[BigPapaBear]

Nå?

Jag har bara spelat Sweden Fights On. Tyvärr sålde jag det. Vet inte varför såhär i efterhand. Överväger att ge mig in i serien igen.

[P-O Jönsson]

Ja det var dumt gjort!

[P-O Jönsson]

Gillar både Under the Lilly Banners och GA the Great. Båda har både stora och små scenarion. Försöker gilla Skånska Kriget också, men jag har lite svårare för det. Det är rätt små slag, med små enheter och rätt mycket terräng att få formation hits av. Har stora förhoppningar på det nya som kommer under hösten.

[Elias Nordling]

Jag tyckte att Lily Banners var mest lättillgängligt. Så fort det är mycket manövrer och stökig terräng blir det krångligt.

[Andreas Lundin]

Fast är inte krångligheten en viss del av charmen? Jag gillar överskådligt kaos - räta linjer och överdriven förutsägbarhet är så tråkigt.

[tinG]

Jag tror faktiskt att jag har givit upp på M&P...
Har verkligen försökt att sätta mig in i systemet och har spelat ett otal scenarion. För mig verkar det funka bäst solospel, FtF blir det bara knasigt. Jag förstår mig helt enkelt inte på det.  Jag tror att jag gillar GBoH-systemet bättre.

Och förresten är det för tok mycket statusbrickor!

//

[BigPapaBear]

Jag har bara spelat SGBoH, under Elias pedagogiska ledning. Det var trevligt men kändes lite för simpelt. Kanske borde ta ge mig i kast med GBoH vid tillfälle.

Men jag tyckte aldrig att statusbrickorna var ett problem i M&P.

[dagon]

Och förresten är det för tok mycket statusbrickor!

Ett sätt att minska stackarnas altitud är att använda loss rosters istället för förlustpoängmarkörer (konstigt ord, men kände att jag ville dra ner på meningens svengelska lite där).
Det har vi kört hårt med i vår spelgrupp och det har funkat bra.

[tinG]

Men jag tyckte aldrig att statusbrickorna var ett problem i M&P.

Pistoler, moral, formation, steps, etc. Nja... jag vet inte jag.  

[BigPapaBear]

Pistoler, moral, formation, steps, etc. Nja... jag vet inte jag.  

Men det är ju bara charmigt. Det var väl ganska vanligt i tidigmodern krigföring att man bar omkring stora markörer på slagfältet som visade hur det stod till?

- Upp med pistolskylten, Benke!

[Engelbrekt]

This Accursed Civil War är det som jag haft mest kul med i serien. Slagen är lite mer rättframma, få specialregler och lagom mycket terräng. (TACW finns på p500 reprint).

Angående statusmarkörer: de kan bli många ja, men man vänjer sig. Enheter som har många brickor på sig (förluster, moral, formation, etc.) tenderar att dö inom kort, eller så förblir immobilt de på sin plats så problemet rensar undan sig själv kan man säga.

[zilver]

Spelar nu Nothing Gained but Glory. Det är definitivt ett snyggt spel, fantastiska enheter. Reglerna kändes lite snåriga och vissa mekanismer kunde nog ha strömlinjeformats.  Mycket markörer blir det, lite onödigt igen känns det. Dessutom blir det rätt snart rörigt och lite känsla av randomt (vem som aktiverar först och lyckas ställa om i rätt formation). Commandreglerna blir lite dikotoma då generalen lätt avancerar sig ur commandräckvidd eller enheterna gör det. Scenariona känns roligast i början innan varje enhet har fyra markörer och det gäller att sortera sig igenom alla konstiga formationer och moralstatus enheterna i en formation har.

Samtidigt är det ett kul spel och det faktum att det blir rörigt är förmodligen historiskt. Infanteriet är rätt kasst i förhållande till kavalleri. Visst de skjuter hårt, men för eller senare blir alla flanker porösa. Finns något intresse för perioden så är det definitivt ett köp värt att göra. Särskilt med tanke på de obefintliga alternativen när det gäller att simulera slaget vid Lund.

[Engelbrekt]

Kul att du gillar det. Ja det kan bli rörigt med alla markörer, kanske värt att testa "rooster sheets" som i BAR, alltså hålla koll på förluster och moral och annat på papper vid sidan av spelplanen. Blir en renare karta men samtidigt svåröverskådligare hur enheterna faktiskt mår. Det är historiskt att det blir rörigt, precis som generalerna i de historiska slagen brukar den spelare som förmår ha bäst ordning vinna.

Samma med "command" (även om jag inte förstår det du skrev om "dikotoma") så gäller det att planera så gott det går att enheter till varje pris inte blir Out of command, då blir det roligare att spela och man lyckas bättre resultatmässigt. Infanteri ska vara känsligt mot kavalleri, ett bra exempel är just slaget vid Lund då små svenska avdelningar ryttare rev sönder hela danska bataljoner.

Jag har börjat forska på ett antal nya slag som eventuellt kan bli ett nytt spel i serien. Där har jag som mål att minimera antalet specialregler och försöka hålla kartornas "jobbighet" till en lagom/liten nivå, till skillnad från NGBG där terrängen ibland blev lite väl tung. Kartmakaren hade enligt min åsikt problem att skilja på de abstraherade effekterna av terräng och geografisk exakthet (= en varje höjdkurva på en modern karta behöver inte bli en hex side på en kulle i spelet).

[zilver]

"Dikotomi innebär en uppdelning av en helhet i två icke överlappade delar. Delarna är:
gemensamt uttömmande: allt måste höra till ena delen eller den andra, och
ömsesidigt uteslutande: ingenting kan samtidigt tillhöra båda delarna."

Det jag menar är den typiska wargameproblematiken där du antingen är helt i command eller helt utan. Det blir en rätt stor skillnad. Generalen avancerar sig ur command och sedan måste helt plötsligt exempelvis en infanterist försöka jaga sig in i command.

"Unless adjacent to an enemy unit, it must move as quickly
as possible to place itself back in command. "

Alltså måste en infanterist i linjen möjligen visa flanken mot en väntande kavallerist och genast bege sig mot chefen (för att denne smet iväg några hundra meter åt fel håll). Vore det inte rimligt att de utanför command snarare står still och kanske möjligen ändrar facing, det verkar nästan troligare än att de börjar leka "jaga chefen". I de flesta sysselsättningar är det väl så att när chefen sticker iväg, sätter sig personalen i ring, plockar fram biran och börjar spela kort om pengar. Nu beter de sig som min 14-månaders dotter när mamma går ur rummet.

Ett litet stök med terrängen är att det i vissa slag känns rätt hopplöst att inte vara i open order. Alltid är det nån höjdnivå som ska passeras.

Fortfarande förtar det inte känslan av att det finns ett historiskt väldigt intressant spel här.

[Engelbrekt]

Jag tror att det måste vara hårda "straff" på att slarva eller göra konstiga saker med befälhavare och "command", det motiverar spelaren till konservativa och enkla uppställningar och manövrar, precis som det var historiskt. Men jag håller med, det kan se konstigt ut ibland när en enhet tvingas svänga runt eller exponera sin flank för att sätta sig i command. Trixet är att se till att detta till varje pris inte tillåts ske från första början. Hur göra det? Vingens befälhavare bör ta det lugnt i mitten nånstans, med en trygg enhet, inte sticka iväg på kortsiktigt fördelaktiga utflykter. Uppställningen av enheterna är också viktig, gärna schackrutig formation med lokala reserver. Oerfarna spelare väljer ofta att skapa en linje av sina enheter, för att maximera eldkraften frontalt. Det inbjuder dock till genombrott varpå halva vingen hamnar "out of command", en smärre katastrof. Så det är alltså inte så mycket "jaga chefen" det symboliserar, utan snarare en önskan av bataljoncheferna att hålla formationen, som de historiskt hade fått stränga order om att göra, plus att det är klokt för att överleva.