ligger utanför "the Turkish straits", och således kan eventuella NATO-förband där inte hindra en sorti av den sovjetiska Svarta Havs-flottan med allt vad det innebär av förlorade poäng, ryska landsättningar i Grekland och annat österländskt djävulskap.

Mellanöstern (Persian Gulf): Vi valde att spela med slumpmässigt dragna kort här, då det politiska spelet annars blir alltför förutsägbart. Det var 50% chans att NATO skulle få kurderna, och det fick vi, men det stora spänningsmomentet var Irak som ett tag låg ganska långt åt det pro-sovjetiska hållet men sedan mot slutet var ett kort ifrån att gå med på USAs sida.

Det tråkiga här är att NATO inte har någon valfrihet. I det andra partiet läste jag att USA var lite för passiva i Iran, så när jag fick en tidig invasion så tog jag chansen att rulla in och göra Iran till ett amerikanskt lydrike. Initialt så hade vi inga problem alls att göra det, men när sedan WP valde att sätta in alla sina pansardivisioner av kategori B i Iran så insåg vi att det var ett misstag. I och med att våra förband i Teheran stod i stridskänning så fick de ingen reservimpuls, och det innebar mer eller mindre att det helt plötsligt "teleporterades" in 30 pansardivisioner i rutorna bredvid Teheran och utplånade oss. Lärdomen man kan dra av detta är att även om USA får en tidig impuls och kan invadera Iran innan Sovjetunionen får göra det så gäller för dem endast att sätta sig i bergspassen norr och öst om oljefälten längst in vid Persiska Viken och sedan inte röra sig en ruta längre. Tråkigt, men RDF har för små resurser för att kunna göra något mer än att skydda poängen där nere vid kusten.

Så där på rak hand är det en lärdom som jag har lärt mig om jag ska spela Warszawapakten nästa gång:

Kraftsamling. Detta torde inte komma som en nyhet till folk på det här forumet, men det är värt att påpeka ändå. Effektiviteten på dina trupper ökar inte linjärt med mängden, utan snarare geometriskt. Det betyder att två pansararméer inte är dubbelt så effektiva som en, utan fyra gånger så effektiva. Sex pansararméer, som de som sattes in i Iran, är alltså närmare fyrtio gånger starkare tillsammans en vad en enskild armé är! I det globala spelet har Warszawapakten en enorm förmåga att kraftsamla trupper från fyra olika områden till ett enda, så det bör användas. Samma sak gäller för flyget: genom att skicka upp stora mängder flygplan för att skapa luftherravälde kan de verka förvånansvärt effektivt, även om de är sämre än planen på motsatta sidan.

[zilver]

Ni får skaffa lite fler mäcktiga pansarbataljoner till nästa gång!

[Johan]

Analys
Mellanöstern (Persian Gulf): ...

I det andra partiet läste jag att USA var lite för passiva i Iran, så när jag fick en tidig invasion så tog jag chansen att rulla in och göra Iran till ett amerikanskt lydrike.

Synd att du inte hann läsa min respons, bedömningen var visserligen från båda parter, men båda bedömarna använde fjärrkikare från Tyskland för att komma till den bedömningen.

Annars var det mycket roligt att läsa er AAR.

[Maglica]

Bra AAR/Analys!  

[silversixx]

Det verkade vara ett sjukt roligt och intressant parti tills jag kom till den här delen:

Centraleuropa ("The Third World War"): Det är här du har mest "kött" på båda sidor. Vår plan var att efter drag 0 dra samman de tyska, amerikanska och brittiska förbanden och försöka bygga en jämnstark försvarslinje från Östersjön till Alperna, framförallt med helikopterunderstöd på samtliga rutor. Här märkte vi effekten av att spelet inte har några underrättelseregler, utan du istället förväntas ha perfekt överblick över alla fientliga förband på kartan. Varje gång det blev Warszawapaktens impuls satte sig Love ner med papper och penna och gick igenom, en ruta i taget, exakt vilka NATO-förband som stod i varje ruta, vad deras försvarsvärde var samt hur pass svåra förluster de hade lidit. Sedan flyttade han sina egna förband för att kunna anfalla med exakt rätt styrkeförhållanden mot exakt rätt ruta. Om jag hade försvarsvärde 16 i en ruta och han fick ihop 68 i anfallsvärde så försökte han antingen byta ut sina förband så att han fick exakt 64 i anfallsvärde ("Mer än så är slöseri, jue.") eller så avbröt han ett annat anfall och flyttade ner tillräckligt för att få ihop 80. Man skulle kunna lösa det här med någon sorts regel motsvarande de som finns i OCS, dvs att man bara ser den översta enheten. Sedan hamnade vi även vid ett tillfälle i den något bisarra situationen att Love "hittade" en ruta där jag hade glömt att ta med helikopterunderstöd, dvs "Airmobile ZOC". "Nämen, titta här!" utbrast han då och drog snabbt ihop ett tiotal divisioner inom ett par hundra kilometers radie och drämde till den rutan med full kraft innan vi ens hann ropa "Achtung Panzer!". Humoristiskt, men knappast realistiskt.

Nu kanske ni har en otroligt hård "Nu jävlar ska du få stryk för jag fick aldrig vinna en fotbollscup som liten"-mentalitet, men nånstans kanske man kan komma överens om att en blunder inte är samma sak som att vara briljant.

[zilver]

Det finns ju det gamla klassiska med att slå procent för att få flytta upp en tabell. Vi testade det på Fire in the East för ett tag sedan. Vilket inte hindrade en av spelarna att opta i alla fall tills kossorna gick hem. Tvåtimmarsdrag. Suck...

[Vvornth]

Det verkade vara ett sjukt roligt och intressant parti tills jag kom till den här delen:

Centraleuropa ("The Third World War"): Det är här du har mest "kött" på båda sidor. Vår plan var att efter drag 0 dra samman de tyska, amerikanska och brittiska förbanden och försöka bygga en jämnstark försvarslinje från Östersjön till Alperna, framförallt med helikopterunderstöd på samtliga rutor. Här märkte vi effekten av att spelet inte har några underrättelseregler, utan du istället förväntas ha perfekt överblick över alla fientliga förband på kartan. Varje gång det blev Warszawapaktens impuls satte sig Love ner med papper och penna och gick igenom, en ruta i taget, exakt vilka NATO-förband som stod i varje ruta, vad deras försvarsvärde var samt hur pass svåra förluster de hade lidit. Sedan flyttade han sina egna förband för att kunna anfalla med exakt rätt styrkeförhållanden mot exakt rätt ruta. Om jag hade försvarsvärde 16 i en ruta och han fick ihop 68 i anfallsvärde så försökte han antingen byta ut sina förband så att han fick exakt 64 i anfallsvärde ("Mer än så är slöseri, jue.") eller så avbröt han ett annat anfall och flyttade ner tillräckligt för att få ihop 80. Man skulle kunna lösa det här med någon sorts regel motsvarande de som finns i OCS, dvs att man bara ser den översta enheten. Sedan hamnade vi även vid ett tillfälle i den något bisarra situationen att Love "hittade" en ruta där jag hade glömt att ta med helikopterunderstöd, dvs "Airmobile ZOC". "Nämen, titta här!" utbrast han då och drog snabbt ihop ett tiotal divisioner inom ett par hundra kilometers radie och drämde till den rutan med full kraft innan vi ens hann ropa "Achtung Panzer!". Humoristiskt, men knappast realistiskt.

Nu kanske ni har en otroligt hård "Nu jävlar ska du få stryk för jag fick aldrig vinna en fotbollscup som liten"-mentalitet, men nånstans kanske man kan komma överens om att en blunder inte är samma sak som att vara briljant.

Det finns inte system som kan försäkra sig mot denna typ av spelare.

[Nick]

Tidsbegränsade drag gör det betydligt svårare att analysera sönder och samman.

[silversixx]

Det verkade vara ett sjukt roligt och intressant parti tills jag kom till den här delen:

Centraleuropa ("The Third World War"): Det är här du har mest "kött" på båda sidor. Vår plan var att efter drag 0 dra samman de tyska, amerikanska och brittiska förbanden och försöka bygga en jämnstark försvarslinje från Östersjön till Alperna, framförallt med helikopterunderstöd på samtliga rutor. Här märkte vi effekten av att spelet inte har några underrättelseregler, utan du istället förväntas ha perfekt överblick över alla fientliga förband på kartan. Varje gång det blev Warszawapaktens impuls satte sig Love ner med papper och penna och gick igenom, en ruta i taget, exakt vilka NATO-förband som stod i varje ruta, vad deras försvarsvärde var samt hur pass svåra förluster de hade lidit. Sedan flyttade han sina egna förband för att kunna anfalla med exakt rätt styrkeförhållanden mot exakt rätt ruta. Om jag hade försvarsvärde 16 i en ruta och han fick ihop 68 i anfallsvärde så försökte han antingen byta ut sina förband så att han fick exakt 64 i anfallsvärde ("Mer än så är slöseri, jue.") eller så avbröt han ett annat anfall och flyttade ner tillräckligt för att få ihop 80. Man skulle kunna lösa det här med någon sorts regel motsvarande de som finns i OCS, dvs att man bara ser den översta enheten. Sedan hamnade vi även vid ett tillfälle i den något bisarra situationen att Love "hittade" en ruta där jag hade glömt att ta med helikopterunderstöd, dvs "Airmobile ZOC". "Nämen, titta här!" utbrast han då och drog snabbt ihop ett tiotal divisioner inom ett par hundra kilometers radie och drämde till den rutan med full kraft innan vi ens hann ropa "Achtung Panzer!". Humoristiskt, men knappast realistiskt.

Nu kanske ni har en otroligt hård "Nu jävlar ska du få stryk för jag fick aldrig vinna en fotbollscup som liten"-mentalitet, men nånstans kanske man kan komma överens om att en blunder inte är samma sak som att vara briljant.

Det finns inte system som kan försäkra sig mot denna typ av spelare.

Det påstår jag inte. Men jag tror att en Fog of war och hotfulla motspelare kan sänka impulsen drastiskt.

[Adamius]

Det verkade vara ett sjukt roligt och intressant parti tills jag kom till den här delen:

Centraleuropa ("The Third World War"): Det är här du har mest "kött" på båda sidor. Vår plan var att efter drag 0 dra samman de tyska, amerikanska och brittiska förbanden och försöka bygga en jämnstark försvarslinje från Östersjön till Alperna, framförallt med helikopterunderstöd på samtliga rutor. Här märkte vi effekten av att spelet inte har några underrättelseregler, utan du istället förväntas ha perfekt överblick över alla fientliga förband på kartan. Varje gång det blev Warszawapaktens impuls satte sig Love ner med papper och penna och gick igenom, en ruta i taget, exakt vilka NATO-förband som stod i varje ruta, vad deras försvarsvärde var samt hur pass svåra förluster de hade lidit. Sedan flyttade han sina egna förband för att kunna anfalla med exakt rätt styrkeförhållanden mot exakt rätt ruta. Om jag hade försvarsvärde 16 i en ruta och han fick ihop 68 i anfallsvärde så försökte han antingen byta ut sina förband så att han fick exakt 64 i anfallsvärde ("Mer än så är slöseri, jue.") eller så avbröt han ett annat anfall och flyttade ner tillräckligt för att få ihop 80. Man skulle kunna lösa det här med någon sorts regel motsvarande de som finns i OCS, dvs att man bara ser den översta enheten. Sedan hamnade vi även vid ett tillfälle i den något bisarra situationen att Love "hittade" en ruta där jag hade glömt att ta med helikopterunderstöd, dvs "Airmobile ZOC". "Nämen, titta här!" utbrast han då och drog snabbt ihop ett tiotal divisioner inom ett par hundra kilometers radie och drämde till den rutan med full kraft innan vi ens hann ropa "Achtung Panzer!". Humoristiskt, men knappast realistiskt.

Nu kanske ni har en otroligt hård "Nu jävlar ska du få stryk för jag fick aldrig vinna en fotbollscup som liten"-mentalitet, men nånstans kanske man kan komma överens om att en blunder inte är samma sak som att vara briljant.

Det finns inte system som kan försäkra sig mot denna typ av spelare.

Det påstår jag inte. Men jag tror att en Fog of war och hotfulla motspelare kan sänka impulsen drastiskt.

Ett par kommentarer, här.

1. Kanske jag överdrev en aning här för effektens skull. Love var inte fullt så analretentiv som jag beskrev det, men han satt definitivt med papper och penna och räknade oddsvärden längs med fronten. Enda skälet till att jag inte gjorde detsamma var att NATO sällan tjänar på det.
2. Jag upptäckte efter ett tag att jag inte hade någonting emot ovanstående. Love är en "metagamer" (och det är jag också, ärligt talat) och efter att ha spelat med honom i ett par år (rollspel, brädspel, krigsspel) så medger jag att det är en del av hans charm som motspelare. Vi ser det inte så mycket som att vi försöker "straffa" varandra som att vi försöker vinna över varandra.
3. Den stora tjusningen med att spela spel, särskilt med många motspelare, är just kravet att man kan anpassa sina egna drag för att möta personligheterna på andra sidan bordet.

[totte30]

Här kommer mina allmänna funderingar kring kampanjspelet baserat på egna erfarenheter samt ert parti:

Som "stand alone" anser jag att Battle for Germany & Artic Front är pro Nato och Southern Front är möjligtvis en aning pro WP. Persian Gulf har jag bara spelat "stand alone" en gång och tyckte det var "konstigt". Men när man slår ihop spelen har jag insett att WP får en fördel, främst som "Adamius" skriver att det ger större möjligheter till att "kraftsamla" men även att det finns vansinnigt många victory points i Persian Gulf. Då jag sällan kollar victory conditions innan eller under spelet upptäckte vi det för sent i vårt parti och Persian Gulf förblev en "side show".

Luftlandsättningen i Norge tycker jag är absurt och är en icke önskad effekt av kampanjspelet. Regler eller inte, man gör inte ett öppningsdrag som i princip ger en autovinst och sätter en hel front ur spel.

WP valde "early war " i ert parti, vilket säkerligen också bidrog till segern. Personligen är jag skeptiskt till vad "early war" ställer till med... Inga "early reactions move", lättare att erövra pomcus osv. Så jag beslöt enväldigt att det inte var en option i vårt parti. Jag kanske har fel, men magkänslan säger mig att det blir "tok" ifall man kör med "early war". Det samma gäller kärnvapen...

Vårt "eftersnack" gick mycket ut på att om vi sätter upp det igen, så skippar vi nog Persian Gulf, det förstör mer än det tillför. Dessutom slipper man B 52.an som jag inte heller gillar pga att effekten om den är tillgänglig eller inte är för stor.

Slutligen tror jag hemligheten till framgång för Nato är att maximalt utnyttja chanserna till återhämtning
Regel 1: Ha alltid reserver & vila dina förband.
Regel 2: Behövs förbanden i fronten, se regel 1.

Som sagt det är mina personliga reflektioner och ingen sanning
 

Thomas

[Johan]

Analys

I det andra partiet läste jag att USA var lite för passiva i Iran, så när jag fick en tidig invasion så tog jag chansen att rulla in och göra Iran till ett amerikanskt lydrike. Initialt så hade vi inga problem alls att göra det, men när sedan WP valde att sätta in alla sina pansardivisioner av kategori B i Iran så insåg vi att det var ett misstag.

Synd att du inte hann läsa min respons på kritiken. Passiviteten hade ett skäl. Då hade jag ändå inga iranier och bara en irakisk expeditionsstyrka.