[Elias Nordling]

Standard Combat Series känns som hemmaplan för mig. Det är precis så här man ska göra ett enkelt system med traditionella spelmekanismer för att det ska bli rätt, inte som t ex Decision-foliosarna. Att sedan alla spelen i serien inte är klockrena beror inte så mycket på seriereglerna som hur de tillämpas, till exempel i form av skyhöga förflyttningsvärden och vansinnigt anfallarvänliga stridstabeller.

Systemet bygger på principen flytta, strid, mekaniserad förflyttning. Här finns overruns, zocar kostar förflyttningspoäng men låser inte, och ofta finns det artilleri som krom.

Karelia 44 är det senaste spelet i serien, och handlar om den ryska offensiven på Karelen 1944 som slutade med att finnarna lyckades stoppa den med minsta möjliga marginal.

Terrängen är skogig och det finns inte överdrivet mycket pansar, spelet känns lagom mobilt, varken för fladdrigt eller för sluggigt. Ryssarna har sitt artilleri som styrkeförbättrare medan finnarna har högre mobilitet och flexibilitet. Ryssarna har också ett antal offensivomgångar då de får ytterligare bonusartilleri och skift på tabellen i strid. De har också numerärt överläge så det räcker. I gengäld är de handikappade av högkvarter de måste dra förråd till, samt att de får ha begränsat antal stackar per attack. Finnarnas försvarslinjer har en specialregel som gör att de kan hållas med få trupper.

Spelet har inget fast antal omgångar. Det som ger det karaktär, och kanske också är spelets största svaghet för den som inte vill att slumpen ska lägga krokben för en jämn match, är Boss-poängen som är spelets klocka. Varje omgång slår man för att se om Stalins tålamod med offensiven sjunker. Det är 50 procents chans till det. Det finns sätt som ryssen kan tjäna fler poäng på, men i praktiken kan spelet vara över omgång fyra om ryssen slår krattigt. Åt andra hållet, om ryssen aldrig slår någon bossreduktion och finnarna aldrig får förstärkning (33% chans per omgång) så kan det bli en rätt ensidig seger för ryssen. Spelar man bara för att ha kul är nog detta bara något som förstärker spelberättelsen.

Jag är inte tillräckligt kunnig om historien för att avgöra om spelet är realistiskt, men jag tycker de känns rätt. Finnarna måste vara på hugget och motanfalla för att nöta ner ryssen, vilket stämmer bra med vad jag läst. Området för slutstriden ligger i kartans ena hörn och jag har hört sägas att det område där finnarna laddade för motanfallet inte är med på kartan, men jag tror man kan få till ett hyfsat realistiskt Tali ändå.

Däremot tycker jag att villkoren för Stalinpoängen kan leda till ohistorisk finsk taktik. Ryssen får en Stalinpoäng för vardera de två första försvarslinjerna som erövras. För att erövra dem måste man ta alla poängrutor. Första linjen kommer falla under alla omständigheter, men i andra linjen kan finnarna välja att bita sig fast i bara en del av linjen med en poängruta för att hindra ryssen från att få sin Stalinpoäng innan tiden tar slut. Jag vet dock inte ännu om det är den bästa finska taktiken, det beror väl lite på vad stalinklockan visar när ryssen kommer dit.

Jag har hursomhelst kul när jag spelar, jag fokuserar på planen och de taktiska uppgifterna i stället för att grotta ner mig i regeltolkningar eller speligheter. Det är så jag vill ha det. Spelet får en stark fyra av fem i betyg av mig.

[BigPapaBear]

Jan (bambaladam) och jag håller på med ett parti nere i lokalen. Vi har inte kommit så långt än så länge. Spelet verkar kul, men jag är skeptisk till grafiken på "spökbrickorna".

[Elias Nordling]

Jag såg aldrig något behov av spökbrickorna. Men om det blir mycket fram och tillbaka kan jag tänka mig att de kan komma till användning.