[Gentleman]

1943

Efter att Alexandria och Nordostafrika säkrats förflyttades Afrikaarmé Öst för att förstärka vår Nordvästafrikafront i området kring Casablanca. Våra spaningsflyg såg att hamnen i Mersa Matruh, söder om Casablanca, var obevakad varför vi valde landsatta hela denna armé där. Vi öppnade plötsligt ett tvåfrontskrig mot de amerikanska trupperna.



Vi är nu fler trupper än USA i denna region och vi iscensätter en rad attacker från båda fronterna. Vi tar små områden (med höga förluster) för att sedan snabbt tvingas retirera igen. Gång på gång inträffar samma sak.



De mesta av vårt marina bombflyg har nu flyttats till nordfrankrike. Hamnarna i England bombas dag och natt. Min bedömning är att vi troligen bombat sönder 60% av hela deras flotta. Det är fantastiska siffror.


Ett urval av de brittiska skepp vi sänkt



Den 20 april iscensätts Operation Karl. Den massiva Skandinaviska armén på 14 divisioner inleder attacken mot Mezen. Då de saknas tillräckligt med erfarenhet bland officerarna i den Skandinaviska armén, får en ungersk fältmarskalk vid namn Catlos befäl.


Inför attacken, 20 april

Det är en oväntad attack och där finns endast tre ryska divisioner i området. Jag följer noga utvecklingen. Det är svåra förhållanden i det jättelika området som mestadels består av kärr och träskmarker. Men den stora numerära överlägsenheten gör att mina landsmän intar området relativt enkelt, jag tackar en högre makt för detta.


En svensk kulsprutepatrull vid fronten vid Mezen

Nästa fas i denna operation är general Messe attack mot Syktyvkar. Även denna attack bli framgångsrik och i mitten av maj är hela den ryska fronten öster om Moskva inringat och utan förnödenheter. Jag inser att ännu ett blodbad står inför dörren.



Vi får mycket irriterande rapporter från Island. Det visar sig att tre amerikanska divisioner landstigit på öns västra sida som låg obevakad då vår enda division på ön stred mot partisaner på den östra sidan. Kort därefter blir denna division förintad, lång innan vi hunnit skicka förstärkningar. Ön är nu under amerikansk kontroll.



Efter månader av intensiva strider med höga förluster och utan framgångar beslutar vi oss för att nedprioritera fronten i Västafrika. Inga mer stora offensiver ska äga rum. Uppgiften blir istället att hålla de områden vi redan besitter.  Vi gör kort därefter några intressanta iakttagelser. Vårt marina bombflyg sänker mängder med amerikanska tranportskepp som hela tiden skickas till Casablanca. De få som väl kommer fram landsätter inga trupper. Det verkar istället som deras mål är att hämta trupper. Detta kommer vi däremot inte att tillåta. Vid en närmare eftertanke är det ju utmärkt att uppehålla nästan 60 amerikanska divisioner (varav 25 pansar) i ett område som egentligen föga saknar strategisk betydelse.



Övrigt
I mitten av januari börjar arbetet med att uppgradera våra pansarband, den nya pansarvagnen får namnet Panther.


I slutet av januari väljer vi att göra Ukraina till en ny lydstat. En nationalsocialist vid Andrej Vlassov blir ledare för landet. Även Armenien och Georgien blir lydstater till vårt rike denna månad.


Den 26 april förklarar vi utbrytarlandet Grekland krig på nytt. Vår plan är att Italien ska få ta över kontrollen över landet. Till vår stora glädje attackerar italienska trupper snabbt med viss framgång.


En ny taktisk bombflygsmodell har tagits fram, Junkers Ju -388. Inledningsvis har detta plan stora framgångar. Tyvärr mattas detta av rätt snabbt i samband med att våra fiender får bättre vapen att försvara sig med.


Den 28 augusti lyckas vi äntligen få Bulgarien att gå med i vår allians.


Resten av året flyter på relativt händelselöst. Våra fronttrupper vid Orsk har order om att inte gå anfall fören inringningen av det ryska frontavsnittet öster om Moskva är avslutat. Detta tar längre tid än beräknat, varför en ny offensiv inte kan äga rum fören nästa år.


Stora delar av den tyska befolkningen kan för första gången på länge slappna av något och välförtjänt njuta av sensommarens värme.


Stralsund, 16 augusti, 1943

[Gentleman]

1944
Första delen av året blir relativt händelselöst. I Västafrika har det varit ett dödläge under lång period. Båda sidor inser att en framgångsrik attack inte kan bli möjlig med befintliga trupper. Luftwaffe fortsätter att med framgång bekämpa brittiskt och amerikanskt flyg runt England.




Som jag misstänkte gick de omringade ryska trupperna öster om Moskva fruktansvärda öden till mötes. Efter denna slakt började våra trupper i området den långa färden till fronten vid Orsk för att förstärka detta område. Trupperna vid Orsk hade nu legat i beredskap i nästan ett år och moralen hade börjat svikta. Soldaterna var oerhört angelägna att få bryta det långa dödläget. Så när väl dagen för vår massiva sommaroffensiv till slut kom, var det stridslystna män som gick ut i strid. Det var i de täta skogarna i Kokchetov, där vi några år tidigare lidit stora förluster vid vårt inringningsförsök, som huvudattacken skulle äga rum.


Otåliga fronttrupper vid Orsk dagar innan den stora sommaroffensiven

Till mångas förvåning utnämndes Von Shobert till fältmarsalk och blev ansvarig för huvudattacken. Denna man hade utmärkt sig som en fantastisk befälhavare vid skogsstrider tidigare, där av detta val. Hela året hade vi planerat för detta anfall och vi visste att anfallet troligen skulle kunna ge oss en indikation på hur resten av vår östkampanj skulle utveckla sig. Denna gång vågar vi inte genomföra ett inringningsförsök utan den första attacken kommer att koncentreras mot ett mål. Trots att vi hade flyg i området visste vi väldigt lite vad som väntade oss. Vi hade opålitliga rapporter om våra fiendestyrkor och enligt vissa källor var marken oerhört lerig i området. Detta gjorde att vi väntade enda till den 15 juni för att inte riskera att våra pansartrupper skulle köra fast.

Tidigt denna dag gick 40 tyska divisioner till attack från två håll mot 21 försvarande sovjetiska divisioner. Överraskande nog har de inga pansardivisioner i området vilket gör att vi relativt enkelt bröt igenom. Visserligen förintade vi många pansarförband vid inringningen tidigare under året, men nog måste de ha fler förband kvar. Kort efter detta framgångsrika avancemang anfaller vi Ekibaztuz för att tvinga de sovjetiska trupperna söderut. Vår plan är nämligen att inta alla områden rakt söder ut från Ekibaztuz och på detta sätt skapa en gigantisk inringning där ingen kommer ut eller in.





I Östafrika har franska trupper under general de Gaulle börjat avancera norrut mot Alexandria. Det ser så pass hotfullt ut att jag skickar trupper från de ockuperade Grekland samt Västafrika till området. Dessa trupper hindrar effektivt den fransk/engelska markoffensiven. För första gången möter vi även trupper under ledning av Montgomery.





Lagom till höstens ankomst är den gigantiska inringningen i Sovjet ett faktum. Utan förnödenheter är de instängda ryska trupperna ingen match. Sammanlagt går 30-40 ryska divisioner under och vi kan i oktober börja koncentrera oss på ett av de sista stora ryska fästena, Novobirsk. Den 10 oktober anfaller vi detta kuperade område med 44 divisioner. Till vår stora lättnat finns inte heller här något Sovjetiskt pansar. Det blir en enkel seger och de ryska trupperna tvingas retirera i snabb takt. Våra trupper är hungriga och de kämpar med frenetisk beslutsamhet samtidigt som det verkar vara dålig moral i fiendetrupperna.





I Grekland lyckas inte Mussolinis trupper att ta över det sista Grekiska området. Detta område är befäst och ligger i svårtillgängliga berg. Jag skickar dit General Haase som är en av tredje rikets mest erfarna officer när det gäller strider i berg. Med honom anländer fyra divisioner. Trots upprepande anfall tog det flera veckor att få kontroll över detta bergsområde. Detta tack vare att Bulgarien ställde upp med trupper som kunde anfalla parallellt från öst. Den 15 november tar slutligen Italien kontroll över Grekland, vilket var vårt mål från början.





Övrigt
Den fjärde november får vi rapporter om att Japan tagit kontroll över Kina och installerat en egen regering i landet. Detta är goda nyheter!





I början av året lyckas vår underrättelsetjänst sabotera produktionen på en rad fabriker långt inne i Sovjet.




Framsidan på Aftonbladet i början av året 1944

[Gentleman]

Hej igen! Hoppas ni inte glömt bort min lilla berättelse(?), har haft det fullt upp, här kommer i alla fall nästa del.

1945
Det har gått fem veckor sedan den ödesdigra morgonen dagen efter Nyårsafton. Jag och mina vänner hade firat hela natten i slottet Versailles utanför Paris. Flera av rikets toppar var samlade i Paris för att diskutera kommande kampanjer. Tidigt på nyårsdagens morgon var jag på väg hem från slottet då bilen jag åkte i blev föremål för ett överfall. Partisaner som jag ännu inte vet nationaliteten på åkte upp utmed min bil och tömde därefter sina magasin. Min chaufför avled omedelbart och jag träffades av fem kulor. Tre i högra benet, två i min högra arm och en i sidan som punkterade min lunga. Efter denna salva kastades det en granat mot bilen men som genom ett under studsade granaten mot en kant på fönsterramen och ner i ett dike vilket med största sannolikhet räddade mitt liv. Tätt efter attentatet kom en patrull militärpoliser vilket skrämde iväg förövarna.



Jag har nu legat på ett sjukhus i lite mer än en månad och jag känner mig fortfarande mycket svag. Detta är förklaringen till varför mina rapporter uteblivit den senaste tiden. Fram till jag är starkare kommer rapporterna vara mer sparsamma, hoppas att min forna stryka snart infinner sig igen.


Jag såg till att komma till ett sjukhus där en skandinavisk lottakår var verksam. Efter denna nära-döden-upplevelse har ett starkt behov av att få vara nära landsmän (kvinnor) och att få tala sitt modersmål infunnit sig.



På östfronten fortsätter våra trupper att avancera österut med fortsatt frenesi. Då ryssarna har väldigt begränsat med pansar är det ingen match att ringa in stora områden och sedan krossa innehållet. Det går så pass bra att flera divisioner kan plockas bort och börja den långa färden tillbaka till Stettin där transportskepp ligger redo att ta trupperna till nya destinationer.


I min sjukhussäng har jag löpande fått ta del av topphemlig information om kommande attacker. En tidig morgon i början av april fick en sådan rapport mig att sätta morgonkaffet i halsstrupen. Hitler hade bestämt sig för att det nu var läge att påbörja anfallet mot England. Trots att jag ännu har svårt att gå slet jag genast tag i mina kryckor och gav order att jag genast måste bli skjutsad till till Avenue Montaigne, där högkvarteret för operationer i väst var beläget. Väl framme fann jag en febril aktivitet i huset. Inom några timmar var jag uppdaterad i den tilltänkta planen.


Full aktivitet


Sammanlagt 12 marindivisioner med tillhörande elitbrigader skulle tillsammans med två falskärmsjägardivisioner få ansvar för det svåra uppdraget att skapa ett brohuvud på ön. Därefter skulle trupper från östfronten som anslutet sig med trupper från Västafrika bilda huvudarmén. Denna huvudarmé delades sedan i sin tur in i två delar där den ena under ledningen av Fältmarskalk Rommel skulle inta London och den andra som leddes av Fältmarskalk von Manstain skulle skära av vägarna norrut och hindra brittiska trupper att ansluta sig till försvaret av London. En Skandinavisk reservstryka på 12 divisioner låg också förbered i Rennes för att snabbt säkra kustområden vi tagit över. Det hade varit långa överläggningar kring var på ön som attacken skulle äga rum. Till slut hade man kommit fram till att Cardiff på öns östkust var den bäst lämpade. Då området var väldigt kuperat och inte den mest naturliga anfallsplatsen var endast en brittisk division förlagd vid denna kust. Cardiff låg också nära Birmingham som våra generaler bedömde vara nyckeln till en framgångsrik attack mot London. I slutet av maj inleddes så denna gigantiska operation där ingen visste utkomsten. Tidigare under kriget hade jag kunnat använda mig av mina kunskaper i det historiska utfallet. Nu var det helt ny mark som skulle beträdas. Attacken inleddes med att 10 V2 bomber skickades mot Cardiff för att förstöra infrastrukturen och på så vis försvaga försvaret. Därefter skickades samtliga taktiska bombflyg dit för att ytterligare sprida kaos bland våra fiender.


Cardiff strax innan landstigningen


Tätt därefter kom sedan huvudattacken där flera vågor av marinsoldater stormade det branta kustområdet. Tillsammans med falmskärmsjägarna lyckades våra trupper upprätta ett brohuvud på bara några timmar. För första gången i modern tid hade Tyska trupper fått fotfäste på denna vindpinade ö!




Allt gick sedan väldigt fort. Rommel anföll först Birmingham och fortsatte sedan mot London där de brittiska trupperna blev fullständigt överraskade och gav snart upp.


Tyska trupper inne i London

Von Manstain lyckade även han med sitt uppdrag att skära av samtliga vägar norrut från London. Efter denna framgångsrika inledning hade de engelska trupperna inget att sätta emot.



Vårt pansar kunde snabbt och lätt avancera norrut och efter två månader var hela ön intagen. Det hela hade gått så snabbt att det nästan kändes overkligt. En av våra största fiender var nu i princip besegrade. Nu hade jag endast en stor fiende kvar som kunde hindra mig i mitt fruktansvärda uppdrag, USA!


Hitler vid Big Ben



Så fort vi fått kontroll över England skickades både Rommel och Von Manstain plus 12 pansardivisioner ner till Västafrika där vi återigen ska göra ett försök att bryta igenom USA:s försvar. Attacken kom den 18 september, till en början såg det bra ut och de amerikanska trupperna retirerade, innan vi hann nå fram och ta kontroll över det nyvunna området hade dock amerikanska försträkningar anlänt och vi kastades återigen tillbaka. Situationen i detta område verkar vara omöjligt att förändra. Vi kommer helt enkelt få vänta tills ännu mer trupper från öst kan ansluta sig.

Kort efter England var intaget började sex kustjägardivisioner förbereda sig för en attack mot Island. Island är en oerhört viktig strategisk plats för kommande operationer. Den 21 augusti anfaller våra trupper ön som endast bevakas av en brasiliansk division. Våra kustjägare som gjorde en sådan lysande insats i Cardiff fortsätter att övertyga. Inom några dagar har de säkrat ön.


Övrigt
Vår forskning har gått på högvarv sen min ankomst till denna tid. Här följer en kort redovisning.

Infanteri:
Här ligger vi bra till i samtliga discipliner, logistik har prioriterats. I dagsläget försöker vi få fram bättre mekaniskt infanteri för att underlätta partisanbekämpning i de gigantiska områdena i öst.

Flotta:
Har inte prioriterats. Kryssare och jagare är de enda fartygsslagen som håller någorlunda nivå. Dock inte i klass med våra fienders.

Flyg:
Här har vi lyckats forska fram jet-motorer till våra plan inom jakt, taktiskt- och marint bombflyg.

Pansar och artilleri:
Vi forskar i dagsläget på en ny pansartyp kallad E 50 Standardpanzer. Vårt artilleri håller högsta klass.

Industri:
Vår industri är i princip fulländad. Även kryptografi- och  raketteknologin är långt framkommen.

Hemlig forskning:
V2 raketer är framforskade, dock har de inte visat sig vidare effektiva. Våra forskare har tagit fram, för denna tid, avancerade datamaskiner. Forskning inom atomteknologi är också på frammarsch, måtte vi lyckats med vårt uppdrag innan Fuhren får tillgång till dessa avskyvärda bomber.


Vår underrättelsetjänst rapporterar att USA sannolikt snart är klara med forskning kring fissionsbomb. Detta får alla att känna en stark oro.

Till min fasa har Hitler gett order om att bygga tre provsprängningsanläggningar för atomteknologi.





Läget på östfronten, 15 september

[Profit]

Perfekt! Det här värmde en annars dyster måndagmorgon.