[Strv102r]

Fraustadt är ju ett jätteintressant slag och är kanske lite av karolinerarméns finest hour. En i huvudsak västerländsk professionell armé dubbelt så stor som den svenska besegras fullständigt på ett par timmar.
Detta är första speltestet så det kan mycket väl vara så att vissa saker behöver balanseras och justeras.






Efter GT1 har svenskarna påbörjat framryckningen. Vi kör på det svenska agerandet i stort, alla framåt samtidigt. Notera den svenska infantericenterns, som glider lite åt höger, begränsade bredd jämfört med den sachsisk-ryska linjen.






Stridskontakt med den svenska kavallerivänstern. Chock möter motchock, och utfallet är ganska jämnt. En sachsare viker och förföljs av adelsfanan, medan en svensk enhet också viker, men sachsarna avstår från att förfölja. Det svenska infanteriet börjar ta emot rundskott från det sachsiska artilleriet.






GT 3 börjar den sachsiska kavallerihögern kollapsa i sina dueller med den svenska kavallerivänstern. De svenska infanteribataljonerna som var underställda kavallerivänstern anfaller den sachsiska linjens yttersta höger samtidigt som den svenska infantericentern når kontakt med ryssarna. Utfallet i nästa bild...

[Strv102r]

Ryssarna kollapsar inte omedelbart, utan striden fortsätter. Ryssarna får besvärande bra verkan av sin eld. På högern anfaller den svenska kavalleriflygeln kollegorna på andra sidan.






På vänstern är den sachsiska kavalleriflygeln stadd i upplösning. Stridskontakten för de underställda infanteribataljonerna med det sachsiska infanteriet går så där.






Den sachsiska kavallerivänstern håller än, men börjar svikta lite.






Den sachsiska kavallerihögern upphör helt att existera. Men en av de svenska infanteribataljonerna går också åt i striden med sachsarna. Det där gick ju så där. På andra sachsiska infanteriflanken har svenskarna börjat rulla upp försvaret efter att ha trängt in i försvarslinjen. Det ser ju mycket bra ut. Vad som inte syns, och som ser allt annat än bar ut, är de svenska förlusterna. De är på tok för höga för att det ska kännas tryggt. De sachsiska och ryska utfallen av striden är statistiskt helt uppåt väggarna osannolika. Svenskarna kommer krokna väldigt snart.






Utzoomat ser vi att svenskarna börjar knäcka den sachsiska kavallerivänstern också.






Och där kollapsar ryssarna i flykt. Det var i grevens tid! Det är inte mycket kvar av de två sörmländska bataljonerna som till sist jagade väck dem. Och svenskarna i strid med den sachsiska infanteri vänstern är inte mycket bättre. Nu måste det svenska kavalleriet, och de två infanteribataljonerna som var underställda kavallerihögern, snabbt in och undsätta det fortfarande avancerande, men ganska desperat avancerande, infanteriet.

[Scipio]

Den sachsiska kavallerihögern upphör helt att existera. Men en av de svenska infanteribataljonerna går också åt i striden med sachsarna. Det där gick ju så där. På andra sachsiska infanteriflanken har svenskarna börjat rulla upp försvaret efter att ha trängt in i försvarslinjen. Det ser ju mycket bra ut. Vad som inte syns, och som ser allt annat än bar ut, är de svenska förlusterna. De är på tok för höga för att det ska kännas tryggt. De sachsiska och ryska utfallen av striden är statistiskt helt uppåt väggarna osannolika. Svenskarna kommer krokna väldigt snart.

Ja detta är något av det extremaste jag har sett i tärningsväg, de allierade snittar här nog på "10" (på 2d6) på de tärningsslag som räknas medan svensken snittar på "4" på motsvarande.

Trots att vi spelar med de historiska ordrarna vilket bör sluta med en nästan säker förlust för dom allierade så har vi den här gången ramlat in på nästan-territoriet att det kanske inte går.
Svensken måste driva von Zeidlers vinge på flykt innan den svenska infanteri-centern kollapsar, det känns som en slant-singling om det går eller inte nu.


Brickorna på bordet berättar inte hela sanningen heller, man måste se förlust-bladen för att få en uppfattning om det.

[Strv102r]

Svenskarnas desperata fortsatta anfall mot den sachsiska infanteriflanken belönas med att två sachsiska bataljoner faller i reträtt, men resten av den sachsiska flygeln vinklar upp mot de alltmer slitna svenskarna. Den svenska kavallerivänstern rider in mot den sachsiska ryggen vilket får sachsarna att vända om ett antal bataljoner för att skydda ryggen. Ryssarnas flykt fortsätter. De får i huvudsak löpa för stunden. Ute på den svenska högern tilldelas sachsarna ännu ett hårt slag och är nu nära kollaps i kommande anlopp. Tärningarna fortsätter falla lågt för svensken. Bilden nedan visar ett rätt typiskt utfall för svensken.



Och nästa bild ett rätt typiskt utfall för sachsarna.



Nu är det ju inte alltid bra att slå högt i systemet, men tärningsslagen är förvånande konsekventa.






Efter en intressant diskussion om kavalleriets effekt mot infanteri i linje där mina upplevelser, främst från Helsingborg, kontrasterar mot designers avsikt och uppfattning. Vi beslutar att testa att låta den svenska kavallerivänstern anfalla den sachsiska "ryggen" och se hur det går. Båda får rätt, lustigt nog. Ett anlopp avvisas, medan ett annat träffar sachsarna hårt. Den sammantagna effekt är dock mer den Roger önskade och framhöll. Sachsarna är nu illa ute, kanske mer illa än svenskarna, trots att de har en intakt infanteriflygel kvar. Den andra är dock nu också illa sargad av de desperata svenska infanterianfallen och kavalleriet i dess "rygg". Den sachsiska kavallerivänstern krossas nästan helt.






Med ankomsten av en av den svenska högerns två fräscha infanteribataljoner, Närke-Värmland, och den enda bataljon i centern som har stridsvärde, kronobergarna, samt västmanlänningarnas sista ansträngning och kavalleriet så kollapsar den sachsiska infanterivänstern. Retirerande sachsare träffas hårt av härjande svenskt kavalleri. Den sista resten av den sachsiska kavallerivänstern kväses.

Att svenskarna vunnit slaget är ganska uppenbart. Även om den sista intakta sachsiska infanteriflygeln är svår att knäcka så kan man undra vad den ska ta sig till inringad som den är? Det blir en diskussion om hur segervillkoren kan formuleras som leder fram till en slurig idé där den svenska kirurgiska kraftsamlingen mot ryssarna, som är ohistorisk, ska bli mindre spelmässigt lockande. Tärningskastens utfall och den sachsiska relativa passiviteten, historisk, diskuteras och Roger hittar lösningar som förefaller vara väl anpassade relativt våra upplevelser.

Vi kör nog en gång till men låter svenskarna gå mer på sachsarna i anloppet i centern. Kanske tärningarna faller annorlunda också? Det var ju lite jobbigt att ryssarna och sachsarna uppenbarligen hade tidiga versioner av Dreyses tändnålsgevär...