[theeverything]

Jag så just the player aids recension av BCS S3 battalion som jag nu har beställt och hoppas ganska mycket på. Har inflection point sedan tidigare men inte spelat än. Jag hoppas ganska mycket på BCS som system som jag hoppas ska ge en bra bild av problemen som befälhavarna brottades med, både att få mat till bataljonerna, och faran med att blanda formationer och ta höjd för att ibland skiter det sig så att bataljon x inte får tummen ur över huvud taget. Nu har jag inte spelat det än så jag vet inte hur bra det lyckas, men eftersom ni har spelat allt tänkte jag fråga vilka spel som för er varit bäst på att ge er en förståelse för konflikten och problemen de hade att ta ställning till. För mig men min begränsade repertoire är det nog Empire of the sun. World In flames är i vilket fall uruselt på detta enligt mig (men har andra kvaliteter).

[Fredrik H]

Jag tycker att det är en intressant fråga, men samtidigt är det svårt att säga vilka kvaliteter som skulle kvalificera ett spel åt ena eller andra hållet. Du skriver att EotS är ett sådant spel, för mig är det verkligen inte fallet. Jag kan förstå att det funkar på en meta-nivå, men att Nimitz skulle vara lite besviken över att ha dragit dåliga kort turn 7 känns inte som att jag är där så att säga.

BCS lyckas med vissa saker som andra spel ofta utelämnar och det gör att de spelen tenderar att skildra vissa aspekter på ett mer historiskt sätt. Det kanaliserade underhållet och att inf och mech slåss diametralt olika är kanske är spelets bästa poänger, även idén om fatigue gillar jag. Sen så har serien annat som inte kliar mig på rätt ställe, men så är det nästan alltid (varför ska Dean envisas med en massa hittepå-ord som red support och ghost trains?).

En viktig aspekt för mig gäller om vilken specifik befälsnivå spelet vill att jag spelar. Alldeles för många spel försöker skildra på tok för många nivåer. Du tog WiF som exempel. Jag tänker att global resursallokering och produktion är roligt, att man ska placera AT-brigader på östfronten blir fånigt. Jag tycker Vucas spel om Normandie lyckades bra med nivå, men det är inte det vanliga. Jag har spelat La Bat Borodino, där är man Napoleon som leder 100 000+ gubbar samtidigt som det läggs mycket tid på att placera skirmish-kompanier i rätt ruta. Hm. Här hoppas jag att det nya Battle Commander ska ge något nytt.

Jag har också många spel som lyckas utmärkt med en viss aspekt men missar andra. GCACW lyckas jättebra med att visa svårigheterna med koordination, men har svårt med att få till historiska slag. De flesta spel gör en del saker bra och andra mindre bra. Det finns också spel som bara känns bra utan att jag vet varför, Friedensturm-spelen är sådana för mig - roliga att spela, tar upp rätt grejer och drunknar inte i regelmassa. Har man inte testat dem tycker jag man ska unna sig det (det finns tre spel i serien, det senaste om Italien 1917-18 finns fortfarande i tryck).

Något jag direkt ogillar är spel som balanseras för att det ska vara roligare att spela sida x. Jag behöver inte det, jag vill veta hur det var, inte hur det skulle kunnat vara om x, y eller z. Eventuell balans kan man lägga i VC (du höll Berlin 40 minuter längre än Adolf, en så kallad seger), men situationen är vad den är.

Det här blev väldigt röriga anteckningar (mest för att jag borde jobba istället), men helt klart kan frågan besvaras på olika nivåer. 

[Andreas Lundin]

Det här blev väldigt röriga anteckningar (mest för att jag borde jobba istället), men helt klart kan frågan besvaras på olika nivåer.

..och ändå så var det så pass uttömmande att jag har föga att tillägga. 

[theeverything]

Jag tycker att det är en intressant fråga, men samtidigt är det svårt att säga vilka kvaliteter som skulle kvalificera ett spel åt ena eller andra hållet. Du skriver att EotS är ett sådant spel, för mig är det verkligen inte fallet. Jag kan förstå att det funkar på en meta-nivå, men att Nimitz skulle vara lite besviken över att ha dragit dåliga kort turn 7 känns inte som att jag är där så att säga.

BCS lyckas med vissa saker som andra spel ofta utelämnar och det gör att de spelen tenderar att skildra vissa aspekter på ett mer historiskt sätt. Det kanaliserade underhållet och att inf och mech slåss diametralt olika är kanske är spelets bästa poänger, även idén om fatigue gillar jag. Sen så har serien annat som inte kliar mig på rätt ställe, men så är det nästan alltid (varför ska Dean envisas med en massa hittepå-ord som red support och ghost trains?).

En viktig aspekt för mig gäller om vilken specifik befälsnivå spelet vill att jag spelar. Alldeles för många spel försöker skildra på tok för många nivåer. Du tog WiF som exempel. Jag tänker att global resursallokering och produktion är roligt, att man ska placera AT-brigader på östfronten blir fånigt. Jag tycker Vucas spel om Normandie lyckades bra med nivå, men det är inte det vanliga. Jag har spelat La Bat Borodino, där är man Napoleon som leder 100 000+ gubbar samtidigt som det läggs mycket tid på att placera skirmish-kompanier i rätt ruta. Hm. Här hoppas jag att det nya Battle Commander ska ge något nytt.

Jag har också många spel som lyckas utmärkt med en viss aspekt men missar andra. GCACW lyckas jättebra med att visa svårigheterna med koordination, men har svårt med att få till historiska slag. De flesta spel gör en del saker bra och andra mindre bra. Det finns också spel som bara känns bra utan att jag vet varför, Friedensturm-spelen är sådana för mig - roliga att spela, tar upp rätt grejer och drunknar inte i regelmassa. Har man inte testat dem tycker jag man ska unna sig det (det finns tre spel i serien, det senaste om Italien 1917-18 finns fortfarande i tryck).

Något jag direkt ogillar är spel som balanseras för att det ska vara roligare att spela sida x. Jag behöver inte det, jag vill veta hur det var, inte hur det skulle kunnat vara om x, y eller z. Eventuell balans kan man lägga i VC (du höll Berlin 40 minuter längre än Adolf, en så kallad seger), men situationen är vad den är.

Det här blev väldigt röriga anteckningar (mest för att jag borde jobba istället), men helt klart kan frågan besvaras på olika nivåer. 

Jag tycker att det var ett jättebra svar och är supernöjd. Särskilt som frågan vid närmare eftertanke var ganska dålig. Jag tänker att för de flesta av oss är den här aspekten det vi söker så att frågan blir liktydig med "vilket spel gillar du?" Och den frågan har ju så att säga ställts förut. Men det är intressant det där att man upplever det så olika som exempelvis korten i EotS. Förstår verkligen din reaktion men har själv upplevt det helt annorlunda. jag tänker det som en abstraktion av friktioner. Har man ett burmaoffensivkort tänker jag mig att i Burma har riset kommit fram, generalen ligger inte på sjukan med dysenteri, fartyget med ammunition hade rätt kalibrar på granaterna och regnet är för närvarande värst för fienden medans på Guinea är allt ovanstående fel. Det är så jag tänker för mig själv och då funkar det för mig. Begränsningarna blir en del av simulationen.

Håller helt med om din text, det där med befälsnivån är viktigt. Tar med mig tipset om friedensturm, ska kolla upp det. Var väl mest ute efter bra tips på spel som jag formulerade konstigt. Tack!

[Wes]

Jag kan ge ett kort svar men det finns mycket mer att diskutera.

Det finns spel som jag har spelat och sedan tittat på en dokumentär om efteråt eller läst om och det visar sig jag har spelat som beslutfattarna gjorde i verkligheten.

Få spel då det har hänt.

Amateurs to Arms!
1918: Brother Against Brother
Angola: Cold War Struggle in Africa (2014) (tidningsspel men möcke bra)

Förstnämnda är ett unikum bland spel tror jag, till och med vår youtuber Calendale rankar det topp av alla spel han har provat. Det är ett spel som nästan är en öppen värld med alla olika val man kan göra.

Brother against brother är mer styrt då det är point to point karta och ett simpelt spel.

Sistnämnda är mindre styrt vad jag kommer ihåg och kan nog bero på hur spelaren spelar.

Men mycket av frågeställningen beror ju på vad det är man vill ska simuleras.

Just nu har jag The dragon and the cross på bordet och trots att jag har läst lite om konflikten innan finns det mycket detaljer som spelet adderar som jag inte har läst om. Ett annat perspektiv på sätt och vis. Spelmekanik och events kan ge ganska mycket. Vissa events känns som man borde ha lärt sig om innan men som västerlänning så är man väldigt ovetande och det ger en känsla av att man lär sig mycket och att spelet ger en förståelse av konflikten, men förståelsen var ju låg från början. Ett ww2 spel i Europa sätter nog andra krav.