[FRVO]

Efter det abrupta slutet på 9:e pansardivisionens avancemang fyller 27:e gardesdivisionen ut en lucka i fronten utan att attackera någon motståndare. De behövde dessutom återhämta sig lite då de hade max fatigue efter de första dagarnas strider. Istället tar 79:e gardesdivisionen vid där 9:e misslyckades och inleder en attack på 3/3A i Fulda. Ingen av sidorna skickar in luftburen support då det bedöms som alltför riskfyllt (och för att båda sidor nu börjar få ont om flygplan och helikoptrar). Trots att ryssarna får sin EW att funka den här gången så är attacken en fullständig katastrof. 79G tar två step losses och är nu i riktigt dåligt skick. [En lärdom är att det är mycket riskfyllt att attackera en NATO position med tillgång till EW. Det är 65% sannolikhet att en ensam NATO-EW-enhet lyckas med sin uppgift, och när det sker elimineras eventuell omringningsbonus för WP vilket, som i ovanstående fall, kan vara helt förödande.]



Efter de senaste två misslyckade attackerna ger WP upp ytterligare anfallsförsök längs den här delen av fronten.

[FRVO]

Längre norrut ca 3 mil söder om Kassel tar sig 11:e gardesdivisionen över Fulda och attackerar västtyska 2:a divisionens 6:e pansarbrigad. Återigen avstår parterna luftbaserad support. Ingen av sidorna har tillgång till EW så det är pansar mot pansar (förutom att ryssarna har med sig ett regemente ingenjörer som bidrar med understöd). Äntligen får ryssarna åtnjuta en seger. Västtyskarna väljer att retirera istället för att ta en step loss och ryssarna följer efter. 

WPs HQ känner doften av ett avgörande genombrott och beordrar 11G att ösa på med allt de har. Chefen för 11G svarar med ytterligare en attack på västtyska 6/2, denna gång i single echelon (alle man längst fram men större förluster om det går åt helskotta). Artilleriet har halkat efter och 11G får klara sig utan understöd från luften – en klassisk sovjetisk köttarattack.

I NATO-högkvarteret är har man också identifierat allvaret i situationen. Efter mycket vridande av händer och kliandes i skägg bestämmer man sig för att skicka in ett gäng attackhelikoptrar för att supportera försvaret. Man anser fortsatt att det är för farligt att riskera flygresurser i ett område med mycket WP-luftvärn.

Den första skvadronen västtyska helikoptrar (1/361) klarar sig obemärkt förbi de östtyska flyg som upprätthåller luftherraväldet i området, men hälften av helikoptrarna skjuts ner av 11G:s integrerade luftvärn. Den andra västtyska skvadronen (2/362 som redan är reducerat efter tidigare strider) klarar sig också förbi den östtyska skärmen och dessutom överlever de det ryska luftvärnet.

Med två halva skvadroner framme vid målet låter NATO markstriden börja och med hjälp av helikoptrarna lyckas man stoppa den ryska framryckningen utan några ytterligare förluster på endera sidan. Meh - ett riktigt västgötaklimax.

[FRVO]

Längst norrut avancerar östtyska 7:e pansardivisionen. Först förbi Göttingen, sedan över Fulda, för att till sist stöta på amerikanska 1:a brigaden ur 8:e mekaniserade divisionen nordväst om Kassel. Handgemäng uppstår. Båda sidor har lite artilleri i närheten som hjälper till, östtyskarna skickar in två helikopterskvadroner som support, NATO allokerar en halv skvadron amerikanska AHS1 till fighten. Alla helikoptrar kommer fram oskadda till bataljen. (Det östtyska flyget som sköter patrulleringen i området är hittills 0 för 3...).

Östtyskarna på marken visar sig skarpare än sina kamrater i luften! Trots ganska sjaskiga förutsättningar vinner man striden. I NATO-högkvarteret är man oroliga för vad som kan hända om WP rundar hörnet på norra flanken så man beordrar 1/8 att stå kvar så de åker på en step loss [här blev det galet - om en division förorsakar step loss på en brigad (eller mindre enhet) så tar förloraren två step losses]. Nöjda med sitt verk stannar 7:e pansar där de är.

Östtyska 11:e divisionens överväger om de skall göra ett försök att knuffa bort västtyska 4/2 från Kassel men ger upp den tanken efter att ha studerat förutsättningarna lite noggrannare.

[FRVO]

WPs HQ hittar inte några andra attraktiva attackmöjligheter och väljer att hålla en del flygkrut torrt inför eventuella motattacker från NATO. Resten av omgången ägnas åt att flytta fram lite av understödsenheterna och vila ett par divisioner som jobbade extra hårt under de första två dagarnas strider.

Summa summarum en ganska medioker omgång för WP. Visserligen kunde man ana konturerna av ett genombrott mitt i fronten, men WP hade inte resurser på rätt ställe för att kunna exploatera möjligheterna som skapades av framför allt 11:e och 27:e divisionernas framryckningar.

[FRVO]

Över till NATO. Trots den besvärliga situationen i nordatlanten anländer en del förstärkningar i form av en bataljon special forces, en västtysk brigad Heimatschütz. Lite amerikanskt spaningsflyg och körsbären på kakan: två skvadroner F16A.





PÅ NATOs HQ konstaterar man att södra änden på fronten ser stabil ut, men i centrum ser läget mer riskfyllt ut med 3-4 ryska divisioner hotfullt stirrandes på tre västtyska brigader. Läget börjar också se lite prekärt ut för de tre brigaderna runt Kassel i norr. Om det vill sig illa riskerar de att bli inringade. Så länge WP håller ihop sina divisioner är det inte heller aktuellt att försöka sig på några motattacker. Special forces får stanna i sina baracker - även om det finns lite attraktiva mål bakom fronten så skulle det innebära en helikopterresa genom WPs luftherravälde så sannolikheten att komma fram till målet är alldeles för låg.

Uppgiften är ju att hålla WP borta från Frankfurt i 10 dagar (5 turns) så fokus får bli att försöka retirera från Kassel till skogarna norr om Warburg och att förstärka de centrala delarna av fronten.
 

[FRVO]

Först ut att försöka retirera är 1/8 längst norrut som måste försöka bryta sig loss från östtyska 7:e pansardivisionen. Östtyskarna allokerar två Mi24 helikopterskvadroner till striden och NATO vågar sig på att lufta flygvapnet. WP väljer att inte engagera motståndarnas flyg och hoppas istället att luftvärnet skall göra jobbet mot de två skvadroner Tornados som står för understödet till 1/8.



Eftersom WPs flyg håller sig på marken flyger NATOs eskort hem när Tornadorna anlänt till målet. Det östtyska luftvärnet gör inte ett bra jobb, några Tornados tar lättare skador men 75% av den allokerade styrkan når målet. Det blir samma utfall för östtyska helikoptrarna. En halv skvadron gör obrukbar av amerikanskt luftvärn men 75% av styrkan kommer fram.



I markstriden lyckas 1/8 frigöra sig från 7:e divisionen och kan retirera. I teorin kan östtyskarna förfölja men i praktiken sätter angränsande NATO-enheter stopp för det.
Nästa gäng att försöka retirera är västtyska 13/5 brigad. De har endast ett östtyskt regemente emot sig och fördelaktig terräng, så ingen av parterna ser det som nödvändigt/värt att riskera flyg eller helikoptrar. Som väntat kommer de enkelt loss från östtyskarna och retirerar till skogen norr om Marburg.



2:a västtyska divisionens bas och 4:e brigad måste inte slåss för att kunna retirera - divisionsbasen är inte i en fiende-ZOC och 4:e brigaden befinner sig inne i staden Kassel och kan därför förflytta sig utan restriktioner. Tillsammans med diverse supportenheter retierar återstoden av 2:a divisionen också västerut mot skogarna norr om Marburg.

Resten av sin tur ägnar NATO åt att förstärka mitten av fronten, omgruppera lite artilleri och för att fördela luftvärn lite jämnare längs fronten. Hos WPs HQ tittar man på möjligheter att använda flygvapnet för lite ground strikes men alla värdefulla mål är alltför väl skyddade av amerikanskt och västtyskt luftvärn för att det skall vara värt risken.

Efter fyra dagars (två turns) krigande ser kartan ut så här:





Efter NATOs reträtt i norr har de östtyska 7:e och 11:e divisionerna drygt fem mil fri terräng framför sig.

NATO har förstärkt mittensektionen av fronten och har nu fem brigader två artillerienheter, diverse luftvärn, och en EW-bataljon allokerad till den här sektionen. Emot sig har man tre sovjetiska divisioner och tre östtyska regementen supporterade av två artilleribrigader, en EW-enhet, en brigad ingenjörer, och en hel hoper luftvärnsenheter. Knappt tre mil från fronten lurar sovjetiska 15:e gardesdivisionen (pansrar) beredd att exploatera eventuella hål som öppnar sig i NATOs försvar.

I söder har WP kört fast. 79:e gardesdivisionen är så illa tilltygad att den knappast kan användas för offensiva aktiviteter. 9:e pansardivisionen och 39:e mekaniserade har båda åkt på lite smisk men kan nog användas mot rätt motstånd. Vad värre är så lyckades 308:e artilleribrigaden trassla in sig i de senaste dagarnas strider och förlora tillräckligt med män och material för att inte längre kunna brukas under operationen. I söder är det egentligen bara 20:e mekaniserade gardesdivisionen som är hel och ren nog för att vara 100% effektiv. På motståndarsidan står sju NATO-brigader av olika nationalitet och slag där alla i princip är i mint condition – det blir svårt för WP att slå sig fram här.

Bakom frontlinjen har WP två ryska divisioner som just anlänt med tåg till Erfurt som skall marschera mot fronten de närmaste dagarna. NATO har tre brigader 3-4 mil bakom fronten redo att rycka in där det behövs. Dessutom har man västtyska 6:e luftburna brigaden med tillhörande helikoptertransport i beredskapsläge mycket längre västerut i Koblenz.

I luften börjar pendeln svänga till NATOs fördel. Visserligen har WP fortsatt betydligt fler enheter men NATOs skvadroner är generellt sett starkare, och NATOs bättre reparationsförmåga gör att man kan hålla en större andel av sina plan flygande. Många av WPs enheter flyger med reducerad stridsförmåga och andra står på marken i behov av reparationer innan de kan ta till skyarna igen.

Allt som allt ser det knepigt ut för WP att inta Frankfurt inom de av WPs ledning allokerade 10 dagarna (5 turns). Men än är inte hoppet helt ute, med ett eller kanske två genombrott kan Frankfurt vara inom räckhåll.
 
 

[FRVO]

Turn 3 (28-29 juli, 1985)

Efter sovjeternas landstigning på Island försöker de nu utöka sina utöka sina flott- och flygaktiviteter i nordatlanten, men amerikanska, brittiska, och norska enheter har fått ordning på pinalerna så de ryska försöken att ännu mer störa NATOs transporter av enheter och resurser till Europa har ingen ytterligare effekt.

I luften etablerar WP herravälde över Fulda och Kassel – framför allt i syfte att försvåra för NATOs helikopterenheter. NATO bestämde sig för att inte engagera fienden i dogfights utan istället spara på sina flygresurser – de vet att de kommer få rejält med förstärkningar denna omgång som de kommer kunna utnyttja kommande dagar.

Utan motstånd etablerar självklart WP luftherravälde över fronten, men först efter att NATOs luftvärn i området kraftigt decimerat ryskt flyg. Östtyskarnas piloter klarade sig något bättre.

På morgonen 28 juli dyker ett sovjetiskt Front Supply Head upp inte så långt från fronten. WP har mobiliserat förnödenheter, utrustning och ammunition för att klara tre turns (sex dagars) strider utan att behöva använda sitt traditionella nätverk av supply. Men från och med 30 juli (nästa turn) måste de använda sig av sitt vanliga logistiknätverk vilket något kommer komplicera situationen för WP.

[aegneus]

Alltså... jag kan inte säga att jag kan något om det här (heller 🤣) men är det inte lite av en Nato-dröm att på fyra dagar kommer WP 1-4 hexes in i västtyskland?

[FRVO]

Alltså... jag kan inte säga att jag kan något om det här (heller 🤣) men är det inte lite av en Nato-dröm att på fyra dagar kommer WP 1-4 hexes in i västtyskland?

Jo, det kan man ju inte göra annat än att hålla med om. Om det är en reflektion av hur det faktiskt skulle gått om WP gett sig på ett anfall i "Fulda Gap", eller om det mer beror på att jag spelar WP uselt är oklart. Men jag skulle gissa att det sistnämnda skälet har stor påverkan på resultatet.

Det som skiljer det här scenariot från det flesta andra i 1985-serien är att det är så extremt kompakt. Det kryllar av luftvärn och fiendeenheter. Det finns liksom inget manöverutrymme för ryssar och östtyskar. De flesta andra scenarios jag spelat i Deadly Northern Lights och Sacred Oil är mycket "luftigare". I dem är det mycket svårare för NATO och dess allierade att allokera resurser till rätt plats.

[FRVO]

WP börjar turn 3 med att låta östtyskarna följa upp efter NATOs reträtt från området runt Kassel. 11:e mekaniserade divisionen stöter dock ihop med västtyska 13:e brigade (5 Div) i skogarna norr om Marburg. Båda sidor har insett att använda flyg som Close Air Support för markstrider är så gott som lönlöst med tanke på parternas stora luftvärnskapacitet. WP flyger in två skvadroner med helikoptrar som understöd utan större problem då de kan flyga nap of earth. NATOs HQ ojar sig en stund – oroliga för vad det östtyska flyget som har luftherravälde i området kan göra med NATOs helikoptrar - men beslutar sig till sist för att skicka in lite amerikanska AH1Ss som mirakulöst tar sig fram till markstriderna utan ytterligare förluster. Dessvärre för NATO så har östtyskarna med sig ett EW-förband som framgångsrikt skrider till verket och begränsar effektiviteten av NATOs artilleri och helos. Som förväntat förlorar västtyskarna därmed striden och väljer att retirera istället för att ta förluster.



NATOs HQ är nu oroliga för att norra delen av fronten skall braka samman. Dessutom är Marburg hotat om östtyskarna bestämmer sig för att marchera vidare. Man bestämmer sig därför att aktivera västtyska 15:e pansarbrigaden (5:e divisionen), som är satta i reserv utanför Giessen, och förflytta dem till Marburg.

När den östtyska divisionen ser att Marburg är förstärkt väljer de att attackera 13/5 igen. Med stöd av socialistiska helikoptrar och EW ser det mörkt ut för västtyskarna, men när dammet lagt sig har östtyskarna fått smisk och tvingas ta en step loss och måste stanna där de står.


 

[FRVO]

När de östtyska pojkarna fumlat klart tar karlarna i ryska 57:e gardesdivisionen över. De puttar enkelt undan två natobrigader som stod i vägen, svänger söderut, och lyckas slå ett litet hål i fronten. Nu gäller det för WP att vidga hålet och eventuellt skapa ett riktigt genombrott.



Följaktligen öser ryssarna på för allt vad de är värda. 27:e mekaniserade gardesdivisionen gör en single echelon assault söder ut mot västtyska 14:e pansarbrigaden (5:e divisionen) och en amerikansk pansarbrigad i samma hex. Ett köttaranfall som minner om de gamla goda tiderna på östfronten. WP skickar in två fräscha heloskvadroner med Mig-24:or. NATO har bara en tillgänglig skvadron attackhelikoptrar och vågar inte använda den i stridsområdet då det ryska flyget har järnkoll på vad som händer i luften. NATOs luftvärn skjuter ner några sovjetiska helos men de flest kommer fram oskadda.

Men gunås! Striden är en total katastrof för 27:e mekaniserade. Först vinner NATOs EW-enheter telekriget och sedan gör det amerikanska och västtyska pansaret slarvsylta av ryssarna i den öppna terrängen. När dammet lagt sig är den ryska divisionens stridsförmåga så gott som eliminerad. Kvar återstår endast deras Division Base.

[En lärdom att ta med sig är att försöka slå ut motståndarens EW-enheter om man ges möjlighet. Antingen genom special forces raids eller genom ground strikes från attackflyget. (Uppenbarligen svårt att genomföra om fienden skyddar sina EW-förband med luftvärn och/eller stackar dem med combat units.)]
 

[Elias Nordling]

Vikten av Electronic Warfare har ju Fabbe lyckats bra med i bägge sina system, även om jag inte vet hur förmågorna såg ut på 80-talet. Å andra sidan var ju även kommunikationen mer primitiv.

[ErikLj]

Vikten av Electronic Warfare har ju Fabbe lyckats bra med i bägge sina system, även om jag inte vet hur förmågorna såg ut på 80-talet. Å andra sidan var ju även kommunikationen mer primitiv.

Förmågot på land fanns men långt ifrån allt var inriktat mot markstrid. Ett problem var att köra en störsändare är som att tända en ficklampa i ett mörkt rum. Alla ser var du är. Insattsen blir kort för att inte bli utslagen.

Alltså kan man bara påverka kommunikation som var tidskritisk. Att fördröja en matbeställning i 15 minuter gör inte så mycket men att fördröja artillerieldledare i 15 min  kunde ge bra effekt.

På hög nivå brig-div-kår fanns det mer störsäkra system och flera olika parallella som gjorde det svårt. Så effekten av att ta bort flankbonus känns tveksamt. Däremot att försämra art och cas känns vettigt.

Ett mål var lv-kommunikation mellan spaningsradar till eldenheter. Om eldenheten slapp använda sin egen spaningsradar utan kunde använda måldata från någon central blev situationen lugnare och risksen för sead minskade.



 

[ErikLj]

Mera
Rörliga anfallare på bortaplan blir mer känsliga då fasta trådförbindleser, förberedda sändarplatser  saknas. De måste förlita sig på radio

[FRVO]

Efter debaklet med 27:e mekaniserade är WP reducerade till mer eller mindre desperata attacker. Centralkommitéen förväntar sig att de ska kunna stänga frankfurtbörsen om fyra dagar så det är bara att mata på. Det faller på 39:e mekaniserade gardesdivisionen att göra ett försök längst söderut på fronten. WP har inte fler tillgängliga helikoptrar för tillfället. NATO har en full skvadron att tillgå. Ingen av parterna har utnyttjat flyget men med tanke på fiendeluftvärn och WPs luftherravälde vågar ingen allokera resurser till ground support. Striden är alltså uteslutande markbaserad.

Orderna är klara: gasen i botten utan hänsyn till förluster, så 39:e gör en single echelon attack på västtyska 35:e mekaniserade brigaden (12:e divisionen). Som vanligt misslyckas WPs EW-gubbar medan NATOs pojkar är framgångsrika. Återigen är resultatet av striden en katastrof för ryssarna - ytterligare en division är reducerade till sin bas. [Sannolikheten för utfallet på de två senaste striderna var under 2,5%. WP har ingen tur i det här partiet].



WP ger nu upp ytterligare anfallsförsök i området och fokuserar istället på de centrala delarna av fronten. 20:e guards division (den enda hela divisionen i området) får order att förflytta sig norrut. För att kunna göra de måste de bryta sig loss från den amerikanska 3:e pansarbrigaden (3:rd armored) vilket de lyckas med, så nu är de i position att kommande dagar följa upp eventella genombrott åstadkomna av andra enheter.