[FRVO]

15Gs insats ovan har frigjort 57:e mekaniserade gardesdivisionen från västtyska 14:e pansarbrigaden (5:e divisionen). (15Gs seger mot 5:e västtyska brigaden ovan skapade en Breakthrough Zone som gör att 57G kan flytta utan att behöva göra en disengagementstrid mot 14/5).

57G skulle kunna anfalla 14/5 om de ville men sätter istället kurs mot Frankfurt och attackerar västtyska 34e pansarbrigaden (12:e divisionen). Ryssarna har understöd från artilleri och ett EW-förband men NATOs artilleri i närheten har gjort slut på ammunitionen och alla EW-enheter är för långt borta för att kunna påverka striden. Nöden har ingen lag, så trots att ryssarna har mycket luftvärn med sig så skickar NATO in lite amerikanska F11E Aardvarks tillsammans med en ECM-enhet som support. WP har inte jaktresurser att genskjuta operationen så det bli upp till deras luftvärn att göra jobbet.

De tre amerikanska skvadronerna anfaller i en stor grupp vilket reducerar antalet missiler som WPs luftvärn hinner få iväg – å andra sidan ökar sannolikheten för en träff.

WPs luftvärn är uselt. Alla amerikanska skvadronerna tar skador men ingen måste avbryta uppdraget. WPs EW-trupper är som vanligt hopplöst usla så sammantaget är det ingen match för västtyskarna att stoppa det ryska anfallet och tillfoga dem rejäla förluster.

Du kan inte se bilagor på denna tavla.

[Strv102r]

Sovjet var ju annars kända för att vara bra på EW. Vilket oxå visat sig i Ukraina. Intressant hur olika faktorer värderas i olika sammanhang.

[ErikLj]

Sovjet var ju annars kända för att vara bra på EW. Vilket oxå visat sig i Ukraina. Intressant hur olika faktorer värderas i olika sammanhang.

EW-kapacitet, teknik och hur det var tänkt att använda på 80-talet är inte direkt tillgängligt på webben. Mycket värdering har nog gjort enligt "Lite bra västgrejer är nog bättre än mycket WP-prylar." Vilket nog kan stämma i vissa fall men långt ifrån alla.

[FRVO]

Sovjet var ju annars kända för att vara bra på EW. Vilket oxå visat sig i Ukraina. Intressant hur olika faktorer värderas i olika sammanhang.

EW-kapacitet, teknik och hur det var tänkt att använda på 80-talet är inte direkt tillgängligt på webben. Mycket värdering har nog gjort enligt "Lite bra västgrejer är nog bättre än mycket WP-prylar." Vilket nog kan stämma i vissa fall men långt ifrån alla.

Så är det nog. I spelet så är 1-13 på en d20 "success" för alla NATO-länder plus Sverige. För alla andra länder så är 1-10 "success". Sen är det så att EW-förmågan för en specifik strid regleras med både utfall på tärningen och antalet "försök". Man kan allokera flera EW-förband till samma strid så då får man rulla tärningen flera gånger. Dessutom är det ju så att olika länder har olika många EW-förband att tillgå. Sovjeterna har självklart många, Sverige har ett, och många länder har inga. I det här scenariot har WP inledningsvis smetat ut sina EW-resurser ganska jämnt längs fronten. Det var kanske inte så smart... de skulle nog allokerat fler EW-enheter till områdena där man tänkt sig ett genombrott.

[Vengardo]

Vill minnas att Fabrizio påtalar att en del av anledningen till att västs tk-förmåga räknas högre är att de generellt är på defensiven och kan nyttja befintliga teleförbindelser för att minska påverkan på sin ledningsförmåga.

[aegneus]

Där har han en poäng. Jag minns en övning -90 där vi mötte EW. Fick inte fram ett skit samband utom på tråd/telefonnät...

[FRVO]

Med 57G ur vägen (se ovan) så når 20:e mekaniserade gardesdivisionen fram till fronten för en attack på västtyska 14/5. Båda sidorna har artilleri- och EW-support men ingen sida kan/vill/vågar skicka in flygande support. För en gångs skull går EW-kampen WPs väg och de vinner faktiskt också striden. NATOs mannar retirerar till positioner i- och runt Fulda stad. Istället för att följa upp med ytterligare en attack piskar 20Gs generaler dem att svänga sydväst för att fylla ut luckan i fronten som uppstod efter 57Gs eskapader. Det kostade dock på så 20G är nu trötta (Fatigue 1).

Du kan inte se bilagor på denna tavla.

Östtyskarna som tidigare stod i vägen har nu genom andra enheters försorg kommit loss och undan, så nu kan de ryska förstärkningarna (31:a pansardivisionen och 30:e mekaniserade divisionen) komma närmare fronten där de laddar upp med vodka och borscht inför förväntade attacker nästa turn.

Du kan inte se bilagor på denna tavla. 

[FRVO]

Sovjetiska 9:e pansardivisionen tar sig en funderare på om de skall utnyttja det faktum att de är i en Breakthrough-zon till att göra en Assault from March på 3/3A i Fulda. Men de slår den tanken ur hågen när de inser att de inte har tillgång till varken artilleri- eller EW-hjälp.

Istället använder WP resten av omgången till att förbereda sig för kommande dagar. Trots många motgångar har man flyttat fram mitten av fronten ca 1,5 mil. Enheterna längst fram är nu endast 3-4 mil från Frankfurts utkanter. Att nå målet att inta Frankfurt nästa turn kommer med största sannolikhet inte låta sig göras men WP har inte gett upp än.

Du kan inte se bilagor på denna tavla.

På NATOs HQ gläds man åt förstärkningar som anländer till området. En Heimatschutzbrigade mobiliserar i Wetzlar. Tre Heimatschutzregiment mobiliserar i Frankfurt och Hösbach. Som en del av operation REFORGER (REturn of FOrces to GERmany) anländer amerikanska 4:e mekaniserade divisionens baspersonal till Kaiserslautern där sedan långt tidigare utplacerad material väntar i förråd. (P på brickan står för POMCUS, Prepositioning of Materiel Configured in Unit Sets – short and snappy. 2:an står för Kaiserslautern). Dessutom anländer fyra av CONUS Air Reinforcement (CA)-skvadronerna som blev försenade på grund av WPs eskapader på- och runt Island.

Du kan inte se bilagor på denna tavla.

[FRVO]

NATOs HQ har indikationer på att ett ryskt missilsystem med lång räckvidd (SA5-Gammons) är baserat någonstans öster om Magdeburg och skickar iväg en spaningspatrull för att identifiera exakt var luftvärnet är lokaliserat. Ryssarna undviker att skjuta på patrullen för att inte avslöja sin position, men spaningsplanen lokaliserar ändå ryssarna och kan rapportera koordinaterna till HQ.

Du kan inte se bilagor på denna tavla.

Då WPs luftherravälde inte längre täcker hela frontlinjen skickar NATO iväg en grupp västtyska Tornados för att attackera SA5-systemet. WP har inga resurser att försöka genskjuta anfallet så Tornado-gänget kommer fram till målet ostörda, men väl där får de ta emot luftvärn från SA5-orna och en mobil luftvärnsenhet i Magdeburg. Den elden tålde inte västtyskarna utan en skvadron sköts ner och den andra skvadronen fick återvända till bas skadad och kunde inte fullgöra sitt uppdrag. SA5-systemet står därmed kvar oskadat.

Du kan inte se bilagor på denna tavla.

PÅ NATOs högkvarter har man insett att man kommer få problem med försörjningen nästa turn. Förberedda och sedan innan kriget utplacerade förråd räcker endast de fyra första omgångarna får NATO, så fr o m nästa turn måste man förlita sig på traditionella försörjningslinjer via HQs och divisionsbaser. Man inser också att det kommer bli problem för några enheter som befinner sig långt bort från sina försörjningsnoder så resten av omgången ägnar sig NATOs trupper åt att ompositionera trupper för att förbättra deras försörjning.

Ett annan frågar man grubblar på är vad man skall göra med 3/3A-brigaden i Fulda - de riskerar att bli omringade nästa turn. Men till slut konkluderar man att försöka hålla Fulda så länge som möjligt då det är viktigt för att fördröja WPs marsch mot Frankfurt.

Du kan inte se bilagor på denna tavla.
 

[FRVO]

Turn 5 (1-2 aug, 1985)

Sista omgången. NATO satsar hårt på luftherravälde över Frankfurt och WP vågar inte utmana. Östtyskarna får behålla luftherraväldet över deras del av fronten, NATO bedömer att det är viktigare att ha flygresurser i reserv än att utmana östtyskarna. Det är dessutom långt från norra delen av fronten (där östtyskarna huserar) till Frankfurt, så NATO är inte oroliga för konsekvenserna även om det skulle bli ett mindre genombrott från WP i norr. Ingen av kombattanterna är intresserade av att spendera resurser till att etablera luftherravälde över Fulda.

Du kan inte se bilagor på denna tavla.

[FRVO]

De senaste dagarna har WP dragit tillbaka några av sina mobila luftvärnsenheter för att förstärka skyddet av sina försörjningslinjer (som fortsatt går via Erfurt, Halle och Magdeburg) mot luftangrepp. NATO har noterat förflyttningarna men bestämmer sig ändå för att använda sitt nyvunna övertag i luften till att försöka försvåra för WPs försörjning av trupper vid fronten.

Steg 1 är att identifiera WPs luftvärn längs försörjningsvägen. För att kunna göra det måste WPs AA-enheter först lokaliseras. NATO har fyra spaningsenheter till sitt förfogande och skickar iväg dem för att se vad de hittar.

Du kan inte se bilagor på denna tavla.

När de är färdiga med sina uppdrag har fyra luftvärnsenheter identifierats:

Du kan inte se bilagor på denna tavla.

Steg 2 är att försöka slå ut de identifierade luftvärnsenheterna. Prio 1 är oskadliggöra SA5-systemet med lång räckvidd som är lokaliserat öster om Magdeburg. NATO skulle kunna välja att göra en Ground Strike som har lägre sannolikhet att lyckas men som, om den är framgångsrik, helt eliminerar målet. Men då behovet endast är att tysta WPs luftvärn väljer NATO att skicka iväg ett SEAD-uppdrag som har högre sannolikhet att temporärt tysta en luftvärnsenhet (men lägre sannolikhet att helt förstöra målet).

Då man inte stötte på något ryskt flyg under air superiority-fasen inser NATO att den ryska jakten kommer att försöka genskjuta eventuella flyginsatser med mål långt bakom fronten. Följaktligen skickar NATO med eskort och en ECM-enhet:

Du kan inte se bilagor på denna tavla.

WP inser vad som är på gång och larmar jakten att de måste göra en insats. Sex skvadroner och en ECM-enhet begärs upp men två av jaktskvadronerna och ECM-enheten kom av olika skäl inte iväg:

Du kan inte se bilagor på denna tavla.

Den amerikanska eskorten tar sig an den ryska styrkan och när de är klara har två ryska enheter trots allt lyckats tråckla sig fram till gruppen av F111Es och attackerar dem. Ryssarna har emellertid fel på siktet eller undermålig utrustning så alla de amerikanska bombplanen kommer fram till målet oskadda:

Du kan inte se bilagor på denna tavla.

Väl framme vid målet skrider det ryska luftvärnet till verket – en halv amerikans skvadron skjuts ned och de två andra tar skador så de endast kan anfalla med halv kapacitet. Amerikanerna anfaller ändå och en av dem får in en praktträff (!) så hela SA5-systemet flyger i luften (och som en bieffekt av anfallet blev en av de mobila ryska luftvärnsenheterna så engagerade i försvaret av SA5an att de gjorde slut på sina missiler). Nöjda med sitt värv återvänder amerikanerna hem.

Steg 3 för NATO är att slå till mot WPs infrastruktur. Med två av WPs luftvärnsenheter satta ur spel har NATO identifierat en järnvägssträcka norr om Magdeburg som saknar skydd mot attacker från luften. NATO skickar iväg en sortie med uppdrag att förstöra nämnda järnväg:

Du kan inte se bilagor på denna tavla.

WP fattar vad som är på gång och med insikt i att de har luckor i luftförsvaret försöker flyget igen stoppa NATOs attack. Den här gången kommer alla allokerade sovjetiska intercept-enheter iväg utom en:

Du kan inte se bilagor på denna tavla.

NATO-eskorten kastar sig över ryssarna och skickar två skvadroner tillbaka till sina baser och eliminerar en. De två sovjetiska enheterna som överlever anfaller NATOs attackplan och skjuter ner de västtyska tornadoplanen, men två amerikanska A10A-enheter kommer fram till målet, som sagt utan att stöta på något luftvärn. Väl där attackerar de järnvägen men siktar illa och misslyckas med att förstöra den!

Så mycket jobb och resurser nedlagda utan något resultat (förutom lite nedskjutna fiendeflygplan och förstörda luftvärnssystem). WPs försörjningslinjer förblir intakta under scenariots sista omgång.

Du kan inte se bilagor på denna tavla.

[FRVO]

Bland marktrupperna är sovjetiska 31:a pansardivisionen först ut i Turn 5 och gör en Assault from March på amerikanska 1:a brigaden (3:rd Armored Div) som befinner sig väster om Fulda. WP använder en av sina sista överlevande skvadroner med attackhelikoptrar för att understödja anfallet, men de tar en hit från den amerikanska brigadens luftvärn. NATO spenderade allt sitt attackflyg på försöket att störa WPs försörjningslinjer men NATOs EW-trupper gör som vanligt livet surt för WP och när dammet lagt sig har amerikanarna tillfogat ryssarna lite förluster och satt stopp för det deras försök till avancemang.

Du kan inte se bilagor på denna tavla.

Här är det inte längre meningfullt att fortsätta scenariot. WP har bara hopplösa attacker de kan genomföra, och inte någon realistisk chans till meningsfulla genombrott. WP lyckades bara avancera några mil in i Västtyskland och inta Kassel, Goslar och Göttingen. De WP-trupper som kom närmast Frankfurt hade 3-4 mil kvar till målet. Fem ryska divisioner decimerades rejält medan NATOs marktrupper retirerade istället för att ta förluster. Desstom förlorade WP rejält mycket mer helikoptrar och flyg än NATO. Sammantaget en formidabel seger för NATO. Många östtyska och sovjetiska generaler är nu på väg till Gulag.

Dödhögen:
Du kan inte se bilagor på denna tavla.

Positioner vi eldupphör:

Du kan inte se bilagor på denna tavla. 
 

[FRVO]

Det här scenariot var extremt luftvärnstätt (vilket kanske är verklighetstroget) vilket gjorde flyget svåranvänt. WP skulle bättre använt sitt flygövertag i början till att försöka slå ut så mycket de kunde av NATOs flygbaser och luftvärn samt försvåra för NATO att marschera förstärkningar till fronten (interdictionbomba vägar och lättmarscherad terräng).

Det är extremt viktigt hur anfallaren komponerar sina stackar. EW-enheter och artilleri måste hänga med WPs divisioner för att de skall kunna bidra i Assault from March-attacker. Assault from March-attacker är ett viktigt verktyg för WPs Cat I-divisioner, då den typen av attacker begränsar hur mycket support från luften och artilleri som NATO-enheterna kan tillgodogöra sig.

På tal om EW så har NATOs EW-förband effekt om de slår 1-13 och WPs om de slår 1-10 (båda på en d20). Det gjorde en massiv skillnad - det var hur många gånger som helst båda sidorna slog 11-13 och NATOs EW hade effekt utan att WPs EW hade någon verkan. EW påverkar motståndarens support (artilleri, flyg, helikoptrar) och försök till omringningar negativt. Dessutom får motståndaren -3 på sin Combat Differential vilket har stor påverkan på combat-tabellen. Lösningen på det är för WP att allokera flera EW enheter till sina kritiska anfall så de får flera chanser till att påverka striden. Samma sak gäller för artilleri och övrig support. Det gäller för den som anfaller att ta i rejält i de kritiska attackerna. I det här scenariot var WPs EW- och artilleriresurser alltför jämnt utspridda längs fronten så det blev för dåliga odds i alla attacker.

WP måste vara mycket mer aggressivt under Turn 1 än jag spelade dem. T ex genom att bryta ner något eller några av sina divisoner i regementen och marschera så långt västerut det går för att bryta NATOs supply lines och möjligheter att föra fram trupper till fronten så mycket det bara går – det får kosta fatigue för WPs gubbar.

I det här scenariot har WP inte tillgång till airborne-enheter men man har tre bataljoner special forces. Det kanske är bättre att luftlandsätta dem bakom fiendens linjer för att djäklas med NATOs supply/uppmarsch än att använda dem till special ops-räder.

Sen måste det sägas att WP hade otroligt oflyt på ett antal kritiska combat-slag i inledningen. Det är en rejäl utmaning för WP att gå vinnande ur det här scenariot men det är nog inte omöjligt för någon bättre general än mig.

[aegneus]

Fin rapport! Jag reagerar på att det inte finns en enda NATO marktrupp i dödhögen och tänker att det visar att det är något fel på systemet.

Får du lust att spela en gång till? Ett ja på det och det är ett bra spel 🙂

[FRVO]

Fin rapport! Jag reagerar på att det inte finns en enda NATO marktrupp i dödhögen och tänker att det visar att det är något fel på systemet.

Får du lust att spela en gång till? Ett ja på det och det är ett bra spel 🙂

Försvararen i en strid kan välja mellan att ta step losses eller retirera om de förlorar striden. Några av NATOs enheter tog lite step losses, men aldrig så mycket att någon enhet helt tappade stridsförmågan och därmed hamnade i dödhögen. Detta var en reflektion av att jag spelade WP så dåligt att NATO aldrig hamnade i något last stand-läge utan alltid kunde byta terräng mot förluster. Dessutom lyckades jag spela NATO så att deras enheter nästan alltid hade hyggliga reträttvägar och därmed inte tvingades ta förluster. Det här är också lite en reflektion av just det här scenariots karaktär där det nästan är omöjligt att omringa några enheter p g a den korta fronten.

Spelar alltid gärna 1985. Lite pilligt, men ett av mina favoritsystem.