[Fredrik H]

Med Napoleon på plats så börjar planen ta form på slagets nordligare del. Marmonts VI:e kår inte bara hejdar preussarna, man börjar dessutom gå till motanfall. Blücher blir lite förvånad, men inser med hjälp av sin kikare att kejsaren själv med två stora kårer och en gardesdivision är på väg!
Med lite mild pulshöjning lämnar han högkvarteret för att leta upp Langeron. Den ryska kåren måste få nya order när man nu stirrar en avsevärd fiendestyrka i vitögat. Han tittar sig också över axeln, med lite tur så kommer Sacken anlända med ytterligare en kår tämligen snart.

Spelet känns väldigt balanserat (iaf just nu) och man kan fördela de franska kårerna så att det skulle kunna bli oavgjort överallt. Napoleon skulle inte tjäna på det alls, därför chansar han vilt med attacken mot Blücher. Det jobbiga är att fienden fortfarande har två hela arméer kvar att få in, det är lite Hail Mary över det här - men det är nog den bästa chans man kan få. Det kommer inte bli lätt för Ney och Murat att hålla Schwarzenberg borta dock. Spelets charm kommer ifrån de lite mer övergripande besluten.

[Fredrik H]

Jag kommer att gå över till att rapportera varannan turn/timme för att effektivisera det hela. Med tanke på spelets tempo så är det inget att ringa jourhavande präst över. Det här är situationen efter turn 4-5.

På det södra slagfältet är striderna oerhört intensiva och kostsamma för båda sidor.
Längs koalitionens högerflank så inser Kleanu att positionen är ohållbar så han drar sig tillbaka. Den potentiellt flankerande XI:e (multi-kulti) kåren har eldkraft som en dagisklass men är ändå jobbig att ha i ryggen. Barclay och Schwarzenberg börjar omdisponera kårerna för att få en mer balanserad struktur.

I centern har fransmännen grupperat en omfattande artillerikoncentration som slår Wittgensteins kår i bitar och han faller tillbaka.

Längst ut på koalitionens vänsterflank mals polackerna ner i anfall efter anfall. Dom trycks ut ur en by längs floden av ryska gardesförband och österrikare tar den fortificerade farmen man slagits om i timmar. Murat har beslutat sig för att skicka den sista divisionen av det unga gardet för att slåss mot den ryska gardet och den (såklart) rödhåriga hjälten Ney leder personligen ett polskt angrepp som tar tillbaka farmen man förlorade. Förlusterna är så stora så både den polska och österrikiska kåren blir demoraliserade.

Napoleons chansning står lite och väger kan man milt säga.

[Fredrik H]

Men norr om Leipzig så ser det annorlunda ut. Sacken kommer in med en, tyvärr svag, rysk kår. Blücher ger honom order om anfall, men Sacken hade tänkt sig lite te och kakor innan han drar igång (han ignorerar helt sina order, första gången det händer i spelet).

Yorks preussiska kår anfalls av två franska kårer och han är nära att knäckas under trycket. Sackens senfärdighet kan här komma att kosta Blücher många landsmän. Som tur är så tycker gardesdivisionen att de har förtjänat en paus med sniglar och rostade myror innan de också går till anfall. Napoleon inser att reserver är för fegisar, allt ska in och skjuta innan solen går ner.

Det här ser väldigt tufft ut för Blücher. Jag testade idén på nittiotalet och testar den nu igen och jag måste säga att det verkar fungera bättre för fransmännen än det historiska  utfallet. Av detta drar jag redan nu slutsatsen att jag är en större fältherre än Napoleon och om jag varit på plats hade vi alla pratat franska nu. 

[Strv102r]

Av detta drar jag redan nu slutsatsen att jag är en större fältherre än Napoleon och om jag varit på plats hade vi alla pratat franska nu. /quote]

Av detta drar jag slutsatsen att det var bra att du inte var på plats. 

[Fredrik H]

Av detta drar jag redan nu slutsatsen att jag är en större fältherre än Napoleon och om jag varit på plats hade vi alla pratat franska nu. /quote]

Av detta drar jag slutsatsen att det var bra att du inte var på plats. 

Ja, franska som verkar så svårt. Jag uppskattar att du inte alls ifrågasätter min fältherre-talang med argument om att det är svårare i verkligheten och andra irrelevanta invändningar.   

[Fredrik H]

Situationen i slutet på turn 7 (tidig eftermiddag). Det blir en helhetsbild för att illustrera hur pass separata de olika slagfälten är, varje hex är som sagt 500 meter. Vänster är söderut och (håll i hatten nu) höger är norrut.

I söder börjar det svaja betänkligt för fransmännen. Koalitionens artilleri får till och med det unga gardet att backa och centralt så leder det ryska gardet ett lyckat anfall mot Augeraus svaga kår. Den gamla marskalken kämpar på så gott han kan, men som Napoleon påpekade för honom några dagar innan slaget så är det här inte Augerau från 1796.

Hur man ska stoppa koalitionen är inte helt tydligt, om man dessutom betänker att ytterligare två arméer ska komma in...

I norr så håller York ställningarna, men med nöd och näppe. Hans kår är demoraliserad av alla förluster och pressen från flera franska kårer är mycket mer än han klarar av. Han kan däremot inte dra sig ur, för då kollapsar hela linjen.

Bland resterande strider i norr så är det artilleriet som sticker ut och orsakar förluster (båda sidor lyckas slå dubbelsexor). Snart kommer ytterligare ryska förband in, men det är tveksamt om de ändrar på läget.

Här har vi ett exempel på krigsspelens begränsningar (kanske inte det enda). Hade jag varit Blücher så hade jag så att säga lämnat kartan och lagt många kilometer mellan mig och Napoleon. Här gäller emellertid kartkanten som världens ände. Inget nytt under solen, men visst påverkar det utvecklingen. 

[tinG]

När kommer Lindenaus (?) lätta österrikiska kår upp från sydväst?

[Fredrik H]

När kommer Lindenaus (?) lätta österrikiska kår upp från sydväst?

Det ringer någon klocka från nittiotalets spelande (märkligt vad man minns, fråga inte om konjugatregeln), men jag hittar inget som påminner om det här. Jag har kollat igenom OOB:n men hittar ingen direkt motsvarighet, inte heller bland brickorna. Jag tycker mig minnas grenadjärbrickor från CoA:s utgåva. Mysteriet tätnar.

[Fredrik H]

I slutet på turn nio ser läget ut som följer. Koalitionens gardeskår (K) har börjat mattas av, men dom har demoraliserat den polska kåren (VIII), i det närmaste utplånat Augeraus kår (den har ett step kvar) och dessutom tillfogat det unga gardet förluster.
I centern har Kleist gått till anfall och pressar en fransk kår, medans det mest handlar om att staga upp högerflanken. Då Schwarzenberg  redan grupperat om en österrikisk kår åt det hållet kommer dom att stoppa de franska framstötarna utan större problem.

Det är en turn kvar innan solen går ner, det kommer inte att bli några dramatiska förändringar under pågående solnedgång.

[Fredrik H]

I norr så är läget mer desperat. St Priest har kommit in med en väldigt liten kår, men dom får försöka ta över efter den demoraliserade preussiska kåren.
Fransmännens unga garde och VI:e kår piskar preussarna framför sig och under den kaosartade reträtten blev kårchefen York skjuten och han har burits bort på bår, läget okänt.

Langerons ryska kår håller utan tvekan IV:e kåren ifrån sig bara med hjälp av starkt artilleri, men det kommer inte att hjälpa när resten av kårerna viker ner sig.

Sacken har förlorat runt hälften av sina förband på bara ett par timmar och han tittar på klockan. Han behöver några timmars stridspaus för att reorganisera sina upprivna förband. Det blev en liten paus när III.e kåren tydligen behövde ett förtydligande av sina order, men klockan går inte tillräckligt snabbt.

Blücher har helt enkelt fått ordentligt med stryk under dagen. Endast Langeron har kraft kvar och man har inte åderlåtit fransmännen i närheten av vad hade behövt. 

[Fredrik H]

Det är nu frågan om var jag befinner mig i det här testet av systemet. En turn kvar av dagen, nio turns spelade.
En liten fråga infinner sig. Spelet menar att man, med historien som förlaga, kan/bör hoppa över hela den 17 oktober. Båda sidor slickade mest såren den dagen, det var bara ett par mindre strider. Man kan därför gå direkt till den 18/10, den avgörande dagen. Då kommer två koalitionsarméer in (däribland den svenskledda) och det kommer att bli en strid på kniven.

Men som fransman har man absolut ingenting att tjäna på det. Har du lust att ställa in tio turns stridande så att jag får 100 000+ soldater till? Nu gjorde ju Napoleon uppenbarligen det, men det verkar ur spelsynpunkt suboptimalt. Hm.

Jag kan tycka till lite om variantreglerna samtidigt som jag funderar på om jag ska fortsätta eller inte.

1. Stridssystemet uppfattar jag som bättre än orginalet. Är en kår i strid så kommer den att nötas ner. Har man däremot ett numerärt övertag så kommer antagligen nednötningen att gå i din favör. Det känns rimligt, mer så än knuffandet fram och tillbaka.
I mitt parti blev det väldigt uppenbart att artilleriet är den huvudsakliga orsaken till förluster. Helt okej för mig. Jag kan också konstatera att jag underutnyttjade kavalleriets potential. Det är inte ovanligt när jag solospelar att jag helt enkelt blir lat och inte letar efter möjligheter på samma sätt som tävlingsinriktade kan göra ftf. 

2. Ordersystemet fungerar bra. Jag har reagerat över att det är ganska lätt att få igenom order (relativt mot CWB), men varje turn är en timme och alla officerare har något slags yrkesskolning. Det är nog rimligt. Det stora värdet är att man inte omedelbart kan reagera på allt som händer, vilket ger ett tempo som känns vettigt. Jag kommer på att jag gillar skrivna order och den känslan de ger.

3. Chit-pull. Det funkar väldigt bra, det blir svårt att synka anfall och man tänker kårer mer organiskt. Det tar lite längre tid att spela och efter några turns började jag göra två skålar med chits, en för varje front så att säga. Då slapp jag förflytta mig hela tiden samtidigt som spänningen var densamma.

På det stora hela så fungerar de olika delarna i varianten bra. Man får vara beredd på att improvisera lite här och där och flera gånger så kände jag att jag skulle vilja lägga till saker. Men som sagt, gillar man skalan och har spelen så tycker jag att man ska prova.

Jag använde de medföljande korten väldigt lite. Dom kom bara fram när jag tyckte dom passade tematiskt, typ Ney får +1 i en strid men riskerar att skadas. Annars blev dom mest liggande.

Nu ska jag fundera på om det åker ner i lådan eller om jag ska spela den 18 för att få se hur det svenska stålet biter.

[Strv102r]

Vi vill se Kalle 14 Johan fajtas!

[Fredrik H]

Under den påtagliga publika pressen så kommer jag att göra några nedslag från den 18 oktober. Jag har inte energi att spela hela den 17:e så jag gör som reglerna föreslår och börjar slaget den 18:e. Fransmännen hade med stor sannolikhet vunnit om vi inte vilat en hel dag, men nu får vi se svenskar.
Bilden blir en dålig helhetsbild, men den behövs för att förstå vidden av Napoleons problem. Han har fått in en ganska svag kår, här centralt grupperad, men koalitionen har fått in så mycket mer.

Pilen längst till vänster är Bennigsens Army of Poland. Den är rätt liten (tydligen ca 50 000) så det är mer som en stark kår, men den kommer på en jobbig plats.

De tre pilarna till höger är Bernadottes armé, med konungen själv ledande de svenska trupperna (pilen längst upp i bild).

Dessutom kommer det att bli strider på andra sidan floden, två österrikiska kårer rör sig mot broarna i Leipzig och Napoleon stoppar in två svaga kårer för att stoppa dem.

Fransmännen har ett rejält dilemma. Det är möjligt att man kan spöa Blücher ordentligt, men Bernadottes trupper är många och har väl i nuläget kanske 4-1 i antal mot sina fiender. Napoleon flyttar sitt högkvarter till en mer central plats, överlåter striderna i norr till Murat och börjar se över hur han ska göra. Det unga gardet, som gjort en god insats mot Blücher dras tillbaka mot Leipzig, så även gardeskavalleriet.

Spelet kommer tillbaka till sin absoluta styrka, de intressanta avvägningarna med vilka kårer som behövs var och hur varje kår kan göra som mest nytta för den övergripande planen.

[tinG]

Det är nu frågan om var jag befinner mig i det här testet av systemet. En turn kvar av dagen, nio turns spelade.
En liten fråga infinner sig. Spelet menar att man, med historien som förlaga, kan/bör hoppa över hela den 17 oktober. Båda sidor slickade mest såren den dagen, det var bara ett par mindre strider. Man kan därför gå direkt till den 18/10, den avgörande dagen. Då kommer två koalitionsarméer in (däribland den svenskledda) och det kommer att bli en strid på kniven.

Men som fransman har man absolut ingenting att tjäna på det. Har du lust att ställa in tio turns stridande så att jag får 100 000+ soldater till? Nu gjorde ju Napoleon uppenbarligen det, men det verkar ur spelsynpunkt suboptimalt. Hm.

Spelsystemet skulle behöva någon form av Fatigue-regel. Finns en alternativ regel i en av Zuckers Wargame Design tidningar. Efter att vi hade kördt Napoelon's Last Gamble (1815) för en massa år sedan husreglade jag ihop något sådant men vi hann aldrig riktigt testa det. Flera av multidagar-kampanjerna i spelserien har liknande regler kring historiska vilodagar. Ingenstans funkar det med mitt behov av simulering/realism.

Jag kan tycka till lite om variantreglerna samtidigt som jag funderar på om jag ska fortsätta eller inte.

1. Stridssystemet uppfattar jag som bättre än originalet. Är en kår i strid så kommer den att nötas ner. Har man däremot ett numerärt övertag så kommer antagligen nednötningen att gå i din favör. Det känns rimligt, mer så än knuffandet fram och tillbaka.

Min erfarenhet är att det uråldriga och förlegade stridssystemet också fungerar. Förbanden nöts ner och kårer demoraliseras där också. Har ju inte testat det alternativa ännu så jag kan förstås inte jämföra.

I mitt parti blev det väldigt uppenbart att artilleriet är den huvudsakliga orsaken till förluster. Helt okej för mig. Jag kan också konstatera att jag underutnyttjade kavalleriets potential. Det är inte ovanligt när jag solospelar att jag helt enkelt blir lat och inte letar efter möjligheter på samma sätt som tävlingsinriktade kan göra ftf. 

Där har vi det fina i ftf-spel. Man kan få sina tekniker och tricks utmanade av någon annan.

2. Ordersystemet fungerar bra. Jag har reagerat över att det är ganska lätt att få igenom order (relativt mot CWB), men varje turn är en timme och alla officerare har något slags yrkesskolning. Det är nog rimligt. Det stora värdet är att man inte omedelbart kan reagera på allt som händer, vilket ger ett tempo som känns vettigt. Jag kommer på att jag gillar skrivna order och den känslan de ger.
3. Chit-pull. Det funkar väldigt bra, det blir svårt att synka anfall och man tänker kårer mer organiskt. Det tar lite längre tid att spela och efter några turns började jag göra två skålar med chits, en för varje front så att säga. Då slapp jag förflytta mig hela tiden samtidigt som spänningen var densamma.

De här båda punkterna känns som det bästa tillägget i regelvarianten.

Jag använde de medföljande korten väldigt lite. Dom kom bara fram när jag tyckte dom passade tematiskt, typ Ney får +1 i en strid men riskerar att skadas. Annars blev dom mest liggande.

Korten ja... Jag gillar att köra med korten men det orsakar också ofta onödigt mycket huvudbry. De flesta korten är dessutom helt verkningslösa. I orginalsystemet är kort som tillåter ZOC-ZOC reträtter kul att ha på handen. Ledarkorten kan också pigga upp en runda. Tyvärr är det Zucker som bestämt vad som står på dem så man måste själv avgöra hur de skall användas... Gillar att korten ger varierande antal förflyttningspoäng.

[Wes]

Jag vill höra åsikter om VP systemet.