Det är trots allt den längsta och mest lidande av fredagar, så jag kommer här att  verbalisera ansenliga mängder gnäll.

Jag har fått den direkt tillväxtfientliga idén att jag ska spela de spel jag har. Eftersom jag äger Karelia 44 så tänkte jag att det var en tämligen lättsam bagatell att ta tag i, SCS är ju inte ett livsstilsbeslut att spela (jag tittar på EU-gänget). Temat tilltalar mig. Vår östra rikshalvas stenhårda kamp sommaren 44, som efterhand mynnar ut i det största slaget någonsin på nordisk mark (Tali-Ihantala). Finsk sisu och några enstaka T26:or som reparerats av en träslöjdslärare mot Stalinorglar och T34:or, dessutom i skog och träsk. Mycket att gilla.

Skalan är bra; två dagar per turn och bataljoner och regementen kastar sig fram och tillbaka i terränglådan. Det är klart att det inte är någon djupare skildring av det hela, det är hela poängen med SCS.  Serien beskriver sig själv som öl och kakor och lyckas skapligt med den försatsen. Men...



Set up i princip klar, Viborg i vänstra övre hörnet.

Som namnet antyder har spelet i fråga ett rätt dystert, men intressant, tema. Vi gjorde ett krigsresa i Europa 2012, en resa där vi besökte Maginotlinjen, Bastogne, Waterloo, Sedan, Stonne och Verdun- bland annat. Av alla dessa platser var Verdun med bred marginal den dystraste. Maskinkriget blev så påtagligt, unga män stod i skyttegravar, unga män dog i skyttegravar och dom såg för det mesta aldrig någon fiende innan de maldes ner i artillerield. Går det att göra ett bra spel på det?

Det återstår att se. Ett nytt franskt företag har gjort ett försök; Verdun 1916: Steel inferno. Spelet har flera ovanliga inslag. Det är kortdrivet, varje månad (elva totalt) spelar de båda spelarna ut en korthand på sju kort. Dessa kan användas till anfall (barrages), events, förflyttningar och annat. Korten blandas in och ut ur leken i takt med att tiden går, vilket gör att designern kan skildra slagets ebb- och flod på ett vettigt sätt. Korten i sig har bilder av konstnären Tardi, som har bidragit med riktigt stämningsfulla bilder (jag beställde hans bok om VK1 efter att ha sett hans stil).

Spelet använder sig av träklossar istället för brickor. Jag vet inte vad jag ska tycka om det. Jag gillar historiska beteckningar, men jag hamnar lite i den historiska känslan av att mina trupper bara är klossar på en karta (lite Haig från Black Adder). Står klossarna upprätt är dom fräscha, ligger dom är dom slitna och sedan dör dom. Striderna är i princip helt mekaniska (anfallande oskadad kloss gör alltid ett i skada etc), variationen är artilleriet (som man spelar kort och slår tärning för). Funkar alldeles utmärkt. Kartan använder sig av area-movement, även det en vettig lösning för tidsskalan. Man har politiska händelser, truppernas moral, flygherravälde och många andra detaljer som återskapar känslan av den faktiska händelsen.

Själva spelandet är klurigt och engagerande. Man har ett enda truppslag på banan, uppbackat av kort, men det finns ändå väldigt många alternativ för varje runda. Jag tänker inte fälla någon dom än. Jag gillar det än så länge. Jag ska spela några turns och känna efter om det funkar för en replay. Det vore kul om spelet fångar situationen och är ett bra spel. Återkommer alltså.



På korten anges vilka turns det kan spelas, eventuellt barrage-värde och hur många aktivitetspoäng man får (för förstärkningar, återhämtning, skyttegravsgrävande, strat-eller tactical move etc)



De smalare, liggande klossarna är intre trupper utan markerar att förbanden har grävt ner sig. Det finns floder, fort och höjder. All annan terräng är ointressant i stålstormen.

Min största spelrelaterade nostalgiupplevelse på många år ligger på bordet. Det här kan ha varit det andra eller tredje spelet jag köpte någonsin, såklart på Tradition på Östermalm.  Jag var väl 13-14 år gammal och jag hade ingen aning om vad slaget vid Shilo var för något, men jag fastnade för det dramatiska omslaget och slog till. Jag spelade spelet flera gånger, men det såldes någon gång på nittiotalet, minns inte när. Det försvann helt ur mitt minne i årtionden, men så för några veckor sedan hittade jag det till salu för en dryg hundring och jag köpte det. När det kom fick jag en väldigt stark nostalgikänsla, mycket mer än jag väntat mig. Jag kände   hur det kändes att läsa reglerna på landet ett sommarlov för ett halvt liv sedan. Märkligt det där.

Spelet handlar om Shilo 1862, brickorna är halva brigader, en turn är en timme och varje ruta knappt 200 meter. Spelet är gjort av Berg och Southard och är från åttiotalet på så många sätt. Reglerna skriver ut att krigsspel är svårare än Monopol, designern betonar utförligt att unionsarmén inte blev överraskade i sina tält (bra val av omslagsbild i det läget) och dom erkänner till och med att ledarnas värden är resultatet av en subjektiv bedömning! Här har jag i hela mitt liv trott att alla krigsspel är objektiva...

Det ska bli kul att se hur det känns att spela.

Slaget i sig är intressant. Det är det första "stora" slaget i kriget, de båda sidorna sätter in runt 40000 man vardera i det två dagar långa slaget. De totala förlusterna hamnar på runt 24000 soldater, vilket är mer än alla andra amerikanska krig tillsammans fram till den dagen (frihetskriget, 1812, indiankrigen, Mexiko). Striderna kring de små fälten i skogen längs Tennessefloden kom att ge en försmak av ett oerhört blodigt krig.

Jag och min kära hustru har förpassat oss till landet över jul och här lever vi i splendid isolation. Snön lyser inte vit på taken, men det är i alla fall en krigsspelare vaken. Jag känner någon slags luthersk plikt att rapportera om det nyaste Next war-spelet, som alltså handlar om Vietnam. Där ser man.

Tanken bakom scenariot är att den kinesiska folkrepubliken (PRC) av någon anledning väljer att invadera den socialistiska republiken Vietnam (SRV). Många länder kan potentiellt bli inblandade, Filippinerna, Indonesien, Thailand, Malaysia och Samväldet (GBR + Australien). Kanske även Frankrike faktiskt. USA är liksom en given part, men man väljer vilken nivå de engagerar sig på (och bränner VP beroende på engagemang).
En rolig detalj är att man slår för vilken sida de olika småländerna krigar, det finns alltså en chans att se Thailands JAS-plan kriga för Kina mot USA. Bara det gör ju spelet värt att testa!

Jag har valt att spela vaniljscenariot Tactical surprise. Det mest unika med spelet visavi övriga i serien är smånationerna och dessutom Vietnams rätt unika krigsmakt. Det ska också bli kul att se PRC:s landstridskrafter i aktion, det var lite si och så med det i Taiwan. Vi får se hur det går, Jinpings folkarmé ska nu mäta sina krafter med ättlingarna från Giap och Ho Chi Minh. 

PRC har tre arméer grupperade med en till på ingång. En kommer västerifrån och tre norrifrån. SRV har en blandning av lokala försvarsområden och mobila förband i några olika kårer. USA fick nivå tre av fyra i engagemang (mycket flyg plus marinkåren), men inledningsvis är dom inte stridsgrupperade. Jag tar den operationella planen efterhand. Jag kan bli alldeles förundrad över att vårt avlånga konungarike skulle ha en eller två brickor på den här skalan...

Jag kan också notera att jag är mer bekant med södra Vietnams geografi  än den norra - av någon outgrundlig anledning. Hanoi är målet för PRC.

Idag betraktas nog Mark Simonitch som en av hobbyns bästa och mest pålitliga designers. Jag tror inte att jag spelat något spel av honom som gjort mig besviken, det är alltid begripliga och väl genomtänkta spel som ger en bra känsla för vad som hände utan att vara alltför komplicerade. Av en slump plockade jag precis fram hans första spel och tänkte att jag lite kort kunde presentera det.

Passande nog heter spelet The Legend begins. Mark grundade sitt eget spelföretag (Rhino games) för ungefär 30 år sedan och gav ut TLB som sitt första spel, ett spel som handlar om Rommel och kriget i Nordafrika 40-42. De första två utgåvorna tänkte huvudsakligen 41, sedan gavs en tredje utgåva ut som täckte 40-42 och som dessutom hade en lite annan tidsskala. Jag har den tredje utgåvan. Det är kul att se hur har redan har ett antal bra idéer med sig från början. Jag tycker att det här spelet är det bästa spelet jag har spelat om Nordafrika (jag föredrar detta framför till exempel DAK).

Skalan är två veckor per turn och bataljoner och brigader/regementen som brickor. Brickorna har värden för anfall, försvar, förflyttning och tank/antitank-förmåga. Större enheter har upp till fyra steps så det är ett spel med nednötning i strider, vilket fångar mina läsningar av kriget mycket väl; Rommel kanske vinner en hård strid men till priset av att hans värdefulla förband är för nedslitna för att fortsätta. Det finns också en ganska utförlig modell för replacements och att bygga tillbaka skadade förband (en process som dagens Simonitch skulle ha förenklat).
Det finns förstås högkvarter, befästningar och liknande inslag. Flygmodellen är ganska utförlig (flygplan efter modell, flygbaser etc) och de två kombattanterna utvecklas genom hela spelet (de olika regementena får uppgradera så brickorna byts ut mot nya med bättre utrustning/stridsvagnar dvs bättre värden). För att fånga Afrika-känslan så finns förstås en Malta-tabell som turn för turn ger förutsättningar för  axelns underhåll och förstärkningar, kort sagt så finns nog allt med som jag vill ha med i spel om kampanjen (jag skulle inte tackat nej till politiska random events förstås, men det skulle jag inte tacka nej till i Fia med knuff heller).

En turn är som sagt två veckor, men man får gå och slå ett antal gånger under en runda. Varje sida har två primary, en secondary och en tertiary-aktivering som allihopa läggs i en kopp. Sedan dras sju av dessa under en turn. Under primary får man gå och göra allt man vill, secondary går man hälften och tertiary en tredjedel. Det gör att man inte vet vem som kommer att få aktivera eller hur omfattande aktivering det blir. Dessutom är det en spelare som blir blåst på någon av sina aktiveringar. Det här gör att en tvåveckorsturn kan bli väldigt händelserik med anfall och motanfall om vartannat, följt av rundor då båda bygger upp sig.

Jag gillar spelet och funderar på en replay, men vet inte om systemet passar för det. Vi får se. Gillar man WW2 i Nordafrika tycker jag att man ska unna sig att testa detta, det är kul som spel och dessutom så får man ju meta-upplevelsen att testa en hobbygigants första spel. 

Jag gjorde ett skolprojekt för ett antal år sedan, ett spel om Mellanöstern. Det var oerhört lyckat och var faktiskt det som gjorde att jag började åka till FF. Nu har en fransk säkerhetsanalytiker gjord ett spel på samma tema; Fitna (betyder typ schism på arabiska). Spelet är ett ganska enkelt spel (till skillnad från mitt) som via kort och brickor skildrar det militära läget i Mellanöstern, man använder sina kort för att spela ut events och assets, dessutom används korten för att generera operationella poäng. Striderna är av nednötningskaraktär och kartan är point to point. Brickorna representerar en stor mängd grupper och länder och går från (enbart turkiska) kårer via divisioner till brigader. Det finns även generiska milisbrickor.

Ett av spelets styrkor är mängden scenarion, tror det är 11 situationer som kan spelas ut (med allt från två till sex spelare). Det går från syriskt inbördeskrig över IS till det stora världskriget (typ alla mot alla). Jag kommer nu att spela det jag tror är det troligaste av de hypotetiska; scenario 6: The Sultan awakes. Wannabe-osmanen Erdogan beslutar sig för att expandera in i Irak och Syrien. USA har mer eller mindre dragit sig området (men kan komma tillbaka om det eskalerar) och stöder bara kurderna lite lagom. Syrien är militariserat och mobiliserat men slitet efter nästan tio års krig. Irak är också slitna, men kan få hjälp från Iran om situationen blir allvarlig. Kurderna får köra sitt eget race och stöder egentligen bara dem som ställer upp för kurderna (är kurderna Mellanösterns enter?). Ryska förband håller syriska hamnar och turkarna vill helst inte irritera Putin i onödan.

I början av ett scenario så väljer varje spelare (här Turkiet, Syrien och Irak) fyra kort, sedan drar man slumpmässigt. Eskalerar krigandet så kommer det att stoppas in High tension cards i högen. Varje turn är två månader (verkligen inget blixtkrig detta, mycket intressant val av skala). Erdogan ger order om att expansionen kan inledas...

Compass games har gjort en rad nyutgåvor av spel som de kallar Designer signature eller Deluxe och liknande epitet. Jag införskaffade relativt nyligen Bar Lev, en tredje utgåva av ett spel som handlar om kriget mellan Israel och en rätt omfattande rad arabländer hösten 1973. Ämnet i sig intresserar mig och jag valde därför att köpa detta tämligen omfattande spel, som har separata kartor för Suez och Golan. 

Skalan är en del av spelets egenheter. Varje turn är en dag och är i stora drag konventionell (IGOYGO). Enheterna varierar från kompanier till brigader. De flesta manöverförband är bataljoner, support och spaning är kompanier (typ luftvärn och art) men många bataljoner kan byggas ihop till brigader. Att bygga ihop brigader ger många fördelar, men låter sig inte göras så lätt. Spelet är nämligen mer ingenjörscentrerat än de flesta spel jag spelat. Araberna måste bygga broar för att komma över hinder (kanal eller AT-dike) med sina motoriserade förband, dessa broar tar över mekförband per bataljon. Man måste alltså ha alla bataljoner separerade, bygga broar (och skydda dessa med mycket luftvärn), ta sig över och sedan gruppera ihop brigaderna. Här kan man verkligen tycka olika, är det en smärta i sittregionen eller intressant att göra på det här sättet? Jag är i det senare lägret, jag tror att det var en viktig faktor i kampanjen och att det därför har en plats i ett spel på den här nivån. Däremot innebär det att spelet har närmare 2000 brickor, det är en del att hålla koll på.

Stridssystemet är ovanligt. Man skjuter på varandra, räknar ut eldkraft, väljer ett fiendeförband, räknar odds och kollar vad man ska slå för se om man slår ut det. Artilleri funkar lite olika, de skjuter i separat fas och kan neutralisera en enhet innan man angriper med markförband (liknar OCS i genomförandet). Står man i terräng eller har annan fördel så får man skjuta först, en viktig taktisk fördel.

Flygspelet är hyfsat detaljerat och långt ifrån generiska poäng. Man flyger olika typer av uppdrag med olika flygmodeller, man väljer vilken höjd man anfaller från och luftvärn är olika effektiv på olika höjder. Jag gillar systemet, inget är svårt med det men det låter spelaren göra relevanta val (att komma in på låg höjd ökar träffchansen men kanonluftvärnet är också effektivare etc).

Israel är en effektiv och mer flexibel krigsmakt än sin motståndare, denna asymmetri skildras på olika sätt (mer flexibel befälskedja, snabbare återhämtning på flyg och annat) och gör sitt till för att skildra kriget.

Jag testade Golanfronten, den klart mindre av de två krigsskådeplatserna. Jag har aldrig spelat Golanfronten förut och den var ett bra ställe att börja på. I kampanjen får Israel en massa intressanta val att göra beträffande vart man ska skicka sina i hast mobiliserade förband, en detalj man såklart missar om man begränsar sig till en front. Så här såg det ut vid start:

GMT gav häromåret ut spelet Nevsky. Temat är väldigt intressant, Den Tyska orden får för sig att skicka ut ett korståg mot de ryska furstarna i Baltikum under 1240-talet. Det rör sig alltså om ett operationellt spel i feodal miljö, det kittlar ju på helt rätt ställen.

Mina farhågor har rört designern, Volko Ruhnke. Volko har tidigare gjort de väldigt populära COIN-spelen, spel som inte riktigt tilltalar mig som de tydligen tilltalar andra. Jag var lite fundersam på om det här spelet också var ett tämligen abstrakt flytta-klossar och kort-spel som jag inte skulle gilla. Men temat var för lockande, jag köpte spelet och tänkte spela igenom intro-scenariot (som bara är två turns, det vill säga 80 dagar - OCS på medeltiden). Jag tror inte spelet är väldigt lämpat för replays (jag hoppas jag har fel) och på två turns kommer nog de flesta ändå få en känsla av om spelet är deras kopp te eller inte. 

Lådan är ful som stryk, komponenterna förmedlar tidsperioden på ett utmärkt sätt. Märkligt att det slår så olika. Först blir det en genomgång av systemet.



Min ensamhet fångad på bild. Kartan är liten, men det tillkommer en hel del annat som gör anspråk på plats.

Jag har fått för mig att jag vill göra ett spel på kriget runt Israels tillblivelse 1948. Därför undrar jag om någon sitter på S&T 185 The First Arab-Israel war utan att motionera spelet alltför utförligt? I så fall köper jag det gärna.

Skulle vilja ha lite mer plats i hyllorna, så jag kollar intresset inför FF. Kan ju naturligtvis skickas också om det skulle vara så, men det är skönt att bara lämna över.

Mark Hermans France 1944 (Compass games) 200

Ardennes 44 (GMT, 1st ed) 100

Norway 1940 (Trafalgar edition) 250 SÅLT

The mighty endeavor (2nd ed MMP) 200

Baptism by fire (MMP) 300

Får se om det blir fler, spelen är spelade men kompletta och alla brickor är klippta (suck).

The Jaws of Victory är en i krigsspelsvärlden rar händelse; New England Simulations släpper spel typ vart tionde år. Mest känt antar jag att The Killing Ground är, vilket är mitt favoritspel om Normandie. Därför så har jag sett fram emot Jaws, som skildrar striderna i Ukraina jan-feb 44 (Korsun pocket). Spelen har liknande system, men det finns en hel del skillnader som gör att man inte kan gå från det ena till det andra utan att läsa regler - även om man tveklöst känner igen sig från TKG.

Skalan är som följer; 1 dag/turn, 3 km per hex och enheterna går från kompanier (!) till divisioner. Bara ryssarna har divisionsbrickor och bara tyskarna kompanier. De flesta brickor i övrigt är bataljoner och regementen/brigader. Det är inte längre variabla värden på enheterna, men det finns fortfarande en separat bricka för stridsvärdet.

Några skillnader från TKG kan vara intressant att nämna. Supplysystemet är annorlunda och, i mitt tycke, bättre. Olika formationer har sina separata truckpoäng, som ska räcka till anfall, artammo och ingenjörsuppgifter. Man har också ändrat lite på pansar/AT-systemet, nu ger det inte bara oddsskiften utan man slår om ifall pansar/AT ger varandra steplosses utöver tabellen. Intressant idé.
Jag har också hittat en regel jag verkligen gillar och som borde sprida sig till andra spel; om man anfaller en enhet och samtidigt står i en annan enhets ZOC och den enheten inte anfalls så halveras man. En väldigt bra idé tycker jag, det finns ett värde i att ha en linje och man kan som anfallare inte ignorera frontlinjen. Bra där!

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga mer. Jag gillar verkligen Jaws. Det är en intressant situation, två väldigt olika arméer möts och båda har sina styrkor och svagheter. Det verkar än så länge som man lyckats med att göra ett spel som jag gillar lika bra som TKG. Jag har dock bara spelat tre turns i ett scenario, så det är möjligt att jag ändrar mig. Det ska däremot sägas att det är ett rätt tungt spel, det är många regler att minnas och det kräver en insats för att få ordning på allting (ungefär som TKG).  Gillar man TKG så borde det här vara ett givet köp, jag tror inte jag kan komma på något operationellt system som jag gillar bättre. Dessutom är det otroligt snyggt.

Bilderna är från det första scenariot, den ena flygeln i inringningsoperationen (spelet har två kartor, det här scenariot använder bara en). Jag misslyckades med genombrottet (spelar solo) men fortsätter för att lära mig regler och nyanser.

Tänkte att jag lite kort skulle berätta lite om At any cost: Metz 1870. Spelet, som ges ut av GMT, har några år på nacken. Därför var det lite roligt att jag och Andreas Lundin drog igång det här spelet samma dag (råkade se hans start på FB).

Spelet ingår i en serie som kallas Blind swords, alla de andra spelen i serien handlar om det amerikanska inbördeskriget. Skalan i 1870 är brigader, en timme per turn och 500 meter per hex.

Det här spelet har väldigt många saker som är bra och som jag därför vill nämna. Förutom GMT:s sedvanliga kvalitet (tydliga regler, snygga komponenter, bra player aids etc) så finns här mycket att gilla.

Det är ett chit pull-system. Tvisten är emellertid att man lägger i en lång och rolig rad random events som på ett mycket elegant sätt återskapar situationer och taktiska drag från den faktiska drabbningen. Saker som att det preussiska artilleriet skjuter oftare och att fransmännens gevär var väldigt effektiva återskapas både i tabeller och events. I mitt parti så kom chitet Preussisk aggressivitet ofta ut; fransmännen väljer en tysk bricka som går en ruta och gör en attack. Detta gjorde förstås att fransmännen framtvingade många vanvettiga tyska attacker som ledde till höga förluster - vilket är precis vad som hände upprepade gånger under slaget. Många liknande saker skildras enkelt och på ett utmärkt sätt.

Spelet lyckas också på ett bra sätt skildra den förändrade balansen mellan de olika vapenslagen på ett bra sätt, kav kan användas men det är inte Napoleonkrigen längre (även om Napoleon den III är kejsare). Artilleriet dominerar, i synnerhet det preussiska, och infanteriangrepp tenderar att bli blodiga. Högkvarter är antingen offensiva eller defensiva (vilket påverkar vad de för göra) och kvaliteten på förbanden spelar stor roll. Det mesta i det här spelet faller på plats och gör det till en mycket trevlig upplevelse. Det är emellertid ingen bagatellartad tidsinvestering om man ska spela 50+ turns i kampanjscenariot...
Förluster och moral hanteras också på ett rimligt sätt. Det är svårt att helt utplåna brigader, de tappar gradvis effektivitet och kan tas ur spel, men de kan återhämta sig och komma tillbaka (i reducerad form). Jag kan inte riktigt komma på något jag stör mig på just nu, tar gärna emot funderingar som andra har.

Jag vill också slå ett slag för temat. Fransk-preussiska kriget är på taktisk nivå synnerligen underskattat. Båda sidor har sina för- och nackdelar och historiskt så ledde dubbelslaget vid Metz till ungefär 30 000 förluster vardera. Den första dagen håller den franska armén på att dra sig ur när en preussisk kavalleristyrka angriper den franska kön. Fransmännen bjuder till strid och den 16 augusti får preussarna slåss i ett kraftigt underläge, men fransmännen lyckas inte koordinera sin överlägsenhet och preussarnas aggressivitet kombinerat med precis tillräckligt med förstärkningar gör att dom lyckas hålla i. Sedan blir det en lugn dag som följs av ett nytt stort slag den 18:e, där preussarna är nära på att ge slaget förlorat när den ena franska flanken viker ner sig sent på eftermiddagen (till en Saxisk kår!).

Bilden ovan visar hur beridet preussiskt artilleri angriper fransmän som frukosterar i lugn och ro. Krupp-granaterna slår ner i det franska porslinet - som rimligen var uppdukat med frukostsniglar och rostade myror! Merde!

Sommarlovet har äntligen infunnit sig. Det bör rimligen innebära en hell del spelande. Jag har tidigare fått höra av Anders att jag ska hitta udda spel och Kim ville ha en replay på ett spel om Norge. Jag vill ju se mig som en folk-tillfredsställare (låter lite bättre på utrikiska) så jag har hittat ett spanskt spel om Norge 1940. Av tidsskäl blir det ingen replay, men jag kan mäkta med en kortare presentation.

Företaget heter Trafalgar editions och det är alltså ett spanskt företag med 3 spel i katalogen. Det finns en spansk och en engelsk regelbok, men alla tabeller etc har både spanska och engelska förklaringar, vilket jag inte riktigt gillar - men kan förstå. Produktionskvaliteten är rent fysiskt  bra, men jag saknar en del saker som skulle underlätta spelandet, till exempel en sammanställning av alla specialförhållanden turn för turn. På det stora hela helt okej, det jag saknar finns på BGG.

Spelet har valt en ganska grovkornig skala; brickorna är regementen med enstaka bataljoner, flyget är abstrakta poäng (men med olika typer och med kontroll av flygfält som central faktor så det känns taktiskt relevant) och flottorna har flottpoäng, hangarfartyg, transporter och ubåtar. Det är en dag per turn, en skala som går över till fem dagar senare i kampanjen. Kartan har area-movement och sjözoner. På det stora hela vettiga avvägningar för att få ett hyfsat snabbt förlopp. Flygstriderna är abstrakta, sjöstriderna (när man hittat varandra) blodiga och markstriderna har ett rätt roligt system av att slå en T6 med mods mot varandra (mest baserat på kvalitet och samverkan mellan vapenslag). Helt okej.

För mig är det viktigaste i ett spel att det återskapar en känsla av vad som hände. Här gör spelet tämligen väl ifrån sig. Tyskarna måste lyckas med sina attacker och snabbt etablera samband mellan sina landstigningar. Man måste också snabbt erövra flygfält, Luftwaffe är tyskarnas styrka visavi den brittiska flottan. Överraskningsattackerna är roliga och spännande, man slår för kustbatterierna och för norska flottenheter. Anfall kan gå åt skogen. Britterna börjar jaga den tyska flottan och på havet är det en katt och råtta-lek då tyskarna måste förstärka sina nordliga styrkor. Norrmännen tar några dagar på sig att bli effektiva, men samlar så småningom ihop sig. Det blir en Norge 1940-känsla, trots en viss grovkornighet i skala.

Jag har under mina 7-8 turns fått min beskärda del av roliga berättelser. HMS Lusekoftan som sänkte flera tyska jagare och Kjempegrupp (KG) Bramserud som nästan lyckades återta Bergen från tyska förband.  Dramat i Narvik, tyskarna är ensamma och avskurna och britterna skeppar in trupp...

Regelboken är inte GMT, det finns en hel del som inte hamnar på plats när man läser. Spelet behöver spelas 5-6 turns innan procedurerna blir begripliga och logiska. Gillar man temat så är det ett bra spel som går relativt fort (det är runt 20 turns, men dom går snabbt). Ta ut tabellen på BGG bara.

Jag har av märkliga skäl runt 50 Osprey-böcker om ww2-flygplan. Jag har inte det intresset av flygplan och finns det nu någon flygfantast som vill hämta upp dem i Barkarby utanför Stockholm så är ni välkomna att höra av er. 

Custoza är ett spel som nyligen gavs ut av Europa Simulaziones.  ES är ett italienskt företag som tycks drivas av ett visst mått av självspäkande – de två slag som man får i lådan är båda tämligen brutala italienska nederlag.  Båda slagen utspelar sig direkt söder om Gardasjön i norra Italien, så samma karta används både till ett slag som ägde rum 1848 och ett från 1866.

Jag har valt att göra en replay av det här spelet av flera skäl. Det ena skälet vill jag ge Björn Högberg cred för; han har i sina youtube-videos (https://www.youtube.com/channel/UCJB-O4laW-M5zpqtiVkxM9Q ) avsiktligt valt spel som inte har spelats/rapporterats tidigare. Jag gillar idén att vi på krigsspel.se täcker så många spel som möjligt.  Problemet med det är ju möjligen att det är svårt att hitta spel som inte redan spelats och rapporterats av Duracell-spelaren Strv102...

Sen gillar jag situationen. Jag har valt slaget från 1866. Preussens egentliga politiska ledare Otto von Bismarck har insett att krig (eller blod och järn som han lite mer poetiskt uttryckte det) var det som skulle ena det tyska folket under Preussens ledning. 1864 krigade man mot Danmark (se den mycket intressanta serien 1864 på Netflix för inblick i det kriget). 1866 så hade turen kommit till Österrike. Preussen och Österrike skulle nu göra upp om vem som egentligen var den starkaste killen i klassen. Den insiktsfulle Otto hade inga höga tankar om det nybildade Italien (han kallade landet för en hund som hade stor aptit men som saknade tänder), men bildade ändå en allians med dem inför kriget mot Österrike.  Det helt nybildade Italien såg sin chans att får ta lite områden från Österrike då den nordliga grannen skulle ha fullt upp med Preussen – här fanns en möjlighet att ta lite billiga poäng så att säga.

Italien hade både rätt och fel i det antagandet. Österrike skickade en armé till det som idag är norra Italien, men naturligtvis var det en rätt blygsam del av det som fanns tillgängligt. Den verkliga fienden för Österrike var Preussen. Italien var numerärt överlägsna sina fiender, men bokstavligen varenda officer i hela den italienska armén var uppfostrad och utbildad i något land som inte var Italien. Det rådde stor rivalitet mellan officerarna och man var inte överens om mycket. Förtroende för varandra hade man inte. Den enda som lyckades uppbåda någon verklig nationalism (och de enda segrarna för Italien i det här kriget) var nationalhjälten Garibaldi. Garibaldi var emellertid inte utanför Gardasjön den där dagen i juni 1866.

Istället leddes armén av Alfonso La Marmora. Jag ser framför mig en riktig karl med hår på bröstet och en välansad tangorabatt. Alfonso hade bokstavligen ingen aning om att hela den österrikiska armén höll på att marschera rätt emot hans utspridda divisioner. Han var så säker på att allt var lugnt så han hade ridit ifrån sin egen stab och lämnat den bakom sig, han struttade runt i terrängen helt på egen hand.  Å andra sidan hade den österrikiska arméchefen Albrecht von Habsburg (som eventuellt fick sitt jobb med hjälp av kontakter) inte heller någon aning om var fienden befann sig.  Slaget, som utspelade sig den 24 juni 1866, kom som en överraskning för alla inblandade.

I dagarna kom en svensk rapport (Totalförsvarets forskningsinstitut) som kom fram till att Ryssland den senaste tioårsperioden skapat en förmåga att föra ett regionalt krig, den tidigare förmågan var snarare lokal. Framtidsspaningen i rapporten verkar antyda att den förmågan kommer att bevaras snarare än utökas. Jag lär mig mig sånt här på Jägarchefens blogg (http://jagarchefen.blogspot.com/). Hur som helst, det gör att att Next War Poland är i alla fall militärt tänkbart.

Jag kände mig lite blåst på Next War Taiwan, som ju slutade turn 5 utan att kinesen egentligen fick en chans. Eftersom jag ändå har reglerna till serien skapligt i huvudet så kanske jag ska spela ett spel som garanterar lite markstrider mellan pansarförband.

Jag har spelat spelet en gång förut och då vann NATO. Jag är inte säker på vad jag ska gör annorlunda den här gången, men jag kommer kanske på något under spelets gång. Med tanke på mitt hälsoläge kommer rapporten antagligen gå ganska långsamt.  Har ni några taktiska eller operationella förslag så testar jag gärna dem. 

Next War: Taiwan är det andra spelet i Next War-serien och det första som tar in flottstrider lite mer på allvar. För att lyckas med detta så har man lagt till en strategisk karta utöver den operationella. Jag försökte spela det här för några år sedan men misslyckades rätt utförligt. Jag fick inte grepp på spelets alla finesser och kände mest att jag inte behärskade vad som pågick. Vi lade ner efter några turns.
Jag närmar mig det här spelet med viss tvekan. Jag var sugen på Stalingrad 42 men insåg att en replay på över 30 turns inte riktigt kändes genomförbart. Jag tänker att det här går fortare, snarare 5+ turns.

Två saker bör nämnas om systemet och spelet.

Det ena är att spelet har så många subsystem och specialregler så att man i princip hela tiden har en känsla av att man har missförstått och/eller glömt något. Den känslan är dessutom nästan alltid riktig. När det börjar flyta så är spelet utmärkt på att kännas modernt, men det är till priset av vad glömde jag nu-känslan. Därför är det inte säkert att spelet är idealiskt att göra en replay på.

Det andra är att regelboken och framför allt scenarioboken måste vara ihopsatt av en (peta in valfritt epitet av färgstark karaktär). För att ställa upp kampanjen så måste man korsbläddra, leta, gissa, svära och hoppas att man hittat rätt. Jag tror på riktigt att man måste kolla upp 8-10 olika ställen i de två regelböckerna för att hitta det som behövs trots att det finns en scenariobeskrivning. Det är bland det sämsta jag stött på i den vägen, mycket udda för ett GMT-spel i en serie. Jag jämförde med Stalingrad 42. Suck.

Det är av typen; du ska ska ha en amerikansk hangarfartygsgrupp med flyg. Jaha vad består en sådan av? Kollar i index. Där refereras till en optional rule som säger att man kan byta ut plan i gruppen men inte vad den består av. Ingen annan referens. Letar upp ett avsnitt i grundboken som säger att varje spelbok har sina specifikationer. Får manuellt leta upp en paragraf i spelboken som säger vilka fyra brickor det var. Varför varför varför inte skriva det i scenariobeskrivningen? Gång på gång.
Jaja, nu är det gjort. Tror jag.

Britain Stands Alone är ett GMT-spel från det svunna nittiotalet och det handlar om vad som skulle kunnat hända om tyskarna dragit igång Sjölejon hösten 1940. Spelet är inte jättesvårt men har en hel del regler som skapar en ordentlig tröskel Jag ägde spelet i samband med att Sundsvall brann, men spelade det aldrig. Nu i somras sålde Björn (Delirium på ett forum med många Björn:ar) spelet till mig för en symbolisk summa. Jag tänkte jag skulle prova det. Brickorna är huvudsakligen divisioner och enstaka brigader. Fartygen är ett stort skepp (kryssare och upp), 3 jagare, 5 torpedbåtar och så vidare. Flygskalan är lite hemlig, men med min encyklopediska kunskapsbank så gissar jag på typ 25 plan per step. Det är 3 dagar per turn.

Jag har valt huvudscenariot; RAF har fått aningen mer stryk än historiskt och runt den 15 september så har tyskarna laddat upp med pråmar och bombat ned tillräckligt med radarstationer för att ge sig ut på kanalen. Systemet har en intressant blandning av flyg, flotta och landstrider och ett omfattande system för interception - counterinterception. Det tar ett tag att få grepp om. Jag spelade ett antal turns och insåg att jag inte riktigt fått kläm på konsekvenserna av olika val. Jag ställde upp igen och tänkte rapportera hur det går.

På 90-talet grundade en glad tysk, Dirk (1T4+2), ett spelföretag som hette Moments in History. Ett passande namn för ett spelföretag. Företaget gav ut ett antal spel och jag gillade deras operationella system (som startade med Triumphant Fox) ganska mycket.  Ola har gjort en replay på ett av spelen i serien; Piercing the Reich (med en kandidat till hobbyns fulaste karta). Jag gillade Tunisien-spelet bäst.

Efter några år läggs företaget ned. Dirk sysslar nog med annat och med frilans inom hobbyn. Jag har ingen aning, han har inte ringt och berättat.

2019 släpper ett nytt företag, Furor Teutonicus, en modernare variant av Piercing the Reich - nu kallat Across the Line. Dirk har fått göra en ny version av sitt gamla spel om amerikanarnas anfall mot Aachen. Jag gillade ju det mesta med systemet (med två till tre undantag) så jag tänker prova ifall jag fortfarande gillar det. Men allvarligt, vem kallar sitt företag för det teutoniska raseriet? Där finns det ju en rolig historia jag inte känner till.

Jag tänkte rapportera om några turns från 1983 - Tactical surprise kampanjscenariot. Able archer triggade ju en del farbröder i Moskva så det är ett rimligt årtal, dessutom kan jag säga att båda sidor saknar en hel del high tech-prylar, men det är nog bra för Sovjet. Jag kör utan options/variables och noterade till min glädje att båda sidor har avsevärt mycket större frihet i set-up:en än vad jag trodde tidigare. Varje turn är 2 dagar (runt 20 aktiveringar per sida) och varje bricka ett antal båtar (beroende på typ).