[Strv102r]

Både Brandywine och Germantown var ju slag under Phildalphia-fälttåget 1777, så då tar vi ett operativt spel om själva fälttåget härnäst. Spelet säljer inte sig själv riktigt med den framsidan på lådan...

[Strv102r]

Kartan. Murrig. men detaljera som syns nedan är fina!

[Strv102r]

Brickor. Det vanliga snygga COA konceptet.

[Strv102r]

Utgångsläget. Howes brittiska armé har landstigit i Head of Elk i söder i Chesapeake Bays norra spets vid Delaware-flodens utlopp. Den är i kritiskt behov av underhåll efter seglatsen och har så stor brist på hästar att dragonerna fått lämna från sig sina hästar till dragdjur och till högre officerare då många hästar inte överlevde resan från New York. Huvudsaklig stridsindelning är Cornwallis med fyra brigader, Knyphausen med tre och så en fristående brigad. Med Howe finns en brigad och trossen. En mängd mindre rebellmilisförband, de brun-beigea, finns över ytan. Washington himself har ridit i förväg och finns i Wilmington, den vita stjärnan. Hans reguljära armé finns med fyra divisioner i norr (Greene, Wayne, Smallwoood och Ewing (om jag minns rätt), och två av dem har befäl över ytterligare någon division förutom sin egen. Sullivan i nordost och Nashs brigad från North Carolina.

[Strv102r]

Kartan är nu vänd upp och ner så allt syns från det amerikanska perspektivet med söder uppåt i bild.

1. september. Britterna furagerar för att skapa resurser för sitt fälttåg. de hade ju inte så mycket förnödenheter kvar efter seglatsen. Cornwallis är i kontakt med ett milisförband och gör ett spaningsanfall som jagar milisen till Cooch Bridge där ännu ett milisförband finns. Den brittiska brigaden som anföll blir dock shaken, vilket ger lite råg i ryggen på milisen.

Washingtons förband rör sig söderut, samlas efter hand och täten når Philadelphia. Cooch Bridge förstärks med milisen från Newark.






Furageringen ger resurser att anfalla Cooch Bridge med både Cornwallis och Knyphausen. Milsien jagas på flykten efter ett försök till hårt motstånd som ger 30% förluster.

Washingtons armé samlas efter hand och milisen viker norrut. Britterna furagerar. Det går dåligt. De blir stående ända till den 8 september innan de får ihop så de kan röra del av armén om de så vill. Då är rebellarmén samlad sedan länge och avvaktar händelseutvecklingen. Milisen från Cooch Bridge har gått österut till en knutpunkt Se nedan.

[Strv102r]

Howe skickar fram Cornwallis och Knyphausens divisioner längs Delaware floden. Washington grupperar ut längs Brandywine Creek och börjar befästa ställningarna.






Medan Knyphausen och Cornwallis furagerar så grupperar Howe med trossen fram. Amerikanerna fortsätter sina befästningsarbeten.






Nu står britterna still ett tag och fortsätter samla ihop förnödenheter. under tiden förbättras ställningen för rebellerna vid Brandywine Creek.






Så framgrupperar Howe och trossen, medan Cornwallis rör sig mot nordväst och jagar ut milisen ur vägskälet Londonderry.






Britterna fortsätter furagera vilket låter Rodneys milis gå runt Cornwallis i norr och röra sig västerut för att skydda Washingtons flank.






Fortsatt furagering för britterna och Rodney kommer på plats. Nu blir inte fältbefästningarna bättre.

[Strv102r]

Den 23 september står slaget vid Brandywien Creek, jämfört med den 11 i verkligheten. Britten har lagt mycket tid på furagering, men har fått ganska lite för det vilket dragit ut på tiden. Slaget börjar med ett frontalanfall över vattendraget med Knyphausens tre brigader och Howes enda brigad. Amerikanerna faller tillbaka skakade och Knyphausen, minus en skakad brigad, är över vattendraget. Washington leder ett motanfall som blir fiasko, och Howe och Knyphausen fortsätter trycka på. De amerikanska divisionerna är skakade, men inte upprivna eller slagna. Det finns dock ett hot om att skäras från vägen norrut mot Philadelphia och tryckas upp mot Delawarefloden och slås fullständigt. Det skulle sannolikt bli slutet för USA, innan det riktigt kommit till.



Så Washington drar ur norrut längs floden med Greenes division, medan resten av armén drar ur mot nordväst.








Knyphausen besätter Chester med sin hamn och den brittiska flottan seglar upp i Delawarefloden till Chester. Notera att strax norrut i floden finns en förträngning som försvaras av ett fort, flytande batterier, och "sjömineringar" i form av sänkta stenkistor med stora pålar med järnspetsar som river upp skrovet på fartyg med större djupgående, som de brittiska linjefartygen, medan de amerikanska galärerna kan passera.  Jag hoppas att Greene kan försvara vägen till Philadelphia längs floden medan Washington med huvuddelen hotar den brittiska flanken och underhållsvägen från sin position i nordväst.

[Strv102r]

Howe tar trossen för att få Cornwallis inom räckvidd så att denne blir i command och kan få agera.

Här finns det lite logiska loopholes i reglerna. Cornwallis kan furagera och därmed bidra till antalet action points som medger verksamhet oavsett om han är i command, inom trossens räckvidd, eller inte. men han kan inte få action points som furageringen resulterar i. Inte ens från sin egen furagering. Jag kan tycka att de som är out of command borde kunna använda sin egen furagering, snarare än att teleportera den till trossen som är utom räckhåll, för att röra sig mot trossen närmaste vägen?

Övriga britter furagerar. Greene befäster sig strax söder Philadelphia.





Ett par dagar senare rör sig Cornwallis mot nordost och spöar upp en hop milisförband som korkat nog står i vägen.






Dessa fortsätter vika mot Washingtons huvudstyrka. Greene har fullbordat sina fältarbeten. Britterna furagerar.





Milisen ansluter till Washington.






När Cornwallis lämnade Londonderry lämnade han också vägen öppen för rebellernas dragoner nere i sydväst att rida mot Delawarefloden och sätta sig på underhållsvägen mellan depån i Head of Elk och trossen. Så längre förbanden är inom 5 hex från den tunga segelfartygsflottiljen, som ligger vid Chester, är det dock inget problem. Underhållslinjen var ändå på maxavstånd från trossen så den behöver omgrupperas.

[Strv102r]

Knyphausen återupptar marschen norrut längs Delaware. Howe avdelar en brigad som färjas över floden till östra stranden med hjälp att flottans fartyg.






Brigaden anfaller fortet som försvarar den "minerade" förträngningen från landsidan, men slås tillbaka av svaga milisförband.





Washington överraskar Cornwallis medan denne furagerar och tillfogar tredubbla tappet i stridsvärde mot vad han själv tappar, men hälften av de brittiska brigaderna samlar sig och står fast.






Cornwallis faller tillbaka till de brigader som vek, men nu återsamlats, och dessutom till bättre terräng. Washington pressar på. Nu blir det en jämnare strid rent förlustmässigt i procent, men den dubbelt överlägsna amerikanska armen, som dock till stor del består av milis, tappar dubbelt i praktiken. men ändå viker tre av Cornwallis fyra brigader bakåt. Washington börjar bli ett hot på allvar! Samtidigt börjar en skvadron 17. brittiska dragonerna försöka öppna underhållsvägen till depån i Head of Elk mot de jämnstarka amerikanska dragonerna. den brittiska brigaden på östra sidan Delaware stormar åter fortet som försvarar "mineringen", och milisen tvingas kapitulera. dessutom ger sig både de lätta och tunga flottiljerna sig på de amerikanska galärerna och flytande batterierna som också försvarar mineringen. Utfallet är givet. En amerikansk galär exploderar och resten av rebellerna viker upp till nästa "minerade" och försvarade förträngning. Den brittiska lätta flottiljen kan nu passera den oförsvarade "mineringen", men innan den tunga kan fortsätta norrut måste "mineringen" brytas/röjas.






Howe inser att hotet från Washington i flanken kan vara Cormwallis övermäktigt, så Knyphausen får avbryta furageringen och marschera för att kraftsamla armén mot Washington och slå honom. Det här är ju inte bara ett hot, utan en möjlighet! Washintgons möjlighet att utdela ett slag till mot Cornwallis innan Knyphausen är framme försvinner dock när himlen öppnar sig i ett skyfall. Knyphaysen fördröjs lite. Men Cornwallis är nöjd.






När Washington får underrättelsen att Knyphausen är på marsch tar han det säkra för det osäkra och nöjer sig med vad han åstadkommit och går tillbaka mot nordväst. Knyphausen gör halt när det blir känt, men inom räckhåll från Cornwallis, och sprider it sig lite för att furagera mer effektivt. Demn lätta flottiljen passerar "mineringen", och arbetet med att ta bort den i tillräcklig omfattning för att de tunga fartygen ska kunna passera påbörjas, men försvåras av det höga vattenståndet efter skyfallet.

[Strv102r]

"Mineringen" är borta för alla spelsyften. I övrigt händer inte mycket. Dragonerna fäktas i söder. en milisstyrka försöker ge sig på depån i Head of Elk, men tar sig inte förbi regementet som skyddar den.






Det går ett antal dagar, vi är i andra halvan av oktober nu, och Knyphausen återsamlar sin division och går norrut. Brigaden på östra sidan floden jagar bort en skvadron dragoner som bevakar en bro på sin väg norrut. Pennsylvanias seglande flotta förstärker försvaret av den kvarvarande "mineringen".






Knyphausen anfaller Greene i dennes befästa ställning vid västra stranden vid förträngningen. Greene har två divisioner och två brigader, så Knyphausen har inte total överlägsenhet. Förlusterna blir till Greenes fördel, men stora delar av hans förband viker ändå inför britterna. men fortet hålls av de som inte viker. de brittiska flottiljerna seglar upp i floden och jagar bort alla rebellflytetyg vid "mineringen". Washington börjar röra sig österut mot Philadephia och Greene.






Washington anfaller Knyphausens norra brigad som viker till huvuddelen av de brittiska förbanden. När Washington trycker på mot också dessa viker Knyphausen igen och Washington går fram och hamnar i eldområdet för de förenade brittiska flottorna. Washington beslutar att snabbt gå inåt land och gruppera för att skydda Greenes flank.






Washington backar norrut för att kanske locka fram Knyphausen mot Greene igen och kunna återupprepa anfallet i dennes flank.

[Strv102r]

Cornwallis ansluter till Knyphausen. Washington framgrupperar för att skydda Greenes flank. Då anfaller britterna rakt på Washington. Denne får vika, men ca hälften av de brittiska brigaderna är också skakade. Knyphausen tar befälet över de som kan fortsätta och tar terrängen rebellerna lämnar.






Britterna lyckas få ordning på sina förband snabbare än Washington så Washington tar stryk igen och viker till Philadelphia.






Britterna vänder sig då mot Greene i sina fältarbeten och i en serie stormningar tvingas huvuddelen av amerikanerna vika upprivna, men en tapper brigad står fast kvar.

[Strv102r]

Britterna anfaller ånyo fortet, innan jänkarna hinner reorganisera sig, och Knyphausen intar det.






Washington tvekar, men anfaller sedan för att återta fortet. Det lyckas, men det blir synnerligen stort tapp för rebellerna!






Britterna beslutar att återhämta innan de gör ett nytt försök. Washington skickar ut en flankyddsstyrka för att hindra en omfattning och att man kläms mot floden.






Britterna grupperar fram trossen.






Grant på andra sidan floden stormar Fort Mercer som faller. Nu har britterna östra stranden vid "mineringen".






Under Howes personliga ledning görs ett nytt samordnat försök att med fartygsartilleri understödja en stormning , men fartygen slås tillbaka av Washingtons artilleri och Howe genomför bara ett försök som misslyckas efter det.

[Strv102r]

Men Howe överraskar lite och kringgår Washington i fort Mifflin, som det hette, för att gå mot de retirerade rebellförbanden som då viker in i Philadephia.






Washington anfaller då ur Fort Mifflin mot Howe från söder mot norr, men hejdas även om flera brittiska förband tvingas vika norrut. De återhämtar dock fort.






Howe gör ett försök att ta Philadelphia, men utan de förband som vek och över floden så är milisen i Philadephia för stark, även om flera av förbanden viker ur staden.






Rebellerna piskar ordning i milisen som vek som återgår in i staden.






efter ett kraftigt bombardemang från de brittiska flottiljerna mot Fort Mifflin, som får Greenes division att vika längs floden mot nordost, så anfaller en ny kraftsamlad Howe mot Fort Mifflin igen, men från norr. Det blir ett kostsamt slag, mest för Washington, och i slutändan tvingas han vika mot sydväst för att inte armén ska förblöda.





Washington kringgår britterna västerut och går till Sullivans förstärkta division i fältarbetena väster Philadelphia för att hindra omfattning av staden, men också för att öka den egna styrkan. Greene viker in i Philadephia. Nu kan britterna börja röja nästa "minering"!

[Strv102r]

Britterna pustar ut, furagerar och skickar den lätta flottiljen över "mineringen".






Men Pennsylvanias flotta, galärerna och det flytande batteriet blir starkare än den lätta flottiljen så ett motanfall med de förenade rebellsjö- (eller flod-) stridskrafterna driver tillbaka den lätta flottiljen över "mineringen" igen.





Greene får ordning på sin trupp i Philadephia.






Washington går till Philadephia. Är vi på väg mot ett Stalingrad on the Delaware?






Howe förstör fortet och marscherar längs floden samordnat med den lätta flottiljen. Rebellflytetygen går till motstöt mot den lätta flottiljen men med understöd från Howes artilleri besegras rebellerna, och ännu värre, rebellernas slagkraftigaste fartyg USS Delaware erövras och sätt i kronans tjänst! Det är nu fritt fram att röja "mineringen" och ta upp de tunga djupgående fartygen.

[Fredrik H]

Tänkte tacka för rapporteringen, spelet verkar både snyggt och intressant och detta på ett tema jag inte har spelat ihjäl direkt. Jag har en rejäl spelsvacka (har inte fått upp något på flera månader) så jag uppskattar att jag kan följa dina replays i väntan på inspiration.