Forumnyheter:

SMF - Just uppdaterat!

Visa inlägg

Denna sektion låter dig visa alla inlägg som denna medlem har skrivit. Observera att du bara kan se inlägg gjorda i tavlor som du har tillgång till.

Visa inlägg

Meddelanden - Fredrik H

#1
Nutid / SV: Designtråd VK3
23 maj 2024 kl. 18:31:53
Jag tror att HQ-systemet från VG:s Flashpoint Golan är något att titta på om du är intresserad av HQ-funktioner modernt. Mark Herman gjorde det på 90-talet tror jag, spelet fångar upp asymmetri i förmågor på ett vettigt sätt. 
#2
Historiska spel / Eylau 1807 - det nya svarta
12 maj 2024 kl. 19:12:17
På allmän begäran (där allmänheten nu kokat ner till enbart Ola, lite Peoples front of Judea-varning) tänkte jag presentera Eylau-spelen jag skrev om i annan tråd.

Först ut är Eylau 1807 av Sound of Drums, ett nytt företag som har storslagna visioner (Eylau är det första spelet i en serie som redan nu har en lista på 6-7 titlar). Jag vet inte hur många spel jag har som skulle varit det första i en serie som aldrig kom vidare. Jag hoppas det går bra för för de här herrarna.

Produktionskvaliteten är utmärkt. Snygga komponenter, brickor som man inte behöver klippa, tabeller i hård kartong och så vidare. Inget att klaga på där alltså. Till vår hobby hör errata, och det är lite roligt att det fanns living rules version 1.3 redan innan jag fått spelet - men historiskt fick man ju aldrig se någon errata alternativt  upptäcka i någon The General fyra år senare att man spelat fel. Oh well.

Skalan är bataljoner (inf) och regementen (kav). Varje hex är 150 meter och varje turn en timme (men man kan i teorin aktivera en division tre gånger under en turn).
Med tanke på skalan så är enheterna påfallande lika varandra. Det är inte särdeles stor skillnad på infanteri och kavalleri (jämfört med spel på samma skala). Enheterna har inger moralvärde, det är stridsvärde och förflyttning på brickorna (det finns skillnader på tabellerna). Dessutom kokas losses och grader av oordning ihop till step losses (en enhet med 8 i styrka har 8 steps). Designern skriver om att detta delvis är ett resultat av att man inte vill täcka kartan och enheterna med en massa markörer (med dithörande regler). Vi får se om det funkar.

Grafiken förmedlar att slaget utkämpades på vintern, i det inte alltför urbaniserade östra Polen.



Närbilden visar den franska vänsterflygeln. Den helt centrala byggstenen i spelet är divisionen och systemet betonar ledare på ett sätt jag gillar. Fransmännen har ett betydande övertag tack vare sin kår-organisation. Bennigsen måste älga runt i snöyran och leta upp sina divisionschefer, Napoleon har ett mycket effektivare system för att få saker att hända. Jag hoppas det blir lika tydligt i spel som det verkar när jag läser det.



Spelets hjärta ligger inte i stridssystemet utan i command-systemet. Varje division får en order (som kan skiftas om man är in command yada yada). Ordern anger vad man får göra (attack, strat move etc) men det stannar inte där. Man får en viss initiativ-poäng för varje order (attack +4, regroup 0). Den med mest initiativpoäng vinner initativet och har en fördel under turnen. Däremot kostar varje order fatigue, som är en finit resurs (båda sidor börjar med drygt 200 fatigue points). Många anfallande divisioner gör att du får initiativet men det sliter ner armén i ett högt tempo.

Mekaniken (som innehåller med än jag orkar skriva) känns jätteintressant. Sedan går en turn till som så att man lägger typ 10-15 blå respektive gröna kuber i en påse och drar dessa slumpmässigt. En kub aktiverar en division. Man kan kan aktivera samma division tre gånger (med påtagligt fallande effektivitet) samtidigt som andra bara står och tittar. Det känns som en bra lösning.

Hela ovanstående system skapar en spännande balans mellan vad som behöver göras, vilka som behöver vila och var ens begränsade resurser ska läggas. Kontroll av vissa platser kan också ta fatigue från fienden och adderas till din egen, vilket gör att kontroll av till exempel Eylau påverkar arméernas stridslust.

De gråa och svarta kuberna är arméns fatigue, de gröna aktiveringarna. Nere till höger ser man vad en order så att säga kostar.



Spelet är inte svårt. Regelboken är inte avskräckande (känns lite som Fallen Eagles i komplexitet). Jag är inte övertygad om att stridssystemet passar mig, men befälssystemet känns jätteroligt. Eftersom det är ett tämligen enkelt system (inte tvåhundra undantag och liknande) så ser jag fram emot att prova det. Naturligtvis har jag ställt upp hela slaget, men för den fattigare människan så finns det mindre scenarion.

Vi får se om jag hittar tillbaka till 80-talets spelande. Det var ändå ett inre skrockande när jag ställde upp (javisst ja, Baggavout håller vänsterflanken där Davout kommer in...).


#3
Jag har spelat krigsspel i ungefär fyrtio år. Det är ganska lång tid. Jag har väl kanske 4-500 spel om jag räknar alla, alltså spel som lätt tar mig 100 år in i framtiden om jag skulle spela dem alla. Ändå köper jag nya spel. Märkligt det där.

När jag var kanske 13-14 år gammal så köpte jag GDW:s spel om Eyalu begagnat av en så kallad vuxen person. Jag visste ingenting om slaget (jag visste väl ärligt talat ganska lite om i princip allt) men jag gillade verkligen omslaget. Det räckte tydligen. Spelet var okej, som spel tenderar att vara. Som historisk simulation var det i det närmaste bedrövligt, men det funkade som spel.

 Ett par år senare köpte jag LaBat-Eylau. Det var något helt annat. Vi spelade det många gånger, men ärligt talat så spelade vi det aldrig till slutet. Spelet är stort och långt, dessutom så bränner man sällan bort hela den VII:e kåren i ett anfall in i snöstormen, fransmannen blir liksom inte lika desperat som Napoleon blev. Man har koll på när Davout rasslar in och man vet att preussarna inte är så många. Men roligt hade vi. Det är det LaBat-spel jag ställt upp flest gånger, spelet stoltserar idag med krigsspelspatina där det ligger i hyllan. 



Slaget är verkligen intressant, det är jämna styrkor, det är väder och vind och härliga karaktärer. Drabbningen slutar oavgjort eller något åt det hållet och båda sidor förlorar hiskeligt med folk. Men så många fler spel kom inte på många år.

Men plötsligt hände det. Jag har i år köpt två helt nya spel på ämnet. Det ena är den våldsamt tjusiga (och dyra) utgåvan från New England Simulations och det andra från ett helt nytt företag, Sound of Drums, från Europa. Skalan är likartad men systemen verkligen helt olika. Jag hoppas att jag kommer att få upp båda på bordet under året. Det jag egentligen tror att jag hoppas på är att återfå känslan jag hade på 80-talet. Ibland går det att få tillbaka lite av det förflutna, ibland går det inte alls.

Jag tror båda systemen har intressanta perspektiv som jag gillar, men vi får se. Det är ändå lite udda att två helt nya spel kan ge mig en känsla av nostalgi. Den här tråden saknar helt poäng, jag noterade bara att för mig har vår hobby  ibland känslomässiga aspekter som den inte hade förr.

Det och att jag numera bränner så mycket pengar på spel så mitt 14-åriga jag skulle ha svårt att förstå det. 

#4
Jag och Jonas spelade det här förra året, jag blev positivt överraskad och tyckte att det var en intressantare situation än jag först trodde. Systemet fungerar och skalan känns rätt. Regelboken är mycket svårare än vad spelet egentligen är, designern har lite svårt att skära i alla sina subsystem. 
#5
Partiet hamnade lite i bakvattnet, men idag körde jag de två sista dagarna. Pilarna visar de enda frontförändringarna under de sista dragen, fronten stabiliserades och tyskarna tillförde tillräckligt med artilleri för att slita hårt på ententen i anfallsriktningarna. När jag räknar VP (tagen terräng och förluster med lite varianter på det) så  skrapar ententen ihop 11 VP, 9-11 är draw (vilket motsvarar det historiska utfallet). Designern skriver att draw är en spelterm, det historiska utfallet var en stor fransk framgång.

I slutändan vet jag inte vilken kår som egentligen skötte sig bäst. Den I:a kåren tog en VP och tog stora förluster. Nja. Men man drog till sig tyska reserver.

Den XX:e kåren tog 4 VP och drog till sig ännu fler hunner, men man har dubbelt så många divisioner som de andra kårerna, så inget att skryta med. Men amerikanerna behöver lite tid i solen, kanske en propagandaseger kan hämtas vid befordran. 

XXX:e kåren tog 2 VP efter en långsam start. Helt okej insats.

XI:e kåren tog 4 VP men blev av med en för att man var tvungen att hålla kvar en division med stora förluster. Man tog också mycket terräng om man räknar franska potatisåkrar. Kanske segraren?



Spelet är utförligt speltestat och passar bra för situationen. Det är viktigt att följa SoP, allt måste komma i rätt ordning för annars blir det lätt lite tokigt. Det är också helt klart spelbart på relativt kort tid, en dag (tre turns) går fort, det mesta händer på förmiddagarna när alla är förberedda.

Jag ska däremot säga att det inte passar alla som tvåspelarspel. Tysken gjorde inte ett enda anfall under hela spelet, det var bara att leta efter defensiva positioner. Gillar man sådant så är spelet utmärkt, annars kanske det mer är för solitärspelaren.

Det viktigaste för mig är att spelet skildrar sitt ämne på ett intressant och trovärdigt sätt, på den punkten lyckas Siossons utmärkt. Mitt parti ligger mycket nära det historiska, detta utan att det skriptades på annat sätt än att kårernas divisionsantal initialt var givet. Det är en gedigen design.
#6
På kvällen den 21:a juli så har det inte hänt så mycket. Anfall utan artilleri och förberedelser ger inga avgörande resultat och det som egentligen hänt är att de båda sidorna fört fram förband inför morgondagens strider.
För första gången så har nu tyskarna en hel del regementen som är prepared, vilket kommer att göra att de kan leda in artilleri mot anfallande fiender, en stor skillnad mot tidigare dagar. Alla tyskar har inte hunnit förbereda sig på det sättet (det kostar movement att bli prepared), striderna får naturliga avbrott med hjälp av systemet.

Ententen har nu två divisioner som passerat 50% förluster och som därför bör dras ut stridslinjen. Mangin drar bara ur den ena, den andra får tappert stå kvar och hålla linjen, han saknar ersättare och får därför fortsätta gör sin plikt för fana och fosterland.

#7
Morgonen den 21:a juli blir intensiv. Om inte tyskarna fått tre divisioner ur reserven så hade det varit ett totalt sammanbrott.

Den 1:a kåren (lila) tar den sista tätorten innan Soissons och tyskarna slåss boktavligen på sudden death-linjen. Kårchefen, Gustave Lacapelle, är nöjd, men samtidigt tacksam för att av Mangin tilledelats en reservdivision. Hans möjligheter att återuppta framryckningnen är begränsad.

Den 20:e kåren får flera brittiska divisioner som förstärkning och man slår sig obönhörligen framåt. Tyskarna kastar desperat in en division ur reserven, men den är utspridd och omotiverad.

Den 30:e kåren under Hippolyte tar sig i kragen och pressar sig framåt. Trycket är stadigt och kräver tysk uppmärksamhet, men man hotar i nuläget ingen kritisk terräng.

Den 11:e kåren har nu två kilometer kvar till kartkanten - men man fick inga förstärkningar! Kåren har lyckats mycket bra, men stoppas precis på mållinjen, man kan inte rycka fram längre. En enda division till hade räckt! Istället kommer man behöva behålla en division med 60% förluster (tysk vp) för att inte behöva släppa tagen terräng. Bittert. Man väljer inte själv vilken kår som får förstärkningarna (tyskarna får välja kår dock). General Prax skriver anklagande dagbokstexter om hur hans seger hindras av byråkrati och nepotism.



#8
På kvällen den tjugonde är läget kritiskt för de tyska försvararna. Det kommer att anlända flera divisioner under natten och morgonen, men dom kommer att behövas för att täcka upp alla blödande sår som finns. Längs nästan hela kartan så har ententen ett par tre kilometer fram till terräng som räknas som trigger för poängräkning.

Ryktet gör också gällande att britterna har beslutat att skicka ett par divisioner för att få ta del av den framgångskaka som här serveras. Det behövs, ett par av de franska divisionerna kommer att behöva dras ur stridslinjen det närmaste dygnet på grund av stora förluster. Haig låter meddela att han inom kort kan tänka sig att lösgöra det lansbeväpnade kavalleriet för att utdela nådastöten, följt av lite eftermiddags-té innan intåget i Berlin. 

#9
Intressant avslutning, det ger onekligen helt andra förutsättningar inför 1813. Sen är jag väl inte alldeles förtjust i slumpmässiga avslut på långa spel, men i just den här situationen så bör det finnas något slags politisk lösning som möjlighet, det känns rimligt ändå. Kul att läsa som alltid!
#10
Under förmiddagstimmarna den tjugonde genomförs en rad anfall mot de tyska linjerna. Jag trodde att tyskarna nu samlat ihop sig, men flera kritiska situationer uppstår. Båda sidor får förstärkningar, men tyskarna har fler kriser än resurser och det blir till att välja mellan suboptimala lösningar.

Den första kåren tar sig fram till den sista byn innan Soissons. Vad bilden inte visar är att de franska förbanden är slitna, om de fortsätter anfalla finns risk för att de måste dras tillbaka.

Den 20:e kåren täcker bara ut de starka förbanden och slår där motståndet är svagt, man tar en viktig plats (3vp) och tyskarna har inga reserver i området. Dessutom fick fransmännen en division som förstärkning, det här känns som den farligaste framryckningen på sikt.

Den 30:e kåren under Hippolyte lyckas pressa tillbaka tyskarna och framrycker flera kilometer. Man är emellertid för svag för att kunna kraftsamla, kåren kommer nog mest ha defensiva uppgifter framöver.

Den 11:e kåren i söder lyckas med ett pansarstött genombrott och den tyska linjen viker tillbaka i panik. Tyskarna måste här skicka in sin reservdivision för att inte släppa ententen till kartkanten (som triggar att spelet slutar). Det kommer troligen hejda ententen, men då till priset av att andra frontavsnitt får klara sig med det dom har.

Den tyska ledningen har insett att det som sker är mycket allvarligt och hela tre tyska divisioner beräknas komma under morgondagen. Det känns troligt att ententens högvattenmärke kommer att nås inom det närmaste dygnet.

#11
När mörkret lägger sig den nittonde ser läget ut enligt nedanstående bild. Den franska 1:a kåren har nu grupperat fram för att pressa sig igenom den oländiga terrängen framför Soissons. Ett tyskt regemente får så att säga ta en för laget och hålla medans återstoden av divisionen försöker reorganisera sig några kilometer längre bak.

Den 20:e kåren har nått fram till flera operationellt viktiga tätorter och trots att tyskarna grupperade en helt fräsch division här så kan den inte hålla mer än en by. Det blir intressant att se morgondagens anfall.

Våra hjältar i den menlösa 30:e kåren har i det närmaste gjort ingenting. Med lite fransk dådkraft kan man kanske, på ren kvantitet, pressa sig framåt under morgondagen. Det luktar latrintjänst lång väg för den stackars snigelfantast som leder kåren. Han hette för övrigt Hippolyte Alphonse, ett hjältenamn om något. Vem vill inte heta Hippolyte? 

Längst ner i söder så har 11:e kåren nu fått fram förband för ett rejält försök. Här är man nu ute ur den värsta terrängen och kommer sannolikt tilldelas den enda stridsvagnsbataljon som anländer under kvällen, här kan det göra ordentlig skillnad.

Mitt intryck är att det här spelet är synnerligen speltestat och kalibrerat. Det hade gjort stor skillnad om ett HQ hade fem i range istället för fyra, för att nämna ett exempel. Det är delvis ett resultat av att spelet inte är så stort, men jag gissar att designern lade tid på att få det rätt. 

#12
Tillvaron tränger sig på och obstruerar den egentligen viktigaste verksamheten, det vill säga spelandet. Jag tuggar mig vidare i makligt tempo.

Den nittonde juli fortsätter anfallen. Artilleriet är inte längre lika kraftfullt och många franska divisioner har tagit förluster, så det är inte alls samma tryck i anfallen. Tyskarna är å sin sida ur position och har skakats av gårdagens anfall och flera av ententens framstötar framkallar reträtter som inte skulle behövt ske under mer ordnade förhållandet.

Jag roar mig med att se hur det går för de respektive kårcheferna (någon kommer att bli befordrad i egenskap av MVP och någon får foten och tilldelas ett regemente i något bakvatten).

Från norr till söder (vänster till höger):
Den första (lila)kåren har tuggat sig framåt och har tagit ordentliga förluster, två av divisionerna har kanske ett eller två anfall kvar i sig. Hm. Tyskarna som står emot dem har emellertid tagit tunga förluster och en division är nere på en tredjedel av ursprunglig styrka.

Den 20:e (gula) kåren har kommit längst, de amerikanska divisionerna med pansarstöd har inte gått att stoppa och Renault-stridsvagnarna lever sitt bästa liv på vägen mot Soissons. Kårens bästa division (marockanerna) är nära nog nere för räkning, det blir intressant att se hur det går.

Den 30:e kåren (grön) är nog sämst helt enkelt. Om man är en glaset är halvfullt-person så kan man säga att dom har bäst ordning på logistiken, för det går inte så fort.

Den 11.e kåren (orange) har nu äntligen tagit sig förbi en besvärlig ravin och kommit ut på andra sidan. En mellanmjölksinsats kan man säga.

Tyskarnas förstärkningsdivision går upp mot staden, arméchefen bedömer det området som mest kritiskt.

#13
På kvällen den artonde har entusiasmen lagt sig en aning för Mangin (jag slår ihop PM och Night för på natten fylls det mest på och flyttas fram). Morgonens framryckning har stannat av och tyskarna visar tecken på att omgruppera och stabilisera den nya linjen, man har till och med fått lite av artilleriet i ordning för att skjuta.

Stridsvagnarna har visat sitt värde under dagens strider, men nu strömmar det in rapporter om att mekaniska fel åderlåtit vagnbeståndet avsevärt mer än hunnern mäktat med. Med viss tvekan skickar Mangin in sin sista pansarbataljon för att förstärka den amerikanska kontingenten, amerikanska framgångar skulle innebära ett stort propagandavärde, även om det bygger på franskt pansar.

Tyskarna är fortfarande skakade. Arméledningen har skickat många telegram uppåt i hierarkin och man har blivit lovad en division som förstärkning under morgondagen. Framryckningen i centern känns mest hotfull, såklart precis där de två tyska kårernas respektive ansvarsområde är oklart. Båda kårcheferna hävdar att det är den andra kårens ansvar, arméchefen suckar tungt och tittar på kartan. Om det inte vore för de pansarförstärkta amerikanerna vore det lugnare. Men rapporterna tyder ändå på att det tunga arméartilleriet fått in tillräckligt med koordinater för att börja verka imorgon, alltid något tänker han innan han suger på kvällens sista sågspånskaka. Det har sina fördelar att vara general. 

#14
När AM-turnen är slut så ser läget ut enligt nedan. Anfallet har kastat tillbaka tyskarna 4-5 kilometer och tyskarna har förtvivlat tagit ställning i den terräng som erbjuds. Tyskarnas enda reserv har kastats in till höger (söder) i bild, detta för att stoppa fransmännen från att köra över kårstaben.

Tyskarna är nästan mangrant chockade eller desorganiserade, sådana tillstånd återvinns enbart under natten. Vissa entent-förband har prepared-brickor, dessa kostar 4 mp att lägga på och det är enbart de förbanden som följande turn får göra regelrätta anfall (annars är man tvungen att improvisera anfall- improviserade anfall gör nog ingen glad). Det innebär att turn två inte kommer att vara lika förödande.

En annan viktig aspekt är logistiken. HQ går en ruta/turn och man måste vara inom fyra rutor för att kunna anfalla på full styrka. Många ententförband har helt enkelt sprungit ifrån logistiken och får vänta in champagnen och de rostade myrorna innan de kan anfalla igen. 

#15
Tydligen så var ordonnansen inte riktigt på hugget, anfallet trummar igång och efter förmiddagens strider så är alla (!) tyska frontförband på vild flykt och i olika grader av oordning.
En del anfall gick inte alls särdeles optimalt (slog flera ettor) men resultatet är ändå talande.

Jag ska samtidigt säga att CRT:ns vanligaste resultat är X/X där anfallaren väljer en eller två steps på vardera sidan. Försvararen kan däremot ta bort en av sina förluster mot att backa ett steg, detta till priset av av få en retreat-bricka på sig och därmed inte kunna gå i sin egen movement phase. Man kan däremot alltid backa i fiendens runda, men då till priset av ett stegs oordning och reträtt är alltid rakt bakåt. Enkla regler men med en massa relevanta val. Summan av allt ovan är att ententen, sitt stora genombrott till trots, tog fler förluster än tyskarna. Det är nästan som om det vore första världskriget.



Det blir en bild mitt i turnen turn ett för att visa hur kartan ser ut efter initialanfallet, sedan blir det en per turn