Forumnyheter:

SMF - Just uppdaterat!

avatar_Fredrik H

En anekdot om tiden som går - ett hobbyperspektiv

Startat av Fredrik H, 8 maj 2024 kl. 22:45:30

Föregående ämne - Nästa ämne

0 Medlemmar och 1 Gäst tittar på detta ämne.

Fredrik H

Jag har spelat krigsspel i ungefär fyrtio år. Det är ganska lång tid. Jag har väl kanske 4-500 spel om jag räknar alla, alltså spel som lätt tar mig 100 år in i framtiden om jag skulle spela dem alla. Ändå köper jag nya spel. Märkligt det där.

När jag var kanske 13-14 år gammal så köpte jag GDW:s spel om Eyalu begagnat av en så kallad vuxen person. Jag visste ingenting om slaget (jag visste väl ärligt talat ganska lite om i princip allt) men jag gillade verkligen omslaget. Det räckte tydligen. Spelet var okej, som spel tenderar att vara. Som historisk simulation var det i det närmaste bedrövligt, men det funkade som spel.

 Ett par år senare köpte jag LaBat-Eylau. Det var något helt annat. Vi spelade det många gånger, men ärligt talat så spelade vi det aldrig till slutet. Spelet är stort och långt, dessutom så bränner man sällan bort hela den VII:e kåren i ett anfall in i snöstormen, fransmannen blir liksom inte lika desperat som Napoleon blev. Man har koll på när Davout rasslar in och man vet att preussarna inte är så många. Men roligt hade vi. Det är det LaBat-spel jag ställt upp flest gånger, spelet stoltserar idag med krigsspelspatina där det ligger i hyllan. 



Slaget är verkligen intressant, det är jämna styrkor, det är väder och vind och härliga karaktärer. Drabbningen slutar oavgjort eller något åt det hållet och båda sidor förlorar hiskeligt med folk. Men så många fler spel kom inte på många år.

Men plötsligt hände det. Jag har i år köpt två helt nya spel på ämnet. Det ena är den våldsamt tjusiga (och dyra) utgåvan från New England Simulations och det andra från ett helt nytt företag, Sound of Drums, från Europa. Skalan är likartad men systemen verkligen helt olika. Jag hoppas att jag kommer att få upp båda på bordet under året. Det jag egentligen tror att jag hoppas på är att återfå känslan jag hade på 80-talet. Ibland går det att få tillbaka lite av det förflutna, ibland går det inte alls.

Jag tror båda systemen har intressanta perspektiv som jag gillar, men vi får se. Det är ändå lite udda att två helt nya spel kan ge mig en känsla av nostalgi. Den här tråden saknar helt poäng, jag noterade bara att för mig har vår hobby  ibland känslomässiga aspekter som den inte hade förr.

Det och att jag numera bränner så mycket pengar på spel så mitt 14-åriga jag skulle ha svårt att förstå det. 


jerry

Jodå, det bränner till ibland i nostalgidelen i hjärnan.
Men det är lite svårt att få upp de gamla spelen på bordet, bla för grafiken, men där finns guldkorn, verkligen.
"White death" har jag spelat till döds, de sista åren, å det spelet köpte jag 1981. (har otroligt nog lyckats beställa och få hem den japanska editionen)
St. lô är ett annat praktspel som lockar, och gamla "atlantic wall" har kommit på bordet allt som oftast (vassal)
Hittat ny lokal, nu skall vi bara enas om ett spel

Strv102r

Eylau är spännande! Spelade versionen i SPIs Napoleons art of War många gånger.

Vore kul om du kunde redovisa en jämförelse mellan de två?
Ola Palmquist. Spelar nu:   GMTs Army Group Center, därefter SPIs Panzergruppe Guderian, S&T Smolensk,  Som sidoprojekt, lite till och från, AHs Squadleaderserie.

EvilSpook

#3
Citat från: Fredrik H skrivet  8 maj 2024 kl. 22:45:30Den här tråden saknar helt poäng, jag noterade bara att för mig har vår hobby  ibland känslomässiga aspekter som den inte hade förr.

Inte alls. Jag tycker den här anekdoten gav en väldigt intressant vinkling som vi kanske inte så ofta tar del av annars. Och för den som är intresserad tänkte jag försöka göra motsvarande men tvärt om. Ber om ursäkt redan nu om det är långrandigt.

Även jag sögs in i krigsspelsträsket som 14 åring, i slutet av 80-talet. Helt utan någon egentlig koppling eller intresse för vare sig det militära eller det historiska vid den tiden. Mina två första spel var GDWs Air Superiority och VGs 2nd Fleet. Det de gjorde var att glänta på dörren till militärhistoria och säkerhetspolitik. Detta lockade mig egentligen mycket mer än själva spelandet och behovet av att vinna. Jag ville mer förstå ämnet, sätta saker i sammanhang och upptäcka mer. Jag hade en otrolig önskan om att veta mer om de vid den tiden närmast mytiska MiG-29 och Su-27.

Inom några år hade jag expanderat biblioteket med hela Fleet-serien (VG), Air Strike / Desert Falcons (GDW), Harpoon 3 (GDW) och alla tilläggsböckerna samt Third World War-serien (GDW). Vid det här laget började jag få lite mer koll på (världs-)läget, men insåg samtidigt hur svårt det var att hitta information som dels var tillräcklig djup och dels gick att ta till sig på ett vettigt sätt. Biblioteken var inte direkt överfulla med faktaböcker om sovjetiska ubåtar vid den här tiden. Vad gällde spelen så insåg jag mer och mer att de bara skummade på ytan, hade avgränsningar i fokus och abstraherade till och med viktiga detaljer.

I samma veva började det hända saker i världen. Muren föll, Gulfkriget utspelades, Sovjet föll samman och vi hade konflikterna på Balkan. Plötsligt hade vi T-80s, MiG-29:or och patriotrobotar på TV varje dag. Aftonbladet hade hela uppslag med beskrivningar av flygplanstyper. Det började komma specialtidningar med färgbilder och pilotintervjuer. Vetenskapens värld sände djuplodande reportage inifrån det Ryska flygvapnet. För min egen del blev det militärtjänst och studier (Freds och Konflikt-kunskap i Uppsala).

Sen kom internet, med allt vad det innebar, och det blev lättare att hitta och införskaffa intressanta böcker. Inte bara om kalla kriget utan även om äldre konflikter och närliggande ämnen. Helt plötsligt var allt det man undrade om tio år tidigare, tillgängligt på ett helt annat sätt. Man kunde enkelt bredda sin kunskapsbas om närliggande saker, Vietnam, Korea, Kongo och andra Världskriget. Jag lärde mig om terrorbalans, artilleri, pansar, ledningssystem, datalänkar, satelliter och drönare. Och informationen var nu aktuell, inte 5 år gammal som allt man kom över var i slutet på 80-talet. Men spelhobbyn upplevde jag inte riktigt hängde med. Det var ganska torrt på post-kalla-kriget-spel, och de gamla tredje-världskrigs-scenarierna var omoderna och hade i många fall kommit på skam i det historiska ljuset och den mängd information som sipprade fram i kölvattnet av murens fall.

För min egen del fortsatte jag att förkovra mig i det allt större materialet. Jag köpte alla spel jag upplevde var ens lite intressanta. Jag fyllde två Billy-bokhyllor med militär-relaterad litteratur. Jag besökte många av de platser som jag läst och och spelat kring så många år. Bodö, Tromsö, Andöya, Pechenga, Kilp-Yavr och Murmansk bl.a. Jag hade möjlighet att studera både MiG-29 och Su-27 på nära håll, i verkliga livet. Jag fick nya perspektiv på både Air Superiority, 2nd Fleet och Third World War. Det fanns så mycket att vrida och vända på kring omständigheterna, scenarierna, reglerna och inte minst slagordningen. Men själva spelandet avtog stadigt efter hand. Familj, barn, arbete och vänkrets stal en stor del av tiden som man en gång hade ett sånt överflöd av.

På senare år har en hel del spel kommit att utgöra en nyare generation. 1985 och C3 serierna (TRL) , Next War serien (GMT) och Blue Water Navy (Compass Games) för att nämna några. Dessa kommer med nya perspektiv, nytt fokus och långt större ambition än tidigare men i samma anda och i många fall kring samma konflikthärdar som de gamla spelen. På sätt och vis är det de spelen jag drömde om 1992 men som inte fanns då. I gengäld så är önskan att spela dem idag inte lika fanatisk. Visst vill man ju ta en sommar och köra ett megaspel inom respektive serie. Men det är alltmer tveksamt om jag faktiskt kommer få till det. Och de har såklart inte samma lockelse som de hade haft då 1989. Inte heller kommer jag spela 1985 lika många gånger som jag faktiskt spelat Third World War.

Så spelar jag något nu blir det ändå oftast något jag känner väl och har lite nostalgi för. Fleet Serien, Third World War eller varför inte lite Air Superiority (eller snarare Air Power med reglerna från Speed of Heat). De är lagom stora, lagom komplexa, lagom trevliga och jag behöver inte läsa in mig på nytt. Och jag spelar de inte längre i första hand för att lära mig nåt, utan mer för avkoppling. Och även om jag inte kommer få till MAD (kombinationen av alla tre 1985 spelen) i närtid så kan man ändå tillgodogöra sig mycket av det man är nyfiken på genom att läsa reglerna, konstruktörens "Designer's notes", diskussioner och replays på Krigsspels eller Boardgame Geeks forum, eller se videos på Youtube.

Så visst finns det ett visst mått av nostalgi kvar, men för mig gav krigsspelen framförallt den första knuffen in på en upptäcksresa som varade 35 år (and counting/counters). En resa som omfattar böcker, internet, Google Earth, digitala spel, museibesök, communities, rundvandringar i tidigare hemliga bergrum och annat som var otänkbar Science Fiction när jag började.

Vad har jag då på spelbordet just nu, efter 35+ år som krigsspelare?
Air Superiority så klart. 8)

//EvilSpook

aegneus

Min fundering: vi har förmånen (jag tror det är en förmån) att få ha våra madeleinekakor på hyllan, lätt tillgängliga närhelst vi önskar...