[Strv102r]

Har haft detta tidningsspel i gömmorna länge, men inte tagit fram det. Temamässigt passar det in, och lite kul med en jämförelse med The Road to Cheren är det ju. Detta spel är från 1986, men vid en skumning av reglerna får man intrycket att det påverkat The Road to Cheren en del.

[Elias Nordling]

Ett av Vance von Borries roligare spel. the road to Cheren började väl mer eller mindre som en remake av detta.

[Strv102r]

Ett av Vance von Borries roligare spel. the road to Cheren började väl mer eller mindre som en remake av detta.

Jag förstår. Förklarar så klart vissa likheter.

Nedan kartan och brickor. kartan är fin tycket jag. Brickorna... not so much. De mörkgröna italienska infödingsförbanden är helt omöjliga att ens se trycket på, än mindre läsa det, i normal skrivbordsbelysning. Notera att de brittiska brickorna är bataljoner och inte brigader som i Road to Cheren. Ger ju potentiellt mer handlingsfrihet, men om man ändå håller brigaderna stackade så kan ju rationaliseringen i Road to Cheren vara berättigad.

[Strv102r]

Utgångsläget.

britten börjar längre västerut än i Road to Cheren. Kassala ligger ca 60 km (5 hex) in från kartkanten, men vid sudanska gränsen, på den sudanska sidan. Britternas utgångsläge ligger en bit från gränsen tydligen. Det finns ett intressant spår från Kassala i nordostlig riktning och sedan i sydostlig till Keren som inte fanns i Road to Cheren.






Italienarna faller tillbaka över hela bredden när invasionen inleds.






Strax öster Keru, väster om Biscia blir det strid, men därefter faller italienarna åter bakåt.






Slaget vid Agordat inleds, och det med brittiska motgångar. Det drar ihop sig till slag vid Barentu också.

[Strv102r]

Agordat faller, men främst kraftsamlar britterna i den mer öde terrängen mellan Agordat och vägen mot Adi Ugri. Italienarna har snart bara ett regemente på en sträcka av upp mot 8 mil. Det kommer bli problematiskt för britterna med underhåll längs spåret där, men det är görligt mot det motståndet.




 

Italienran afller tillbaka till Keren-ställningen och den bergiga terrängen närmre Adi Ugri. Luckan i centern kommer jag få svårt att nyttja innan han fått dit förband tror jag.






Nu vill jag binda fienden i Keren i avvaktan på förstärkningar från norr. För stunden trycker jag på mot Adi Ugri. Generellt slår jag mest ettor, precis som i Road to Cheren. Men i detta spelet är det bra, vilket gör att italienarnas ställningar faller en efter en.






Ettorna fortsätter så jag är nära Adi Ugri. Förstärkningarna i norr anländer och trycker sig söderut för att omfatta Keren, men de tar förluster som övriga anfall inte lett till.






När britterna från norr hotar Keren i flanken överger italienarna ställningen. Ser lite segt ut att komma åt Asmara från det hållet.  Men de för mig gynnsamma utfallen, jo de fortsätter, vid Adi Ugri gör att han försvar där är pressat till max och riskerar brista när som helst.

[Strv102r]

Britterna bryter sig ner på den öppna platån i bergsgrytan som Asmara ligger i. Tydligen en stad i europeisk stil med 70 000 invånare 1941. Det uppstår ett hål i centern där britterna kraftsamlar som italienarna inte kan göra så mycket åt. Även längs Kerenvägen trycks de gröna tillbaka. På flankerna nöjer sig britterna med att vara mer passiva.






Italienarna drar sig in i Asmara. På flankerna utförs motanfall, två i söder och ett i norr, som med slag på 6 alla avvisas.






Belägringen/anfallet mot Asmara inleds. italienarna har gott om "offeranoder" att ta steploss på så de kan hålla ut ett tag. I norr anfaller britterna vid kusten, men slås tillbaka. I söder går italienarna till upprepat motanfall, slår 6 igen, med ömsesidiga steploss som resultat, men det räcker för att den brittiska enheten ska slås.




 

Asmara tar ytterligare några steploss, men håller ut. I söder måste britterna agera mot flankhotet och tillföra förband, vilket får italienarna att övergå till försvar igen. I norr är britterna passiva, men manövrerar i kullarna för att omfatta försvaret.






Britterna går till anfall i norr efter att ha manövrerat , och italienarna faller tillbaka. Asmara håller ännu ett anfall, men har nu bara en step kvar. I söder händer inget. En nyanländ brittisk brigad i väster (kom egentligen för ett par GT sedan) har nått Wolkaits gräns och går in i Wilkait för att rensa där.



Italienaren kastar in handduken. Det bästa vore att evakuera Eritrea och ta ett nytt försvar i Etiopien, men det är utanför spelets kontext och innebär att man ger upp Eritrea = kasta in handduken.

[Strv102r]

Jaha, vad ska man säga om detta då?

Road to Cheren upplever jag som utmanande för britten att vinna. Spelet alltså, fälttåget lär man väl ta hem i utvecklingen på kartan. Det är ett bra exempel på att skilja speldelen från den militära situationen i stil med att tysken vinner Ardennerna 44 spel genom att nå Meuse, eller att CSA överlever till 1866. Det här var mer i stil med att det gäller att vinna fälttåget vilket gör att man vinner spelet. helt Ok, men kanske mer lämpat när det är lite jämnare och utgången inte lika given. För vi upplevde båda det lite som en brittisk ångvält. I Road to Cheren började jag ta slut som britt själv i slutet. Inte här. Trots förluster i norr och söder var det långt kvar till brittisk kulmination. Poäng till Road to Cheren.

Som jag nämnde tidigare har britterna bataljoner vilket teoretiskt medger mer manövrering, men spelets stackningsregler och begränsningar att omfatta i kullar och berg pga långsam rörelse gör frontanfall med en stack regeln. det gör som jag misstänkte att man lika gärna kunde haft brigadbrickor och minskat stackhöjden. Dessutom vinner man inget speciellt på flankering förutom att få mer brickor i strid, vilket stackningen oftast inte gör nödvändigt, och styra reträtten lite. Poäng till Road to Cheren.

En sak som är svår att värdera vad som är rätt historiskt som påverkar båda ovanstående är att i Road to Cheren har en brittisk brigad en styrka motsvarande ca 2,6 italienska brigader. I Bloody Keren motsvarar en brittisk brigad 4 italienska brigader. Det gör skillnad.

Inte tråkigt. Snabbspelat och fartfyllt, men det saknar den nerv som road to Cheren har.

[Elias Nordling]

Låter som typiskt Vance von Borries.

[Kanger]

Det är klart att jag har Bloody Keren. När Roger Miller på Revolution games undrade ifall jag ville göra ett spel hos dem så ville jag testa ifall jag kunde göra ett spel från idé till print inom 4 månader. Jag bestämde mig då för att göra en remake av Keren, fast med mitt eget system. En bärande idé i alla mina designs är att försöka bibehålla en nerv in i det sista.

Med detta sagt så vill jag åter påpeka att Primogenita visserligen täcker samma område och topic, men är ett helt nytt system. Förhoppningsvis bättre och roligare.

[Kanger]

Ett allvarligt misstag som Vance gjorde, och inte bara med Bloody Keren utan även en gång till med Forgotten Legions (hans remake av Keren), är att han missade att i princip alla floder är snustorra under den här årstiden. Det är bara att googla så ser man bilder av Mussolini-bron vid Agordat som spänner över en torr flodbädd.

Anledningen till att britterna stannade upp när italienarna hade saboterat bron var inte för att man inte kunde köra förbi på flodbädden, utan för att man tyckte att bron var bättre. Man trodde inte att det var så bråttom så man spenderade ett dygn åt att laga den för att underlätta för supplyn att ta sig över. Det visade sig vara precis den tid italienarna behövde för att bita sig fast vid Cheren.