I Kursk-riktningen har det väl stabiliserat sig lite för stunden. 39 och 61 arméerna har förberett nya anfall. Tysken anser att för att återta Kursk behöver han nästan tömma norra delen av området, vilket inte är aktuellt.






I Orel-riktningen framgrupperar 10 armén. Inga nya anfall just nu.






49, 28 och 4 shock genomför en förnyad serie anfall där framgång nås i söder av 49 armén som trycker 16 motoriserade västerut. De övriga kommer ingenstans till priset av stora förluster, men de två tyska infdiv i centern börjar krokna, i synnerhet 112 som bara har 25% stridsvärde kvar. Illrött stridsvärde som vi skulle kallat det i dag lite inofficiellt. Den andra har 50% vilket i sig väl närmar sig rött. 4 tyska armén reducerar 30 ytterligare.






16 förbereder ny anfall på 4 pansargruppens glesa gruppering av 10 och 20 pansardiv. Men 16 börjar få lång front också, och har inte så mycket förband i förhållande till antalet frontkm. I norr vid Moskva-vägen anfaller 32 armén mot 1 pansardiv och dessa flankerande förband. Det blir en ren lokal katastrof för 32.






3 pansargruppen kan nog se fram mot nya anfall på bred front. Dessa två dygn blev det bara ett anfall mot  5 pansardiv som lätt hejdades. Även vid Rzhev har 9 armén haft ganska lugnt dessa dygn- Och väster om Rzhev håller 110 infdiv fast, men den är nere på 50%. Och är ganska ensam där.




Till sist dukar det ståndaktiga tyska regementet framför 27 armén under. Historiskt genomfördes ju inga ryska offensiver i denna sektor förrän i januari, och då med stor effekt resulterande i Demyansk- och Cholm-fickorna. Nu har 16 armén tryckts väster om Demyansk där två kårer inringades i februari 42.  Demyansk ligger två hex öster om SS T spaningsbataljons grupperingsplats. DEn fickan var ju nästan hela norra delen av bilden i storlek, men inkluderade inte Staraya Russa. Cholm ligger precis väster om kartan där floden lämnar kartan vid det röda ordet "Computer"






.

På tal om det så kan man ifrågasätta om kriget ens skulle tagit slut om Moskva föll. Det skulle rent definitionmässigt göra att även om man tog Moskva så skulle det sannolikt innebära en operativ seger snarare än en strategisk (operationen lyckades, men kriget avgjordes inte av det). Frågan är ju om en strategisk seger i ordets rätta bemärkelse var möjlig vid det här laget? Fast om man dessutom krossat alla sovjetiska arméer fullständigt? Jo då kanske?

Ibland upplever jag att termerna strategic, operationell och tactical/marginal victory används istället för major, substantive eller minor victory för att det låter mer militärt, men den egentliga innebörden avses inte, utan det är bara en rangordning spelmässigt.

Nåväl.



Vid Kursk går tyskarna till motanfall med 29 motoriserade och 18 pansar och lyckas ta 29 till Kursks portar igen. Grupp Yermakov är illa tilltygad och övergår helt till försvar av Kursk. 61 armén slår ett annat avdelat regemente, men tyska förstärkningar, 23 infdiv (-), från 4 armén vid Kaluga anländer med tåg och skapar en ny linje längre västerut.






10 armén lyckas få tyksrna att retirera längs järnvägen till Kursk. Nu är det en bit kvar till Orel, och inte mycket tid, och 17 pansardiv anländer från 2 pansargruppen område. Det är nog att glömma att nå Orel.






Men kanske man kan skära av underhållsvägen till Tula med anfall med arméerna och ta Tula i sista minuten? En serie nya anfall genomförs av 49 och 28 samt 4 shockarméerna. Ingen terräng tas alls. Högst mediokra insatser. 30 armén som är inringad börjar slås av 4 armén.






16 armén förbereder nya anfall mot 10 pansardiv på gränsen mellan 3 pansargruppen och 4 armén. Tysklen justerar arméernas frontlinje i området och ger sakta terräng.






4 pansargruppen har fått kontroll över utvecklingen och backar sakta för att korta linjen och understödja 9 arméns försvar av Rzhev. Där är det mer kritiskt. ca 50 km (6 hex) väster om Rzhev ser situationen ut att förvärras också.






27 armén hejdas åter av det avdelade regementet som understöds av ett artilleriregemente.

Bortsett från att de behövde ta Moskva för att vinna kriget förstås 

Det är ju den lilla detaljen så klart...

Två månaders vila och utbildning blir det innan det är dags igen. I juni 1942 stävar U-50 mot den amerikanska östkusten igen. Utresan blir händelselös.

Väl i patrullområdet träffar man i mörker på det ensamma tankfartyget OA Knudsen (11 000 ton!). Som vanligt genomförs anfallet i ytläge på kort håll. En av varje G7a och G7e, båda träffar och ingen blindgångare, men fartyget sänks ändå inte. Det hela ska avslutas med däckskanonen, men Knudsen håller sig undan, och det blir en utdragen historia. Tyvärr, för Knudsen, ansluter vare sig jagare eller ubåtsjaktflygplan, och U-50 försöker avsluta med en G7e till, som missar. Men nu kan däckskanonen få till ett avslut.



At 15.33 hours on 5 March 1942 the unescorted O.A. Knudsen (Master Knut O. Bringedal) was hit on the port side in tank #6 by one torpedo from U-128 east of Abaco Island, Bahamas. The ship started listing and the engines were stopped. The crew abandoned ship in the starboard lifeboat and a motorboat, but eight men remained on board, managed to restart the engines and head for land. A first coup de grâce at 15.42 hours missed, but a second fired at 16.42 hours hit on the port side in tank #9, killing a British deck boy. The remaining men abandoned ship in the port lifeboat and the master ordered the starboard lifeboat containing 24 men to head for nearest land, while the motorboat and the port lifeboat stayed near the ship.

The master and four crew members then reboarded the tanker, rigged up a new antenna and managed to establish a radio contact with a land station. They also transferred some petrol to the motorboat and abandoned the vessel. At 02.30 hours on 6 March, the master and six crewmen again reboarded the O.A. Knudsen in order to save the vessel. 15 minutes later, U-128 began shelling the tanker, which caught fire and eventually sank. The master and five men had been injured by shrapnel during the shelling before they were able to leave the ship with the motorboat. In the evening, they spotted the starboard lifeboat and took it in tow. Land was reached in the night, but they gave up trying to find a suitable landing place. On 7 March, the boats were taken in tow by a schooner, which landed them at Cornwall, Abaco Island. On 10 March, an able seaman died of wounds in a hospital and was buried on Abaco Island.

U-50 kasserar in den skalpen och fortsätter. I nattmörker hamnar det mindre fraktfartyget Plow City in U-50 klor. Ytläge, kort håll, en av varje G7a och G7e, men bara en träff som är en blindgångare. Däckskanonen klarar dock jobbet.



At 20.10 hours on 22 May 1942 the unescorted and unarmed Plow City (Master George Hazeleaf) was hit by one torpedo from U-588 about 200 miles off Cape May, New Jersey. At 15.00 hours, the ship had spotted the sail of a lifeboat from Peisander, which had been sunk by U-653 (Feiler) on 17 May, but the master suspected an U-boat and fled the area on a zigzag course at eight knots. The U-boat had noticed the smoke and chased the ship for four hours before firing a spread of two torpedoes. The first missed by about five feet ahead and the second struck on the port side aft of the #2 hold at the waterline. The second mate was blown overboard by the explosion and drowned. The watch below secured the engines and the most of the eight officers and 23 crewmen abandoned ship in two lifeboats, while the radio operator stayed behind to send distress messages. At 20.22 hours, a coup de grâce hit the engine room on the starboard side and caused the ship to sink by the stern within three minutes.

One survivor was taken aboard the U-boat for questioning and the Germans returned him along with rations of cigarettes and rum to one of the lifeboats. They also rightened one of the boats that capsized during launching before leaving the area. The survivors were picked up after five days by the American patrol yacht USS Sapphire.

U-50 påträffar inga ytterligare mål under patrullen, utan vänder hemåt och får en lugn resa. Men det kanske är så att det korkas upp segerskumpa (sekt så klart!) när man passerar Biscayabukten. Lite väl tidigt. Ett ubåtsjaktflygplan "dyker upp"  och flygvarnaren är inte riktigt på alerten.



Anfallet lämnar chefen lätt skadad och hälften besättningen lätt resp allvarligt skadade (stod alla på däck och skålade?) med vattenintag x 2 samt skrovskada. Lv-servisen var dock hyfsat med på noterna och flygplanet skadas av lv-eld. U-50 hinner dyka innan nästa attack kommer.

Väl hemma når besättningen veteranstatus. Nu är det bara Otto Kretchmer som sänkt mer tonnage.

18 december. Ser med tanke på det inte katastrofalt ut för tysken.

Efter en månads småreparationer och återfyllnad av drivmedel och torpeder är det dags för en ny vända till den amerikanska östkusten. Resan börjar med att ett ubåtsjaktflygplan upptäcks i god tid när Biskaya-bukten passeras, så U-50 dyker och undgår anfall. Resten av transitresan blir händelselös.

Patrullen börjar med att en konvoj påträffas i mörker. I närheten av U-50 finns fyra feta mål. Överhuvudtaget har U-50 haft en osannolik tur med målen som man stött på. Fördelningen stora mot små mål har varit mycket skev till förmån för stora mål. Denna gånga är det fraktfartygen Greylock (7500 ton) och Amerikaland (15 400 ton! men udda stavning av Amerika med k, tyskt eller nordiskt fartyg? Knappast tyskt tänker jag...) samt tankfartygen Norness (9100 ton) och WD Anderson (10 200 ton!).

U-50 är lite försiktig och anfaller i u-läge från medelavstånd. En G7a och G7e på vardera Amerikaland och WD Anderson. Amerikaland träffas av båda, medan WD Anderson träffas av en torped. Alla fungerar. Träffarna är suveräna ur U-50 perspektiv i alla tre fallen. Trots bara en träff sänks WD Andersson (och Amerikaland där en av träffarna hade räckt).



Name    Amerikaland
Type:    Motor merchant
Tonnage    15,355 tons (one of the largest ships sunk).
Completed    1925 - Deutsche Werft AG, Betrieb Finkenwärder, Hamburg
Owner    Ångfartygs-A/B Tirfing, Gothenburg
Homeport    Gothenburg
Date of attack    3 Feb 1942    Nationality:      Swedish

Fate    Sunk by U-106 (Hermann Rasch)
Position    36° 36'N, 74° 10'W - Grid CA 8458
Complement    39 (5 dead and 34 survivors).
Convoy   
Route    Sparrows Point, Maryland (31 Jan) - Cristobal - Cruz Grande, Chile
Cargo    Ballast
History    Completed in June 1925
Notes on event   
At 03.23 hours on 3 February 1942 the unescorted and unarmed ore carrier Amerikaland (Master Ragnar Schütz) was hit on the starboard side amidships below the bridge by one torpedo from U-106 while steaming on a non-evasive course at 12 knots about 90 miles east of Virginia Beach. At 03.52 hours, a stern torpedo struck on the starboard side aft in the engine room after a first coup de grâce missed at 03.30 hours. The ship developed a list to starboard and sank at 04.39 hours.

All crew members abandoned ship in three lifeboats which soon lost contact with each other in a snowstorm. On 6 February, the master and 10 crew members were picked up from one boat by the British steam merchant Port Halifax and landed in New York the next day. One man in this boat died of exposure before it was located. Three men in the boat of the chief officer also died of exposure before the other six occupants were picked up by the Dutch motor merchant Castor on 7 February and landed at Willemstad, Curaçao on 13 February. The boat in charge of the second engineer almost swamped during the storm and the survivors had to bail it out constantly. The boatswain died of exposure in this lifeboat before its occupants were picked up after three days by the Brazilian steam merchant Taubate and taken to Recife, arriving on 22 February. Many of the survivors suffered from frostbite.






At 01.32 hours on 23 Feb 1942 the unescorted and unarmed W.D. Anderson (Master Albert Benjamin Walters) was torpedoed by U-504 about 12 miles northeast of Jupiter Light, Florida. The sole survivor was standing on the fantail when a first explosion let the ship burst into flames. Immediately he dove overboard and escaped a second explosion, but got caught in the wash of the propeller and surfaced astern of the tanker as burning oil spread around her. Eight officers and 27 crewmen were lost. The ship settled by the stern and later sank in 27°09N/80°15W. The survivor was picked up by a small fishing boat, transferred to a US Coast Guard vessel Trouper and taken to Stuart, Florida.


U-50 upptäcks av eskorten och sjunkbombas, men det blir bara en träff som orsakar mindre, ur spelsynpunkt irrelevant, skada. Chefen för U-50 går ner på stort djup och tar skrovskada av trycket, men det funkar. Jagarna tappar kontakten. U-50 försöker förfölja konvojen för att komma åt de andra feta målen, men tappar bort den.

Patrullen går vidare. Två oeskorterade fartyg påträffas i mörker. Anfallet genomförs, så klart i ytläge och på kort håll. Målen är tankfartyget Halo (7000 ton) och fraktfartyget Frisco. U-50 skjuter tre torpeder på Halo och en på Frisco. Två träffar på Halo och en på Frisco. Båda sänks.



At 07.58 hours on 20 May 1942 the unescorted and unarmed Halo (Master Ulrich Fred Moller) was hit by two torpedoes from U-506 about 50 miles from the Southwest Pass of the Mississippi River, while proceeding on a rapidly changing zigzag pattern at 10.4 knots. The first torpedo struck on the starboard side under the bridge and completely destroyed this part of the ship. The second hit aft of the bridge but forward of the engine room. The second explosion broke the ship in two and ignited the cargo. The tanker plunged bow first with her propeller still turning and sank within three minutes. 23 men of the crew of eight officers and 34 men managed to leave the ship, but only one raft was left, the four lifeboats and three other rafts were destroyed by the explosions and fire. The survivors huddled together clinging to wreckage in the water near the sunken ship throughout the night and the next day. The oil on the surface burned for six hours. Two men cling to a half-burned raft and stayed on it for seven days without food or water. They were then picked up by Otina and taken to New Orleans.
The other survivors in the water began dying from exposure and injuries. On the third day wreckage ascended from the tanker and the seven remaining survivors tied boards together with strips of canvas torn from their life preservers. Crude oil also floated free forming a layer four inches thick. Five days after the sinking, the Oaxaca picked up the three remaining survivors, but one of these men died at sea. The two men arrived at a hospital in Tampico on 28 May, but one men died 30 minutes after arriving. Thus, only one officer and two crewmen survived the sinking.





At 01.16 hours on 13 Jan 1942 the unescorted Frisco (Master Thor Thorsen) was hit on the port side ahead of the bridge by one torpedo from U-130 off Nova Scotia. The explosion opened a large hole below the water line and killed one seaman on lookout duty. Due to the proximity of the coast the U-boat fired a coup de grâce from a stern tube after 5 minutes that hit on the port side aft of the bridge, setting the vessel on fire and killing the master and both deck officers. The ship developed a heavy list to port and settled slowly until she sank around 03.30 hours. The survivors abandoned ship in the two lifeboats, but they were separated shortly thereafter. In the afternoon of 14 January, six survivors in one of the lifeboats were picked up by the Faroese schooner Mjoanes and taken to North Sydney, arriving two days later. The other lifeboat occupied with 9 men was never seen again.


U-50 påträffar inga ytterligare mål under patrullen och kan återvända till Brest efter att åter(!) ha haft vakna flygspanare under passagen av Biscaya-bukten.  Chefen U-50 är nu den tredje tyska ubåts-esset (sannolikt högre då den jämförelsen görs med slutresultatet för alla) och tilldelas svärden till eklöven och riddarkorset.

Yermakov kommer inte mot nordväst, men 18 pansar och 29 motoriserade kan heller inte komma i läge att återta Kursk i en serie anfall och motanfall. 61 armén slår ett avdelat regemente och uppnår ett genombrott som skär av järnägen söderut efter att ett raketartilleriförband och logistik tillförts 2 arméns södra delar.





10 armén hejdas på nytt på vägen mot Orel. 






9 och 11 pansardiv slår resterna av skyttediv söder om floden till kostnad av ett motoriserat skytteregemente ur 9 pansar. Speltekniskt kan de båda divisionerna nu samgruppera i samma hex. 4 armén gnager vidare på 30 armén. I öster stormar 28 och 4 shockarméerna på tre ställen. Inget utfall på något av dem. 






16 armén anfaller ånyo del av 20 pansar som tvingas bakåt. Den tyska frontlinjen i denna del av 3 pansarguppen blir nu väldigt utsträckt. 4 arméns delar i öster har börjat dra sig västerut för att åtgärda detta.






4 pansargruppen fortsätter sitt långsamma återtåg från Kaliningradsriktningen. 1 shockarméns framgångar hanteras med att huvudelen av 2 pansardiv kör över skidlöparregementet och undsätter 106 infdiv, och 6 pansar samt 3 motoriserade blockerar den ryska framryckningen.






27 armén hejdas något överraskande av det avdelade regementet med artilleriunderstöd. 250 (spanska) div ser ut att kunna invänta en stormning härnäst.

Jagdtiger och jagdpanther... 

Baltic Empires. Mycket snyggt!

Samma här.

18 pansardiv och 29 motoriserade kämpar för att begränsa grupp Yermakovs utbredning från Kursk. Den slitna 78 infdiv anländer med tåg för att förstärka 2 armén som pressas hårt av 39 armén norr om Yermakov, och nu börjar 61 armén komma i läge för att anfalla mot den svagt hållna delen av 2 arméns försvar.





Det drar ihop sig för ett anfall mot 262 infdiv från 10 armén. Tysken tenderar att retirera sakta innan stormning men det innebär att vi sakta närmar oss Orel. 






Tysken går till motanfall med 9 och 11 pansardiv väster om Tula mot skyttediv som är söder vattendraget. Den håller med stora förluster. 11 pansardivs spaningsbat är nu så svag att den inte får ha en egen spelpjäs, som 9 pansar sedan tidigare. Alla regementen är reducerade på båda div. 4 armén gnager på den inringade 30 arméns västra delar. Öster om Tula står nu tre arméer beredda att storma. Och ytterligare en söder om bilden. Tysken har svårt att retirera mer utan att ge upp försörjningslinjerna till Tula.






Norr om motorvägen till Moskva får 1 shockarmén till ett genombrott när 255 infdiv viker framför bla 11 pansarbrigaden. 106 infdiv skärs av när ett skidlöparregemente tar sig in bakom dem.

Kpistskyttarna som fick tuppjuck mejas ned av halvbandvagnarnas ksp när de ska ge sig på dem i närkamp. Ryssarna i W1 blir också lite väl irriterade på elden de får ta emot och stormar den närmsta Tigern med en magnetmina. De lyckas överleva elden från det tyska skyttet såväl som elden från Tigern och slår ut den!






Den kvarvarande Tigerns eld mot W1 gör att skyttegruppen som finns kvar också blir tvärilsk. Den stormar närmsta tyska skyttetrupp, som också är målet för ryssarna som slog ut Tigern. De åstadkommer dock inte mycket, och en av de ryska grupperna nedkämpas. Striden är dock inte över. Tyskarna som närmar sig från norr upptäcks av IS-2:an som slår ut en grupp och ledaren med en spränggranat.






De sista ryssarna till fots nedkämpas. Bara IS-2:an kvar. Tigern rör sig för att nedkämpa den medan den har tornet i fel riktning. Det misslyckas och det blir Tigern som slås ut i stället. Det tyska skyttet har rört sig in för att kunna medverka med sina burna pv-vapen.






IS-2:an lyckas ta emot träffar från både panzerfaust och panzerschreck i fronten, och nedhålla alla fiender framför sig. Tyskarna bakom lyckas dock träffa med en panzerfaust och så var det med det.

Tysk seger i slutändan, men inte alls med så stor marginal som man skulle kunnat tro ett par GT före slutet. Trevligt litet scenario.

Stormningen av gården går utmärkt efter inledande eld från dungarna. Tigrarna grupperar fram till en ny understödställning för nästa stöt mot slutmålet, broarna. Den avsuttna troppen rör sig österut och tar eld från försvaret av broarna. Strax dyker två kpistgrupper upp från norr, och värre, två av tre IS-2 som anländer från öster. En kpistgrupp nedhålls och båda Panzerfaust som medförs avfyras. Båda träffar! Och båda slår ut sina mål! Det här går på röven rätt storartat för ryssarna. I norr gör den tyska skytteplutonen avsittning och rör sig för att rensa bort motståndet norr om vägen.






I norr lyckas den tyska plutonen nedhålla ryssarna som tvingas vika utan ledare. Denne har nämligen tagit med sig ännu en grupp mot broarna där man hamnar i strid med den tyska troppen och en halvbandare som skjuter bort två grupper. Den tredje blir dock tvärsur. Tigrarna framgrupperar växelvis.

Delar av HG anländer och en tropp halvbandare kör snabbt fram och låter pansarskyttet göra avsittning för att flankera och ta bort pvpjäsen samtidigt som en tropp Tiger II framrycker med dem och tar ställning riktade mot gårdssamlingen. Ryssarna i dungarna vid gårdställningen öppnar eld mot de avsittande, men utan verkan. De båda Tigrarna besvarar elden och en rysk skyttegrupp nedkämpas. När en grupp ur pansarskyttet når skogsbrynet och kan se pvpjäsställningen tar de eld från pvpjäsen och viker tillbaka till den andra gruppen med ledaren. En pluton skytte framrycker uppsuttna på skogsvägen i norr, men stannar innan de åker in på skogsvägen. De har potential att nå broarna på ett GT, om det ryska kpistskyttarna lämnar sin ställning och går söderut. 






Tigrarna fortsätter bekämpa den kvarvarande ryska skyttegruppen, men denna viker självmant in i gården och kan inte längre nås av eld. Den avsuttna pansarskyttetroppen flankerar pvpjäsen och efter en kort eldstrid nedkämpas den ryska servisen.





Med pvpjäsen nedkämpas grupperar Tigrarna fram till en ställning för att understödja stormningen av gården. Troppen som nedkämpade pvpjäsen grupperar så att de också kan understödja med eld mot gårdens östra delar. De oskyddade halvbandarna grupperar fram och låter skyttet göra avsittning. De framrycker in i dungarna medan Tigrarna nedkämpar två ryska grupper i gårdens västra del. En tropp ur kpistplutonen börjar omgruppera bakåt.

Dukning klar. Ryssarna har ett kompani med en 57 mm pvpj. Grupperingen är den klassiska ryska defensiva "2 upp, 1 bak" för att få ut djup med viss bredd. I norr finns en pluton med kpistskyttar och närpansarvärnsvapen som försvarar skogsvägen. I söder finns en gevärsbeväpnad skyttepluton i gården, och i öster en gevärsbeväpnad pluton med en tung ksp. I centern finns pvpjäsen med eldområde ut flankerande framför ställningen i gården. Tanken är att hotet från de på kort håll farliga skyttarna i skogen ska få tysken att välja den södra vägen i den mer öppna terrängen vilket låter pvpj komma till verkan, och gör att försvaret av broarna nordost om den bakre ställningen kan koncentreras söder om broarna.

29 motoriserade får vika bakåt inför grupp Yermakovs fortsatta anfall. 18 pansardiv huvuddel har dock tågtransporterat sig söderut och kommer precis i tid för att förstärka 296 infdiv och 39 armén anfall tvärstoppas. 61 armén anländer och rör sig mot nordost.






I Orelriktningen backar tysken sakta och undviker därmed den förberedda stormningen av 56 infdiv. Denna anfalls ändå i sin nya postion, men av färre förband och med stöd av SS förbandet i reserv slås anfallet tillbaka.







Öster och sydost om Tula viker tyskarna sakta och reserver skapas. Ryssarna hänger på. Väster om Tula rör sig 9 och 11 pansardiv österut mot Tulas västra flank och förstärker försvarat/skapar en motanfallsmöjlighet. Runt Kaluga görs många förband sig redo för att transporteras på järnväg.






16 armén anfaller mot 20 pansardiv igen. Denna viker.






3 pansargruppen viker sakta västerut inför 1 shockarmén. 31 armén anfall på nytt längs gränsen mellan 4 pansargruppen och 9 armén där 183 infdiv viker.






22 armén förefaller ha kulminerat. Men 27 står i läge att börja anfalla mot 16 arméns södra flank.