[Strv102r]

Samma designer som The Hunters, men från det andra perspektivet. Går ju inte att motstå! Vi kommer köra det på samma sätt som The Hunters med ett antal konvojer, istället för patruller, mellan andra spel.

Atlantic Sentinels is a solitaire, tactical level game placing you as the Senior Officer of the Escort, shepherding a convoy in the North Atlantic from the attacks of U-boats, both singly and in wolfpacks. You are in command of a convoy escort group, composed typically of 4-10 escort vessels guarding a convoy on its way across the Atlantic. Your mission is to protect as much Allied shipping as possible while simultaneously destroying as many U-boats as possible during the height of the U-boat threat – 1942 to early 1943.

Atlantic Sentinels provides players with a host of decisions as he is assigned to protect merchant convoys, typically ranging from 40 to 60 ships. The placement of escorts to offer front, rear, and flank protection to the convoy is complicated by the size of the convoy and available assets. Additional decisions must be made on where to place the escorts, which are equipped with Type 271 radars, the key to your defense.

As the game progresses, a player's Escort Group may receive upgrades in the form of additional radars, HF/DF (High-Frequency Direction Finding) equipment, and possibly additional ships. Air support can be key, but until the CVE "jeep carriers" arrive, the "Black Pit" in the center of the Atlantic remains a high threat area. Players will find it highly challenging to minimize convoy losses and keep them to an acceptable level.

Players may choose any of 9 historical Escort Groups (five British, four Canadian) armed with historical destroyers and corvettes. The game is designed to integrate with The Hunters if players wish to combine the games.

[Strv102r]

För att sätta mig in i systemet provar jag ett av de historiska "stand alone" scenariona; Konvoj ON 113. Nu är det inläsning och dukning för start senare i veckan.

ON 113 bestod av 37 fartyg och avseglade 17 juli 1942 från Liverpool mot Amerika. Eskorten utgjordes av eskortgrupp C-2 som var kanadensisk och bestod av två st jagare av Town-klassen (HMCS Burnham och HMCS St. Croix) samt 4 stycken Flower-klass korvetter (HMCS Brandon, HMCS Dauphin, HMCS Drumheller och HMCS Polyanthus) C-2 hade vare sig HF/DF pejl-utrustning, Typ 271 radar eller "Hedgehogs" ubåtsjaktsystem. Bara sonar och sjunkbomber och "vanliga" för klassen förekommande fartygspjäser.

Fartygen i konvojen tar sig enskilt eller i grupper till Liverpool där konvojen samlas. C-2 ligger i bas i Londonderry och möter konvojen vid EASTOMP (under Large Convoy brickan). När WESTOMP nås skingras konvojen och fartygen går till respektive sluthamn, medan eskorten går till bas i St John´s. Därav den större sannolikheten för att man i The Hunters träffar på enskilda fartyg runt de brittiska öarna, och vid amerikanska kusten.

[Strv102r]

C-2 lämnar Londonderry och ansluter till ON 113 vid EASTOMP (Eastern Ocean Meeting Point).






Seglatsen västerut börjar. Inga obehagliga möten än.






Fortsatt händelselös resa.





Det tuffar på lugnt och fint.






Den delen av Atlanten där flygunderstöd rån landbaserat flyg inte kan påräknas nås. Det innebär att hotet från FW 200 Condor också upphör.




Det är natt.







Vädret är OK.






Konvojen färdas i fyra grupper om vardera ett antal kolonner. Notera att konvojen alltså är bredare än lång, och ju fler fartyg, desto fler grupper i sidled, inte längre kolonner.

Jagarna finns ute på flankerna. Framför konvojen finns två korvetter och bakom också två korvetter.






En ensam typ VII ubåt finns framför konvojen lite till styrbord.






Den skickar en kontaktrapport, men då C-2 saknar HF/DF pejlutrustning ger det ingen hjälp för upptäckt. Avsaknad av typ 271 radar gör att ubåten inte heller upptäcks så lätt i ytläge i mörkret låg som den är mot mörk bakgrund. Sonar fungerar ju så där mot mål i ytläge, och det går ju inte att kontinuerligt under hela resan skjuta lysammunition överallt där det kan smyga sig fram en ubåt. Ubåten lyckas också undgå upptäckt och ta sig ända in på kort håll till konvojen.






Tre mål finns framför den. Vav på 6400 ton, Empire Foam på 7000 ton och Mount Evans på 5600 ton. Alla ganska stora mål från listan över de fartyg som ingick i ON 113. Inget av just dessa tre sänktes historiskt vare sig som en del av ON 113 eller på annan tid och plats. Vi får de hur det går här. Ubåten avlossar två torpeder vardera mot de större målen.






En av dem missar. Tre träff.





Det sänker Empire Foam, medan Vav skadas. Nedan Empire Foam.



Graigaur was a 7,047 GRT cargo ship that was built in 1941 by Swan, Hunter & Wigham Richardson Ltd, Newcastle upon Tyne, Northumberland, United Kingdom, as the CAM ship Empire Foam for the Ministry of War Transport (MoWT). She was sold in 1946 to Graigaur Shipping Co Ltd and renamed Graigaur. She was sold in 1957 to Marinos & Frangos Ltd and renamed Maltezana. She was sold to the Great Southern Steamship Co Ltd., Hong Kong in 1958 and renamed Johore Bahru, serving until she was scrapped in 1963.

CAM ship innebär att fartyget bär en katapult med en Hawker Hurricane. Detta för att jaga bort tyskt flyg, som FW 200 Condor. Nedan ett foto på just Empire Foams katapult med Hurricane.






Den närmsta korvetten hittar ubåten.






Sjunkbomberna drar in tre träff. Skrovskada, torpedtubsportarna på styrbordssida, och luftvärnspjäsen skadas.






Ubåten lyckas inte smyga undan utan nästa sjunkbombsanfall får in en träff till. Elmotor nr 2 skadas. Men sedan smiter ubåten undan. Då den viktiga komponenter skadats kommer den inte att anfalla på nytt, utan den tar sig österut hem mot bas.






Vav är ju skadat, och kommer sacka efter konvojen. C-2 chef avdelar en korvett för att skydda Vav. Vav, konstigt namn. Vad är det för fartyg.



M/T Vav var ett norskt handelsfartyg (tankfartyg) som seglade under andra världskriget som en del av den norska handelsflotta, känd för sin historia och besättning som tilldelades Krigsmedaljen.






ON 113 och C-2 fortsätter västerut.






En annan ubåt "dyker upp" och anfaller eftersläntraren Vav på medelavstånd. Eller rättare sagt, dyker ner, då det är dagsljus och det finns eskort.










Tre torpeder avlossas.






Bara en träffar. Och tärningen för koll av blindgångare blir 1. Så den enda träffen fungerar inte.






Men eskorten hittar inte ubåten, så den gör ett nytt försök på natten.






Denna gång på kort håll, men fortfarande i u-läge.






Två torpeder avlossas. Båda träffar, inga blindgångare. Vav sänks. Ubåten upptäcks med hjälp av sonar.








Sjunkbombsanfallet ger vattenintag och skadade torpedtubsportar på babords sida.






Ubåten kommer inte undan. Ytterligare en träff skadar periskopet. Men sedan kommer även denna ubåt undan. Men den tar sig också hemåt mot bas.






ON 113 och resten av C-2 tar sig vidare mot Kanadas östkust, och närmar sig WESTOMP. Snart är det över med en förlust av 2 av 37 fartyg. Klart acceptabelt! Det var ju bara det att de ännu inte är framme. Bara nästan. Och här väntar en vargflock, benämnd Wolf, på 11 ubåtar...

[Profit]

Samma fråga som till The Hunters - hur mycket beslut tar man, och hur mycket är bara "slå och se vad som händer"?

[Strv102r]

I The Hunters fattade man lite fler beslut upplever jag hittills. Anfalla eller inte, yt- eller u-läge, vilket avstånd, hur många torpeder av vilken typ på vilket eller vilka mål, anfalla igen, gå ner på stort djup, förfölja, fortsätta patrullen eller återgå till bas? De beslut jag uppfattar att en enskild ubåtsbefälhavare hade att fatta, minus ett par mer tekniska beslut om manövrering av båten antar jag.

Här är det klart färre. Hur grupperar man eskorten runt konvojen, omgrupperas fartyg mot upptäckta ubåtar för effektivare jakt vilket lämnar vissa sektorer oskyddade, avdelas eskort till skadade eftersläntrare? Det är väl de beslut eskortchefen hade att fatta. Relevant. Men större risk att det så småningom blir mekaniskt kanske.

The Hunters är som roligast och mest fängslande när man anfaller mål som är eskorterade, även om det är mycket mekanik i utförandet. Oeskorterade fartyg blir rutin ganska snabbt. Men rollspelsmomentet och förståelsen för för vad som händer uppväger mycket av det. Spelet berättar en historia som är fängslande. "Jag hinner en patrull till" liksom

Här är det färre beslut och mycket mekanik. Rollspelsmomentet är mer begränsat. Men berättelsen är fortfarande fängslande. Jag ska försöka hinna med att lägga upp beskrivningen av mötet med "Wolf" under kvällen. Det blev mycket spännande trots relativt få beslut och mycket mekanik. Vet ännu inte om det behåller sin attraktion lika bra som The Hunters ändå gör, men det får vi se.

[Strv102r]

Att vargflocken består av 11 ubåtar betyder inte att alla 11 anfaller samtidigt väl samordnat. Vargflocken är utspridd för att fånga upp konvojen och samlas till den när någon upptäcker målet. Alla kommer inte hinna fram i tid, och vissa inser det och försöker inte ens. I detta fall är det 7 ubåtar som kommer anfalla. Dessa 7 kommer heller inte anfalla samtidigt, den samordningen var inte möjlig, och kanske inte önskvärd. Med tids och riktningsförskjutning kan luckor i eskortens täckning skapas när eskortfartyg kraftsamlas dit ubåtar upptäckts.

I spelet delas befintliga möjliga anfallande ubåtar i två grupper som anfaller separat i vars en impuls. Dessutom kan ubåtschefer besluta sig för att inte anfalla i dagsljus, utan istället invänta nästa cykel, dvs natt. En vargflock anfaller således i praktiken som en serie anfall över tre cykler (vardera med två impulser) med en handfull ubåtar i varje impuls.

Då ska vi se hur ON 113 och C-2 klarar kontakten med "Wolf".

[Strv102r]

Det är dagsljus och bra väder.








Det börjar med att en typ VII ubåt upptäcks när den närmar sig konvojens tät. En jagare från babords sida av konvojen ansluter till täten. En annan ubåt lyckas ta sig förbi styrbords eskort in på medelavstånd. Vi börjar med den frontala situationen.








Den första insatsen med sjunkbomber orsakar vattenintag och skadar elmotor nr 2. Ubåten lyckas dra sig ur situationen, men med en skadad elmotor börjar den ta sig hemåt så sakta under ytan för att så småningom gå till ytan och tuffa hem på dieselmotorerna.








Den andra ubåten avlossar tre torpeder mot det största målet framför sig, och en på ett mindre. Bara två träffar, båda det större fartyget.



Detta, Empire Flint, på 8100 ton sänks. Fartyget sänktes aldrig under kriget historiskt.





Empire Flint was an 8,129 GRT tanker which was built by Swan, Hunter & Wigham Richardson Ltd, Wallsend. Launched on 29 March 1941 and completed in August 1941. Sold in 1945 to Athel Line Ltd and renamed Athelstane. Operated under the management of United Molasses Co. Ltd. Sold in 1952 to Skibs A/S Vaholm and renamed Oakley. Operated under the management of Holmen & Vaboen. Sold in 1959 to H. A. Moller A/S, operated under the management of T Klaveness, Oslo. Scrapped in February 1962 in Hamburg, West Germany.



Ubåten upptäcks. Den första insatsen missar helt. Den andra skadar däckspjäsen då ubåten inte lyckas undkomma.









Men sedan tar den sig undan, och är fortfarande inte så skadad att den måste gå till bas. Den återkommer nästa cykel.






Ännu en ubåt närmar sig konvojen från styrbord. Den upptäcks.








Åter missar den första insatsen helt, medan den andra lyckas orsaka en skrovskada. Den tredje insasten, ubåten kommer inte undan, ger en skrovskada till.








Men sedan slinker den undan och börjar resan hem till bas för reparationer. Hittills har 2 av 3 ubåtar hindrats från att påverka handelsfartygen. Men nu blir det natt...

[Strv102r]

Tre ubåtar tar sig närmare konvojen. Alla tre upptäcks! En korvett lämnar sin plats för att ta sig an den tredje ubåten.








Vi börjar ute på babords sida om konvojen. Den första sjunkbombsinsatsen skadar batterierna. Det är dåligt för ubåten. Dessutom börjar den ta in vatten.








Det gör faktiskt skillnad och gör att den inte undkommer. Nästa anfall ökar vattenintaget ytterligare. Men sedan slinker den undan. Batteriskadan gör dock att den sätter kurs mot basen i Frankrike.







Härnäst en av de förliga ubåtarna. De aktra torpedtubsportarna skadas i det inledande anfallet.








Eskorten behåller kontakten med ubåten och bombar på. Elmotor nr 2 och dykrodren skadas. Också dåligt!
Men inte värre än att den sluge kaptenen manövrerar sig undan kontakten och kan gå hemåt.








Återstår den sista stridskontakten. Här skadar man dieselmotor nr 2 i den första anfallet.








Ubåten kommer inte undan utan dykrodren skadas i nästa anfall. Men åter lyckas målet försvinna och ta sig hemåt. Tre av tre hejdade, om än ingen sänkt.








I impuls 2 försöker två ubåtar ta sig genom eskorten, som verkar ha blivit lite självgoda och slappnat av lite. Båda tar sig oupptäckta genom eskortskärmen. Den ena anfaller sedan på långt håll och den andra på medelavstånd.








Den första på medelavstånd anfaller i ytläge och avlossar tre torpeder mot sitt största mål, och en på det minsta.








Den minsta målet skadas av en fungerande träff, och det större sänks av tre träff. Ubåten förblir oupptäckt och glider undan för att ladda om tuberna och återkomma nästa cykel.





At 03.52 hours on 25 July 1942, U-552 attacked convoy ON-113 east of Newfoundland and damaged the British Merit. At 04.09 hours, the U-boat attacked again and damaged the Broompark. The Broompark (Master John Leask Sinclair) was taken in tow by the tug USS Cherokee (AT 66), but sank at 06.00 hours on 28 July about 50 miles southwest of St. Johns in 47°41N/51°50W. The master and three crew members were lost. 38 crew members and seven gunners were picked up by HMCS Brandon (K 149) (Lt J.C. Littler, RCNR) and landed at St. Johns.






Den ubåt som smet genom i färdriktningen anfaller på långt håll i ytläge. Den avlossar inte bara de förliga tuberna, utan gör en U-sväng och avlossar de aktra tuberna också!  Alla på det största målet Thorild, låter norskt, som är på 10 300 ton!








Hela fem träffar! Fyra fungerar! Det räcker.








Ubåten upptäcks och en jagare och en korvett inleder anfallen. Hydrofonen skadas.








Med två insatta fartyg minskar möjligheten att komma undan. Ubåten får ta en serie sjunkbomber till. Bränsletankar och radio skadas. Bränsleläckaget gör det ännu svårare att komma undan. Så det blir att utstå en omgång till. Både däckspjäs och lvpjäs slås ut.








Men sedan lyckas ubåten faktiskt linka undan och kan senare påbörja en seglats hem till basen för reparationer.





Det blir dager igen. Cykel 3. Alla tyska ubåtar som fanns nära nog för att ingripa har provat sin lycka och även om de haft framgång har de skadats så att de nu är på väg hem för reparationer. Utom en. Ubåten som förblev oupptäckt efter sitt framgångsrika anfall återkommer och lyckas smyga sig in på kort håll. Tre större fartyg som mål. Torpederna kraftsamlas på ett mål, Amastra på 8000 ton. Det sänks.



MV Amastra was one of nine Anglo-Saxon Royal Dutch/Shell oil tankers converted to become a Merchant Aircraft Carrier (MAC ship). The group is collectively known as the Rapana class.





MV Amastra was built at Lithgows and completed in March, 1935 as an oil tanker for the Royal Dutch/Shell line. She was converted at Smiths Dock, North Shields to a MAC ship, entering service in September 1943. As a MAC ship, she had no aircraft hangar, and continued to carry cargo, although operating under Royal Navy control. Only her air crew and the necessary maintenance staff were naval personnel. At the end of the war, Amastra was reconverted to an oil tanker, and in 1951 was renamed Idas. She served in this capacity until broken up for scrap at La Spezia in June 1955.

Ubåten lyckas åter undgå upptäckt!

Men nu når ON 113 och C-2 WESTOMP. 6 fartyg har förlorats och sammanlagt 41 900 ton. 2 till har skadats. Inga ubåtar har sänkts. Det är en tysk seger.