Forumnyheter:

SMF - Just uppdaterat!

avatar_Elias Nordling

Yalu (Compass Games)

Startat av Elias Nordling, 26 juli 2011 kl. 12:39:55

Föregående ämne - Nästa ämne

0 Medlemmar och 1 Gäst tittar på detta ämne.

Elias Nordling

Yalu handlar om koreakriget från början av den kinesiska motoffensiven till och med FN's motoffensiv som ledde till stilleståndslinjen.

Yalu är ett konstigt spel. Eller, nej, det är ett helt vanligt spel, men en konstig produkt.

Det är en nyutgåva av ett John Hill-spel som anses vara en klassiker. När man gör såna här nyutgåvor brukar man ofta få skit om man ändrar något och få skit om man inte ändrar något. Detta har Compass Games försökt helgardera sig mot genom att ge ut två spel i en låda: Det ena är Yalu där man inte ändrat någonting utom grafiken. Det andra är en uppdaterad version av Yalu. Uppdateringen i sig är egentligen väldigt varsam, med väldigt få regeländringar, de mesta föreslagna av konstruktören själv som addenda redan strax efter att spelet kom ut. Priset man får betala för att alla ska vara nöjda är priset, man betalar förstås extra för att få två regelböcker, två spelplaner mm. Det är faktisktr inte två uppsättningar brickor, men de är tryckta med olika grafikstil på fram- och baksida så att man själv kan få välja hur spelet ska se ut. Amerikanska divisioner finns t o m i fyra olika utföranden att välja mellan!

Om man inte har ett nostalgiskt förhållande till originalet ser jag ingen anledning till att välja att spela originalversionen framför den reviderade versionen.

Spelet i sig är som sagt inte särskilt ovanligt. Det är gå och skjuta, med lagom mycket krom för kinesisk infiltration, FN-truppernas bugging out, kinesiska förråd etc. Stridssystemet är lite udda i och med att man skjuter på enskilda brickor men ändå räknar ut oddsen för att se vilken tabell man träffar på. Systemet ger den egenheten att en division är svår att skada, medan det är enklare att orsaka skada på tre enskilda brigader som stackar tillsammans.

En del av kromen känns lite yxig med dagens standard. Till exempel har varje amerikansk division breakdown-brickor för både regementen och bataljoner, något som man mycket sällan är intresserad av att utnyttja.

Men på det hela taget tycker jag att det är ett riktigt roligt spel som flyter på bra och ger en bra känsla för situationens dynamik. FN-trupperna får verkligen jobba för att ta sig tillbaka i säkerhet och sätta upp en ny linje som de kan sparka tillbaka kineserna från. Strid framstår lätt som oblodig, men det behövs inte många tursamma slag för att FN-positionen ska bli riktigt svettig. I mitt första parti HADE jag många tursamma slag med kineserna, och FN-trupperna blev nästan utraderade! Jag tror inte det är särskilt representativt, då det krävdes en del 2or och 3or på två tärningar för att nå dit.

Kul spel! Det får en 4 av 5 i betyg av mig.

Härnedan ses den reviderade versionen av kartan, men brickorna är mestadels i classic-utförande, då den reviderade versionen av brickorna har nationsflaggor och fult typsnitt.


"Your value to me as a tester is your vandal instinct at breaking games!"