[Fredrik H]

Så om Leningrad är belägrat så värps det fram en växande Armé därinne som tyskarna måste trimma konstant. Eller är det någon OOS-attrition som balanserar det?

Om Leningrad blir inringat så är trupperna OOS. Dom ( i Leningrad och den angränsande rutan) får dra LOC över Ladoga, men det betyder bara att dom inte ger sig automatiskt, dom är fortfarande OOS. Det enda som får byggas upp är trupperna som var där när dom blev inringade. Max-stacking är fyra brickor varav två får vara arméer, så det blir ingen dödsstjärna över tid.

Leningrad tycks vara den enda plats i spelet som kräver någon form av undantag från standardreglerna, men det rör sig om ett par rader som täcker in det mesta jag kan komma på. Det kanske står något om Kerch-sundet också. Jag törs inte säga om något förändrats i 2nd ed. 

[Fredrik H]

I slutet av april ser det ut enligt nedan. De sovjetiska anfallen från Rostov-Stalino har varit relativt framgångsrika och under ett anfallen kollapsade rumänerna så tyskarna fick skicka dit pansar för att staga upp linjen. Tyskarna har aldrig erövrat Sevastopol och Adolf får nu överväga om man ska utrymma Krim helt och hållet för att inte få förbanden där inringade.

Stavkan kommer att anfalla längs linjerna kamrat kommissarie Ola angav, något jag gissar kommer att framtvinga en reträtt för de tyska östligaste förbanden. Det är väldigt svårt att se hur tyskarna ska kunna få igång något offensivt alls under sommaren, fronten känns redan ordentligt utsträckt. Vi får se när Gröfaz skickar lite fler stridsvagnar, Wehrmacht är lite slitet på den punkten.

Stalin har även förstärkt längre norrut, kanske för att stöta mot Leningrad. Systemet är dock gjort så att än så länge har sovjeten en eller max två linjer han kan anfalla längs (de mörkbruna brickorna är offensiva högkvarter kan man säga), annars räknas anfallaren som OOS, vilket ger -2 på tärningen. Den modifikationen tillsammans med den sovjetiska stridstabellen genererar i det närmaste inga resultat alls.

Tyskarnas bästa möjligheter att anfalla är rakt österut, men då anfaller man längre in i säcken. Manstein försöker övertyga Adolf om att man ska vänta in de sovjetiska anfallen och sedan leverera motanfall. Det är ju ändå 1943.

Tyskens frontlinje är lite bättre än historiskt i norr och runt Voronezh, men sämre i söder. Det är i Ukraina de stora slagen kommer att stå under sommaren. Det tycker emellertid inte Benito, som börjar inse att trupper i Sovjetunionen inte är årets bästa idé när de allierade är på väg mot Sicilien. 

[Fredrik H]

I maj 43 inleder Manstein ett anfall söderut från Dniepr-kröken. Tack vare Luftwaffe så går anfallen bra och man både pressar tillbaka sovjeten samtidigt som man framtvingar en omgruppering bakåt för att skydda Stalino.

Samtidigt så gör tyskarna själva en försiktig tillbakagång från de mest östligt liggande positionerna, detta för att slippa en mer panikartad reträtt senare.

De sovjetiska chitsen utfaller tämligen dåligt, men det enorma tryck man har runt Orel-Kursk gör att man effektuerar ett slags genombrott, som dock tyskarna lyckas täppa igen ett par rutor längre bak. Här har tyskarna så pass lite pansar så motanfall knappast är ett alternativ. Tyskarna kommer att behöva avdela en del av Mansteins pansar för att kunna hota med något av offensiv karaktär.

Jag inser att tyskarna har offensiv kapacitet även 43, men det är intressant hur den har krympt över tid. 41 var det över hela kartan, 42 en armégrupp och 43 mer som att en armé kan anfalla. Det hela beror på att sovjeten är så oerhört mycket starkare nu än tidigare.



Dessvärre avslutas partiet nu aningen plötsligt. Jag trodde att jag skulle hinna med sommaren 43, men verkligheten hoppar fram och smiskar mig med sin högertoffla. Jag har spelat ganska precis halva spelet, det är mycket spel kvar i lådan. Nu väntade en tysk försvarsstrid på nästan två år. Jag har spelat spelet till slut förut och det fungerar alldeles utmärkt.

Jag kan konstatera att jag nu är glad ägare av flera spel som jag tycker skildrar östfronten på ett utmärkt sätt. Det här spelet är väldigt roligt, det känns rimligt och går relativt fort (om man nu inte lider av AP). Jag gillar också Thunder in the East på samma tema och vill jag flytta divisioner på old school-vis tycker jag Proud Monster är roligt. Russian Front, mitt allra första krigsspel, har fortfarande sina poänger. Jag tillhör inte dem som fallit för typ Russian Campaign; det är säkert ett roligt spel, men som skildring av sitt ämne gör det ingenting för mig.

Jag kan, märkligt nog, känna att jag inte sitter och väntar på det där östfrontsspelet som känns helt rätt. Jag är helt nöjd med ovanstående utbud. Det känner jag inte för särskilt många andra teatrar (jag tittar på Napoleonkrigen här). 

Nu får jag fundera på vad nästa projekt ska vara. Det är lätt att konstatera att jag köper spel i ett högre tempo än jag spelar dem. Det förhållandet gäller absolut ingen annan på det här forumet har jag förstått. Det är kul att vara unik.