Det här finns tydligen i nytryck. Jag förstår inte riktigt varför man väljer att börja så sent på hösten, det skulle varit rimligare att starta när offensiven faktiskt startade, där missade DG en möjlighet (skräll, någon gång ska vara den första  ) tycker jag. Även om jag inte gillar när nytryck mest  bara har namnet kvar så kunde man här ha både oktober-starten och SPI-starten. Jag kommer att läsa med intresse i vanlig ordning, jag har faktiskt tittat på nyutgåvan flera gånger.

Så... Jag har äntligen satt upp Op Overlord nu! Men jisses, hur börjar man? 

Reglerna lämnar en del att önska, ett genomgående Example of Play vore önskvärt. Nåja, får traggla på här.

Jag tror det är lättast att välja historiska alternativ och tugga sig igenom hur saker och ting går till. jag tyckte att det lossnade relativt snabbt, det är inte ett komplicerat spel.

Jag tycker att det är en intressant fråga, men samtidigt är det svårt att säga vilka kvaliteter som skulle kvalificera ett spel åt ena eller andra hållet. Du skriver att EotS är ett sådant spel, för mig är det verkligen inte fallet. Jag kan förstå att det funkar på en meta-nivå, men att Nimitz skulle vara lite besviken över att ha dragit dåliga kort turn 7 känns inte som att jag är där så att säga.

BCS lyckas med vissa saker som andra spel ofta utelämnar och det gör att de spelen tenderar att skildra vissa aspekter på ett mer historiskt sätt. Det kanaliserade underhållet och att inf och mech slåss diametralt olika är kanske är spelets bästa poänger, även idén om fatigue gillar jag. Sen så har serien annat som inte kliar mig på rätt ställe, men så är det nästan alltid (varför ska Dean envisas med en massa hittepå-ord som red support och ghost trains?).

En viktig aspekt för mig gäller om vilken specifik befälsnivå spelet vill att jag spelar. Alldeles för många spel försöker skildra på tok för många nivåer. Du tog WiF som exempel. Jag tänker att global resursallokering och produktion är roligt, att man ska placera AT-brigader på östfronten blir fånigt. Jag tycker Vucas spel om Normandie lyckades bra med nivå, men det är inte det vanliga. Jag har spelat La Bat Borodino, där är man Napoleon som leder 100 000+ gubbar samtidigt som det läggs mycket tid på att placera skirmish-kompanier i rätt ruta. Hm. Här hoppas jag att det nya Battle Commander ska ge något nytt.

Jag har också många spel som lyckas utmärkt med en viss aspekt men missar andra. GCACW lyckas jättebra med att visa svårigheterna med koordination, men har svårt med att få till historiska slag. De flesta spel gör en del saker bra och andra mindre bra. Det finns också spel som bara känns bra utan att jag vet varför, Friedensturm-spelen är sådana för mig - roliga att spela, tar upp rätt grejer och drunknar inte i regelmassa. Har man inte testat dem tycker jag man ska unna sig det (det finns tre spel i serien, det senaste om Italien 1917-18 finns fortfarande i tryck).

Något jag direkt ogillar är spel som balanseras för att det ska vara roligare att spela sida x. Jag behöver inte det, jag vill veta hur det var, inte hur det skulle kunnat vara om x, y eller z. Eventuell balans kan man lägga i VC (du höll Berlin 40 minuter längre än Adolf, en så kallad seger), men situationen är vad den är.

Det här blev väldigt röriga anteckningar (mest för att jag borde jobba istället), men helt klart kan frågan besvaras på olika nivåer. 

Kul, stort grattis! Ett mycket intressant val av situation också, det här ser jag fram emot!

Jag tänkte bara säga att jag ställt upp det här igen för att begripa hur man ska hantera sin vänsterflank som tysk. Spel brukar inte fungera så för mig, uppenbarligen bor det här spelet räntefritt i mitt huvud just nu. Det finns en intressant nerv mellan determinism och slump som sätter sig i huvudet.

Wow, stort grattis! Jag har imponerats av VUCA:s produktkvalitet så det var verkligen goda nyheter.  

Jag vågar mig på att gissa att det var Time of Crisis. Det var deckbuilding och folk blev glada när dom invaderades av barbarer då det var enkla VP (precis som i historien). Inte mitt spel, men jag är heller inte hobbyns facit (även om det inte vore en orimlig titel att ge mig). Aspirerar jag på någon liknande titel så är väl den allvetande skräphögen närmast till hands, med tanke på min fysiska status.



Sen kan trådens titel innehålla berättelser om mer än ett spel, samtidigt som jag har haft kul när jag spelat spel jag inte skulle röra i med tång ensam på kammaren. Jag har en gång i mitt liv spelat QM General på FF, jag var Italienare i den segrande koalitionen. Jag drog väl ihop några enstaka poäng i Afrika, David tutade på som tysk och ackumulerade en babiljard poäng så vi vann. Det fyllde inget av mina kriterier för ett bra spel, men sällskapet gjorde det roligt. Jag har också puttat på rymdskepp  med fingrarna i något spel Elias visade, det var fånigt roligt.

Men Time of Crisis är mer för andra.

Jag har nu breddat den empiriska basen för eventuella åsikter om trådens spel, detta då jag har förevisat det för flera uppsättningar herrar av kategorin mogen ungdom. På bilden syns Anders och Björn bedriva våldsamheter bland Normandies snigel-och baguetteodlingar.
Vi körde igenom juni på en dag (det kommer tveklöst att gå fortare framöver) och nådde vad som var relativt likt det historiska. Det kan konstateras att en del event-kort har potential att skapa situationer som avviker från det historiska, men spelet är engagerande och fullt av intressanta val. Jag gillade att båda sidorna tyckte att just deras situation var väldigt svår att lösa. Som förväntat så blev det också så att den dolda informationen skapade en hel del nerv i många av besluten.

Jag kommer att spela det igen, det är en trevlig och annorlunda spelupplevelse.



På bilden ser ni Anders drömma om hur gatunätet i det framtida Germania ska se ut när segern väl är vunnen, samtidigt som Björn begrundar vilka pittoreska franska orter som lämpar sig bäst för kapitalistisk exploatering. Eller så har jag fel, jag vet faktiskt inte alls vad de tänker på. Men så här såg det i alla fall ut när vi spelade.   

Det är bara att konstatera att forumet huvudsakligen består av oerhört insiktsfulla silverryggar. Jag håller i princip med det mesta som sagts.

Jag håller helt med Lundin om äldre CRT-trams. Naploleons Last Battles och liknande spel är totalt ointressanta, två brigader kan skjuta på varandra i tio timmar i sträck utan att någon slitits det minsta, yeah right... Den av Napoleon så ofta omskrivna taktiken fixa 3:1 och omringa fienden med zoc är sättet att ta död på motståndaren. Suck. Jag gillar Vuca:s spel, men deras serie Traces xyz har en AR/DR-tabell så där har inga pengar investerats.

Jag håller också med Erik gällande COIN. Det är säkert jättebra spel, men det blir så abstrakt så det inte kopplar för mig. Dels vill jag ha riktiga enheter, jag vill vill inte hålla Sydvietnam med tre gröna kuber mot fiendens två röda. Sen vill jag inte jag symboler i olika korthögar för att se vad som kanske händer nästa runda. Det är säkert bra, men det är inget för mig. Jag har testat COIN en gång i två turns, så ni förstår att jag uttalar mig utifrån djupt beprövad erfarenhet. Serien är en av få jag har dissat utan att köpa ett enda spel (även om Vietnam-spelet har lockat mig emellanåt).

Jag tycker också David har en god poäng gällande fåniga VC. Jag spelar inte för att vinna, men VC säger något om vad man ska sikta på. Tydligen är två gårdar i Belgien fullkomligt krigsavgörande 1815, sånt stör mig verkligen. Jag gillade La Bat, har fienden inget inf kvar på slagfältet har du vunnit. Det är tydligt nog.  Jag gillade också hur DAK löste det, vet man inte vem som vann är det oavgjort.

Sen skrev Roger om AETO. Jag har, och tycker mycket om; ETO. Jag har aldrig spelat AETO, men regeln med flyget är så urusel så den skulle jag stryka direkt. Det är inte helt ovanligt att designerns lägger in sina favoritdetaljer, men när det uppmanar till direkt felaktigt beteende så  går det bara bort. Jag skulle skämmas över att tillämpa den regeln som sovjetisk spelare, uppenbart ohistoriskt.
När det gäller just favoritdetaljer så slås jag av East Front Series, som jag gillar och gärna spelar, men vad har karln för hang up på replacements? 5-6 sidor tätskrivna regler av mycket svårtydd text som mynnar ut i att...man får några replacements! Här borde en en developer tagit fram motorsågen och sagt åt Vance att sovjeten får 3 RP och tysken 1, inte låta sovjeten föra bok över alla tänkbara tonåringars skolresultat för att se vilken typ av RP de kanske kan bli. Bedrövligt.

Jag ogillar också när regler funkar i teorin men i praktiken ger märkliga utfall. Jag har bashat OCS på andra ställen, men kan ta artilleriet i det systemet som exempel. I teorin gillar jag att art funkar annorlunda än andra trupper, men i praktiken har man sällan råd att skjuta särskilt mycket med art så de blir ofta typ defence 1 i bakre områden. Så använder absolut ingen general sina värdefulla eldrör. Bra tanke, mindre lyckat i praktiken. Jag har nu inte spelat OCS på många år, det kanske har hänt något där, fast jag har en Operations från 1994 där Dean skriver att efter EatG så är reglerna skrivna i STEN!

Jag märker att Davids oskyldiga kommentar i en annan tråd öppnade Pandoras box för mig, haha.   

Det är förbeställt, jag hoppas att det blir sommarens spel för mig. Tidshanteringen verkar, milt uttryckt, vara unik. Jag ser fram emot att ställa upp det.

Jag har nu spelat spel i över 40 år och det är därför rimligt att säga att jag har en del upplevelser och erfarenhet från vår smala lilla hobby. Mitt spelande har gått igenom olika faser och jag har nu landat i att jag vill få ut vissa saker av ett spel, saker som inte var lika viktigt som när jag var yngre. Nåväl, jag har också lärt mig att det finns spel och mekanismer jag verkligen inte gillar, så jag tänkte nämna några av dessa (efter inspiration från annan tråd).

Jag gillar när spel berättar någonting för mig, förmedlar en historisk känsla av autentiskt beslutsfattande (jag förstår skillnaden mot verkligheten, det är en subjektiv känsla jag är ute efter). Därför har jag svårt för spel som jag inte upplever förmedlar detta. Jag inser att några exempel är på sin plats.

ASL. Jag inser att det säkert är ett förträffligt spel på många sätt, många människor har upphöjt det till ett livsstils-spel och lyckas göra krigsspel till en materialsport. Gott så. Men spelet har flera aspekter jag inte tilltalas av.

Dels tycker jag inte att det är särdeles intressant att ägna en eftermiddag åt att se vem som har en grupp i ladan i hex QQ5 turn 6.  Jag vill gärna ha en nivå eller två upp i berättandet. Sen framgår det aldrig varför man förlorar om man inte tar den där sovjetiska kolchos-ladan turn 7 istället för turn 6. Innehåller den måhända genetiskt modifierade sovjetiska grisar som är en statshemlighet? Jag försöker se Sturmbandführer Herman skrika sig hes över att om ladan inte fallit inom 8 minuter istället för 10 så har kompaniet skämt ut sig.

Jag förstår balansmekanismen, men vilken vettig, icke-rysk, chef skulle offra sitt kompani på få en 25% chans att ta en random byggnad  klockan 12.13 istället för 12.15? Som lök på den redan skämda laxen så spelar just OOB och chefer ingen vettig roll. Alla ens brickor på brädet lyder under alla chefer och högre chefer är bara bättre på allt. Ingen leder kulspruteeld som en major! Det är så bisarrt med ett spel som har regler för om du har solen i ögonen men inga regler för att organisation är viktigt. Om någon så gav mig alla ASL-moduler så skulle jag på sin höjd titta på några scenario-kort, dom kan vara roliga. Det skulle aldrig spelas.

En annan typ av spel jag inte gillar är när man har ett system och klistrar på ett tema. Jag har redan ondgjort mig över Ty Bomba på forumet, men han tycker att alla krig i hela världen kan skildras med det system han tänkte ut på högstadiet. Korsriddare och sovjetiskt pansar är egentligen samma sak, båda är 5-4:or som får välja om dom ska slåss eller gå först. Klart! I samma anda så tycker jag inte om spel som låtsas vara något dom inte är. Jag spelade något slag antiken-spel på FF någon gång, det var lite romare och barbarer, minns inte vad det hette. Det handlade inte alls om Rom det var ett deck-building-spel som hade en karta över medelhavet. Helt menlöst i min värld. Det är så långt ifrån den historiska känslan när man sitter och hoppas på fyra röda kort eller vad det nu kan vara - precis som jag läst att kejsarna gjorde!? Säkert ett bra spel, men verkligen inte för mig.

Jag inser att jag kan fortsätta länge, men jag måste gå och knoppa. Folk får gärna fylla på med mer saker i samma anda, eller upplysa mig om att jag har fel. Jag återkommer när tiden tillåter.   

Aha, en handske är kastad! Du har rätt i att jag vanligen skriver om spel jag gillar, eller i alla fall tenderar jag att säga vad jag gillar med ett spel snarare än motsatsen. Det känns roligare att vara en sån som lyfter bra saker än att förverkliga sin inre gnällspik, sånt får jag utlopp för på APT och liknande tortyrmetoder.

Sen, som alla som varit inom femtio meter från mig och ett spel rimligen förstått, så tenderar jag att fokusera på den narrativa upplevelsen snarare än om regel 14.2 eventuellt kan tänkas krocka med regel 31.9. Vill man att något ska vara kul ökar sannolikheten för att det är det. Men visst fan finns det spel jag i varierande grad ogillar. Det kanske vore en rolig tråd på annan plats.

Sen vill jag verkligen inte lura på folk spel dom inte gillar, men jag tänker att om man är på det här forumet och läst det jag skriver så borde man ha en uppfattning om vad jag kan tänkas tycka om. Sen får var och en relatera det till sin egen smak, men jag vet hur det fungerar. Jag har sålt alla mina TCS, men när Ola nu spelar det så börjar det sjungas lite sirensånger i mitt huvud - det spelar ingen roll att jag egentligen aldrig mer i mitt liv vill räkna ut en LOS-kurva i hexes, det ser kul ut i alla fall.

Jag tröstar mig också med att du och ett par av forumets Björn:ar fått mig att köpa (och klippa!) WiF. Vilket år som helst kommer det att spelas...

Jag får återkomma med en tråd som sågar spel och mekanismer, det vore kul att se vad folk ogillar.     

Jag frånsäger mig allt ansvar, jag fortsätter bara en stolt svensk tradition av konsumentupplysning utan vinstintresse.

Men va faan, kunde det inte bara vara tråkigt. Ska jag bli tvungen att köpa ett spel till efter Herrns recensioner...?

Jag skulle vara väldigt försiktig med att ta finansiella beslut efter att ha inspirerats av en sådan tveksam filur som den där herrn. Det är femtio procents risk att det är det tråkigaste spel du någonsin spelat. Skulle du, mot förmodan, angöra den kungliga huvudstaden så kan du komma förbi och köra några turns innan du kastar dig huvudstupa in i fattigdom och elände. 

Jag tror jag lägger ner och svarar på Davids fråga i samma post. Jag lägger ner för att jag har fattat en hel del som jag inte insåg vid start och dessutom så ska jag testa spelet FtF till helgen. Turn tre så skulle jänkarna ta Cherbourg, men misslyckades med minsta möjliga marginal. Jag gjorde också en större attack på Caen och jag märkte att större slag genererar förluster (duh), som gör det svårt att hålla tempot uppe (Caen föll inte, men många divisioner slets i bataljen). De här två bakslagen gör att tyskarna troligen lyckas lite bättre än historiskt i det här korta scenariot, men jag skulle gissa att jag, vis av erfarenheten, fattar hur man ska göra för att ta Cherbourg.

Min plan är att göra en ny replay senare, då troligen på hela kampanjen. Trots att bilderna inte visar på några större rörelser så finns det massor med narrativt material att bygga på.




Farbror Sunnergren frågade om det är skoj. Ja det är det.

Jag tycker spelet lyckas fånga en tydlig befälsnivå, man är SHAEF och inte alla saker på en gång. Man bestämmer vilka kårer som ska verka i vilken riktning och vilka resurser den ska få. De besluten följer på den plan man gör upp inför månaden, något spelet lyckas med bättre än det mesta jag testat. Man grupperar inte bataljoner i precis rätt hex över hela Normandie, man ägnar sig åt det operationella. Jag gillar det skarpt, det gör något nytt.

Stridssystemet är väldigt roligt och intressant. Man allokerar divisioner, man kan förstärka eller dra sig undan, kåren stoppar in assets (som finns i 16 olika varianter), armén kan påverka via doktrin och man kan gödsla med eventkort. Terrängmodellen är mycket genomtänkt och skiljer på om fienden tillfogar dig färre förluster eller om du tillfogar honom fler, en ganska viktig distinktion. Ännu har ingen division tagits av kartan i pågående parti, det gillar jag också.

Jag tror också att spelet lyfter flera nivåer om man spelar med den avsedda effekten med dold information. Hålls den rutan av SS-pansar eller svagt infanteri? Kan kåren förstärka? Det finns nog rejält med drama att uppleva i spelet, vilket designern påpekar - hans första tanke med systemet var Stilla Havet, men efter att han gjort Heroes of Normandy så var han mer påläst på det, så kan det gå.

Man ska nog inte förvänta sig ett vanligt krigsspel, det här är ett helt annat perspektiv. Missförstå mig rätt här, det är ett utpräglat krigsspel, bara olikt det mesta jag spelat. Jag fick lite samma känsla när jag testade Hubris rätt nyligen, det här gör något jag inte testat innan. Jag vill hela tiden spela en runda till och jag skulle gladeligen köpa fler spel om det här blir en sån där serie som alla vill göra.