[Wes]

Hmm, får se om jag kan få ihop det här till ett relativt tydligt resonemang.
Vad jag undrar över är vad försvaret ser som erfarenhet i grunden och vad syftet är med övningen? Vad är det studenterna ska lära sig?

Erfarenhet i ett gebit har jag sett i olika källor skriva att man får efter 10 år av att arbeta med samma sak. En bok jag läst förklarar det med att lösa en uppgift som är tydligt beskriven med ett givet svar ger ingen erfarenhet. Utan det är när något inte stämmer, när något inte blir vad man förväntar sig som man lär sig något. Man behöver 10 år för att hinna stöta på några sådana problem som ökar kunskapen.
När man tar segelflygcert (även PPL antar jag) så över man egentligen på allt som kan gå snett. Lära sig flyga är simpelt och gör man på vägen men det viktiga är att överleva när något går snett.
Att lära sig från olika haverier mm är ett sätt att snabba på "erfarenhetsinlärningen".

Är målet med övningen att folk ska dra runt enheter och räkna odds för att optimera resurser till olika mål där det enda som blir en lärdom är ifall resultaten av ett slag inte blev vad de förväntade sig? Eller ska lärdomen komma från att saker "internt" i enheterna inte funkar perfekt, "random events" som gör att det är svårt att lägga in olika funktioner i en och samma bricka. Visst kan man göra det mesta abstrakt och göra random events och förändringar på det abstrakta också.

[Nisse]

Då vi har importerat det amerikanska begreppet combined arms, benämt "kombinerade vapen" i Sverige (som de härleder till G2As brigader på 1630 talet) med dess fokus på synkronisering så är funktionerna starka i Sverige. "Kombinerade vapen" är en konstig språkkunstruktion vilket beror på direktöversättningen. Vi har köpt det amerikanska synsättet i princip rakt av. Vilket är synd då det influerats av det tyska "Verbundene Waffe" vilket inte betyder "combined arms/Kombinerade vapen" utan "förenade truppslag"... Med det amerikanska ingenjörsfokuset tolkar de det tyska begreppet mekaniskt och ser en matris där alla funktioner synkroniseras i tid och rum i en förutseende plan. Det tyska begreppet gick i stället ut på att funktionerna med syftet som ledstjärna ska stödja manövern flexibelt allt eftersom striden utvecklar sig. Vi kopierar alltså ett missförstått koncept och får en syn där funktionerna måste få order i flera steg i förväg för att synkroniseringen ska fungera vilket gör dem till bromsklossar när något ska ändras. Och då de betraktas som kritiska för matrisen så är deras nej ofta ett veto.

  Det är så förbannat dumt att vi alltid har USA som förebild, bara för att de är störst och starkast. De är ju tämligen värdelösa på att få "bang for the bucks" i förhållande till vad de investerar. Vi borde låta oss inspireras av Israel eller (ve och fasa) Talibanerna.

Ja, det blir fel anser jag om man kopierar ett koncept utan att ta till sig allt. Med allt i detta fall menar jag den amerikanska industriella kapaciteten och logistiken. De må ha ett fungerande koncept men det bygger på att man har "massor av allt hela tiden" som jag ser det. Vi har inte massor av allt hela tiden och då fallerar.

Det kan jämföras med polisens verksamhet där den amerikanska metoden "sluta skjut" kopierats rakt av men då vi har en helt annan lagstiftning så fungerar inte metoden här (trots vad som påstås i media).

Grundproblemet är det samma. Vi kopierar något men ser inte helheten och kan inte kopiera allt som behövs för att det skall fungera.

[pelle]

En fördel med vk3 är att det finns mer flexibilitet att hitta på scenarion. Ingen kommer klaga om ingenjörerna inte är på plats eftersom de inte har en historisk atlas att peka på för att säga att den och den bataljonen minsann VISST var där. Ryck på axlarna och säg att ingenjörerna hade något bättre för sig den dagen. Eller om det finns något vettigt för dem att göra så får de vara med som en egen bricka. Eller om det är intressant att ha med diverse småförband som fartbulor i något scenario.