[FRVO]

Det faller på sovjetiska 15:e pansardivisionen (guards) att försöka utvidga det lilla genombrottet som 57:e guards lyckades åstadkomma i frontens mitt. 15G anlände till fronten igår och är helt fräsch. Återigen går man all-in på en single echelon attack vilket som tidigare visat sig kan bli mycket kostsamt. Men ryssarna har inget val. Bryter man inte igenom idag kommer det bli mycket svårt att nå Frankfurt inom den allokerade tidsramen – och då blir det ett besök i Gulag.



Båda sidor allokerar så mycket artilleri de bara kan till striden. Området för fajten ligger utanför WPs luftherravälde, så NATO skickar in deras sista tillgängliga helikopterskvadron. När ryssarna uppfattar att de amerikanska helikoptrarna är på väg kallar de in vad flygunderstöd de kan få upp i luften, nu satsas allt på ett kort. Och när NATOs HQ identifierar WP-flyg i luften sänder man också upp tillgängligt flyg. Det drar ihop sig till en avgörande strid. In alles deltar följande enheter i striden:

På marken:

Sovjet:
15:e pansargardesdivisionen
307:e artilleribrigaden
288:e artilleribrigaden
57:e mekaniserade gardesdivisionen (understöd)

USA:
3:e mekaniserade brigaden (8:e divisionen)
42:a artilleribrigaden

Västtyskland:
5:e mekaniserade brigaden (2:a divisionen)
5:e divisionsstaben
3:e EW-bataljonen

Båda sidor har också en hel hoper luftvärnsförband som brassar på med allt de har.

Helikoptrar:

USA: 1:a AH1S skvadronen (8:e divisionen)

Flyg:

Sovjetisk ground support mission:

Mig 27D (två och en halv skvadron)
Su 25 (tre skvadroner)
Mig 23BM (två skvadroner)
Mig 23M (eskort, tre skvadroner)
Yak 28PP (ECM, en skvadron)

NATO:

NATO intercept av sovjetisk ground support mission:

F4E (en halv skvadron), USA
F15C (en skvadron), USA
F16A (två och en halv skvadron), USA

NATOs ground support mission:
TornIDS (två skvadroner), Västtyskland
F4F (eskort, två skvadroner), Västtyskland
F104E (eskort, en halv skvadron), Västtyskland
 




Det första som händer är att sovjetiskt luftvärn skjuter på de amerikanska AH1S-helikoptrarna. Effekten är 100%-ig. Ingen av de amerikanska helikoptrarna når målet.

Med den ryska ground support-styrkan i luften lyfter den amerikanska jakten. Den ryska eskorten skadar och jagar bort en av de amerikanska enheterna, men resten av intercept-styrkan har fritt blås mot sina mål. När de ryska attackpiloterna ser amerikanskt jaktflyg närma sig återvänder ett antal enheter tillbaka till sina baser (där de kommer få en rejäl uppsträckning för feghet). Fyra skvadroner överlever den amerikanska attacken och når stridsområdet där de nu möter NATOs luftvärn.



När luftvärnet har smällt färdigt har två skadade ryska skvadroner lyckats ta sig fram till målet. Många plan sköts ner och några blev så skadade att de måste återvända till sina baser.

Nästa gäng i luften är det västtyska ground support-uppdraget. WP har ingen jakt tillgänglig så tyskarna kommer fram till området för striden oskadda, men väl där tar WPs luftvärn hand om dem. Hälften av planen far i backen, och den andra halvan skräms hem till sina baser. [I retrospekt var det vansinne att skicka in flyg i detta området - kryllar av luftvärn. I det här scenariot används flyg bäst till ground strikes bakom fronten för att jäklas med fiendens försörjningslinjer eller för att skada dåligt skyddade enheter/baser.]

Parallellt med ovanstående sitter de västtyska EW-trupperna och vrider på rattar. Men något får fel och WPs enheter verkar helt opåverkade.

När alla preludier är avklarade och endast combat-slaget återstår så kan det bli följande utfall på en d20:
1-7: NATOs försvarare måste ta förluster eller retirera.
8-12: inga förluster på någon sida, men den aktiva ryska divisionen (15G) måste stanna.
13-20: 15G måste ta en step loss plus ytterligare en step loss för att det är en single echelon attack.

Ryssarna har verkligen oflyt - tärningsgudarna allokerar en "15". Två step losses sätter P för fortsatta attacker från 15:e pansargardesdivisionen. NATOs försvar håller.

[ErikLj]

Endast fega ryska generaler har otur. Dags för moralhöjande åtgärder på någon rekreationsort längre österut.

[FRVO]

Efter debaklet för 15:e pansargardesdivisionen ägnar WP resten av turn 3 till att förbereda sitt logistiknätverk för de kommande dagarna, och för att flytta fram de i snabbt minskande antal fräscha enheter som de fortsatt förfogar över. När WP manövrerat klart har östtyskarna erövrat Göttingen och Kassel och, efter NATOs reträtt, flyttat fram positionerna 60-70 kilometer i norr. I centrum längs med Autobahn mot Frankfurt lyckades ryssarna göra ett litet hål i fronten men hade inte förmågan att exploatera genombrottet. Och i söder runt Fulda (staden) åkte ett par ryska divisioner på rejält med smäll vilket sannolikt permanent satte stopp för WPs framfart längs den axeln.

[FRVO]

I NATOs högkvarter kan man höra dånet av lättade suckar när äntligen de utlovade förstärkningarna från USA anländer – ett par dagar försenade på grund av WPs eskapader i Nordatlanten. Det är jakt-, och bombflyg, ECM-stöd, samt special forces med tillhörande helikoptertransport som anländer. Framför allt jaktflyget välkomnas då man nu hoppas kunna utmana WP om luftherraväldet över området för striderna.

[FRVO]

NATO funderar på att använda sina nyanlända special forces till någon form av räd bakom fronten, men slår den tanken ur hågen då WP upprätthåller luftherravälde längs hela fronten. Det är helt enkelt för farligt att försöka flyga helikoptrar genom dessa områden.
Istället klurar NATO på om de skall gå till motanfall i söder där ryssarna kört fast. Efter en påminnelse att målet är att förhinda WP att nå Frankfurt överger man den idén och funderar istället på hur man skall täppa till hålet i mitten av fronten. [I 1985-serien måste man genomföra en attack om man går in i en fiendes EZOC. Så om en NATO brigad går in i hex 2521 eller 2621 måste de genomföra ett anfall mot den ryska 57:e mekaniserade gardesdivisionen. Ett inte enbart attraktivt prospekt]. För att undvika en konfrontation med ryska 57G-divisionen väljer man istället att etablera en ny försvarslinje öster om skogarna runt Hanau.



Ingen av parterna vill, kan, eller vågar engagera sina flygresurser för ground strikes eller andra aktiviteter, så när NATO har omdisponerat sina trupper ser fronten ut så här.

 

[FRVO]

Turn 4 (30-31 juli, 1985)

Läget i Nordatlanten har stabiliserats och kommer inte ytterligare påverka utvecklingen i detta scenario. Sammanfattningsvis så gjorde WPs aktiviteter runt Island att vissa förstärkningar från USA till Europa blev några dagar försenade men alla kom till slut fram.

Nu sitter WP och funderar på var de skall prioritera att försöka etablera luftherravälde. I det här scenariot kan de prioritera max två megahexar per turn så de bestämmer sig för att prioritera området där östtyskarna rycker fram och området över Giessen, Wetzlar och Frankfurt. Problemet med området över Frankfurt är att NATO har massor med luftvärn där och WP inget. Men om man skall nå Frankfurt så måste ryssarna ta den vägen då anfallet längs södra delen av fronten kört fast. Ett ytterligare problem för WP är att när man prioriterar dessa två områden så öppnas en korridor för NATO-flyg att ostört ta sig fram till områden bakom fronten. Visserligen har WP mycket luftvärn för att skydda försörjningslinjer, men det är ändå en risk.

NATO å sin sida fokuserar också sitt flyg till området över Frankfurt. Östtyskarna har långt till Frankfurt men man vill förneka ryssarna luftherravälde över vägen dit. Här är enheterna som kommer göra upp om vem som äger luften över Frankfurt. NATO har med en AEW-enhet som kommer göra livet surt för ryssarna:



När NATOs luftvärn skjutit klart så har den sovjetiska styrkan tunnats ut en del. Några plan rök i backen och ett antal andra skadades men kan flyga vidare



Efter luftvärnet gjort sitt så blir det luftstrid och den gick rejält åt pipan för ryssarna. Sex ryska skvadroner oskadliggjordes, sex överlevde men är nu verkligen illa tilltygade. NATOs förluster var mycket begränsade så de har nu luftherraväldet över Frankfurt vilket kommer göra det ruskigt svårt för WP att använda sig av sina helikoptrar (och flyg) som ground support i det området. 

[FRVO]

Från och med denna turn så är WP beroende av ett traditionellt försörjningsnätverk (enhet till HQ, HQ till Front Supply Head, Front Supply Head till Supply Source). Under de första tre omgångarna har de kunnat förlita sig på lokala förberedda depåer (abstraherat i spelet) men nu är de uttömda. Det här ger NATO en möjlighet att jäklas med WPs försörjningslinjer genom en speciell typ av ground strike (Supply Interdiction Strike). Det går till så att WP i början av sin Movement Phase måste deklarera varifrån varje Front Supply Head får supply. Just nu har WP bara en Front Supply Head på kartan så WP försöker hitta en väg med mycket luftvärn för den och bestämmer sig för att järnvägen från norr om Magdeburg är bästa alternativet. (Nu ångrar WP att de inte lämnade kvar lite mobila luftvärnsenheter till att stärka skyddet för sina supply lines...).



NATO noterar att det bara är en luftvärnsenhet (SA5-batteriet öster om Magdeburg) som har räckvid till järnvägen norr om Magdeburg, så de skickar iväg en grupp A10A Thunderbolts. Tyvärr har varken västtyskarna eller amerikanerna tillgång till någon eskort (all jakt gick åt till att etablera luftherravälde över Frankfurt). Men de har räknat ut att WP inte heller har tillgång till särskilt mycket jakt som skulle kunna genskjuta bombplanen. De har emellertid räknat galet då det visar sig att östtyskarna har sparat en halt skvadron Mig21PFs och ryssarna en oskadad enhet Su17M2s för detta ändamålet.

Båda WPs enheter kommer upp i luften och konfronterar nu A10A-gruppen till tonerna av magdeburgspel.



Amerikanarna gör sitt bästa för att komma undan men både ryssar och östtyskar gör sitt jobb. Hälften av A10A-orna åker i backen och resten återvänder hem med outrättat ärende. WPs försörjningslinjer är säkrade.
 

[Fredrik H]

Jag är lite nyfiken på hur du uppfattar systemet. Jag testade systemet, men det kändes inte som min kopp te så jag sålde de spel jag hade. Det är något med stridsresolutionen och sedan flyget som inte klappade mig medhårs, kanske ett arv från ursprungsspelet Next War från SPI. 

Att sedan läsa din rapport är intressant, jag har faktiskt börjat ställa upp NATO, som i princip har samma skala och tema, men en väldigt annorlunda hantering av situationen. Orkar jag så ska jag försöka göra en replay, det kan vara intressant som jämförelse.

Jag uppskattar att du skriver en replay, jag blir i princip alltid taggad på att spela när jag ser att andra spelar.  Tänk att man är ett sånt får ändå, efter alla dessa år. 

[FRVO]

Jag är lite nyfiken på hur du uppfattar systemet. Jag testade systemet, men det kändes inte som min kopp te så jag sålde de spel jag hade. Det är något med stridsresolutionen och sedan flyget som inte klappade mig medhårs, kanske ett arv från ursprungsspelet Next War från SPI. 

Att sedan läsa din rapport är intressant, jag har faktiskt börjat ställa upp NATO, som i princip har samma skala och tema, men en väldigt annorlunda hantering av situationen. Orkar jag så ska jag försöka göra en replay, det kan vara intressant som jämförelse.

Jag uppskattar att du skriver en replay, jag blir i princip alltid taggad på att spela när jag ser att andra spelar.  Tänk att man är ett sånt får ändå, efter alla dessa år. 

Ja, te som inte smakar skall självklart inte ta upp plats i ens kopp. Kul om du orkar skriva lite om NATO.

Jag har ingen erfarenhet av andra spel i samma genre och generellt bara hållit på med hobbyn i 2-3 år så du får ta mina reflektioner med en stor nypa salt. Jag har dessutom absolut noll insikt i om systemet erbjuder någon som helst rimlig simulering av sakernas verkliga tillstånd år 1985, men systemet verkar uppskattas av verkliga NATO då designern har varit inbjuden till dem åtminstone två gånger för att leda spel baserat på 1985-systemet.

Det jag gillar med systemet är bl a:

Supply och logistik. Man måste vara noga med att skydda sina försörjningslinjer och konvojer (till sjöss) annars kan det gå illa. (Jag håller parallellt på med ett scenario i Sacred Oil-modulen där sovjeterna attackerar Iran längs Kaspiska Havet. Allt såg ut att vara frid och fröjd men plötsligt står det en grupp Mujahedin mitt på vägen i ett bergspass långt bakom fronten och blockar allt vad supply heter. Då måste ryssarna omdirigera några regementen för att ta hand om dem). Dessutom tycker jag att systemets sätt att sy ihop kampanjer, scenarior, och de olika krigsskådeplatserna genom Line Of Communications-kartan är genialt (dock något platskrävande).

Interaktiviteten (inte så bra när man spelar solo eller via pbem). Det här är inte ett system där motspelaren kan sitta och sova och vänta på sin tur. Spelar man NATO måste man vara beredd att aktivera sina reserver (under WPs movement phase) om t ex WP öppnar upp hål i fronten. Båda sidor kan flyga alla möjliga typer av uppdrag under motståndarens movement phase, så om du sitter och snarkar så har du plötsligt släppt igenom en landstigningsflotta på väg mot din kust som du borde bombat. Till sjöss kan du sätta enheter på "Patrol" vilket ger dem möjlighet att flytta och anfalla under motståndarens movement phase.

Spänning. Systemet genererar många tillfällen när det är riktigt spännande, speciellt avseende flyget. T ex under Air Superiority Phase när du inte vet hur många eller vilka enheter motståndaren allokerat till ett specifikt område. Eller t ex när motståndaren deklarerar att ett flyguppdrag är på gång. Du får bara veta ungefär vilket område det gäller och hur många eskorter och "strike" units som är på väg. Du får inte veta vilken typ av uppdrag det är (luftlandsättning? Ground strike? Supply transport? Naval strike?) eller exakt geografisk mål. Så då får man ju liksom tänka lite "jahaja vad gör jag nu då"? Skall jag använda mina fattiga jaktresurser till att försöka sig på en intercept (och det är inte ens säkert att de kommer upp i luften) eller skall jag låta fiendeuppdraget genomföras ostört och hoppas på att mitt luftvärn gör livet surt för motståndaren.

Valfrihet och prioriteringar. Jag har inget annat spel i min lilla samling där det är så lite uppenbart hur man skall gå till väga för att åstadkomma det man vill. Det finns sjuttielva olika sätt att leverera på dina mål. Den här valfriheten skapar både en frihetskänsla och ett genuint behov att behöva prioritera dina resurser (och i värsta fall svår analysparalys). (Just Mind the Gap Scenariot är ett uselt exempel på det då det bara är kötta framåt som gäller för WP. Men i t ex Deadly Northern Lights så är det några scenarion av typen "inta fem flygplatser i norra halvan av Norge". Kruxet är att det finns tjugo flygplatser att välja på, du har typ fem divisioner, lite fighters, några transportplan, lite båtar, samt några helikopterenheter, och allt är i Murmansk – lycka till! Och för Norgespelaren är det ju då tvärtom: jag har sju brigader, lite flyg, kanske eventuellt lite hjälp från NATO (oklart när...) Var tror jag WP kommer anfalla? – lycka till!)

Systemets svagheter är bl a:

Otillgänglighet. Regelverkets prosa är sparsam, på gränsen till asketisk. (Så skriver Fabrizio alla sina regler. Det är samma i C3-serien och The Fate of All). Dessutom är "How to Play"-guiderna trots sina omfattningar långt ifrån allomfattande. Det gör att systemet är tämligen svårtillgängligt (Här tillåter jag mig att slå ett slag för mina You Tube-filmer jag publicerat i ämnet. De är också lååångt ifrån allomfattande men det finns faktiskt exempel på individer som uttryckt att de (filmerna alltså) varit hjälpsamma). Jag har pillat med det här systemet i några år och det händer fortfarande att jag läser en regel som jag läst flera gånger tidigare och plötsligt inser att "jamen detta betyder ju att jag kan göra SÅ HÄR!?". Och så kollar man det med Fabrizio och så tycker han att man är ett nöt för att det ju faktiskt varit ett plural-s i andra paragrafens fjärde punkt sedan sjunde versionen av regelverket. Det är emellertid mycket få buggar i reglerna.

Långsamt. Jag tycker man märker att detta är Fabrizios första produkt. Det är en hel del komponenter i systemet som är lite "klonkiga" och inte alltid konsekventa (ibland är det "defender" minus "attacker" values och ibland är det tvärtom). Det är många tabeller och många modifiers och alla finns inte att hitta i Charts and Tables – en del finns bara dokumenterade i regelverket. Artilleriet har olika range om man är defender eller attacker, det finns många olika permutationer av luftvärn, regler för movement är olika för olika enheter, etc, etc, etc. Det gör att ett enkelt litet markanfall med lite luftunderstöd kan ta lång tid att genomföra med många slag av tärningar (och i regelverket för den som inte kan det väl.)

Ännu mer tärning. Ett exempel på många slag med tärningar är Air Superiority-fasen. Om båda sidor allokerar rikligt med flyg till ett område så åtgår dussintals tärningsslag för att avgöra hur det går. Jag kan inget om stridsflyg i verkligheten men jag har inte hört/läst en enda positiv kommentar från någon kring att det skulle vara en bra simulering av verkligheten.

Höga stackar. Spelar man live så kan det bli jättehöga stackar. Blipparna är små, så det kan bli lite San Gimignano över delar av kartan.

Anfalla är svårt. Har du 4:1 i combat ratio och netto noll i modifiers så är det 9/20 sannolikhet att anfallaren vinner striden. Det krävs att man är klurig som tusan kring hur man sätter upp sina attacker, allokerar support, och gärna att man sabbat fiendens supply för att man skall få vettiga anfallsodds.

[Fredrik H]

Ja det var ett svar liksom på allvar.   Jag håller med dig om att Fabrizios stil inte är optimalt lättillgänglig, det kräver sina timmar innan saker och ting faller på plats och klickar. Men, som du påpekar, så tenderar svaren att faktiskt finnas i reglerna, något en del andra designerns tycks ha svårt för att få ur sig. 

Sen tror jag att 1985-serien lider mer än hans andra spel då det är en remake av Next War från SPI. Systemen delar nästan alla koncept, det som F ändrat mest på är flygreglerna. Även om det kan kännas svårt att tro så var originalets flygsystem avsevärt otympligare och det var det som tog död på de partier vi startade. Även om 1985 har bättre flygregler så tycker jag fortfarande att hanteringen av flyg har fel fokus, men du verkar vara inne på något liknande.

Jag gillar att du har en tydlig bild av vilka delar av systemet du gillar och uppskattar. Jag är själv kluven till punkten om valfrihet; ibland tycker jag det är roligt och ibland leder det till AP. Jag kände så mer än någonsin i VG:s Gulf Strike (gör vad du vill hur du vill när du vill - glöm bara inte att betala supply).

Jag tycker också att att CRT-valet att bara en sida kan ta förluster inte riktigt är hur jag ser de simulerade striderna framför mig, men vi har ju inget facit så det är bara känsla.

Det var nu inte meningen att avbryta proletärernas befrielse av Frankfurt, jag räknar med att staden faller inom kort.

[Elias Nordling]

Det lilla jag pillat med 1985 hittills gav mig känslan att det var ett spel om att bedriva operationella flygkampanjer med ett lätt abstrakt markstridssysten under det. Jag minns det som att hälften av alla markbrickor var luftvärnspjäser.

[FRVO]

Ja det var ett svar liksom på allvar.   Jag håller med dig om att Fabrizios stil inte är optimalt lättillgänglig, det kräver sina timmar innan saker och ting faller på plats och klickar. Men, som du påpekar, så tenderar svaren att faktiskt finnas i reglerna, något en del andra designerns tycks ha svårt för att få ur sig. 

Sen tror jag att 1985-serien lider mer än hans andra spel då det är en remake av Next War från SPI. Systemen delar nästan alla koncept, det som F ändrat mest på är flygreglerna. Även om det kan kännas svårt att tro så var originalets flygsystem avsevärt otympligare och det var det som tog död på de partier vi startade. Även om 1985 har bättre flygregler så tycker jag fortfarande att hanteringen av flyg har fel fokus, men du verkar vara inne på något liknande.

Jag gillar att du har en tydlig bild av vilka delar av systemet du gillar och uppskattar. Jag är själv kluven till punkten om valfrihet; ibland tycker jag det är roligt och ibland leder det till AP. Jag kände så mer än någonsin i VG:s Gulf Strike (gör vad du vill hur du vill när du vill - glöm bara inte att betala supply).

Jag tycker också att att CRT-valet att bara en sida kan ta förluster inte riktigt är hur jag ser de simulerade striderna framför mig, men vi har ju inget facit så det är bara känsla.

Det var nu inte meningen att avbryta proletärernas befrielse av Frankfurt, jag räknar med att staden faller inom kort.

Ingen anledning till oro - kamraterna stretar på mot Frankfurt glatt ovetandes om vårt filosoferande kring deras värld, men ditt inlägg triggade mig att läsa Fabrizios Designer Notes lite noggrannare än jag gjort tidigare. Några citat som kan vara av intresse för att förstå hur han tänkte:

"The much-criticized Combat Result Table from The Next War was among the first things to be completely scrapped and rebuilt from scratch. We wanted a linear CRT, but with very little room för certain results. The 'ideal' combat ratio for the attacker has been set to 5 to 1 or more, as Soviet operational manuals and commanders with combat experience consider the traditional 3 to 1 force ratio obsolete in a modern, mechanized war. As in any combat situation in history, quality and force multipliers make a difference, no matter what the combat ratio is. To reflect this, combat modifiers have been incorporated in the CRT as a separate axis with the same level of importance as force ratio: a 2:1 assault with 4 favourable modifiers has more success chances that a 5:1 assault with 1 unfavourable modifier. As players will quickly discover, combat modifiers are the real key for winning a Ground Combat"

Designer Notes adresserar inte direkt logiken bakom resultatet "D" av en ground combat. Vid ett "D" kan försvararen antingen stå kvar och ta en step loss, eller retirera utan att ta en step loss men då får försvararen en minus 2 combat modifier om de blir attackerade igen, plus att det skapas en yta av 7 hexar där förvararsidans ZOC försvinner. En strid i systemet motsvarar ungefär 4-6 timmar av fajting, så jag gissar att om combat-resultatet blir "D" så reflekterar det en situation där ledningen av försvararna känt av att det går dåligt i striden och haft att välja på att retirera och behålla det mesta av sin stridskraft, eller stå kvar och acceptera att enheten kommer förlora stridskraft men (åtminstone tills nästa strid) behålla sin geografiska position. Speltekniskt fattar spelaren beslutet när resultatet är känt, men i "verkligheten" fattades beslutet under pågående strid.

Alla andra combat-resultat (C, A1, A2) innebär att anfallaren måste stanna – med eller utan förluster. Och anfallaren kan inte välja om det blir förluster eller inte – det avgör tärningen. Och det känns väl rimligt för det är ju dom som har committat sig till att rycka fram.

Ref Elias kommentar så gör Fabrizio också en längre utläggning om flygets roll, men kärnan sammanfattar han så här: "The Air Superiority and Strike-Escort-Intercept mechanisms give a detailed representation of the air war, in my opinion the real core of the game. No matter how many tanks you put on the field, sky is where the conflict will be probably decided."

Nu är jag supernyfiken på hur NATO funkar och hur det representerar samma konflikt, så om du orkar kommer jag följa Replays/AAR med stort intresse.

[FRVO]

Omgången börjar inte bra för WP. Ett östtyskt regemente på vift har hamnat ivägen för sovjetiska 11:e pansargardesdivisionen. Östtyskarna måste flytta på sig för att ryssarna skall få plats vid fronten (stacking-regler). Östtyskarna måste alltså göra en disengage från västtyska 6:e pansarbrigaden (2:a divisionen), men trots att man tråcklar in lite helikoptrar som support så misslyckas man inte lösgöra sig, så 11G får avvakta händelseutvecklingen längs andra delar av fronten.



Wow. WP har verkligen inget flyt i det här scenariot. När det östtyska regementet körde fast gick turen istället till östtyska 7:e pansardivisionen längst i norr som tyckte de hade goda förutsättningar att avancera mot amerikanska 1:a mekaniserade brigaden (8:e divisionen). Men det blev precis tvärt om. Först sköt de amerikanska luftvärnet ned hälften av den allokerade östtyska helikoptersupporten. Sedan misslyckade den närliggande östtyska EW-enheten med sitt uppdrag. Trots detta hade östtyskarna 55% chans att vinna striden men det minst sannolika utfallet inträffade och östtyskarna åkte på två step losses och måste avbryta sin sorgliga framryckning.


 

[FRVO]

Om läget inte var desperat för WP förut så är det det verkligen nu. 11G gör nu en vansinnesattack mot två västtyska brigader (4:e mekaniserade och 6:e pansar). Tre artilleribrigader plus ett förband combat engineers hjälper till och två EW-förband allokeras till striden. Två hela och två halva sovjetiska helikopterskvadroner får också vara med.

Striden sker i zonen med östtyskt luftherravälde så NATO vill inte skicka in helikoptrar dit. Endast lite artilleri och ett EW-förband ger support till västtyskarna.



När de ryska helikoptrarna kommer inflaxande sätter det västtyska luftvärnet igång. När de är klara återstår en tredjedel av helikopterstyrkan... Båda sidornas EW gör sitt jobb den här gången.
 
Äntligen en framgång för Marx och Lenins gossar! Ryssarna vinner lite överraskande striden och västtyskarna retirerar trots att det betyder att de måste överge ett stationärt Hawk-batteri.



Nu när 11G gjort ett genombrott kan de välja att attackera åt sydväst eller söderut. 11G tillsammans med de anknutna combat engineers väljer att attackera rakt söderut – mot 5:e mekaniserade. En komplikation för sovjeterna är att den kommande striden sker i området där NATO har luftherravälde, så 11G kommer få minimalt med luftburen support. De hoppas emellertid att 15G och 17G skall bidra i striden.
 
NATO sparar också sina helikoptrar och flyg – fortsatt för mycket fiendeluftvärn i området.

Allt är tillbaka som vanligt! De ryska EW enheterna misslyckas medan NATOs lyckas vilket bl a innebär att sovjetiska divisionerna 15G och 17G inte kan bidra i attacken vilket i sin tur har förväntade konsekvenser. Ryssarna torskar striden och måste ta två step losses.
 
 

[FRVO]

WP försöker kasta in sina sista resurser men stöter på problem igen när en östtysk divisionsbas som kommit på villovägar inte lyckas lösgöra sig från västtyska 14/5, vilken medför att östtyskarna blockerar vägen för ryska mekaniserade 20G-divisionen som inte kan nå fronten den vägen.

Istället lyckas den illa sargade ryska 15:e pansargardesdivisionen med ett mirakulöst anfall besegra västtyska 5:e mekaniserade brigaden och tvinga dem och deras supportenheter bakåt över floden Ohm. Västtyskarna lyckas dock spränga bron över floden omedelbart efter reträtten.



Rusiga av framgång svänger 15G nordväst för att ta sig an västtyska 6:e pansarbrigaden (2:a divisionen som är lite tilltufsade efter deras tidigare sammandrabbningar med ryska 11:e pansargardesdivisionen. Det var uppenbart övermodigt och sovjeterna förlorar striden knappt, men det innebär ändå att divisionen är reducerad till inte mer än ett skelett och i princip obrukbar för offensiva aktiviteter under resten av scenariot.