[FRVO]

Jag spelar mobiliseringsfasen av kampanjscenariot ("Gog and Magog") i Sacred Oil. Bakgrund:

"On June 8, 1985 one month after announcing widespread reforms during a speech in Leningrad, General Secretary of the Soviet Communist Party Mikhail Gorbatchev is deposed by a military coup. A State Emergency Committee, formed by Kremlin hardliners and presided over by Andrei Gromyko, takes power in Soviet Union.
On June 12, the State Emergency Committee in Moscow decides during a secret meeting to start preparations for Operation Baikal and Operation Ladoga, having respectively Iran and NATO as objectives. Both options are kept open until further notice.
Long prepared plans are put into motion. A complex Maskirova disguising the preparations as an internal struggle for power keeps both NATO and Warsaw Pact guessing about Soviet Union's intentions. However, US and its closest allies are starting to consider options for the Southwest Asia region.
In Tehran, the Iranian theocracy remains both deaf to any appeal for collaboration and mortally locked in the conflict with Iraq, now on its fifth year. During a public appearance in Tehran, ironically on the same day as the State Emergency Committee decides to start preparations for war, Ayatollah Khomeini declares that "with the help of God, the Islamic Republic of Iran will repel the satanic hordes led by Gog and Magog".

Scenariots kärna är alltså en sovjetisk invasion av Iran där scenariot börjar ett antal dagar innan fientligheter inletts. Det pågår emellertid redan två krig som är representerade i spelet. Betonghäckarna i Moskva har kriget i Afghanistan att hantera, vilket är en abstraherad men viktig del av scenariot. Irans krig med Irak är också en viktig komponent som dessutom är fullt ut representerat på den operationella kartan med en tillfredsställande stor mängd blippar att hantera redan från scenariots start:



Nu kan man ju förledas att tro att motparterna i spelet är Iran och Warsawapakten men så är icke fallet. The bad guys representeras av The Soviet Faction, och the good guys av The US Faction. Det är alltså ryssar och amerikaner som kämpar om victory points, men de har medspelare i sina lag. I Soviet Faction är Sovjet inledningsvis ensamma men de kan få hjälp av Irak, Syrien, och Warsawapakten. I US Faction är USA, Storbritannien, och Frankrike redan medlemmar men de kan komma att utökas med NATO, Iran (!), Bahrain, Oman, UAE, Saudiarabien, Kuwait och Qatar. Det är alltså sovjetspelaren som sköter Iraks enheter, och det är USA-spelaren som managerar Iran.

Operationer
Scenariot inleds med att sovjeten måste bestämma sig för när Operation Baikal (invasionen av Iran) skall inledas och Iran förklaras krig. Det tar mer än en vecka att få en någorlunda potent invasionsstyrka på plats med mobilisering och uppmarsch så Gromyko (jag alltså) har bestämt att invasionen skall inledas 26:e juni – turn 8 (en turn är två dagar). Sovjeten måste också bestämma sig för om, och i så fall när, Operation Ladoga (invasionen av Europa) skall inledas. En eventuell invasion av Europa hanteras abstrakt i spelet men påverkar vilka enheter som kan mobiliseras till Mellanöstern, och det påverkar också hur man räknar victory points. I det här fallet har sovjeterna bestämt att det är för riskfyllt att angripa Europa så det kommer inte bli någon Operation Ladoga.

USA-spelaren (också jag... inte ett jättebra scenario att spela solo) får inte veta något av ovanstående i förväg. Han vet ju att det kommer en invasion av Iran (annars blir det inget spel) men inte när, och han vet inte om det blir någon invasion av Europa och i så fall när. Det här är en intressant mekanism då det innebär att USA-spelaren inte säkert vet hur victory points kommer räknas. Vi återkommer till hur det här funkar i mer detalj.

Jag kommer bara spela de delar som har med mobilisering och uppmarsch att göra fram till dess att Soviet Faction och US Faction befinner sig i krig. Jag kommer skippa allt som har med det pågående kriget mellan Iran och Irak att göra under antagandet att ingen av parterna är starka nog för att åstadkomma ett genombrott.

Läget
Det är alltså morgon den 12:e juni 1985. Krigen i Afghanistan och Iran/Irak tuggar på i vanlig takt. Sovjet har 5-6 divisioner med tillhörande understöd på plats i Afghanistan som kämpar på mot gerillan (representerade av ett "Mujahedinvärde" som för närvarande ligger på 30):



Kriget mellan Iran och Irak nöter som sagt också på längs fronten utan några genombrott från endera sidan.



Annat noterbart är att det ligger en sovjetisk flotta och puttrar i västra Medelhavet (Med 1), att gruppen med helikopterhangarfartyget Kiev i spetsen är nära Suezkanalen (Suez 1) bevakade av en liten brittisk flotta. En brittisk fregattgrupp ligger och guppar utanför Oman (OM2). I Medelhavet (Med 4) befinner sig också det amerikanska hangarfartyget CVN Nimitz med tillhörande eskort. I övrigt är det en hel hoper sovjetiska och amerikanska ubåtar på patrull i Medelhavet och Indiska Oceanen.



Inne i Persiska Viken ser det lite ut som starten på Gotland Runt: ett sammelsurium av små och mindre små skutor av olika typer och nationaliteter:



Och sist men inte minst så ligger hangargruppen CV Constellation utanför Persiska Viken och håller koll på vad som händer i Hormuzsundet.



Relationer
Ingångsvärdena politiskt är att Iran är helt neutralt (Commitment 0). De har nog med sig själva och kriget mot Irak - och hatar ju den Store Satan allt vad de kan. Det här är ett problem för US Faction-spelaren. Iran är militärt underlägset Sovjetunionen så det ligger i USA-spelarens intresse att få in sina styrkor i Iran för att undvika att Sovjeten roffar åt sig goa victory points (hamnar, flygbaser, oljefält, etc) så gott som ostört. Dessutom upprätthåller västvärlden ett embargo mot Iran som innebär att deras SAM Hawk-batterier har begränsad förmåga och att Irans flygbaser opererar med nedsatt kapacitet. Det här embargot lyfts om Irans Commitment till US Faction når nivå 2 ("Supporting").



Qatar, Kuwait, Bahrain, UAE, och Saudiarabien har alla Commitment 1 ("Friendly") till US Faction. Det betyder att medlemmarna i US Faction (för närvarande USA, UK, och Frankrike) kan använda dessa länders luftrum - men kan inte använda deras baser eller positionera trupper i dessa länder. Irak har motsvarande relation till Soviet Faction.

NATO och Oman på nivå två ("Supporting") tillåter US Faction att använda deras luftrum och baser (baserna dock endast för begränsade ändamål). Trupper från US Faction har emellertid inte tillträde till dessa länders territorier. Warsawapakten och Syrien har motsvarande relation till Soviet Faction.

Det är alltså här vi befinner oss när det är dags för den sovjetiska militära ledningen att börja utfärda mobiliseringsinstruktioner till invasionsarmén...

[FRVO]

Turn 1. 12-13 Juni, 1985

Dags för Gromyko & Co att dra igång mobiliseringen inför Operation Baikal (invasionen av Iran). Det gör de genom att välja mobiliseringskort ur en kortlek på 53 kort (några av korten representerar inte aktiveringar av enheter utan specialoperationer av typen "blockera Suezkanalen", "ha ihjäl Khomeini", etc). Varje kort mobiliserar en enhet ur den sovjetiska krigsmakten. T ex kort E01 som mobiliserar 36:e kåren.



36:e kåren består av ett HQ och lite luftvärn som alla dyker upp i Turkestan (TK1) omgången efter kortet spelas ("E1+1" på brickan). Dessutom innehåller den två mekaniserade kategori-3-divisioner som behöver åtta turns att bli operationella ("E1+8"), samt en mekaniserad division av nyinkallade som behöver lång tid på sig att bli redo för action ("E1+17").

Sammanlagt väljer Sovjetspelaren att använda tolv kort vilket totalt representerar ca 30 divisioner med tillhörande supportenheter, artilleri, luftvärn, lite flyg och helikoptrar. Dessa enheter har mobiliseringstider från några dagar till några veckor. Alla enheterna hör till militärdistrikten i Turkestan, Transkaukasien, och Norra Kaukasien. Sovjeten är noga med att inte välja något kort som representerar enheter baserade i Europa då det skulle vara en tydlig signal till USA-spelaren att det inte blir någon Operation Ladoga (invasion av Europa).

De valda tolv korten läggs med baksidan upp framför USA-spelaren:



USA-spelaren slår nu på Tension Intelligence Table för att se hur många av dessa kort som blir kända för honom. Han slår en fyra på en d20 vilket motsvarar att han får se hälften av korten så han väljer slumpmässigt sex av korten.



Spelarna summerar värdet på siffrorna i de orangea cirklarna – sammanlagt 17, detta är Tension Cost för Turn 1. Nu slår USA-spelaren ytterligare en d20, denna gång på Tension Table. Han slår en sjua och kollar i kolumnen för Tension Cost som vi kom fram till är = 17. En sjua motsvarar en Tension Level på +1 och Tension Points på 6 (mycket Tension nu). Läget på Tension Track är nu följande:



Tension Level representerar hur omvärlden ser på faran av de sovjetiska aktiviteterna och andra militära händelser i området. Tension Level sätter också gränser för VILKA militära och diplomatiska aktiviteter USA-spelaren kan genomföra, medan Tension Points sätter gränsen för HUR MÅNGA av dessa aktiviteter han kan genomföra under en Turn vilket vi kommer till nu.

Nu är det alltså USA-spelarens tur. Han har också en kortlek att välja aktiviteter ifrån. Ett exempel på kort är E13 nedan som mobiliserar både 5:e MAB och 1:a MAF. Tyvärr kan han inte spela detta kortet av två skäl. För det första krävs det att Tension Level är fem eller mer (siffran i röda cirkeln), men Tension Level är ju endast 1 för närvarande så det går inte. För det andra kostar det sju Tension Points att spela kortet (siffran i orangea cirkeln) och USA-spelaren har ju endast sex Tension Points att tillgå.



De flesta av US Factions kort kräver att Tension Level är två eller mer, men det finns två kort där kravet endast är Tension Level 1. Det ena ger stöd åt Mujahedin i Afghanistan och det andra representerar en diplomatisk offensiv i Mellanöstern:



Så USA-spelaren betalar fem Tension Points (orangea siffrorna) och skickar Reagan till Kuwait. Reagan håller låda och fladdrar på fettet i Kuwait City och sen slår han en fyra. En diplomatisk succé och Kuwaits Committment till US Faction går från ett till två (från "Friendly" till "Supporting"). Sedan spenderar US Faction en Airlift-poäng och slår "14" - Mujahedin får besök av Tom Hanks och Philip Seymour Hoffman som delar ut dollarbuntar och Stingers: Mujahedin-värdet ökar från 30 till 31.

Nu vänder Sovjetspelaren upp de sex kort som inte "upptäcktes" tidigare och implementerar alla korten, dvs lägger ut alla mobiliserade enheter där de hör hemma på Turn Track.



Båda sidorna kontrollerar nu de gröna cirklarna på sina spelade kort. Alla korten har nollor i gröna cirkeln vilket betyder att inget av korten påverkar uträkningen av Victory Points. I Moskva är man mycket nöjda. Mobiliseringen av 30 divisioner är påbörjad och det enda motståndarna åstadkommit är en turistresa för Reagan och minimalt med extra trubbel i Afghanistan.

Här är det egentligen dags att ta tag i det som pågår på kartan – framför allt kriget mellan Iran och Irak – men det skippar vi och antar att de gnabbas vidare utan några större genombrott. Det enda som verkar lite mysko är att en stor mängd sovjetiska lastfartyg lättar ankar på ett ovanligt koordinerat sätt och beger sig från Sevastopol på Krim med kurs mot Bosporen. Dessutom dyker det upp en grupp lite oansenliga ryska fiskebåtar i Röda Havet men det är inget som någon bryr sig om.

[FRVO]

Turn 2, 14-15 juni, 1985

Nöjda med vad de åstadkom förra omgången bestämmer sig sovjeterna för att inte spela några kort den här omgången. De vill göra så lite som möjligt för att öka spänningarna i området så länge uppmarschen pågår, så Tension Cost ligger kvar på "17".

Men det verkar som amerikanerna är något på spåren (de slår "10" på Tension Table vilket ökar Tension Level från ett till två och US Faction får ytterligare några Tension Points, så nu har de sammanlagt 11 Tension Points att spendera.)



I och med att Tension Level steg till 2 så har USA-spelaren nu fler alternativ till sitt förfogande representerade av följande kort (alla kort med en tvåa eller lägre i den röda cirkeln).



Så länge amerikanen inte vet vad status är på Operation Ladoga så vill han inte spela några kort som påverkar Victory Points-beräkningen så han väljer bort alla de som har ett värde på mer än noll i den gröna cirkeln. Dessutom är Reagan trött efter sin förra resa och gerillan i Afghanistan är trötta på hollywoodstjärnor så de korten går också bort. Det hade ju varit toppen att sätta alla övriga kort i spel men då han bara har 11 Tension Points att tillgå så väljer han att spela E01 Kitty Hawk, E11 11th & 15th MEU, samt E18 18:e Airborne för alla sina elva Tension Points (värdena in orangea cirklar).



Han slår för enheternas positioner: 11:e MEU kommer anlända CONUS2 (San Diego – sämsta möjliga utfall) och 15:e MEU Guam1 om en turn. Kitty Hawk med tillbehör anländer däremot Diego Garcia om två turns – kan inte bli bättre. 18:e Airborne kommer också finnas tillgängliga i San Diego, men emellertid inte förrän Turn 5 (man kan inte se mobiliseringstider på korten, de står på enhetsblipparna).

Så när vi går in i Action Phase för Turn 2 ser mobiliseringskalendern ut så här. De sovjetiska enheter som ligger i box 2 kommer börja röra sig mot Iran denna turn.



Nu börjar det dessutom hända grejer i Afghanistan. Mujahedin genomför en välkoordinerad attack mot den sovjetiska flygbasen i Kandahar. De lyckas skada basen så pass allvarligt att den inte kan brukas innan den reparerats, och de totalförstör ett gäng Su-25:or som står uppställda i ett hörn av anläggningen. Surare miner i Moskva.

Annat som är värt att notera är att det börjat dyka upp sovjetiska enheter väster om Kaspiska Havet, inte så långt från gränser till Iran, men från sovjetiskt håll bedyrar man frågande iranier att detta endast är de inledande stegen på en storövning som skall börja om några dagar.



Till havs så rör sig de sovjetiska fiskebåtarna vidare söderut i Röda Havet och de sovjetiska lastfartygen har lämnat Bosporen och tagit sig ut i Medelhavet. Långt borta i San Diego har en amerikansk grupp av konvojfartyg böra röra sig västerut i syfte att etablera en försörjningsbas på Diego Garcia.



 

[FRVO]

Turn 3, 16-17 juni, 1985

Sovjeterna ser inget skäl att ge US Faction möjligheter till en mer omfattande mobilisering så de vill fortsatt undvika att öka Tension Cost & Tension Level. De väljer därför att endast spela ett kort i syfte att försöka öka Iraks Committment till Soviet Faction.



Saddam blir jätteglad för bidraget och slår en trea – Iraks Committment till Soviet Faction ökar från "1" till "2" (Supporting). I Moskva är man också nöjda.

US Faction lyckades med Intelligence-slaget (de "upptäckte" Gromykos bidrag till Saddam) så Tension Cost ökar från 17 till 18. Dessutom så börjar medlemmarna i US Faction ana vad som är i görningen (slår "19" på Tension Table) vilket leder till att Tension Level ökar till 3 och de erhåller ytterligare nio Tension Points att spendera på mobilisering.

Med en Tension Level på 3 så öppnar sig möjligheten att välja mellan fler alternativ.



Efter lite dividerande mellan USCENTCOM och deras brittiska och franska kollegor kommer man fram till att spara en Tension Point och använda åtta poäng till att mobilisera 82:a Airborne, släppa loss lite flyg, och skicka Reagan till Kuwait igen:



Det tar två till sex dagar för 82:a och CENTCOM-flyget att mobilisera så de enheterna sprids ut över Turn 4-6 på Turn Track. I Kuwait undrar man om Reagan glömt att han var där häromdagen, slår "17" på Committment-slaget, och Kuwaits Committment Level till US-Faction ökar därmed inte utan ligger kvar på 2 ("Supporting").

Ute på fältet har det börjar dyka upp ganska rejält med sovjeter både väster och öster om Kaspiska Havet. Iranierna börjar bli lite tveksamma till sanningshalten i sovjeternas påståenden att det rör sig om en övning och ger två mekaniserade divisioner order att lämna fronten mot Irak och bege sig norrut.



Till havs fortsätter de sovjetiska lastfartygens och fiskebåtarnas ovanliga resa. Nu dyker dessutom US 11:e och 15:e Marine Expeditionary Units upp. 11:e i San Diego och 15:e utanför Guam. Båda grupperna sätter omedelbart full fart västerut.



Tre turns in i scenariot börjar reinforcement-kalendern fyllas på rejält. I huvudsak har vi sovjetiska marktrupper och amerikanska örlogs- och marina enheter på ingång.



Ett sjuhelsikes bekymmer för US Faction är den oändligt långa försörjningslinjen från San Diego (CONUS2) till Persiska Viken. Att skeppa Supply Points (vilka krävs för att hålla de stridande förbanden igång) så lång distans är i praktiken ogörligt. Lösningen på detta är att etablera en Supply Hub på Diego Garcia vilket görs halvabstrakt genom att man seglar in konvojfartyg i boxen "Pacific SLOC" på bilden ovan – det är dit de båda konvojfartygen i "North Pac 5" är på väg. Nu är inte det slutet på problemen för när det väl etablerats en Supply Hub på Diego Garcia så måste andra lastfartyg skeppa Supply Points från DG1 till Persiska Viken ("HO1") och undvika att bli sänkta av den sovjetiska ubåtssvärmen i området...

[FRVO]

Sammanfattning Turn 4-7, 18-25 juni, 1985

Under dagarna som följer stiger spänningen ytterligare i området (Tension Level går från "3" till "6".) Väster om Kaspiska Havet står nu fem sovjetiska mekaniserade divisioner precis på gränsen till Iran. Öster om Kaspiska Havet är det också ökad sovjetisk närvaro med en dryg division i gränsområdet.



Hos US Faction ringer alarmklockorna nu med högsta decibelstyrka – ett Sovjet med tillgång till de iranska oljefälten och, nästan ännu värre, med hamnar i Persiska Viken vore total katastrof ("Soviet Faction Decisive Strategic Victory" enligt scenariobeskrivningen).

Ytterligare diplomatiska turer till området de senaste dagarna ger dock inget ökat stöd (Committment Level) från partners i regionen. Reagan åkte till Oman den här gången med det gick inte ett dugg bättre än den senaste ouvertyren till Kuwait. Ökade påtryckningar på Teheran har inte heller gett någon effekt. Trots att man ringt från Washington en gång i kvarten de senaste 48 timmarna så har ayatollorna inte ens lyft på luren.



I Teheran råder full panik så där har man inte tid att svara i telefon. De sovjetiska löftena om en "övning" ljuder allt mer ihåliga och man inser att ett tvåfrontskrig är hopplöst, men ta hjälp från Store Satan själv – nej tack! (Iran Committment vs US Faction ligger alltså fortsatt på noll). I stället ägnar man sig åt självbedrägeri och låtsas som det inte kommer bli en sovjetisk invasion.

I Moskva är mungiporna desto mer uppåt. Längs Iran/Irak-fronten skaver parterna på utan några genombrott och i Afghanistan så reducerar en sovjetisk insats Mujahedin från 31 till 30. Mujahedin svarade visserligen med upprepade motattacker som gav en step loss på en sovjetisk brigad, skadade en flygbas, och kvaddade några Mi6 transporthelikoptrar i området – men det är inget som oroar. Huvudskälet till att medlemmarna av State Emergency Committee går runt och smilar är att man de senaste dagarna lyckats aktivera så gott som hela ubåtsflottan i Stilla Havet och Sydostasien plus ytterligare flygvapenresurser utan att det som ovan nämnts lett till ökad support för US Faction bland gulfländerna:



På den amerikanska sidan mobiliserar man för allt man är värda. 7:e Marine Amphibious Brigade som redan hade material på plats på Diego Garcia har nu också lyckats få personalen på plats genom Strategic Airlift och enhetens sjöstridskrafter lämnade San Diego för några dagar sedan och befinner sig nu i Stilla Havet på kurs västerut. 101st Airmobile har dragit upp strumporna – första brigaden har lyckats ta sig till Diego Garcia medan andra brigaden håller på att förbereda sig i San Diego. 5:e MAB och 1:a MAF håller också på att samla sig i CONUS2:



Den uppmärksamme betraktaren noterar att det för första gången spelats mobiliseringskort med siffor i de gröna cirklarna (hittills sammanlagt sju för Soviet Faction och fem för US Faction). Dessa är Victory Cost-poäng som huvudsak representerar mobilisering av resurser som egentligen är tänkta till att använda för något annat (t ex anfall eller försvar i Europa).

I slutet på scenariot omvandlas "spenderade" Victory Cost-poäng till Victory Points för motståndaren. Hur många Victory Points en Victory Cost-poäng är värd beror på om sovjetspelaren beslutat invadera Europa (Operation Ladoga) eller inte. Och det vet ju i nuläget bara Soviet Faction, så det skapar osäkerhet och angst för USA-spelaren när den väljer vilka enheter (kort) att mobilisera. Om amerikanen väljer att allokera enheter som var avsedda för Europas försvar till Persiska Viken och det sedan visar sig att Operation Ladoga faktiskt blir av så blir det många Victory Points till Soviet Faction. En fiffig, snygg och kul spelmekanism.

Till sjöss så har gruppen ledd av CV Constellation lämnat sin position utanför Oman och seglat in i Persiska Viken. En svärm sovjetiska ubåtar har tagit position precis i Hormuz-sundet:



Ute på stora haven har Kiev-gruppen lämnat Medelhavet och gjort sällskap med lastfartygen som lämnade Krim för några dagar sedan. De nyligen aktiverade sovjetiska ubåtarna har tagit upp positioner i Still Havet och längst kusten utanför Singapore.

På motståndarsidan så ligger CV Kitty Hawk med eskorter i närheten av Diego Garcia och väntar på order. Gruppen med CG Vincennes i spetsen är på väg västerut från San Diego. De tidigare nämnda konvojfartygen har anlänt Pacific SLOC och US Faction har därmed etablerat en Supply Source på Diego Garcia. Dessutom så är diverse fregatter, jagare, lastfartyg och ubåtar på väg hit och dit i Stilla Havet.

[FRVO]

Turn 8, 26-27 juni, 1985

Dagen B! Operation Baikal drar som planerat igång 26:e juni. Förste betonghäck Gromyko håller ett passande svulstigt tal som avslutas med att han förklarar Iran krig, hotar amerikanernas partners i området med smisk om de ytterligare närmar sig USA, att det hela är de västerländska imperialisternas fel. Detta följs av kraftfulla versioner av sovjetiska nationalsången och Internationalen.

Den omedelbara politiska konsekvensen av krigsförklaringen är att Tension Level stiger med två nivåer från sex till åtta. Men i övrigt verkar hans tal haft önskad effekt. Det är endast UAE och Qatar som uttalar någon form av utökat stöd till US Faction (Deras Committment Level gentemot US Faction går från "1" till "2"). Bahrain, Kuwait, Oman, Saudiarabien förhåller sig passiva (alla slog över "10" på en d20 på den Committment Level check som krigsförklaringen triggade). Dessutom fortsätter Iran att inte svara i telefon (de slog över "15" på deras Committment Level check). Den enda missräkningen för Andrey var att Irak inte ytterligare närmade sig Soviet Faction (de slog också över "10" på deras Committment Level check).

Så summa summarum så har vi nu tre pågående krig: Iran vs Irak, Sovjet vs Mujahedin i Afghanistan, och Iran vs Soviet Faction. Nu har sovjetspelaren sin stora möjlighet: Iran står själva mot Sovjet och Irak, så nu gäller det för Soviet Faction att plocka på sig så många Victory Points (städer, hamnar, oljefält, etc) det går innan US Faction-spelaren kan använda sina militära resurser för att stoppa deras framfart – Soviet Faction och US Faction är ju inte i krig än. Med gulfländernas (och speciellt Irans) låga Committment Level gentemot US Faction ser det mycket ljust ut för sovjeterna:



Entusiasmerad av det tafatta politiska motståndet drar State Emergency Committee på med några fula Spetsnaz-trick:



Syftet med Operation Duncan är att stänga in den amerikanska medelhavsflottan i Medelhavet (den sovjetiska Kievgruppen lämnade ju Medelhavet genom Suez-kanalen för några dagar sedan). Operationen är en spektakulär succé - spissenassarna slår en femma och Suezkanalen är stängd för resten av scenariot! Saudierna blir emellertid inte glada, slår en sexa och deras Commitment till US Faction ökar med "1" till "2".

Khomeini är emellertid för smart för Spetsnaz. Spetsnaz-gruppen tror först de har lyckats knäppa honom, men i själva verket är det en dubbelgångare som leder fredagsbönen medan ayatollan själv är på golfbanan.

Efter sovjeternas aktiviteter är ackumulerad Tension Cost = 33. US Faction slår en "8" på Tension table så Tension Level stiger med ett hack till nio och amerikanerna får elva nya Tension Points att spendera. De fortsätter med politiskt lock och pock - de måste få upp Committment-nivåerna på Iran och gulfländerna för att kunna ingripa mot sovjeterna så de gör nya försök:



Men det är fortsatt kalla handen! Båda försöken misslyckades och nu är det verkligen kris i Kapernaum.

Parallellt med ovanstående rullar de första sovjetiska enheterna in över gränsen till Iran. I princip allt går som en dans förutom att man stöter på meningsfullt motstånd utanför Sari sydöst om Kaspiska Havet. Riktigt oroande för US Faction är att en division fallskärmsjägare (104:e) landar utanför Bandar Abbas vid Persiska Viken. En mindre händelse som ändå ger svåra ryckningar i ögonvrån på de sovjetiska befälhavarna är uppkomsten av en enhet Mujahedins i bergen bakom två divisioner som avancerar mot Bandar Anzali.



I och med att Soviet Faction och US Faction fortfarande inte är i krig med varandra så lallar det på som vanligt på de stora haven. Det enda som är värt att notera är att CV Kitty Hawk Battlegroup lämnat Diego Garcia och satt kurs mot Persiska Viken.

[Kent]

Tack! Jättekul läsning, golfbanan fick mig att dra på smilbanden. Har tittat lite på detta samt de två andra spelen i serien

[FRVO]

Turn 9, 28-29 juni, 1985

Nöjda med mobiliseringssituationen ser sig inte Soviet Faction nödgade att aktivera fler enheter men de vill se mer samarbete från Saddams sida så de skickar mer vapen till Irak:



Saddam lovar att vara till lags men slår "13" så det blir ingen höjning av Iraks Committment. US Faction konsulterar återigen Tension Table och denna gång slår de "14" så de erhåller nio Tension Points och Tension Level ökas med ett steg till "10" och det är en viktig händelse:

När Tension Level når "10" utlöser det en regel ("Casus Belli") som representerar US Factions desperation att försvara sina intressen i området. Lite förenklat innebär det att US Faction kan inleda ett chicken race gentemot Soviet Faction genom att utmana det sovjetiska flygvapnet i strider om luftherravälde, konfrontera andra typer av sovjetiska luftoperationer, eller genom att skjuta luftvärn på sovjetiska flyg och helikoptrar. Om så en enda liten Ivan i ett sovjetiskt plan eller helikopter besvarar en sådan provokation, eller misslyckas med att undvika luftvärnseld, så bryter krig ut mellan Soviet Faction och US Faction och USA-spelaren kan då äntligen aktivt försöka stoppa de sovjetiska enheterna som för närvarande jagar enkla Victory Points i Iran.

Så, för att få tillgång till lokala baser och iranskt luftrum spelar US Faction sina diplomatiska kort igen.



Först åker Reagan till Riyadh men återigen utan framgång. På hemväg i Air Force One gör han ytterligare ett försök att nå Khomeini – och denna gången svarar han! Ayatollan är på gott humör då han på morgonens runda gjorde par på det svåra sjunde hålet så Irans Committment Level höjs till "1" - äntligen får US Faction tillgång till iranskt luftrum. I glädjen över denna framgång tänker ingen på att Saddam ökar Iraks Committment Level gentemot Soviet Faction till "3" vilket bl a möjliggör för sovjeterna att använda sig av irakiska flygbaser för offensiva uppdrag.

Med sina nyvunna möjligheter skrider amerikanerna omedelbart till verket. En grupp Mig 23:or på uppdrag över Babol och Sari blir rejält förvånade när de upptäcker amerikanskt flyg i området.



En av de sovjetiska piloterna konfronterar de amerikanska planen och handgemäng uppstår.  Soviet Faction och US Faction befinner sig nu i krig med varandra och USA deklarerar DEFCON 1.

De omedelbara politiska konsekvenserna är at Tension Level höjs med fem steg till 15. Oman, Saudiarabien samt UAE höjer alla sina Committment Level till US Faction med ett steg till nivå "3".



Sådärja, nu är spelets parter i krig med varandra så här slutar jag spela. Notera att de krig som pågår nu är de gamla favoriterna Sovjet-Afghanistan, Iran-Irak, och nykomlingarna Sovjet-Iran, Sovjet Faction - US Faction (USA, UK, Frankrike). Det är först när ett land/organisation når Committment "4" som de ansluter till ett pågående krig. Så t ex NATO och WP är fortfarande inte involverade i något av de pågående krigen.

Speltekniskt så förändras inte mycket av att krig utbröt mellan Sovjet och USA. Varje turn har parterna fortsatt möjlighet att mobilisera ytterligare resurser och engagera sig i diplomati. Spelarna håller fortsatt koll på Tension Cost och Tension Level. Den enda skillnaden är att USA-spelaren inte behöver "betala" Tension Points för att spela kort, men korten som parterna spelare påverkar fortsatt Victory Points så det är inte bara att helt utan eftertanke spela ut alla kort.

US Faction har nu en sjuhelsikes utmaning att stoppa sovjeternas framfart. Visserligen så har de i teorin tillgång till baser i Oman, Saudiarabien, och UAE i och med att de länderna har Committment "3" till US Faction, men de flesta av de baserna är små och de ligger långt från fronten Iran/Sovjet. Dessutom så måste varje bas specialanpassas till US Factions flyg (genom att spendera Supply Points) innan baserna kan användas för offensiva uppdrag. Med andra ord så är US Faction extremt beroende av sina hangarfartygsgrupper tills vidare.



Ännu värre för US Faction är Irans låga Committment Level. På nuvarande nivå ("1") tillåts man visserligen flyga i Irans luftrum, men man har inte tillgång till deras baser och får inte landsätta markbaserad trupp. Det är först på Committment Level ("3") som US Faction kan placera markbaserade enheter inne i Iran.

Ytterligare en utmaning är supply. US Faction kan inte förlita sig på supply sources från partnerländer utan måste etablera försörjningslinjer från Diego Garcia. I steg ett krävs det för de baser man bestämmer sig för att använda i Oman, Saudiarabien, UAE – och i steg två när/om man får marktrupper på plats i Iran så måste de också försörjas. Supply måste alltså levereras sjövägen eller från luften. I långa loppet så har man inte tillräckligt med resurser för att försörja mer än ett fåtal enheter i Iran via flyg, utan man måste först etablera access till en relevant hamn eller två och sedan sätta upp konvojer från Diego Garcia till dessa hamnar. Dessa fartyg måste sedan skyddas mot de svärmar av sovjetiska ubåtar som kommer att försöka göra livet surt för konvojerna. Puh.



För Soviet Factions del så gäller det att ösa på så länge US Faction har ovanstående utmaningar. Sovjeternas största surdeg är kriget i Afghanistan. Men så länge sovjeterna inte behöver omdirigera resurser från Afghanistan till Iran så skall man nog lyckas hålla Mujahedin i schack. Till slut som kommer ju USA-spelaren fatta att det inte blir någon Operation Ladoga (invasion av Europa) och kunna omdirigera resurser därifrån till Persiska Viken, men det kommer ju sovjeten också att kunna göra. Det ser kort och gott lovande ut för kommunisterna och sist jag tittade till Kreml hade State Emergency Committe skapat en vodkaosande konga-rad som glatt skuttade genom korridorerna.

Ett ganska invecklat men fenomenalt väldesignat kampanjscenario med en riktigt rolig och spännande mobiliseringsmekanism.