På allmän begäran (där allmänheten nu kokat ner till enbart Ola, lite Peoples front of Judea-varning) tänkte jag presentera Eylau-spelen jag skrev om i annan tråd.

Först ut är Eylau 1807 av Sound of Drums, ett nytt företag som har storslagna visioner (Eylau är det första spelet i en serie som redan nu har en lista på 6-7 titlar). Jag vet inte hur många spel jag har som skulle varit det första i en serie som aldrig kom vidare. Jag hoppas det går bra för för de här herrarna.

Produktionskvaliteten är utmärkt. Snygga komponenter, brickor som man inte behöver klippa, tabeller i hård kartong och så vidare. Inget att klaga på där alltså. Till vår hobby hör errata, och det är lite roligt att det fanns living rules version 1.3 redan innan jag fått spelet - men historiskt fick man ju aldrig se någon errata alternativt  upptäcka i någon The General fyra år senare att man spelat fel. Oh well.

Skalan är bataljoner (inf) och regementen (kav). Varje hex är 150 meter och varje turn en timme (men man kan i teorin aktivera en division tre gånger under en turn).
Med tanke på skalan så är enheterna påfallande lika varandra. Det är inte särdeles stor skillnad på infanteri och kavalleri (jämfört med spel på samma skala). Enheterna har inger moralvärde, det är stridsvärde och förflyttning på brickorna (det finns skillnader på tabellerna). Dessutom kokas losses och grader av oordning ihop till step losses (en enhet med 8 i styrka har 8 steps). Designern skriver om att detta delvis är ett resultat av att man inte vill täcka kartan och enheterna med en massa markörer (med dithörande regler). Vi får se om det funkar.

Grafiken förmedlar att slaget utkämpades på vintern, i det inte alltför urbaniserade östra Polen.



Närbilden visar den franska vänsterflygeln. Den helt centrala byggstenen i spelet är divisionen och systemet betonar ledare på ett sätt jag gillar. Fransmännen har ett betydande övertag tack vare sin kår-organisation. Bennigsen måste älga runt i snöyran och leta upp sina divisionschefer, Napoleon har ett mycket effektivare system för att få saker att hända. Jag hoppas det blir lika tydligt i spel som det verkar när jag läser det.



Spelets hjärta ligger inte i stridssystemet utan i command-systemet. Varje division får en order (som kan skiftas om man är in command yada yada). Ordern anger vad man får göra (attack, strat move etc) men det stannar inte där. Man får en viss initiativ-poäng för varje order (attack +4, regroup 0). Den med mest initiativpoäng vinner initativet och har en fördel under turnen. Däremot kostar varje order fatigue, som är en finit resurs (båda sidor börjar med drygt 200 fatigue points). Många anfallande divisioner gör att du får initiativet men det sliter ner armén i ett högt tempo.

Mekaniken (som innehåller med än jag orkar skriva) känns jätteintressant. Sedan går en turn till som så att man lägger typ 10-15 blå respektive gröna kuber i en påse och drar dessa slumpmässigt. En kub aktiverar en division. Man kan kan aktivera samma division tre gånger (med påtagligt fallande effektivitet) samtidigt som andra bara står och tittar. Det känns som en bra lösning.

Hela ovanstående system skapar en spännande balans mellan vad som behöver göras, vilka som behöver vila och var ens begränsade resurser ska läggas. Kontroll av vissa platser kan också ta fatigue från fienden och adderas till din egen, vilket gör att kontroll av till exempel Eylau påverkar arméernas stridslust.

De gråa och svarta kuberna är arméns fatigue, de gröna aktiveringarna. Nere till höger ser man vad en order så att säga kostar.



Spelet är inte svårt. Regelboken är inte avskräckande (känns lite som Fallen Eagles i komplexitet). Jag är inte övertygad om att stridssystemet passar mig, men befälssystemet känns jätteroligt. Eftersom det är ett tämligen enkelt system (inte tvåhundra undantag och liknande) så ser jag fram emot att prova det. Naturligtvis har jag ställt upp hela slaget, men för den fattigare människan så finns det mindre scenarion.

Vi får se om jag hittar tillbaka till 80-talets spelande. Det var ändå ett inre skrockande när jag ställde upp (javisst ja, Baggavout håller vänsterflanken där Davout kommer in...).

Jag har spelat krigsspel i ungefär fyrtio år. Det är ganska lång tid. Jag har väl kanske 4-500 spel om jag räknar alla, alltså spel som lätt tar mig 100 år in i framtiden om jag skulle spela dem alla. Ändå köper jag nya spel. Märkligt det där.

När jag var kanske 13-14 år gammal så köpte jag GDW:s spel om Eyalu begagnat av en så kallad vuxen person. Jag visste ingenting om slaget (jag visste väl ärligt talat ganska lite om i princip allt) men jag gillade verkligen omslaget. Det räckte tydligen. Spelet var okej, som spel tenderar att vara. Som historisk simulation var det i det närmaste bedrövligt, men det funkade som spel.

 Ett par år senare köpte jag LaBat-Eylau. Det var något helt annat. Vi spelade det många gånger, men ärligt talat så spelade vi det aldrig till slutet. Spelet är stort och långt, dessutom så bränner man sällan bort hela den VII:e kåren i ett anfall in i snöstormen, fransmannen blir liksom inte lika desperat som Napoleon blev. Man har koll på när Davout rasslar in och man vet att preussarna inte är så många. Men roligt hade vi. Det är det LaBat-spel jag ställt upp flest gånger, spelet stoltserar idag med krigsspelspatina där det ligger i hyllan. 



Slaget är verkligen intressant, det är jämna styrkor, det är väder och vind och härliga karaktärer. Drabbningen slutar oavgjort eller något åt det hållet och båda sidor förlorar hiskeligt med folk. Men så många fler spel kom inte på många år.

Men plötsligt hände det. Jag har i år köpt två helt nya spel på ämnet. Det ena är den våldsamt tjusiga (och dyra) utgåvan från New England Simulations och det andra från ett helt nytt företag, Sound of Drums, från Europa. Skalan är likartad men systemen verkligen helt olika. Jag hoppas att jag kommer att få upp båda på bordet under året. Det jag egentligen tror att jag hoppas på är att återfå känslan jag hade på 80-talet. Ibland går det att få tillbaka lite av det förflutna, ibland går det inte alls.

Jag tror båda systemen har intressanta perspektiv som jag gillar, men vi får se. Det är ändå lite udda att två helt nya spel kan ge mig en känsla av nostalgi. Den här tråden saknar helt poäng, jag noterade bara att för mig har vår hobby  ibland känslomässiga aspekter som den inte hade förr.

Det och att jag numera bränner så mycket pengar på spel så mitt 14-åriga jag skulle ha svårt att förstå det. 

Hej hopp gubbstruttar! Nu var det ett tag sedan ni fick insupa delar av all den visdom som av outgrundliga skäl har bosatt sig i den defekta fysionomi som råkar vara min. Ämnet för dagen är en rar liten ärta som jag misstänker har passerat under radarn för många, men då ämnet är en operation under det charmigaste av världskrig så tänker jag att det är värt att testa.



Spelet utspelar sig i juli 1918. De tyska våroffensiverna har avstannat och hunnerna försöker hämta andan i högsommarvärmen. Man var så nära att knäcka ententen, men det gick inte riktigt. De bästa offensiva förbanden är nu förbrukade och över Atlanten kommer en aldrig sinande ström av käcka amerikanska förband. Men än så länge är det lugnt...

Den 18 juli så anfaller den franska 10:e armén den tyska 9:e armén i vad som kan ha varit den franska krigsinsatsens mest lyckade offensiv. Fransmännen har gett den fräscha och utvilade armén massor med extra artilleri och hundratals stridsvagnar för ett överraskningsanfall mot den slitna och krigströtta 9:e armén. Man har också hjälp av flera enormt stora amerikanska divisioner för sitt anfall. Armén leds dessutom av den synnerligen anfallsglade bandhunden Mangin. Tyskarna äter erzatswurst och har ingen aning om vad som väntar.

Spelet har intressanta skalval. Ententen har divisioner, tysken regementen. Varje hex är en kilometer och det är 3 turns per dag (am,pm och night). Artilleri skildras rätt så abstrakt med poäng, men man skiljer på medeltungt och tungt artilleri samt flyginsatser. De olika vapenslagen kan vara olika tillgängliga vid olika tider på dagen, så trots viss abstraktion så spelar artilleri en mycket stor roll.
Det finns en tämligen tydlig procedur i hur man gör saker och det är inte alls jag går och slår och sedan gör du det. Jag har inte spelat det än men det är uppenbart så att det sker en massa val av olika typer av reträtter och framryckningar i olika faser. På pappret tror jag att jag gillar det.

Enheter har också fyra olika nivåer av oordning (fräscha, under omgruppering, desorganiserade och skakade). Det ska bli intressant att se hur det hela fungerar i praktiken.

Som ni ser är det inte heller hobbyns mest utrymmeskrävande spel. 

MMP släppte detta idag. Dean har, på olika sätt, varit en stor profil i hobbyn. Flera av hans spelsystem har varit nytänkande och gett mig många roliga timmar vid spelbordet. Jag hoppas att han piggar på sig, men med den prognosen får man nog vara inställd på att det närmar sig slutet.

Hi,
We just wanted to give everyone an update on Dean's health, given with permission of his family.
We have recently received word that Dean has been moved to hospice. Unfortunately, the cancer which caused his stroke/brain-bleed continues to spread despite treatment, so Dean and his family have decided that quality of life is more important at this stage than the continued aggressive treatments which have little chance of positive results.
While hospice is not always a final stop, and we want to remind everyone of that, it seems pretty clear that Dean will not be able to continue to work on various Gamers games. We are praying for positive results, but we need to prepare for the worst case scenario.
We have asked Carl Fung - a long time friend of Dean, and someone very well versed in the Gamers line of games -  to take over project management of The Gamers line of series and games, working with the teams Dean has put together.
Thankfully for MMP, Carl has accepted. We were already quite impressed with the competence of Carl and his historical research abilities as demonstrated on many, many games.
Carl will also be honchoing both the Battalion Combat Series and the Line of Battle Series, in addition to the "project management" of the other honcho-led series (OCS, SCS, TCS). We will have a further update on 'the State of the Gamers' probably within a month or so, giving Carl a chance to get up to speed on current status.
So while we all hope and pray that Dean recovers, we feel like we're well prepared to move the Gamers lines of games ahead and keep producing fantastic titles.
Multi-Man Publishing, LLC

Jag har, av oklara skäl, glidit in lite på Stilla havet som ämne och företeelse. Jag har lyssnat på Dan Carlins podd Supernova in the East. Den kräver sina timmar, men han har många intressanta perspektiv som fått mig att titta på teatern och då naturligtvis spel om densamma.

Krigsskådeplatsen är i det närmaste obegriplig. Industridvärgen Japan går 1937 in på krogen och beställer en elefant (Kina). Under fyra år försöker man svälja elefanten på olika sätt, men den fastnar i halsen och kväver i det närmaste Japan. Istället för att hantera det problemet väljer man att 1941 beställa in ytterligare ett par elefanter! Det är så svårt att förstå. Vi behöver resurser för att kriga så vi startar ett krig för att få resurser. Oh well.

Sedan avstånden. Det är bokstavligen 1000 (!) mil mellan Java och Dutch Harbor. Allt underhåll måste åka båt, något alternativ finns inte. Japan samordnar attacker över en yta som är världshistoriens största krigsskådeplats (med bred marginal) och lyckas på ett halvår ta över runt tusen öar. Man tar så mycket så att USA de följande 3-4 åren bara lyckas ta tillbaka en del av det Japan tog.

Sedan allt annat. Hänsynslös grymhet. Det är omanligt att eskortera handelsfartyg. Man besegrar i det närmaste Kina 1944 och tränger in i Indien samma år! Flottan och armén gillar inte varandra och informerar inte varandra om vad som händer. MacArthur. Det finns mycket att gräva i.

När det gäller spel är situationen knepig. Strategiskt är det hopplöst för Japan, hur i hela friden ska dom vinna? Jag är samtidigt intresserad av den strategiska bilden, inte av att skicka upp sökplan på natten för att hitta en kryssare. Jag har spelat flera spel på ämnet som jag faktiskt gillar. SPI/TSR:s PTO gillar jag skarpt. Spelet fångar både en operationell känsla med en taktisk dito och lyckas väl som berättelse. jag kan nästan säga samma sak om Across the Pacific, som har en lägre upplösning (varje turn representerar mer tid). Empire of the Sun har sina poänger, men kräver ett ganska stort fokus och man bör vara ordentligt påläst på regler och kort för att få ut så mycket som möjligt av spelet.

Sedan mitt senaste köp, Oceans of Fire från Compass Games.



Spelet är gjort av en veteran, Rob Beyma. Han har varit ömsom vin och ömsom vatten för mig. Jag har haft roligt med War for the Union, men Struggle for Europe hade en hel del märkligheter. Här har han då gett sig på Stilla havet. Skalan är fyra månader per turn, men varje turn har fyra impulser, så i praktiken så är det månadsturns med strategiska faser var fjärde månad.
Enheterna är divisioner och brigader, 1-2 större fartyg och många av de mindre. Hangarfartygen är högupplösta med separat flygdisplay, jagarna ingår i de övriga flottbrickorna. Landflyget är bara landflygspoäng, ingen skillnad på typ eller så (man har till exempel fyra poäng landflyg, dom kan jaga eller bomba beroende på behov). Både land- och flygenheter har kvalitet (Japans piloter blir sämre med tiden). Stridssystemet bygger på nednötning, en 10-10 (atk-def) division har tio steps. Så gott som alla strider leder till förluster på båda sidor. 

Japan behöver slösa sina magra resurser för att få mer resurser så att man kan fortsätta kriga. Det verkar vara ett intressant system som hanterar både logistik, olja och generella resurser på ett sätt som känns rimligt.

En sak jag gillar (i alla fall innan jag börjat) är det operationella systemet. Man väljer ut ett operationsområde (exempelvis Salomonöarna). Man bedömer hur mycket man har råd och möjlighet att skicka dit (flotta, flygmarktrupp etc) och sedan kan motståndaren reagera. Det leder till att man tänker i resurser och operationsområden på ett bra sätt, man har inte råd att göra saker över hela ytan hela tiden. Det är svårt att förklara, men det känns rimligt när jag läser om systemet.

Läsa får man för övrigt. jag vet inte om det är inne nu, men regelboken är 90 sidor i av jag uppfattar som ett spel som är 32 sidor komplicerat. Jag har stött på det flera gånger den senaste tiden. Reglerna är inte svåra men det är mycket att läsa. Ledare och rendom events-kort är optional rules. Dom är inte optional om man spelar med mig, jag vill ha historiska rendom events i Fia med knuff.

Vi får se om jag rapporterar hur det går. Jag är inte igång än och vi får se hur det känns. Att ta alla resurser direkt är givet men sen? Antingen tar man Salomon-öarna och isolerar Australien eller så pressar man mot Indien för att försöka knäcka britten. Vad ska jag testa?

Jag lyckades missa dessa när dom var billiga och nu är dom inte det. Skulle någon få, och inte vara intresserad av, errata-brickorna till Army Group Center och Clash of Sovererigns så kan jag förbarma mig. Rimlig ersättning är rimligt tycker jag nog. 

Hej hopp! Det har varit svårt att få upp spel på bordet, men skam den som ger sig. I ett aningen masochistiskt infall tänkte jag ge mig på ett rejält stort spel, Jaws of Victory. Jag har skrivit lite om spelet förut (men ingen replay), för den som vill veta är skalan en turn per dag och enheterna bataljoner till divisioner (enbart sovjeten jobbar med divisionsbrickor). Spelet behandlar den inringning som skapades i Ukraina jan-feb 1944, den så kallade Korsun-fickan. https://www.krigsspel.se/forum/index.php/topic,4779.0.html

Grafiken är så vacker så att guds änglar gråter en skvätt och systemet har ett tydligt släktskap med The Killing ground från samma företag, fast Jaws är mer regelmässigt slipat. 

Situationen i slutet på januari 44 är intressant. Adolf har här i flera steg bevisat att han är den främste härföraren genom alla tider. Dels kräver han att tyska förband skall hålla fast vid några kilometer av Dniepro-flodens västra flodbank därför att ööh, det är tufft. Den idén gör att två tyska kårer står som i en bokstavlig säck med två sovjetiska fronter längs respektive sida. Jag ser inga problem med det.
Som nästa bevis på hans storhet lägger jag också fram att flodbanken hålls av SS Wiking samtidigt som flankerna hålls av infanteri. Återigen, här finns inget att se.

Det hela är så dumt så att man måste gå upp ganska tidigt och jobba hela dagen för att hinna med något så feltänkt. Men men, har man Adolf vid rodret så kan det bli lite tokigt ibland.



Nåväl, sovjeten är ju inte blind och den 25 januari så anfaller den 2:a ukrainska fronten under Konjevs ledning österifrån och dagen efter kommer den 1:a Ukrainska fronten under Vatutin från väster. Stalin sätter in åtta hela arméer mot två tyska kårer, den finns alltså en blygsam liten skillnad i numerär här. De tyska befälhavarna på plats insåg att dom skulle bli inringade och hade redan börjat förbereda sig på det. Det låter som en rätt dyster, men nykter, insikt.

I vanlig ordning måste jag påpeka det enorma i det här, dagens svenska armé motsvarar kanske två av brickorna på kartan. Jag har så svårt att greppa perspektiven i andra världskriget.



Jaja, slutgnällt om det. Turn 1 är det bara Konjev som anfaller och han kommer österifrån. Han har grupperat fram två artilleri-divisioner (som består av vardera fem artilleri-brigader!) och han har ett flertal tank, mek och cav-kårer i reserv. Tyskarnas divisioner har ingenting i reserv, här och där finns det enstaka kår-förband, men divisionerna är sträckta till bristningsgränsen (men man håller lite flodbank så det är det ju värt).

Som ni ser så är det rejäla stackar som sovjeten bullar upp inför det tänkta genombrottet. Det här är ett spel för krigsspelare med riktigt stora....pincetter.

Initialt har sovjeten bara ett mål; att skära av två tyska kårer. Har dom inte gjort det på en vecka så har tysken vunnit. Det rimliga är att kårerna blir avskurna. Sedan är det upp till tysken att bryta sig in/ut med diverse spännande förstärkningar. Båda sidor får därför anfalla och försvara.

Jag får se hur mycket jag orkar skriva. Jag gör det som en replay för att piska mig själv att köra vidare. Jag körde några turns på FF för tre år sedan och sedan dess har det stått i hyllan. Jag har fått för mig att jag ska spela lite ospelade spel, trots att jag inser att det är dåligt för konungarikets tillväxt.
 Bilderna gör inte kartan rättvisa, jag ska försöka skärpa mig.

Hej hopp! Om nu någon inser att dödsvärmen kommer att kasta oss alla i graven och denne någon därför inte behöver sitt exemplar av Compass Games Napoleonspel Nation in arms så får man gärna sälja det till mig.
Jag har indirekt tillgång till spelet så jag är mest intresserad av om någon kan tänka sig avyttra det relativt billigt, det är ämnat som referensmaterial till spelet jag inbillar mig att jag kommer att göra. 

Jag tror minsann forumets egen Delirium har författat en regelbok till spelet, men med tanke på den mannens brist på sentimentalitet så är det väl rimligen eldat i en grillkorvsbrasa för flera år sedan.

Sommar och allt det där. Einstein lär ha sagt att definitionen på dumhet är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig olika utfall. Om nu Albert hade rätt så bör min relation med Zuckers Napoleonspel falla under kategorin dumhet, jag har stört mig på dem i 30+ år men testar emellanåt igen. Jag vill att dom ska vara bra. Kevin å andra sidan hävdar att dom är bra, men jag har en viss skepsis mot mannen som sysslar med örthealing och chakrabalanserade krigsspel.

Dessutom så har både Björn E och Multing hävdat att spelen numera är spelbara och underhållande. Jag litar på dessa herrars smak i så pass stor omfattning så att jag nu skaffade Leipzig, ett spel om erans största slag. Det är den femte utgåvan av spelet, jag har även den tredje (CoA på nittiotalet-ish).

När jag nu satt mig ner med spelet så fick jag lite kalla fötter. Saker har hänt, en del har förändrats, men ändå. Jag fick då för mig att testa med Markus Stumptners variant-regler. Han har gjort en CRT som skildrar nednötning (yay) och han har dessutom lagt på ett ordersystem som uttryckligen är inspirerat av CWB (skrivna order, initiativ, corps attack stoppage etc) som jag tror gynnar solitärspelande. Dessutom så bygger hela aktiveringen nu på chit-pull, något som också förbättrar solitärspelande. Vi får väl se hur det går.

Leipzig är ett enormt slag. Napoleon har trängts in i ett hörn av flera fientliga armeér. Den 16 oktober 1813 så ser läget ut som nedan. Napoleon har en central position mot fiendens två arméer, men två arméer till är i antågande. Det finns inga felmarginaler. Kejsaren inser också att här finns det inga taktiska segrar att hämta. Jag tänker inte spela som om Napoleon skulle vara nöjd med att hålla en eller två höstleriga tyska bondbyar mer eller mindre än historiskt, det som gäller är att besegra fienden i grunden.

Det besvärliga med det är att flera faktorer talar emot en stor seger. Fienden är vida överlägsen i antal, kanske runt 50% fler (typ 385 000 mot max 225 000). Sedan sker striderna över en så stor yta så Nappe inte kan vara överallt, han måste lita på sina underordnade Ney och Murat.
Sedan har armén förändrats. Roligast är den IX:e kåren under Macdonald. I kåren talas det tre olika språk (franska, tyska och italienska) och det finns sex olika stater representerade. Det här är inte armén från 1805. Men jag tror att jag har en krigsvinnande plan.

Produktionen är märklig. Okej brickor, jättefina kartor och en salig och ogenomtänkt samling player aids och charts som ibland känns som om dom är tryckta i garaget. Stridstabeller på vanliga A4-papper, vädertabeller och annat som slösar på utrymme så det närmar sig det löjliga. Set-up-infon är inte direkt användarvänlig, men nu är det gjort. 



Jag är inte särskilt övertygad om att jag kommer i mål med det här, det är många turns. Skalan är brigader, varje turn är en timme och varje ruta ungefär 500 meter. Det kan alltså rimligen kallas grand tactical. I spelet så tänker man på vilka kårer som skall vara var, det är inget finlir med bataljoners formationer eller så. Jag har ett spel på slaget som är på regementes-nivå, men det har tio kartor. Det vore ett värdigt projekt för 5+ spelare på Rimforsa. Faktiskt riktigt kul när jag tänker på det.

Jaha, efter att Ola konstaterat att att S&T:s spel om Königgratz inte skakade om hans värld så tänkte jag testa Command magazines spel om samma batalj. Slaget är intressant, det utspelar sig på dagen tre år efter Pickets charge vid Gettysburg men som vi vet är slagen i Europa inte lika säljande som ACW - tyvärr. Därför sitter vi här med tidningsspel.

Spelets skala är 500m/hex, 1 timme/drag och enheterna är brigader. Den preussiska armén förutsätts fungera som den ska (den leds av en inte helt okänd kille som heter von Moltke) och har därför inga speciella befälsregler.
Enter the austrians. Arméchefen Benedek har lett den österrikiska armén under en dryg veckas kampanjande i Böhmen. Det har mest varit förvirrade skärmytslingar, men Benedek har inte gillat det han sett. Han har till generalstaben i Wien föreslagit en liten reträtt. I vad som kan uppfattas som ett ifrågasättande av hans mod och manlighet frågar Wien då om det ens varit något slag som gjort att han längtar hem?
Benedek fattar mod och beslutar sig för att leverera batalj vid Königgratz. Han samlar hela armén, inklusive den sachiska kåren och befäster ett högt liggande område mellan två floder.

I spelet så har österrikaren problem med befälsordningen. Alla kårchefer har ett värde (vanligtvis 7, en har 5) som man måste slå under för att dom ska göra som man vill. Är Benedek nära får man -2. Missar man så går man bara hälften och lite annat. Kårcheferna kan dessutom bli direkt olydiga (slår man typ 11-12) så får preussaren gå med den kåren! Sånt är ju bara roligt, hoppas det händer i spelet.

Precis som i Olas spel så kan man ta förluster som skada eller reträtter, skillnaden här är att en backande enhet drabbas av en massa negativa effekter. Vi får se hur det funkar.

Kartan bjuder på en ska vi säga annorlunda terränganalys jämfört med S&T. Det är grafiskt helt okej för mig, det är ändå en tidning från 1993. På plats är minsann inte bara von Moltke, både Bismarck och Wilhelm I är på plats. Otto har börjat få lite kalla fötter, han har insett det österrikiska artilleriets styrka ( i spelet är det avsevärt bättre än det preussiska) och funderar på om man inte ska backa. Moltke tvivlar emellertid inte. Den första armén inleder slaget, Elbe-armén är på ingång och den andra armén kommer under dagen. Målet är enkelt; preussaren ska av kartan rakt uppåt alternativt slå ihjäl fler än vad man förlorar.




Oklart hur långt jag hinner innan jag måste plocka ihop, i värsta fall spelar jag slut och rapporterar slutläget i så fall. Lång tid tar det nog inte.

Ulf Lundells något oklara beskrivning kan eventuellt även användas om min lealösa lekamens oförmåga att få till något spelande. Jag tänkte därför kortfattat beskriva några av de spel jag tänkte göra replays av, men av olika skäl avstod ifrån. Det i sig är lite synd, för även om det blir lite av en plikt att skriva när man väl börjat så är det också roligt att ge utlopp för lite kreativt skrivande.

I juni 1985 köpte jag mitt första krigsspel, AH:s Russian Front, 38 år sedan i dagarna. Jag hade spelat lite Panzerleader med en kompis innan och följt med min storebror till Tradition på Östermalm. Han tittade på rollspel, men jag lockades av krigsspelen. Jag borde tacka min bror för det, det har aldrig slutat vara roligt att spela krigsspel, även om mitt spelande ändrat karaktär. Det var tidigare viktigare att vinna än det är idag, nu vill jag bara lite eskapistiskt rollspela andra människor och skildra dramatiska skeenden.
Var och en blir salig på sin fason antar jag. Nu tänkte jag slänga ett öga på de tre spel som kom upp på bordet - men aldrig in på forumet.   

Jaha, med en tung suck så angör jag nu garderoben som leder till Deans Narnia. Jag behöver slita lite på den rejäla investering som PLS ändå innebar. Kul ändå att seriens första spel heter Last blitzkrieg och att man som fjärde spel i serien gör ett spel om en tysk offensiv av ungefär samma storlek en månad efter den sista... Vem tänkte att spelet skulle heta Panzers last stand? Jag vet inte. Det är i alla händelser ett spel om striderna i och, framför allt, utanför Budapest 1945.

Jag valde ett scenario som såg lagom stort ut. Två SS-divisioner och två infanteridivisioner ska slå sig igenom två sovjetiska pansarformationer och tre infanteriformationer för att sedan slå sig fram till Budapest. Kommer man dit är väl kriget vunnet eller något åt det hållet. Fem dagar (turns) har man på sig. 

SS-divisionerna (3rd SS och 5th SS) är emellertid slitna. Väldigt slitna. Deras totalt fyra pansarbataljoner innehåller totalt fyra steps! Vi pratar ett par plutoner här. Ryssarna är fler och inte direkt sämre heller. Vi får se hur det går. Det hela är mest ett sätt för mig att återbekanta mig med systemet och jag tänkte att gör jag en replay av det är det större sannolikhet för att det blir gjort.

Jag har naturligtvis redan svurit över The Gamers grafik och monumentala ovilja att göra något så enkelt som set up till en behaglig upplevelse. Varför måste man skriva att den 62:a divisionen ska ha 57: AT-bataljonen attachad men inte skriva vilka värden den ska ha - så man måste leta igenom 100 stycken independent-brickor. Gång på gång. Helt poänglöst. Nu är det gjort. Ska bara skumma igenom lite regler. 

Ben Madison är en i branschen rätt rar ärta. Han designar spel som har ovanligt udda perspektiv och han använder många unika mekaniker. Hans spel är också osedvanligt berättande till sin karaktär, alla hans spel har mängder med events och annat som gör att det simulerade fångas på ett intressant sätt.

Jag har kanske 6-7 av hans spel. Av dessa är huvuddelen solitärspel, utgivna av White Dog Games. WDG är svåra att få tag på inom konungarikets gränser, så jag beställer dem från en butik i Frankrike. Det fungerar bra.

I Kaiserkrieg så spelar man CP under ww1. Varje turn är två månader och skalan är...hm, strategisk till sin natur.



Spelet tar sin utgångspunkt i det faktum att WW1 var en belägringssituation som byggde på blockad och militär utnötning. Varje runda sker det en del bundna events, en del random events och en relativt slumpmässig uppbyggnad av fiendeförband. Fienden måste hela tiden hanteras (anfallas/nötas ner), i synnerhet där han börjar växa sig för stark. Det är svårt att förklara, men spelet lyckas vara både spännande och historiskt trots sitt blygsamma avtryck (15 sidor regler och en halv karta).
Man måste ta hänsyn till och balansera blockaden, u-båtskriget, den egna ekonomin, Östafrika, folkmord på armenier, socialistrevolter, krigsekonomin, firman Erich och Paul, lutfherravälde, zeppelinare, Lawrence, Kemal, Sanussiuppror och mycket annat. Många av de saker som gör avtryck i spelet finns inte ens nämnt i väsentligt tyngre spel på ämnet.

Varje turn tar kanske fem minuter så det går relativt fort att spela trots sina 27 turns. Såklart finns det en rätt stor slumpfaktor i vissa moment (jag lyckades vinns en flottdrabbning mot RN under våren 15 och har nu haft en problemfri import i ett halvår) men det är hela tiden ett spännande spel.

Jag har också spel i samma serie (solospel) där man kan spela sydstaterna i ACW, koalitionerna som försökte besegra Napoleon och ett spel där man är kristendomen som ska spridas under antiken och medeltiden. Udda som sagt. Han verkar också vara en rätt rolig prick, se det gråmarkerade nedan:



Gillar man solitärspel (vilket jag vanligen inte gör) och /eller spel med ett bra historiskt narrativ kan jag verkligen rekommendera Madisons spel.

Jaha. Mot bättre vetande kommer jag nu rapportera om x antal turns i kampanjen. Detta på allmän begäran (gränsen för allmän begäran på krigsspel.se går vid 2,5 personer kan jag nu empiriskt konstatera).

Jag läser om Stridens skönhet och sorg 1914 parallellt med spelandet, för att öka på känslan av närvaro.

Turn ett flyttas inga brickor alls. Designer tycker att förstärkningar bara placeras ut när dom kommer in, ingen förflyttning alls. Det är ovant men spelar förstås ingen roll. Något som däremot verkligen spelar roll är att spelet börjar den 2-3 augusti. Det är i det närmaste tomt på kartan, några enstaka divisioner har hunnit mobilisera. Det här ger en väldigt annorlunda känsla mot allt annat jag spelat på ämnet, OaO börjar när Liege redan fallit, här har man inte ens fulla divisioner att korsa gränsen med.



Det designvalet gör att spelet inte startar med en stor invasion, istället växer det hela fram gradvis. Det första pusslet man ställs inför visas på bilden ovan - Liege. Belgarna har sprängt några järnvägstunnlar vid gränsen (något att göra för ingenjörerna) och forten i staden är bemannade. Belgarna har det intressantaste valet (tyskarna bara måste tjonga sig igenom). Dom kan förstärka Liege i förhoppning om att fördröja tyskarna ytterligare, men det antagligen till priset av huvuddelen av armén. Fransmännen skulle rimligen gilla det, men det kan betyda att när proppen väl går ur så har man inte trupp kvar för att skydda Antwerpen (som historiskt föll efter det här spelet tar slut).

Jag kommer att vara hyfsat historisk och inte blöda ihjäl armén vid gränsen. För att testa spelet som simulation kommer jag att i stora drag följa de historiska planerna.

Jag tänkte lära mig stridssystemet på denna den blygsammaste av bagateller; BEF:s första stridskontakt vid Mons. Som synes tar inte scenariot upp någon plats alls. Det är i princip bara att gå och slåss som gäller i scenariot, som i praktiken består av två turns. Anledningen till att jag lägger upp bilder är att jag kan kommentera systemet i detta synnerligen bekväma format.

Jag har haft det lite knivigt med inspirationen i år. Det beror säkert på orsaker. Men jag blev lite glad igår, det landade nämligen ett spel om västfronten 1914. Skalan är divisioner/brigader, en mil per hex och två dagar per turn. Spelet täcker de första sex veckorna av invasionen. Spelet ges ut av det tyska företaget Vuca Simulations.

Det som jag emellertid vill ta upp i den här tråden är den fysiska produkten som anlände. Allt är rimligen så bra det kan vara. Spelbok och regelbok, bra tabeller och dessutom brickor som inte behöver klippas. Varje enskilt scenario i scenarioboken har en egen karta (!) utöver kampanjens flera större kartor (som är av något speciellt material och inte rakt av vanlig papperskarta).



Notera också scenarioinfo; egen karta, hur många brickor och hur lång tid det tar. Jag är otroligt imponerad av hur dom lagt upp det och jag inte riktigt se hur analoga krigsspel kan komma så mycket längre. Jag har gärna fel förstås, men bra är det.

Det är förstås många brickor. Dom är, i mitt tycke, snygga och funktionella. Brickornas design antyder att det är ett skapligt avancerat spel (regelboken är typ 36 sidor, men med många illustrerade exempel). Organisationen är färgmarkerad, det finns högkvarter och olika typer av artilleri och annat man behöver för ett världskrig. De flesta divisioner har fyra steps (och därmed två brickor).



Tärningen som används är udda nog en D20. Vi får se vad jag tycker om det. Jag kan konstatera att alla modifikationer då är 5% förskjutning och på det sättet enkelt att hantera. Jag gillar 2D6 men modifikationer slår lite annorlunda då det är en kurva. Moralvärdet uppe till höger på brickorna är alltså på en tjugogradig skala.

Jag hoppas jag gillar spelet. Det kommer i alla händelser komma upp på bordet.

Min rimligen mest obskyra möp-bok i bokhyllan handlar om hur kavalleriförband rekryterades under de franska religionskrigen. Boken är alldeles utmärkt och jag har precis införskaffat ett spel som ger mig möjlighet att orera om detta synnerligen smala kunskapsområde.
Det är det franska spelföretaget Fellowship of Simulations som släppt spelet Wars of Religion. Företaget ligger också bakom det utmärkta om än dystra Verdun 1916.

Jag har spelat en hel turn så jag betraktar mig som en expert på spelet, det är i alla fall vad jag skulle kallas om jag intervjuats i massmedia.
Spelet är tänkt att spelas av tre spelare och de sex rundorna representerar ett religionskrig vardera. Krigen utkämpas mellan katoliker, protestanter och kungamakten. Kungen allierar sig lite varierande, kungen gillar makt mer än religion så varje turn är det två mot en (men den ensamma är antingen katolik eller protestant, det växlar alltså).
Kungen har en intressant postition där han ständigt har en allierad som det ska gå bra för - men inte för bra.
Spelet är kortdrivet i en mening, men inte riktigt som det brukar vara. Man drar ett antal personligheter som antingen kan användas i olika politiska sammanhang (intrig kallas värdet) eller för mer militära ändamål. Den första delen av en runda spelar man ut sina personligheter (som kraftigt bidrar till det narrativa värdet i upplevelsen) för olika ändamål och sedan kommer krigsfasen när olika arméer går kors och tvärs genom landet, belägrar och slåss. Allt går ut på att kontrollera städer (klossarna på bilden), men arméerna manövrerar i areas.

Nu hann vi bara en turn, men spelet känns väldigt roligt. Alla tre spelarna har många intressanta val och såväl den politiska som militära delen var intressant och bra gjorda. Det fångar sitt ämne väl och bör gå relativt snabbt med spelare som kan reglerna. Inget med spelet är svårt att förstå och vid första partiet så faller allt på plats snabbt. jag tror även det funkar solitärt, det mesta är rätt logiskt och man sitter inte på några surprise-kort som gör det tråkigt.

Kartan är baserad på en samtida fransk karta, vilket passar temat bra tycker jag. Sen kan jag för mitt liv förstå hur man inte vill vara hugenott eller leda den ärkekatolska ligan. Det var valet av ämne som gjorde att jag köpte spelet, min spelkompis beställde sitt exemplar vid sittande bord.

Två tummar upp för fransmännen igen alltså. Ett bra och lärorikt spel på ett jätteintressant tema som dessutom är till för tre spelare. Tyvärr är kavallerirekrytering under spelets nivå, men spelar ni med mig kommer det ändå bli ett samtalsämne.

Sittandes på landet med en hoper nya spel så noterade jag att det i hyllorna här står runt hundra äldre spel som jag inte velat sälja men kanske inte behöver daglig tillgång till. Ett av spelen var Prelude to Disaster, som jag behållit i ganska precis 30 år och inte spelat det här årtusendet. Jag antar att det är både rationellt och nostalgiskt att ha kvar det i hyllan, vi får se om jag kan få mig själv att tycka det även vid en genomspelning.

Nostalgin blev påtaglig när jag tog ner det från hyllan. Jag var 19 år våren 1992 när jag ringde till USA och pratade med CoA:s Ed Wimble och beställde ett par spel över telefon, via en sprakande linje och på osäker engelska. Men spelen kom en tid senare (efter min första krock med tullen) och jag minns att jag var genuint lycklig över att det hade funkat.

Regelboken är sliten. På flera sidor finns det pennklotter av vad jag antar är en tvååring som väl fick tag på min uppslagna regelbok och tänkte att papper är papper. Han är 26 idag. Tiden går och det är både sorgligt och trevligt att minnas sånt som en gång var.

Spelet tillhör en numera avsomnad serie som heter Winter storm. Det var en indie-designer som gjorde ett spel som CoA köpte in på åttiotalet. Man gav totalt ut fyra spel i serien, som alla utspelar sig på östfrontens södra del. Jag äger tre av dessa. Spelet är väldigt nära OCS i skala, 5 miles/hex, regementen och divisioner på enheterna och två dagar per turn. Spelet är onekligen komplicerat, men jag måste säga att jag tycker att det känns bättre än OCS på nästan varenda punkt som jag tycker spelar roll. Jag ska förklara några av koncepten innan partiet drar igång. Vi får se hur långt jag orkar spela. Det har en regelsamling som gör att det nog tar längre tid att spela än att skriva om det, vilket inte brukar vara fallet med mina replays. Spelar man GOSS regelbundet kanske det här är en filler, men för oss andra kräver det en insats.

Jag har ett svagt minne av att Ola har frågat om spelen i serien och att Jon visat intresse. Kanske ni nu blir klokare på om det är något för er.

Jag har under våren haft en ordentlig hobbysvacka och har inte köpt spel mellan januari och juni (tror jag). För första gången sedan Sunsdvall brann så har jag sålt mer än jag införskaffat. Nu börjar jag komma igång igen och jag har nu på kort tid köpt flera spel jag väntat länge på, det här är ett av dem.

A Fearful Sacrifice är ett spel på det nya och fräscha temat Gettysburg. Normalt skulle jag låta det passera, jag har anfallit Buford med Heth så det räcker för en livstid. Men nu är det gjort av Luttman i serien Blind swords (fast här kallas det något annat) som jag verkligen har gillat varje gång jag spelat. Systemet är väldigt kaotiskt och oförutsägbart och det händer hela tiden roliga saker, något som passar mig perfekt. Så jag slog till. Spelet är gjort av det mindre företaget Flying Pigs games och dom har tagit i från tårna med själva produktionen. Allt är av hög kvalitet (man slipper klippa brickorna, monterad karta etc), men gubben i mig gillar inte den alldeles för svårlästa texten på tabellerna. FPG har redan publicerat bättre tabeller på sin hemsida. Några bilder kommer nedan.

Jag orkar inte med några replays, men det löser sig ju i och med att Ola rimligen bör kandidera till Guinness rekordbok i antal avklarade partier per tidsenhet. Karln spelar onekligen i en egen liga. Hatten av!

2 Minutes to Midnight är, som kartongen antyder, ett spel om det kalla kriget. Hela kalla kriget i hela världen. Temat tilltalar mig utförligt och jag, som varit på gränsen till medvetslös i hobbyväg under våren, har faktiskt fått upp detta på bordet. Det var en kickstarter som damp ner (man vet aldrig hur många år sådana tar, det har ju hänt att jag glömt saker som plötsligt bara kommer).

För många är referenspunkten Twilight Struggle, så jag tänkte ägna några minuter av mitt korta sommarlov till att förklara varför det här, kartan till trots, INTE är TS och varför det kommer att spelas av mig. Men det det hela kräver några poster.

Spelet är designat av Stuart Tonge (som gjorde Blue Water Navy). Jag gillade det spelet skarpt, men regelboken är samma andas barn så man kan säga att allt inte är glasklart. Det blev till att läsa regler, kolla in BGG och några YT-klipp om spelflödet för att få lite ordning på vad som pågår. Regelboken är kanske 20+ sidor med regler, inte hobbyns tyngsta regelsamling.