[theeverything]

Jag såg att det fanns en gammal tråd om spelet men senaste kommentaren var från 2008 så det kanske blir tydligast med en ny.

Jag köpte spelet för nån månad sedan och måste säga att tycker att det är ett av de bästa krigsspel jag spelat och jag blir lite förvånad av avsaknaden av kommentarer om spelet de senaste 18 åren på krigsspel. Uppenbarligen är smaken delad och det tänkte jag vore intressant att diskutera.

Min bakgrund inom krigsspel går långt tillbaka i tid men med mer uppehåll från hobbyn än inte uppehåll om man säger så. Jag har spelat mest world in flames och så lite ASL och lite 2:nd fleet och lite andra blandade spel men katalogen är smal så jag har inte jättemycket att jämföra med.

Dessutom har jag endast kört lite kortare scenarion av EotS än och enbart solitärt så jag kanske inte borde uttala mig över huvud taget egentligen...

Vad jag tycker är helt brilliant i spelet är att kunna få till en simulering av ett så långt krig med så skiftande nivåer (nederländska regementen till kinesiska arméer) med så skiftande dynamik från den snabba japanska expansionen -42 till USA:s styrketillväxt och nötandet i Burma i ett och samma system som inte känns skriptat utan med frihet att göra bort sig hur man vill. Kortsystemet tycker jag är helt klockrent och leder till begränsningar i vad man kan åstadkomma som känns mycket rimliga och trovärdiga. För mig leder kortsystemet till en förhöjd känsla av simulering snarare än en känsla av spel. Utan korten blir det nog ett otympligare spel (pacific war av samma designer Mark Herman). I Eots kan man utföra sina operationer med rimligt tempo och få ett visst flyt i skeendet.

Sen vet jag att spelet som ju har ganska många år på nacken med ganska begränsade förändringar klarat sig från spelbrytande strategier. Största nackdelen verkar vara att spelet är svårt. Riktigt svårt, där en erfaren spelare lätt kör över en nybörjare.

Det vore kul att höra av er som inte gillar spelet vad det är ni har svårt för.

[Strv102r]

Spelet står i hyllan och väntar på sin tur. Jag ser fram mot det, men har svårt att planera in det i pilelinen.

[FRVO]

Superbt spel. Det har också en jättebra Vassal-modul för online-spel. Dessutom funkar det helt OK att spela PBEM.

[Scipio]

Suveränt spel, ett av det mest ogenomträngliga CDGerna men väl värt det om man lyckas. 

[Fredrik H]

Kul att du gillar spelet, då var det rätt att sälja till dig! Jag inser att det är ett bra spel, Mark själv tycker det är det bästa av alla spel han har gjort och det säger ändå något. Jag köpte spelet för att det är ett sånt där spel man ska ha, men ett par saker har gjort att det inte spelats så mycket (jag hade 1st ed också).

1. Som du säger är det ett komplicerat spel. Vi ska inte överdriva hur svårt det är, men helt klart är det mycket att tänka på. När man ser riktigt duktiga människor spela det så ser man hur mycket djup spelet har. Jag är en sån typ av spelare som gärna spelar många olika spel på många olika teman (jag läste en bok om Cromwell, vad har jag för spel om ECW...). Jag hade gärna varit en ASL:are, men icke. Ska jag ägna väldigt mycket tid åt ett spel eller spelsystem så är strategisk nivå om Japan under WW2 inte mitt förstaval.

2. Den sista meningen i förra stycket säger något. Det här kriget är avgjort på förhand. Jag fascineras och förfasas av Japans insats och tycker det är obegripligt att dom lyckades med så mycket - men det är kört. Japan kan möjligen vinna speltekniskt, men det stannar där. Jag har massor av spel som handlar om i princip förlorade situationer som ändå är roliga, men i EotS så måste man lägga ner många timmars slipande på att INTE bli atombombad i sista turnen. Jag är tydligen inte spelets målgrupp, trots att jag köpt det två gånger.

Sen blir det utilitarism i slutändan. Du verkade väldigt sugen på att spela det, det stod i min hylla och hade inte plockats fram på åratal. Jag såg en chans att få plats med ett annat spel jag inte kommer att spela. Du får spela det du ville spela. Alla vinner.

[theeverything]

Kul att du gillar spelet, då var det rätt att sälja till dig! Jag inser att det är ett bra spel, Mark själv tycker det är det bästa av alla spel han har gjort och det säger ändå något. Jag köpte spelet för att det är ett sånt där spel man ska ha, men ett par saker har gjort att det inte spelats så mycket (jag hade 1st ed också).

1. Som du säger är det ett komplicerat spel. Vi ska inte överdriva hur svårt det är, men helt klart är det mycket att tänka på. När man ser riktigt duktiga människor spela det så ser man hur mycket djup spelet har. Jag är en sån typ av spelare som gärna spelar många olika spel på många olika teman (jag läste en bok om Cromwell, vad har jag för spel om ECW...). Jag hade gärna varit en ASL:are, men icke. Ska jag ägna väldigt mycket tid åt ett spel eller spelsystem så är strategisk nivå om Japan under WW2 inte mitt förstaval.

2. Den sista meningen i förra stycket säger något. Det här kriget är avgjort på förhand. Jag fascineras och förfasas av Japans insats och tycker det är obegripligt att dom lyckades med så mycket - men det är kört. Japan kan möjligen vinna speltekniskt, men det stannar där. Jag har massor av spel som handlar om i princip förlorade situationer som ändå är roliga, men i EotS så måste man lägga ner många timmars slipande på att INTE bli atombombad i sista turnen. Jag är tydligen inte spelets målgrupp, trots att jag köpt det två gånger.

Sen blir det utilitarism i slutändan. Du verkade väldigt sugen på att spela det, det stod i min hylla och hade inte plockats fram på åratal. Jag såg en chans att få plats med ett annat spel jag inte kommer att spela. Du får spela det du ville spela. Alla vinner.

Ja tack för att jag fick köpa det. Som sagt nog det krigsspel som jag är mest imponerad av designmässigt. Håller också med om det där med svårigheten att spela bra vilket egentligen inte är riktigt min kopp te när man gärna ska nöta många gånger innan man blir bra. Hur som helst har jag nu införskaffat Mark Hermans bok "wargames according to Mark" om hur han ser på speldesign och jag delar hans fokus på historien och narrativet framför att skapa balanserade lag. World in flames (jag tar ju av de få referenser jag har...) är ju något helt annat även om jag uppskattat även det mycket. Har dessutom köpt C3i nr 30 som ju innehåller en lite karta med mindre scenarier runt guadal canal för att kunna köra lite på en begränsad footprint med småbarn i huset.

Har för övrigt även köpt Normandy '44 då jag har spelat väldigt få operationella spel. Kanske blir jag fast, det tycks ju som att väldigt många krigsspelare blir det.

[theeverything]

Har inhandlat Mark Hermans Burma: A forgotten war, Plan Orange och South Pacific: Breaking the Bismarck barrier i tre olika C3i. Både Burma och south pacific kommer med små kartor på små scenarier och man använder EotS regelsystem så jag tänkte använda dem för att lära mig blir lite bättre på några delar av systemet och kunna köra ett litet scenario på kvällen när barnen sover. Finansiellt är det vansinne när tidningarna kostar 600 spänn styck men i min livssituation är det tiden som är den dimensionerande motståndaren.

Jag tycker att man förlorar en hel del av tjusningen med EotS om man bara kör små scenarier. Det är ju precis det komplexa med hela stillahavskriget på spelbar nivå som jag gillar med EotS. Nåväl, man får väl acceptera att det mest blir pilla lite själv på kvällarna de närmsta åren. Jag och evil spook hade en idé om att komma iväg till friendly fire i år men det föll på målsnöret. Det är så otroligt mycket barn inblandade i beslutsprocessen men nästa år så!

[theeverything]

Jag hade ju tänkt mig att prestera en AAR men nu får jag tyvärr ge upp projektet. Jag har haft det uppsatt sedan jag köpte det i somras och har hunnit till turn tre och fastnat där. Orsaken är att det är ett komplext spel med begränsat antal aktiveringar per turn där varje aktivering får långtgående konsekvenser för och det är väldigt många faktorer att väga för och emot. Jag gillar detta. I princip. Särskilt för Stilla havskriget är begränsade resurser den ständiga faktorn att väga in. Dock kräver det att man har ganska gott om tid för detta om man ska göra det bra. Och man måste vara hyfsat utvilad och tid och fräsch hjärna är ingen bra beskrivning av mig som småbarnsförälder just nu. Efter ett större antal kvällar med en halvtimme över när barnen somnat med förlamande "analysis paralysis" kastar jag in hatten. Så istället tänkte jag posta lite bilder av läget i spelet just nu och lite av de tankar som jag har kring fortsättningen och om spelet. 

Först översiktsbilder som täcker det mesta. Jag har inte spelat helt by-the-book med japanerna utan optimerat deras kort turn två och även modifierat en del tärningsslag för att så att säga testa ett maximalt resultat under expansionsfasen. Jag ville se ungefär var spelets gränser går. Och det gick på ett hår att med maximalt antal aktiveringar och lite tärningsfusk att ta Filipinerna, Nya Guinea ,Solomonöarna, NEI, Malaya och Burma turn 2.



Läget är naturligtvis bra för Japan men som det sig bör skört och skakigt ändå. Flottans flyg som står för punchen är ett engångsflygvapen som inte kan återuppbyggas och från 1943 får de modifikation på tärningsslagen som representerar de nya flygplanstyper som USA introducerar. Fortsatt expansion kan ske mot antingen Indien vilket mycket väl kan tas trots den nyanlända briittiska stridsvagnsbrigaden. Dock kommer det ske på bekostnad av försvaret av yttre försvarslinjen i öst som måste förstärkas. Ganska många aktiveringar behövs för att göra försvaret där hållbart. Truk och Kwajalein har ingen landgarnison exempelvis utan förlitar sig på flotta och flyg. I praktiken innebär det att USA som har fått in marindivision i Funafuti skulle kulla invadera och faktiskt ta Truk och slå ut Högkvarteret "South Seas" för en turn och sätta det mesta i regionen out of supply. Det bygger dock på överaskning och om Japan har     ett "Reactioncard" (vilket de har) blir detta omöjligt och istället blir det slakt på BB Missisippi, CV Enterprise och CA Northhampton. Ett möjligt scenario är att offra flottan för att senare i turnen göra ett nytt anfall från Hawaii och hoppas på överaskning och att japanerna inte har två "reaction cards" (vilket de inte har). Om inte detta lyckas sitter USA utan stillhavsflotta och med det ytterligare -1 på viljan att slåss vidare och man är redan farligt långt ner efter alla förlorade territorier. Japan som går först borde nog sätta trupp på i alla fall Truk för att grusa detta men man har också mycket annat att tänka på. Återkommer med fler bilder och ytterligare tankar om fortsättningen.     

[Fredrik H]

Kul att du är igång! Ett bra sätt att visa bilder är att skaffa ett gratiskonto på Postimages, lägga upp bilderna där och sedan ta infoga bild med direktadressen (blir begripligt när man ser det). Jag är en teknisk tummen mitt i ryggen - gubbe och jag tycker det är enkelt. Admin kan ta bort det här om det förstör tråden.

Det du säger om spelet är precis som jag tänker; det är ett bra spel men det är inget man kör lite casual då och då. Det är dessutom inte ens den typen av spel som det räcker att man kan lite om temats historia så räcker det - här ökar spelets mervärde när man är ordentligt påläst och insatt på kort och mekaniker.

Med det sagt, att skriva en replay om spel jag solospelar ökar min behållning av spelet, så jag hoppas att du hamnar i samma träsk. Jag gillar att läsa om när andra spelar.   

[theeverything]

Kul att du är igång! Ett bra sätt att visa bilder är att skaffa ett gratiskonto på Postimages, lägga upp bilderna där och sedan ta infoga bild med direktadressen (blir begripligt när man ser det). Jag är en teknisk tummen mitt i ryggen - gubbe och jag tycker det är enkelt. Admin kan ta bort det här om det förstör tråden.

Det du säger om spelet är precis som jag tänker; det är ett bra spel men det är inget man kör lite casual då och då. Det är dessutom inte ens den typen av spel som det räcker att man kan lite om temats historia så räcker det - här ökar spelets mervärde när man är ordentligt påläst och insatt på kort och mekaniker.

Med det sagt, att skriva en replay om spel jag solospelar ökar min behållning av spelet, så jag hoppas att du hamnar i samma träsk. Jag gillar att läsa om när andra spelar.   

Tack! Tänkte precis fråga hur ni gör men tänkte att det säkert finns en tråd i ämnet som jag inte hittar men nu kan jag sluta leta!

Gillar också att skriva om solopartier. Man skärper sig för att det ska bli rätt och då ökar inlevelsen. Håller med om din analys av spelet. Ett parti på friendly fire hade varit perfekt.

[Scipio]

Tack! Tänkte precis fråga hur ni gör men tänkte att det säkert finns en tråd i ämnet som jag inte hittar men nu kan jag sluta leta!

Det går utmärkt att lägga till bilder i inläggen direkt i forumet.
Du lyckades ladda upp bilden men du missade bara att infoga den i din text.

Hur man gör kan man läsa i vår FAQ som ni hittar här: https://www.krigsspel.se/forum/index.php/topic,3616.0.html

Jag redigerade ditt inlägg så att bilderna nu syns i texten.

[thermopylai]

Jag kan bara hålla med om lovorden, ett riktigt bra spel. Svårt men det gör det också till en utmaning att behärska.

Supply-reglerna hade jag svårast att få in i huvudet. Stridssystemet känns väldigt konstigt innan man vant sig.

Event-korten tillför mycket kul krom. Vansinnigt snygg karta, en av branschens finaste. Väldigt mycket design-for-effect, t.ex. att flottor kan segla rakt igenom varandra (känns konstigt, men är en artifakt av att turnen är 4 månader lång).

[theeverything]

Truk (Bild 1). Ett fett byte för Marinårsbrigaden i Funafuti (bild 2). Dock krävs 3OC-kort för amerikanen vilket de inte har för det ligger 13 hexor bort. Och eskorten är i svagaste laget med endast Lexington och missisippi plus Northampton.

Vad man istället skulle vilja göra som amerikan är att slita hårt på USAAF eftersom de i princip de är odödliga då de får 5 ersättningssteps per turn mot Japans relativt modesta 0 per turn. Dock behövs flyget också för att skydda hangarfartygen i Hawaii och på Funafuti som annars blir en mumsbit för Kido Butai och eftersom kriget i Europa går dåligt för de allierade har man fått prioritera den skådeplatsen med förseningar av förstärkningar som följd så tillgängligt för offensiva operationer är endast 5AF och 10 AF i Cairns (bild 3) i Australien där 5AF får köra med reducerad bomblast för att nå närmaste Japan som bor i Port Moresby. Inga vidare odds med andra ord även om det nog är det mest tilltalande offensiva alternativet just nu.

Japan har ett bättre läge för så blir det ju ofta när man fuskar i spel... Man kan ohotade ta Tarawa för att hindra att basen används för flyganfall mot Kwajalein. Man kan slå med huvuddelen av Kido Butai som är stationerade i Kwajalein mot Enterprise i Funafuti med goda odds men med risk för egna förluster. Man kan har också räckvidd att nå Pearl Harbour men inte invadera basen. Ska den attacken vara meningsfull ska man dock slå ut både Lexington och Enterprise vilket ger -1 på political will för amerikanarna. Bästa strategin är nog att spela Kwaibron och fortsätta offensiven mot Indien som har förutsättningar för framgång om man har ett par kort på sig att flytta fram förstärkningar i form av flyg, flotta och någon armé till. Det är här supplyreglerna blir viktiga och jag har läst in mig ett par gånger men detaljerna är oklara, det är knöligt där borta i Burma med all djungel, brist på vägar, hamnar och järnväg.
Framförallt borde man flytta stridskrafter från Java, Filipinerna och hemmaöarna till närmare fronten men det tar ganska många aktiveringar att få till.

[theeverything]

Jag kan bara hålla med om lovorden, ett riktigt bra spel. Svårt men det gör det också till en utmaning att behärska.

Supply-reglerna hade jag svårast att få in i huvudet. Stridssystemet känns väldigt konstigt innan man vant sig.

Event-korten tillför mycket kul krom. Vansinnigt snygg karta, en av branschens finaste. Väldigt mycket design-for-effect, t.ex. att flottor kan segla rakt igenom varandra (känns konstigt, men är en artifakt av att turnen är 4 månader lång).

Ja kartan är underbar, håller med om en av branschens bästa!