Forummedlemmen Lars Wistedt har hastigt gått bort. Jag kände honom knappt alls, men jag har köpt ett par spel av honom och pratat med honom på FF. Han framstod som en trevlig och engagerad man med ett stort hjärta för vår udda lilla hobby. Han var en krigsspelveteran och han tyckte mycket om de gamla klassikerna. Han tycks ha gått bort i sömnen på en resa till Kanada. Han blev bara 60 år gammal.

Det är svårt att skriva en runa över någon man inte riktigt kände, men jag tycker att vår lilla gemenskap är av den karaktären att vi kan hålla koll på varandra. Jag tänker på hans anhöriga och hoppas att de får allt stöd de behöver.

Vila i frid Lars!

https://www.expressen.se/nyheter/sverige/sd-politikern-lars-wistedt-ar-dod/

World in Flames, Collector's Edition. Second printing. 

Det här tycks vara ett spel farbror inte bör sälja, trots nämnda farbrors brist på sentimentalitet. 

Kan inte annat, än älska gräddkannan, spelet ser för övrigt intressant ut.

Jag vill ha mjölk i kaffet. De andra har mer hår på bröstet och dricker det svart. Alltså får jag bära med mig mjölk till bordet.

Jag har faktiskt tittat på det tidigare men avstod då jag tyckte det såg för Euroaktigt ut. Antar att det är svårt att få tag på nu.

Det tror jag inte, men vi kan ju testa det någon gång så får du se om det är något för dig. Dom har precis skickat ut spel till KS-backers, det hamnar nog på deras hemsida snart.

Jag tenderar att bränna pengar på diverse olika konstellationer av kartong och papper. För något år sedan hoppade jag på en Kickstarter som handlade om ett så udda projekt så det var värt en investering.
Nu i veckan kom spelet och, det märkligaste av allt, idag spelade vi spelet på 4 spelare.

Spelet heter The other side of the hill och är ett spel där man spelar olika fraktioner av den tyska generalstaben under andra världskriget. Det visade sig att spelet var så väldigt välgjort och roligt så jag tänkte presentera det för den breda (?) allmänheten.

Spelet har fyra turns per år och varje turn har en administrativ fas och en operationsfas (sommaren har två operationsfaser). Var och en av de fyra spelarna har en roll i staben, chef för OKW, produktionschef, personalchef och chef för militära operationer. Varje funktion har olika beslut att fatta och de olika funktionerna vill inte alltid samma sak. Rollerna växlar mellan varje år, så man får testa olika saker.

Varje spelare måste dels sköta kriget så bra som möjligt (man kan inte vinna kriget, designern menar att ett krig mot både USA och Sovjet är kört på sikt) och dels samla så mycket prestige till sin fraktion som möjligt.

Det går inte riktigt att berätta om spelet på ett bra sätt, det behöver upplevas. Men det blir ett väldigt roligt berättande, det finns massor med events, Hitler sparkar folk till höger och vänster, några blir dissidenter och massor med annat. Spelet har en solitärvariant, en samarbetsvariant och en mer tävlingsinriktad variant (där man gärna suboptimerar beslut för att vinna prestige etc).

Vi hade väldigt trevligt med spelet, det var första gången vi spelade och vi hann med 1939-42 på en kväll. Hyfsat snabbspelat ändå.



Kartan innehåller väldigt mycket information. Det är olika typer av terräng, det finns mycket politik att ta hänsyn till, generalerna man bestämmer över är olika bra i olika situationer och man skiljer på operationell och strategisk krigföring. Kuberna är arméer, (pansar, reguljära, halva och allierade) fiendens stridsvärde drar man kort för och vi märkte att motståndet blev allt svårare för varje år.



Varje spelare har sin grupp generaler (som var och en tillhör olika grupper; nazister, dissidenter, traditionalister eller professionella). Man har också årets roll och i den rollen utfärdar man olika direktiv. Man får prestige för generaler som lyckas och minus om dom misslyckas. Varje general har ett kort som anger alla specialförmågor och en bricka som visar hur hög rank han har och hur lätt Adolf har för att sparka honom när det går dåligt. Det blev lite jobbigt att han sparkade alla armégruppschefer vintern 41 för Moskva inte var erövrat. Ersättarna var sämre kan man säga.



Här är exempel på olika typer av direktiv för olika roller. Spelet har hundratals kort av olika typer. Man är inte bunden till det historiska, man kan satsa på Sjölejon eller Gibraltar, man kan också försöka utveckla strategiska bombplan eller kanske kärnvapen! Varje beslut är viktigt och kräver en prioritering av spelaren.



Gillar man den här typen av spel så är det alla tummar upp från mig. Jag kan inte säga saker om spelets balans eller liknande, men vårt parti gick enligt en historiskt rimlig linje och vi tyckte alla fyra att det var ett utmärkt spel. Hade det varit FF snart hade jag lätt försökt lura in ett antal kandidater på ett parti. Tämligen omgående skulle det bli diskussioner om vilken general som skulle leda den ena eller andra armégruppen och om flygplan eller ubåtar ska prioriteras i produktionen. 

I maj 43 inleder Manstein ett anfall söderut från Dniepr-kröken. Tack vare Luftwaffe så går anfallen bra och man både pressar tillbaka sovjeten samtidigt som man framtvingar en omgruppering bakåt för att skydda Stalino.

Samtidigt så gör tyskarna själva en försiktig tillbakagång från de mest östligt liggande positionerna, detta för att slippa en mer panikartad reträtt senare.

De sovjetiska chitsen utfaller tämligen dåligt, men det enorma tryck man har runt Orel-Kursk gör att man effektuerar ett slags genombrott, som dock tyskarna lyckas täppa igen ett par rutor längre bak. Här har tyskarna så pass lite pansar så motanfall knappast är ett alternativ. Tyskarna kommer att behöva avdela en del av Mansteins pansar för att kunna hota med något av offensiv karaktär.

Jag inser att tyskarna har offensiv kapacitet även 43, men det är intressant hur den har krympt över tid. 41 var det över hela kartan, 42 en armégrupp och 43 mer som att en armé kan anfalla. Det hela beror på att sovjeten är så oerhört mycket starkare nu än tidigare.



Dessvärre avslutas partiet nu aningen plötsligt. Jag trodde att jag skulle hinna med sommaren 43, men verkligheten hoppar fram och smiskar mig med sin högertoffla. Jag har spelat ganska precis halva spelet, det är mycket spel kvar i lådan. Nu väntade en tysk försvarsstrid på nästan två år. Jag har spelat spelet till slut förut och det fungerar alldeles utmärkt.

Jag kan konstatera att jag nu är glad ägare av flera spel som jag tycker skildrar östfronten på ett utmärkt sätt. Det här spelet är väldigt roligt, det känns rimligt och går relativt fort (om man nu inte lider av AP). Jag gillar också Thunder in the East på samma tema och vill jag flytta divisioner på old school-vis tycker jag Proud Monster är roligt. Russian Front, mitt allra första krigsspel, har fortfarande sina poänger. Jag tillhör inte dem som fallit för typ Russian Campaign; det är säkert ett roligt spel, men som skildring av sitt ämne gör det ingenting för mig.

Jag kan, märkligt nog, känna att jag inte sitter och väntar på det där östfrontsspelet som känns helt rätt. Jag är helt nöjd med ovanstående utbud. Det känner jag inte för särskilt många andra teatrar (jag tittar på Napoleonkrigen här). 

Nu får jag fundera på vad nästa projekt ska vara. Det är lätt att konstatera att jag köper spel i ett högre tempo än jag spelar dem. Det förhållandet gäller absolut ingen annan på det här forumet har jag förstått. Det är kul att vara unik.

Jag tycker det ser bra ut, möjligen (min repiga skiva) kan det stå att mycket av spelplaneringen sker via forumet. Råden håller jag helt med om, det kan vara ganska viktigt att ha klart för sig vad man är ute efter.

I slutet av april ser det ut enligt nedan. De sovjetiska anfallen från Rostov-Stalino har varit relativt framgångsrika och under ett anfallen kollapsade rumänerna så tyskarna fick skicka dit pansar för att staga upp linjen. Tyskarna har aldrig erövrat Sevastopol och Adolf får nu överväga om man ska utrymma Krim helt och hållet för att inte få förbanden där inringade.

Stavkan kommer att anfalla längs linjerna kamrat kommissarie Ola angav, något jag gissar kommer att framtvinga en reträtt för de tyska östligaste förbanden. Det är väldigt svårt att se hur tyskarna ska kunna få igång något offensivt alls under sommaren, fronten känns redan ordentligt utsträckt. Vi får se när Gröfaz skickar lite fler stridsvagnar, Wehrmacht är lite slitet på den punkten.

Stalin har även förstärkt längre norrut, kanske för att stöta mot Leningrad. Systemet är dock gjort så att än så länge har sovjeten en eller max två linjer han kan anfalla längs (de mörkbruna brickorna är offensiva högkvarter kan man säga), annars räknas anfallaren som OOS, vilket ger -2 på tärningen. Den modifikationen tillsammans med den sovjetiska stridstabellen genererar i det närmaste inga resultat alls.

Tyskarnas bästa möjligheter att anfalla är rakt österut, men då anfaller man längre in i säcken. Manstein försöker övertyga Adolf om att man ska vänta in de sovjetiska anfallen och sedan leverera motanfall. Det är ju ändå 1943.

Tyskens frontlinje är lite bättre än historiskt i norr och runt Voronezh, men sämre i söder. Det är i Ukraina de stora slagen kommer att stå under sommaren. Det tycker emellertid inte Benito, som börjar inse att trupper i Sovjetunionen inte är årets bästa idé när de allierade är på väg mot Sicilien. 

Så om Leningrad är belägrat så värps det fram en växande Armé därinne som tyskarna måste trimma konstant. Eller är det någon OOS-attrition som balanserar det?

Om Leningrad blir inringat så är trupperna OOS. Dom ( i Leningrad och den angränsande rutan) får dra LOC över Ladoga, men det betyder bara att dom inte ger sig automatiskt, dom är fortfarande OOS. Det enda som får byggas upp är trupperna som var där när dom blev inringade. Max-stacking är fyra brickor varav två får vara arméer, så det blir ingen dödsstjärna över tid.

Leningrad tycks vara den enda plats i spelet som kräver någon form av undantag från standardreglerna, men det rör sig om ett par rader som täcker in det mesta jag kan komma på. Det kanske står något om Kerch-sundet också. Jag törs inte säga om något förändrats i 2nd ed. 

Är det belägrat så genererar det bara resurser till Leningrad, är det inte belägrat så är resurserna generella. Den ekonomiska modellen (eller vad den ska kallas) är lite ovanlig. Sovjeten får replacements varje turn, just nu 1D6+23. En armé som har fem i stridsvärde kostar fem. Det blir lite annorlunda när deras stora gardesarméer skadas och ska ersättas.

Tyskarna har ett helt annat system, där det stötvis kommer in lite replacements i form av steps. Till exempel fick dom fyra inf-steps varje turn mellan turn 13-17, sedan ingenting ett tag och sedan ordentlig påfyllning av pansar turn 22-23. Det är märkligt men fungerar bra. Jag har sett många modeller för ersättning och uppbyggnad på östfronten, det är inget lätt sak att göra mekanik av.

Tack och bock! Den övre sovjetiska operationen är lättare logistiskt, det blir plan A. Det kan också bli lite Kursk-vibbar på att tyskarna satsar i ett område där sovjeten också avser att anfalla. Vi får se hur fronten ser ut när finvädret kommer, jag spelar på några månader i stöten nu.

Jag har nu kört två turns, krigsåret 1942 har nått sitt slut.

Den tyska satsningen mot Rostov misslyckades. Anfallarna började för sent på året och leran i kombination med logistiken försvårade för de ariska falangerna. Initiativet gled över till sovjeten, som med stora mängder förstärkningar stagade upp fronten och stabiliserade situationen.

Med förband opererande från Stalingrad så tvingade också Röda armén tysken att avdela resurser för att täcka den öppna flanken. Stalin har nu också fått in avsevärda mängder gardesförband, mek-kårer och artilleribrickor, vilket öppnar för offensiva möjligheter. Tyskarna, framför allt pansaret, har inte stärkts upp alls under många månaders strider. Adolf inser att man kanske måste göra något åt det inför 43.

På det stora hela är det en inte alls orimlig situation. Tysken har inte åkt på något Stalingrad, vilket gör att hans defensiva styrka är besvärande stor ur sovjetisk synpunkt. Jag tror också Leningrads erövrande spelar roll, ryssen är nu över 10 arméer kort - om man vill bejaka sin inre ekonomikonsult.

Det finns också något tillfredsställande i att se hur de olika arméerna utvecklas. Sovjeten blir allt starkare, får fler och fler verktyg i form av både chits och brickor. Tyskens infanteriförstärkningar är av sämre kvalitet än tidigare, men pansardivisionerna blir allt starkare. Tysken blir alltmer beroende av pansaret som en brandkår för att undsätta infanteriet där det knakar.

Även i luften börjar det nu svänga. De båda sidornas flygvapen funkar olika, men kommunistflyget stoppar sin röda mule i alla bataljer som äger rum (dock med begränsad effekt), Luftwaffe är effektivare men måste välja sina strider. Det ska bli intressant att se 43.



Jag tar naturligtvis tacksamt emot förslag på anfallsriktningar inför sommaroffensiverna. Adolf tror ju fortfarande att han är den som dikterar händelserna, Stavkan kan å sin sida klura på om man vill reagera på tysken eller trumma igång något på egen hand.

Med oktober kommer leran. Den tyska logistiken bromsar upp och sovjeten återfår lite balans. Tyskarna måste välja mellan Rostov och Stalingrad. Stalingrad är värt 5 Rp/turn, men tar man Rostov skär man av hela sydfronten. Det är många RP kan man säga. Rostov blir prio ett.

Den tyska pansararmén slår sig söderut, men man pressar sina förband så långt så man blir out of supply. Hotet mot Rostov är brutalt påtagligt och ryssarna har svårt att fylla på med försvarare. Den lila pilen visar var Rostov ligger, det är inte mycket emellan tyskarna och den stora inringningen.

Stavkan anfaller återigen norrifrån. Man bryter inte igenom, men tillfogar en hel del förluster. Den italienska mek-kåren går under i strider mot sovjetiskt gardespansar. Benito får trösta sig med att det numera finns italienskt infanteri på plats i Ukraina.

Det blir ingen spektakulär operation Uranus i mitt parti under november. Frågan är om sovjeten klarar av att bita sig fast i nuvarande ställningar.

Den tyska omkastningen i september 42 leder till såväl inringningar som en tämligen magnifik framryckning. Man använder sitt Manstein-chit för andra och sista gången 42, men tre movement-faser för 1:a Pz-armén leder till Voronezh fall och man hotar både Rostov och Stalingrad (till höger på kartan). Det kostar emellertid ett oroväckande antal pansar-steps, detta då man konsekvent anfaller med enbart mekaniserade förband mot allt som står i vägen.

Sovjeten sätter in tunga anfall norrifrån, det är ju där alla trupper finns, men det leder bara till ömsesidiga förluster. Dom är helt tagna på sängen av riktningsskiftet. Det är tur att nästa turn är oktober, en månad till med bra väder och tyskt initiativ hade kunnat innebära ett totalt sammanbrott för hela sydfronten. Nu kommer sovjeten få initiativet och gå först, pansaret kommer att stanna upp i leran och sammanbrottet kommer förhoppningsvis utebli.

Väldigt rolig utveckling och att läsa om den. Ordningen på aktiveringarna kan verkligen avgöra mycket - när jag spelar känner jag att det inte är stor idé att ha en så fast plan utan att göra det bästa av situationen just nu med den chiten. En av spelets styrkor att det kan svänga så fram och tillbaka.

Jag håller med om att det finns en hel del man inte styr över, vilket gör det roligt och spännande. Man vill liksom dra en chit till för att se vad som händer.

Däremot finns det en viss styrning, till exempel är det ju väldigt viktigt för tysken vilka chits han väljer när det är valbart, man kan på det sättet styra prioriteringar och tyngdpunkter snarare än förloppet i detalj. Jag hoppas du tar dig förbi vintern någon gång, då kommer du få se hur elegant de olika stridstabellerna genererar olika utfall och resulterar i olika offensiva tempon för kontrahenterna.