[Elias Nordling]

En gång i tiden fanns det ett spel som hette Tito. Omdömena om det var blandade, men det hade sina anhängare, och framför allt var det det enda spelet som fanns på partisankriget i Jugoslavien. Nu finns det i alla fall ett till. Och det är riktigt bra! Jag har inte spelat Tito och kan inte jämföra, men jag vet så mycket att Partizan på intet vis är en remake.

Grundprincipen för spelet är en rätt traditionell move/fight med oddsstrid, terrängskift med mera. Det finns dock inga ZOCar och mängden trupp per terräng är rätt låg för axelmakterna, så partisanerna kan i praktiken röra sig rätt obehindrat över spelplanen även bortsett från att förstärkningar kan komma varsomhelst.

Partisanerna får eller förlorar poäng för diverse saker under spelets gång, men två källor dominerar:

Den första är att utföra sabotage. Varje omgång distribueras 22 mål över kartan enligt en procedur som är omständlig men inte för omständlig. För att förstöra ett mål behöver partisanen bara sluta sin förflyttning där och säga att han förstör det. Men det kommer till priset att denna enhet avslöjar sin styrka och är halverad i stridsstyrka fram tills nästa omgång.

Den stora källan till minuspoäng är -10 poäng för varje partisanenhet som inte är på kartan vid spelets slut. Som jämförelse är ett förstört mål värt 1D6 plus 0-2 poäng. Av detta kan man dra slutsatsen att det inte lönar sig att förstöra ett mål om det resulterar i en förlorad enhet, men riktigt så enkelt är det inte. För det första får partisanerna förstås replacements, 1D6 enheter per omgång. För det andra har axelmakterna begränsade resurser att bekämpa partisaner så det kan vara en taktik att dra igång en massförstörelsekampanj där tyskarna inte kan svara på allt.

Det finns ingen självklar strategi för endera sidan och under spelets gång modifierade jag min taktik på ett sätt som påminner en del om hur det verkliga partisankriget skiftade.

På marginalen i poäng finns kontroll av orter (men partisanerna behöver också en viss mängd orter för att inte förlora enheter på grund av brist på förråd), invasion scare (när tyskarna är nojiga för allierad invasion får partisanerna poäng för att kontrollera hamnar) och blockering av järnvägar till gruvor.

Enligt uppgift är fokuset på sabotage överdrivet jämfört med den historiska kampanjen, men om man tänker på det som att i största allmänhet synas och utöva auktoritet så blir resultatet rätt. Vikten av att ha så mycket trupp som möjligt på slutet är helt rätt.

Man får inga poäng för att förstöra axelmakters trupp, men det inverkar indirekt med en optional rule där Titos prestige ökar om man anfaller axelmakterna och därmed får mer replacements.

Som bonusfeature kan man även utföra den hypotetiska landstigningen i Adriatiaka havet med det glamourösa namnet Operation Armhåla! Jag har inte provat, men vem kan motstå ett spel med Operation Armhåla?

Det här spelet har den bästa känslan av partisankrig i något spel jag spelat, det KÄNNS verkligen rätt. Bägge sidor har också svåra beslut att fatta, och det finns många olika potentiella strategier som verkligen alla känns rätt i termer av partisankrig.

Rekommenderas, en stark 4 av 5.