[Elias Nordling]

Operation Olympic var ett mycket tidigt spel ur Strategy & Tactics, och ett av de första solitärspelen någonsin (en 2-spelarvariant finns). Ämnet var den planerade invasionen av Japan i november 1945.

Detta är andra gången Decision Games tagit på sig uppdraget att göra om spelet. Första gången drabbades Ty bomba av egensinne och gjorde i stället det mediokra spelet Downfall på samma ämne. Den här gången verkar därför uppdraget ha specificerats tydligare till att verkligen göra en uppdaterad Operation Olympic - med tillägget att paketet även innehåller Operation Coronet, ett spel på den planerade uppföljningsinvasionen av Kantoslätten och Tokyo i mars 1946 med samma system.

Jag har inte spelat originalet, men såvitt jag kan bedöma rör det sig om en varsam uppdatering. Nyheterna i reglerna är tydligt markerade med rött och rör sig mestadels om förtydliganden. De regelrätta ändringarna presenteras som optional rules i slutet, och handlar främst om den japanska 36e armen (mer om den längre ner). Jag tror mig ha läst mig till att kartan till Olympic fått betydligt tuffare terräng än originalet. Grafiskt är i alla fall uppdateringen klanderfri.

Det rör sig alltså om tidig SPI, vilket bland annat innebär en differensbaserad stridstabell. Om det tidiga Avalon Hills stridstabeller var förutsägbara tycker jag att SPIs motsvarigheter är patetiska. De allra flesta amerikanska anfall sker antingen på +10 vilket garanterar defender eliminated, eller intervallet +3 - +7, där DR är garanterat. De enda skillnaderna mellan resultaten är en minimal variation i de amerikanska förlusterna, som i detta fallet inte mäts i reducerade enheter utan registreras på en track för att hålla reda på kampanjens totalförluster, ett av spelets segervillkor. Man undrar varför man ens ska behöva slå tärning.

SPI fattade i alla fall att en differensbaserad tabell är beroende av att alla stackar är relativt homogena i storlek för att fungera hjälpligt. Japanerna stackar normalt inte och har ett litet spann i stridsvärde, så man behöver sällan grubbla över varför 3:1 är så mycket sämre än 15:9.

I övrigt innehåller spelmekanismerna inte särskilt många överraskningar. Man går och man slåss. ZOCar är hårdlåsande så har man väl gått in i en kommer man inte därifrån med mindre än att någon retirerar eller dör i strid. Japanerna styrs efter enkla regler som gör att de beter sig fullkomligt idiotiskt, något som jag inte har några som helst problem med när det gäller japaner 1945-46. Som amerikan kan man planera sina landstigningar själv utifrån ett antal möjliga stränder.

Japanerna har en kraftfull reserv, den 36:e armén, som är ett tillägg till spelet. Decision gör gällande att deras research visar att japanerna räknat ut amerikanernas planer och var i färd med att omlokalisera denna reserv till Kyushu i tid till Olympic. Man kan välja att spela både Olympic och Coronet med eller utan denna reserv men det "historiska" alternativet är med i Olympic, utan i Coronet. Jag skulle dock inte spela Coronet igen utan 36e Armén, för mina amerikaner svepte banan med Japanerna utanför Tokyo med patetisk lätthet.

Annat är det med Olympic. Terrängen gör situationen till en tuff fajt även utan reserven. Med reserven får amrisarna kämpa för sina liv vid en strand om det vill sig illa. Här har ironiskt nog Decision återigen visat att de inte klarar av att hantera differensbaserade stridstabeller, och enheterna i 36e armén KAN stacka vilket innebär att även en überbefäst amerikansk strand med 30 försvarspoäng bara behöver anfallas av 33 poäng för att japanerna garanterat ska slänga ut dem i havet. det känns inte särskilt realistiskt att japanerna ska ha den kapaciteten, men det gör å andra sidan det hela mer intressant och spännande.

Ytterligare en egenhet i stridssystemet är att japanerna de första omgångarna måste anfalla en och en (undantaget reserven), men man får inte anfalla på mindre än -2. -2 är en tabell där chansen för anfallaren att dö är stor, så därför ser man som amerikan till att inte stacka fronten för starkt om man kan påverka det, man vill ju hellre att japanen anfaller på -2 än inte alls! Framför allt i Coronet kan man få de japanska försvararna att utplåna sig själva på kort tid med denna metod.

Jag har spelat bägge scenariorna en gång. Coronet var som sagt en walk-over men Olympic var riktigt kul och spännande, trots det knasiga stridssystemet, och jag är sugen på att spela det igen. Jag ger spelet därför en svag fyra av fem i betyg.