[Elias Nordling]

Drive on Damascus är ett gammalt tidningsspel från The Wargamer, tidigt 80-tal. Ämnet är britternas invasion av Vichy-franska Syrien och Libanon, och konstruktör är Vance von Borries.

Grafiken är lite ovanlig, för det är prickar i stället för hexer. Funktionellt är det identiskt, varje prick är bredvid sex andra, det är mest ett visuellt experiment. Jag tycker det funkar bra. Över huvud taget tycker jag att kartan är anmärkningsvärt snygg för att vara från 80-talet, och det säger jag som någon som inte tycker att Redmond Simonsen är gud, och Mark Simonitch är hans profet. Däremot är kartan måttligt ergonomisk. Inte så mycket för prickarna som för att nyanserna av sandfärg ibland kan vara hopplöst svåra att skilja åt i varmvit lågenergilampsbelysning.

Spelsystemet är väldigt traditionellt, spelare 1 går och slåss, spelare två gör detsamma. Ingen mekaniserad förflyttning, exploitation eller overrun. Strid är obligatorisk om man är bredvid fienden, en old school-regel som alltid och oundvikligen ger knasiga bieffekter. I detta fall kan till exempel en flodlinje bli ohållbar bara för att anfallaren avancerar efter strid till bredvid floden, tvingande försvararen att anfalla eller retirera. Spelet har många omgångar och strid är mestadels oblodig med reträtter. Basala förrådsregler.

Eftersom systemet inte är särskilt anmärkningsvärt får situationen bära spelet på sina axlar. Vid första ögonkastet är den inte så lovande, en infanteristrid med långa dödlägen. Men jag måste säga att den växer för mig. Britterna är fria att organisera sitt anfall som de känner för, deras mål är att ta en tillräckligt stor andel av de franska flygfälten. Terrängen delar upp stridszonen i en smal remsa mot Libanon och en mer öppen väg in i Syrien mot Damaskus. Så småningom kommer Habforce och anfaller från ryggen också. Fransmännen kan välja att be om hjälp från tysken, vilket senare kan accelerera till en större insats, och britterna kan då i gengäld plocka in fler trupper till en viss poängkostnad. det finns en intressant dynamik och kul spelbeslut här, och partierna kan nog bli väldigt olika beroende på vilka beslut man fattar.

Spelet är inget för pansarfetischister, så vidare det inte är franska kolonialstyrkors stridsvagnar man går igång på, men det är kul med en ovanlig situation man inte kan utantill, och systemet provocerar mig i alla fall inte, även om det inte direkt utmärker sig heller. Betyget blir en svag fyra av fem.

[silversixx]

Vem bryr sig om spelbarhet när det är en sådan snygg karta?

Jag uppskattar verkligen din senaste omgång av snyggrecensioner, Elias. Nu vet jag att det antagligen är en ren slump, men samtidigt vill jag uppmuntra det.

[Elias Nordling]

Näst upp blir det garanterat fult, för då blir det speltest.

[zilver]

Jamen, Redmond är ju gud. Nästan i alla fall. Det sena 70-talets SPI och GDW producerade kartor som är svåröverträffade. Snyggt och inte för kluttrigt.

[Elias Nordling]

Där har jag nog mer gemensamt med Silversixx än Zilver. Redmond Simonsen gjorde spel som ser ut som Gröna Kartan. Funktionella, men knappast ögongodis.

[zilver]

Nåja, smak kan alltid diskuteras. Men jag vidhåller att spel som Battle for the Ardennes, Great War in the East, Cedar Mountain med flera är jättesnygga. Även exempelvis Fire in the East. Det kan vara en viss nostalgikänsla inblandad möjligen. Bland mer moderna finns ju många bra också, som Killing Ground och en hel del från GMT. Mycket från The Gamers var inte lika kul...

[Kanger]

Ett företag som idag gör förvånansvärt fula kartor är Avalanche. Det är egentligen konstigt eftersom nästan alla idag gör riktigt snygga kartor (till skillnad från alstren från 70-talet).

[BigPapaBear]

Vem bryr sig om spelbarhet när det är en sådan snygg karta?

Jag uppskattar verkligen din senaste omgång av snyggrecensioner, Elias. Nu vet jag att det antagligen är en ren slump, men samtidigt vill jag uppmuntra det.

Instämmer till fullo.

[pelle]

Hade inte gissat att den där var Wargamer. De Wargamer-kartor från tidigt 80-tal jag har sett har varit vanliga oldskool-stilen, av varierande kvalitet, men inte sådär bra.

Jag tycker många av 70-tals-kartorna är riktigt snygga. Inte bara funktionella utan trevliga att titta på. Finfin minimalism. Visst är inte alla gamla kartorna snygga, inte ens när Simonsen själv har ritat, men många är det.

Nuförtiden är många kartor överdesignade och rätt tråkiga. Vi har sett Photoshop-texturerade kartor nu. Jättefint första 100 gångerna, men gammalt nu. Visserligen bättre än när det var som värst på 80-talet ("TITTA FÄRGER, VI KAN HA FLER ÄN FYRA FÄRGER!").

[BigPapaBear]

Tänkte att det var ett spel om krig i Grand Canyon, då hade färgerna på något sätt känts lite motiverade. Fransk landsbygd i Juni? Vet inte...

[Elias Nordling]

Hade inte gissat att den där var Wargamer. De Wargamer-kartor från tidigt 80-tal jag har sett har varit vanliga oldskool-stilen, av varierande kvalitet, men inte sådär bra.

En del gamla Wargamer är förvånansvärt snygga. Lawrence of Arabia har jag för mig har snygg karta också., Andra är gräsliga, Rise of the House of Saud är legendarisk.

[ErikLj]

Kul att du uppskattade spelet. Kom ihåt att när jag spelade det för länge sedan att avsaknaden av hexmönster, prickar i stället, gjorde att brickorna gärna gled runt lite.

/Erik

[pelle]

Hade inte gissat att den där var Wargamer. De Wargamer-kartor från tidigt 80-tal jag har sett har varit vanliga oldskool-stilen, av varierande kvalitet, men inte sådär bra.

En del gamla Wargamer är förvånansvärt snygga. Lawrence of Arabia har jag för mig har snygg karta också., Andra är gräsliga, Rise of the House of Saud är legendarisk.

Jag har ett nummer där man fick med några kartor till Squad Leader. Det var bland det gräsligaste jag har sett (jag har dock inte sett Rise of the House of Saud).

[Elias Nordling]

Rise of the House of Saud är alldeles uppenbart en handritad speltestkarta, man kan se de slarviga blyertsstrecken.

[silversixx]

Näst upp blir det garanterat fult, för då blir det speltest.

Not sharing is caring...