[Elias Nordling]

Beda Fomm är en nyutgåva av ett gammalt GDW-spel som räknas som en klassiker. Min erfarenhet säger mig att klassiker ofta betyder att man måste ha ett nostalgiskt förhållande till spelet för att uppskatta det fullt ut, men jag brukar gilla Frank Chadwicks spel och jag är svag för situationen vid Beda Fomm.

Vi talar alltså om en liten brittisk pansarstyrka som ska hålla tillbaka en disorganiserad italiensk mobb. Segervillkoren är rätt generösa för italienarna, en enda enhet av kartan räcker för att förskjuta den brittiska segern från stor till marginell.

Spelsystemet är relativt enkelt men klurigt på ett inte helt intuitivt vis. Med undantag för artilleri sker all strid mellan bredvidliggande enheter, och många enheter är begränsade till att kunna gå in i zoc. Vapenenheter kan aldrig göra det, och infanteri kan bara gå in i zoc för pansarenheter i sällskap av pansar. Pansarstrid och vanlig strid är separerad, men man kan inte anfalla infanteri som är stackat med pansar. det här kräver en hel del tänkarna innan man har klart för sig vad konsekvenserna blir, i synnerhet som britterna har nästan bara pansar och italienarna rätt få.

Det finns också ett moralsystem, som gör att enheter successivt blir mindre stridsdugliga allteftersom de tar förluster. Det är enkelt och funkar rätt bra.

En stor del av den italienska styrkan är vägbunden, men målet är nu inte att öppna vägen ut utan att få så många av kartan som möjligt, så det är fritt fram att försöka åla sig runt engelsmännen, som ju inte är särskilt många och därför måste sprida ut sig. gör de det öppnas en del möjligheter för italienarna att slåss med hyggliga odds och därmed nöta ner britterna. Det hela utvecklar sig en smula i slow-motion under spelets totalt 28 omgångar.

Det är en litet konstig bild av slaget om Beda Fomm man får, delvis på grund av att italienarna vet hur få britterna är och inte behöver tänka på att försöka öppna huvudvägen, egentligen. en annan konstighet är artilleriet, som kan ha rätt stor effekt. I synnerhet då det brittiska, som till skillnad från det italienska kan stacka. Stackar man upp de tre brittiska artillerienheterna får man det som folk brukar kalla "dödsstjärnan", som kan skjuta bort i princip vilken stack som helst, en per spelaromgång.

Jag noterar också att det finns en hel subrutin med mängder av brickor för att hålla reda på vilka antitankenheter som har rört sig då de inte kan skjuta på stridsvagnar direkt efter att ha gått. Men då antitankenheter aldrig nånsin kan gå och ställa sig bredvid tankenheter kommer denna situation aldrig uppstå! Erratan påpekar att detta stämmer, vilket innebär att spelet har ett 40-tal brickor som aldrig används.

Jag kan förstå varför spelet räknas som en klassiker. Det finns en hel del klurig strategi för båda sidor och utgången är inte alls given. Strategierna som krävs för bägge sidor är i krigsspelssammanhang rätt ovanliga, med mycket manövrerande per skjutande. Jag kan tänka mig att det är den sortens spel där en spelare hävdar att britterna inte kan vinna, en annan att italienarna inte kan det, och skulle de spela mot varandra skulle de upptäcka en mängd knep de inte tänkt på.

Men jag tycker nog att spelet går lite för mycket i slow motion, och ger en lite för konstig bild av slaget för att jag ska köpa det fullt ut.

[BigPapaBear]

Måste säga att det ser betydligt snyggare ut än originalet. Fastnade aldrig för spelet. För mycket pusslande och för lite historiekänsla.

[Elias Nordling]

För mycket pusslande och för lite historiekänsla.

Ja det är väl en rätt bra sammanfattning.

[Elias Nordling]

På begäran: betyg svag fyra.