[Fredrik H]

Jag har nu spelat spel i över 40 år och det är därför rimligt att säga att jag har en del upplevelser och erfarenhet från vår smala lilla hobby. Mitt spelande har gått igenom olika faser och jag har nu landat i att jag vill få ut vissa saker av ett spel, saker som inte var lika viktigt som när jag var yngre. Nåväl, jag har också lärt mig att det finns spel och mekanismer jag verkligen inte gillar, så jag tänkte nämna några av dessa (efter inspiration från annan tråd).

Jag gillar när spel berättar någonting för mig, förmedlar en historisk känsla av autentiskt beslutsfattande (jag förstår skillnaden mot verkligheten, det är en subjektiv känsla jag är ute efter). Därför har jag svårt för spel som jag inte upplever förmedlar detta. Jag inser att några exempel är på sin plats.

ASL. Jag inser att det säkert är ett förträffligt spel på många sätt, många människor har upphöjt det till ett livsstils-spel och lyckas göra krigsspel till en materialsport. Gott så. Men spelet har flera aspekter jag inte tilltalas av.

Dels tycker jag inte att det är särdeles intressant att ägna en eftermiddag åt att se vem som har en grupp i ladan i hex QQ5 turn 6.  Jag vill gärna ha en nivå eller två upp i berättandet. Sen framgår det aldrig varför man förlorar om man inte tar den där sovjetiska kolchos-ladan turn 7 istället för turn 6. Innehåller den måhända genetiskt modifierade sovjetiska grisar som är en statshemlighet? Jag försöker se Sturmbandführer Herman skrika sig hes över att om ladan inte fallit inom 8 minuter istället för 10 så har kompaniet skämt ut sig.

Jag förstår balansmekanismen, men vilken vettig, icke-rysk, chef skulle offra sitt kompani på få en 25% chans att ta en random byggnad  klockan 12.13 istället för 12.15? Som lök på den redan skämda laxen så spelar just OOB och chefer ingen vettig roll. Alla ens brickor på brädet lyder under alla chefer och högre chefer är bara bättre på allt. Ingen leder kulspruteeld som en major! Det är så bisarrt med ett spel som har regler för om du har solen i ögonen men inga regler för att organisation är viktigt. Om någon så gav mig alla ASL-moduler så skulle jag på sin höjd titta på några scenario-kort, dom kan vara roliga. Det skulle aldrig spelas.

En annan typ av spel jag inte gillar är när man har ett system och klistrar på ett tema. Jag har redan ondgjort mig över Ty Bomba på forumet, men han tycker att alla krig i hela världen kan skildras med det system han tänkte ut på högstadiet. Korsriddare och sovjetiskt pansar är egentligen samma sak, båda är 5-4:or som får välja om dom ska slåss eller gå först. Klart! I samma anda så tycker jag inte om spel som låtsas vara något dom inte är. Jag spelade något slag antiken-spel på FF någon gång, det var lite romare och barbarer, minns inte vad det hette. Det handlade inte alls om Rom det var ett deck-building-spel som hade en karta över medelhavet. Helt menlöst i min värld. Det är så långt ifrån den historiska känslan när man sitter och hoppas på fyra röda kort eller vad det nu kan vara - precis som jag läst att kejsarna gjorde!? Säkert ett bra spel, men verkligen inte för mig.

Jag inser att jag kan fortsätta länge, men jag måste gå och knoppa. Folk får gärna fylla på med mer saker i samma anda, eller upplysa mig om att jag har fel. Jag återkommer när tiden tillåter.   

[David Sunnergren]

Jag har nu spelat spel i över 40 år och det är därför rimligt att säga att jag har en del upplevelser och erfarenhet från vår smala lilla hobby. Mitt spelande har gått igenom olika faser och jag har nu landat i att jag vill få ut vissa saker av ett spel, saker som inte var lika viktigt som när jag var yngre. Nåväl, jag har också lärt mig att det finns spel och mekanismer jag verkligen inte gillar, så jag tänkte nämna några av dessa (efter inspiration från annan tråd).

Jag gillar när spel berättar någonting för mig, förmedlar en historisk känsla av autentiskt beslutsfattande (jag förstår skillnaden mot verkligheten, det är en subjektiv känsla jag är ute efter). Därför har jag svårt för spel som jag inte upplever förmedlar detta. Jag inser att några exempel är på sin plats.

ASL. Jag inser att det säkert är ett förträffligt spel på många sätt, många människor har upphöjt det till ett livsstils-spel och lyckas göra krigsspel till en materialsport. Gott så. Men spelet har flera aspekter jag inte tilltalas av.

Dels tycker jag inte att det är särdeles intressant att ägna en eftermiddag åt att se vem som har en grupp i ladan i hex QQ5 turn 6.  Jag vill gärna ha en nivå eller två upp i berättandet. Sen framgår det aldrig varför man förlorar om man inte tar den där sovjetiska kolchos-ladan turn 7 istället för turn 6. Innehåller den måhända genetiskt modifierade sovjetiska grisar som är en statshemlighet? Jag försöker se Sturmbandführer Herman skrika sig hes över att om ladan inte fallit inom 8 minuter istället för 10 så har kompaniet skämt ut sig.

Jag förstår balansmekanismen, men vilken vettig, icke-rysk, chef skulle offra sitt kompani på få en 25% chans att ta en random byggnad  klockan 12.13 istället för 12.15? Som lök på den redan skämda laxen så spelar just OOB och chefer ingen vettig roll. Alla ens brickor på brädet lyder under alla chefer och högre chefer är bara bättre på allt. Ingen leder kulspruteeld som en major! Det är så bisarrt med ett spel som har regler för om du har solen i ögonen men inga regler för att organisation är viktigt. Om någon så gav mig alla ASL-moduler så skulle jag på sin höjd titta på några scenario-kort, dom kan vara roliga. Det skulle aldrig spelas.

En annan typ av spel jag inte gillar är när man har ett system och klistrar på ett tema. Jag har redan ondgjort mig över Ty Bomba på forumet, men han tycker att alla krig i hela världen kan skildras med det system han tänkte ut på högstadiet. Korsriddare och sovjetiskt pansar är egentligen samma sak, båda är 5-4:or som får välja om dom ska slåss eller gå först. Klart! I samma anda så tycker jag inte om spel som låtsas vara något dom inte är. Jag spelade något slag antiken-spel på FF någon gång, det var lite romare och barbarer, minns inte vad det hette. Det handlade inte alls om Rom det var ett deck-building-spel som hade en karta över medelhavet. Helt menlöst i min värld. Det är så långt ifrån den historiska känslan när man sitter och hoppas på fyra röda kort eller vad det nu kan vara - precis som jag läst att kejsarna gjorde!? Säkert ett bra spel, men verkligen inte för mig.

Jag inser att jag kan fortsätta länge, men jag måste gå och knoppa. Folk får gärna fylla på med mer saker i samma anda, eller upplysa mig om att jag har fel. Jag återkommer när tiden tillåter.   

Hur lyckas du till om med få till en intressant tråd om något du inte gillar. Kommer med nöje läsa fortsättningen.

[Andreas Lundin]

Jag håller i stort med Fredrik här. Jag har ägt en samling ASL-moduler i hela tre omgångar - för att alla tre gånger inse att det inte är något för mig. Det säger mer om mig än om ASL-systemet dock! VAD det säger om mig vette katten, men det säger väl ungefär lika mycket om mig som ASL säger om krig på stridsteknisk nivå under vk2. Däremot förstår jag charmen med ASL som spel, men det räcker inte för mig. För denna nivå föredrar jag istället Panzer eller Last Hundred Yards. Och vill jag spela ett avancerat Backgammon föredrar jag Combat Commander-serien.

Håller lite mindre med herr Fredrik när det gäller påklistrade teman (och här säger jag emot mig själv - men innan ni kritiserar mig för det - tänk på att människor är komplicerade varelser som kan vara lite si och lite så).

Jag kan nog uppskatta spel med lite krystade mekaniker - om mekaniken i sig är intressant. Goda exempel på detta i vår genre är Hands in the Sea och Time of Crisis.

Något som Fredrik inte tar upp men som jag ogillar spel av lite äldre typ - med CRT:er som är väldigt enkla och ärligt talat urtrista. Du har kanske typ fyra resultat - de berömda EX, DR, A1 & D1 (med variationer). Hela frontavsnitt som elimineras vid (ibland inte så) extrema tärningsutfall. De spelen kan jag nog vara utan.

[ErikLj]

Kul tråd - jag gillar ASL och håller inte med om allt men inte läge för den diskussionen i denna tråd

Jag gillar historiska narrativ som känns hyfsat riktiga.

Det gör att Coin inte är min grej . Kort med historiska referenser som inte passar förloppet. Helt anonyma enheter/styrkor.

Blir spelen för komplexa tappar jag också intresset. Men exakt var den gränsen går är diffust. När det blir för mycket fippel med formationer, mode, olika förband med små subtila regelskillnader. En del slagfältsspel landar här.

När allt för mycket regler läggs på saker som inte påverkar speciellt mycket. Eller när vissa procedurer har väldigt många steg men skillnaden i slutändan inte är stor. C3-serien från TRL faller i den kategorin.

För mycket bokföring på papper. Gamla SPI-spel t ex.

När det är för lätt att göra misstag som påverkar mycket trots att man spelar intuitivt på en rimligt sätt.

/Erik

 

[David Sunnergren]

Jag gillar inte spel som inte ger mig sug att läsa åtminstone wikipedia om den behandlade episoden. Dock är det oerhört svårt att säga på förväg vilka spel detta gäller, men t.ex. redan nämnda ASL får mig inte att börja läsa historia.

Ibland får ett spel i en serie mig oerhört nyfiken, medan ett annat spel i samma serie inte gör det. Det beror ofta på att något i spelet rimmade dåligt med min lust.

Många slagfältsspel hamnar i denna kategori, medan andra absolut inte gör det. Jag har noterat att 1900-talsslagfält eller pre 1600-tals slagfält sällan ger mig denna lust att utforska.

Jag kan bli avtänd på spel där jag inte förstår varför jag ska göra en viss sak för att uppfylla ett vinstvillkor, t.ex. varför är just den bondgården viktig att inta. Vad är problemet med att gå en annan väg?

Jag blir ofta avtänd av en hink tärningar, men teman kan göra att jag har överseende med det, t.ex. Here I Stand

[Andreas Lundin]

hink tärningar

Japp, hink tärningar får mitt rygghår att krulla sig. Det är högst irrationellt, men jag tror att det grundar sig i ett parti Europe Engulfed och ett fantastiskt extremt utfall vid ett axelmakts-anfall av medelhavskobben Malta.

[Scipio]

Jag har nu spelat spel i över 40 år och det är därför rimligt att säga att jag har en del upplevelser och erfarenhet från vår smala lilla hobby. Mitt spelande har gått igenom olika faser och jag har nu landat i att jag vill få ut vissa saker av ett spel, saker som inte var lika viktigt som när jag var yngre. Nåväl, jag har också lärt mig att det finns spel och mekanismer jag verkligen inte gillar, så jag tänkte nämna några av dessa (efter inspiration från annan tråd).

Jag gillar när spel berättar någonting för mig, förmedlar en historisk känsla av autentiskt beslutsfattande (jag förstår skillnaden mot verkligheten, det är en subjektiv känsla jag är ute efter). Därför har jag svårt för spel som jag inte upplever förmedlar detta. Jag inser att några exempel är på sin plats.

ASL. Jag inser att det säkert är ett förträffligt spel på många sätt, många människor har upphöjt det till ett livsstils-spel och lyckas göra krigsspel till en materialsport. Gott så. Men spelet har flera aspekter jag inte tilltalas av.

Dels tycker jag inte att det är särdeles intressant att ägna en eftermiddag åt att se vem som har en grupp i ladan i hex QQ5 turn 6.  Jag vill gärna ha en nivå eller två upp i berättandet. Sen framgår det aldrig varför man förlorar om man inte tar den där sovjetiska kolchos-ladan turn 7 istället för turn 6. Innehåller den måhända genetiskt modifierade sovjetiska grisar som är en statshemlighet? Jag försöker se Sturmbandführer Herman skrika sig hes över att om ladan inte fallit inom 8 minuter istället för 10 så har kompaniet skämt ut sig.

Jag förstår balansmekanismen, men vilken vettig, icke-rysk, chef skulle offra sitt kompani på få en 25% chans att ta en random byggnad  klockan 12.13 istället för 12.15? Som lök på den redan skämda laxen så spelar just OOB och chefer ingen vettig roll. Alla ens brickor på brädet lyder under alla chefer och högre chefer är bara bättre på allt. Ingen leder kulspruteeld som en major! Det är så bisarrt med ett spel som har regler för om du har solen i ögonen men inga regler för att organisation är viktigt. Om någon så gav mig alla ASL-moduler så skulle jag på sin höjd titta på några scenario-kort, dom kan vara roliga. Det skulle aldrig spelas.

Ja jag håller med dig på alla punkter i din kritik av ASL men själv så älskar jag ASL!   

Brukar ofta säga att ASL är en suverän simulation av hur WW2 var enligt Hollywood. Dvs. det går inte att ta det på allvar om man är lite insatt.
Däremot så simulerar ASL hårdvaran på ett förträffligt sätt och det är svinskoj att springa runt med ens "squaddar" och skjuta tärningen från höften och göra pangpang-ljud  eller brumbrum-ljud när man åker runt i sin lilla "Tiger 1E late version"
Historien som ASL berättar är nästan alltid målande och spännande.

Jag är precis som du annars hyggligt ointresserad av spel på grupp-nivå och vill ha spel på högre nivå, men ASL är undantaget och jag köper det trots alla självlysande och uppenbara brister.


Det jag har svårt för är chit-pull. Jag gillar tanken på det men nästan varje gång (GTS är ett undantag) så lämnar det mig bara besviken och jag tycker det funkar sådär.

Det är viktigt att man fattar beslut som är på nivå med det spel man spelar.
En av flera saker som dödade "World War II: Advanced European of Operations" för mig (vars föregångare är ett av mina alla tiders favoritspel fortfarande) var "optional rule" där ryssen kunde välja att som taktik "kamikaze-ramma" tyska flygplan. Javisst, det finns dokumenterat att det faktiskt hände, men att jag som styr planeringen i ett storstrategiskt spel som täcker hela Europa ska fatta beslut om det ska göras i en strid där varje bricka motsvarar 500 flygplan är löjligt.

[Fredrik H]

Det är bara att konstatera att forumet huvudsakligen består av oerhört insiktsfulla silverryggar. Jag håller i princip med det mesta som sagts.

Jag håller helt med Lundin om äldre CRT-trams. Naploleons Last Battles och liknande spel är totalt ointressanta, två brigader kan skjuta på varandra i tio timmar i sträck utan att någon slitits det minsta, yeah right... Den av Napoleon så ofta omskrivna taktiken fixa 3:1 och omringa fienden med zoc är sättet att ta död på motståndaren. Suck. Jag gillar Vuca:s spel, men deras serie Traces xyz har en AR/DR-tabell så där har inga pengar investerats.

Jag håller också med Erik gällande COIN. Det är säkert jättebra spel, men det blir så abstrakt så det inte kopplar för mig. Dels vill jag ha riktiga enheter, jag vill vill inte hålla Sydvietnam med tre gröna kuber mot fiendens två röda. Sen vill jag inte jag symboler i olika korthögar för att se vad som kanske händer nästa runda. Det är säkert bra, men det är inget för mig. Jag har testat COIN en gång i två turns, så ni förstår att jag uttalar mig utifrån djupt beprövad erfarenhet. Serien är en av få jag har dissat utan att köpa ett enda spel (även om Vietnam-spelet har lockat mig emellanåt).

Jag tycker också David har en god poäng gällande fåniga VC. Jag spelar inte för att vinna, men VC säger något om vad man ska sikta på. Tydligen är två gårdar i Belgien fullkomligt krigsavgörande 1815, sånt stör mig verkligen. Jag gillade La Bat, har fienden inget inf kvar på slagfältet har du vunnit. Det är tydligt nog.  Jag gillade också hur DAK löste det, vet man inte vem som vann är det oavgjort.

Sen skrev Roger om AETO. Jag har, och tycker mycket om; ETO. Jag har aldrig spelat AETO, men regeln med flyget är så urusel så den skulle jag stryka direkt. Det är inte helt ovanligt att designerns lägger in sina favoritdetaljer, men när det uppmanar till direkt felaktigt beteende så  går det bara bort. Jag skulle skämmas över att tillämpa den regeln som sovjetisk spelare, uppenbart ohistoriskt.
När det gäller just favoritdetaljer så slås jag av East Front Series, som jag gillar och gärna spelar, men vad har karln för hang up på replacements? 5-6 sidor tätskrivna regler av mycket svårtydd text som mynnar ut i att...man får några replacements! Här borde en en developer tagit fram motorsågen och sagt åt Vance att sovjeten får 3 RP och tysken 1, inte låta sovjeten föra bok över alla tänkbara tonåringars skolresultat för att se vilken typ av RP de kanske kan bli. Bedrövligt.

Jag ogillar också när regler funkar i teorin men i praktiken ger märkliga utfall. Jag har bashat OCS på andra ställen, men kan ta artilleriet i det systemet som exempel. I teorin gillar jag att art funkar annorlunda än andra trupper, men i praktiken har man sällan råd att skjuta särskilt mycket med art så de blir ofta typ defence 1 i bakre områden. Så använder absolut ingen general sina värdefulla eldrör. Bra tanke, mindre lyckat i praktiken. Jag har nu inte spelat OCS på många år, det kanske har hänt något där, fast jag har en Operations från 1994 där Dean skriver att efter EatG så är reglerna skrivna i STEN!

Jag märker att Davids oskyldiga kommentar i en annan tråd öppnade Pandoras box för mig, haha.   

[Klas Malmström]

Vad alla tycks missa är att VK2 avgjordes vid den där ryska ladan i hex QQ5. 

[David Sunnergren]

Jag märker att Davids oskyldiga kommentar i en annan tråd öppnade Pandoras box för mig, haha.   

Det var min mest lyckade insats denna månad.