I slutet på juni så är det dramatiskt värre bland byhålor och kameler längs den libyska kusten. Samtidigt som ett förvånansvärt stort antal brittiska förband återkom från Grekland till Alexandria så utkämpades hårda luftstrider över Tobruk. Det italienska jaktflyget jagar britterna på flykten, men det är ingen som har luftherravälde på allvar, brittiska bombplan var fortfarande aktiva i markstriderna.

Ett stort antal artilleriförband hade laddat upp runt Tobruk och efter noggranna förberedelser så drog man igång anfallet. Efter alla beräkningar (fästning, art, ingenjörer, flyg etc) så blev det en 3-1 attack. Jag slog en trea - HX! Till priset av två italienska infanteridivisioner och lite mög så erövras Tobruk!

Intressant nog så förbrukades 70% av axelns totala attack-supply i anfallet och efter en osannolik oflyt i Medelhavet så sänktes axelns båda supplypoäng i överfarten. Det gör att man nu har underhåll för en eller två attacker under resten av sommaren, det var bra att man inte slog en tvåa i den stora attacken.

Luftwaffe insåg tydligen att Malta höll på att bli ett problem och man grupperade ett par hundra bombplan på Sicilien. Effekten kom rätt fort och man trycker nu ner britterna så länge räderna fortgår.



Jag har nu kört 13-14 turns och vet inte om jag orkar tuta vidare. Jag har fått min kopp nostalgi påfylld och spelet är verkligen som jag minns det. Att det skulle vara det yttersta i simulation och realism framstår som fånigt pretto, men det flyter på och fungerar absolut som spel. Reglerna kring flyg och pansar är inte tokiga alls, men jag kan livligt föreställa mig att det kan bli väldigt mycket mer frustrerande i monsterspelen i serien. Det är inte omöjligt att jag också testar Torch vid tillfälle.

Europaserien skall tydligen dras igång igen, det är fascinerande hur många kaniner som finns i den hatten. Jag kan absolut förstå värdet i nostalgi, men jag tycker att det finns operationella modeller som passar mig bättre. Jag tror aldrig att jag kommer att spela Fire in the East, trots den tonårige pojkens längtan och dragning till den magiska lådan på Tradition på åttiotalet. Det är säkert en förnuftig insikt, men lite sorgligt är det.

I slutet på maj så är Tobruk inringat och de övriga brittiska förbanden är tillbaka i en defensiv linje längs den egyptiska gränsen. Jag ser Elias poäng här, att riskera ett brittiskt anfall skulle troligen resultera i ett allvarligt bakslag. Systemet tillåter att man får gå i zoc, vilket lätt leder till att axeln snabbt skulle kunna inringa allt som kommer för nära och sedan kan man slå dem en stack i taget. Det blir till att vänta.

Det mest intressanta är återigen Malta. En brittisk konvoj lyckas få iland ett antal Hurricane II, det kom som lite av en överraskning för de italienska bombarna som eskorteras av dubbeldäckade jaktplan. På en dryg vecka skjuts över 30 italienska bombplan ner, en tredjedel av totalen. Det här behöver hanteras om vi ska kunna få över supply för att kunna kriga. Det italienska flygvapnet låter meddela att man avser producera tiotals nya flygplan vilket år som helst, bara Luigis kusin sköljer ner sin pasta med rödvin och går till jobbet. Det har inte hänt än, men man vet aldrig.

Trådens diskussion visade sig vara tillräcklig för att mitt dåliga samvete skulle få mig till bordet, mest för att bevisa att ni rimligen har rätt i det mesta.

I slutet på april så når de nu stridsberedda tyska pansartrupperna ikapp de brittiska eftersläntrarna runt Gazala och nedgör två brigader utan problem (full AECA ger +3 på 1D6). Britterna saknar förband för att säkra sin flank och kommer behöva dra sig längre tillbaka och vänta på att de i Grekland fikande förbanden masar sig tillbaka till där det händer. Det sker om typ 3-4 turns, vi får se hur det går. Tobruk har naturligtvis fortificerats och fyllts på med ammo och aussies - dom måste hålla.

Samtidigt har axeln också ett par problem. De tyska flygstyrkorna som bombade Malta har lämnat över till det italienska flygvapnet, vilket inte riktigt var en optimal lösning. Samtidigt som Luftwaffe bombar civila i Belgrad så återhämtar sig Malta undan för undan. De fåtaliga Ju87:or Rommel har behövs runt Tobruk, här slits man mellan hötappar.
Även om det var väldigt bra att återta Benghazi så är underhållssituationen svår. Man får fram underhåll till kanske ett anfall per runda, så några större offensiver blir det inte om man inte laddar upp ordentligt.

På det stora hela är det ingen orimlig skildring av kriget, även om jag har bättre spel på ämnet. När det gäller att förstärkningar etc följer en historisk mall så håller jag med, men jag kan samtidigt notera att det nog gäller de flesta spel på den här skalan (östfronten till exempel).

Jonas nämner OCS DAK och jag håller med om att det lösta många Afrika-problem på ett bra sätt. Dock, när vi skulle spela kampanjen för en massa år sedan inledde vi dock (kanske turn 4 eller något sånt) med att slå en ultra-rare event: Italien hittade olja i Libyen och axeln fick 2 sp varje turn resten av spelet! Att italienska ingenjörer skulle hitta olja, bygga en förädlingsanläggning och anpassa det utvunna bränslet till tyska stridsvagnar på tre dagar var onekligen imponerande.

Beklagar det märkliga ljuset på bilden, jag skyller på samhället (eller att jag behöver göra rent linsen).

I slutet på mars är situationen lite märklig. Jag har stagat upp med allt tillgängligt italienskt infanteri samtidigt som italienska ingenjörer har anlagt flera nya landningsbanor för flyget. Nu har alla beståndsdelar till en tysk pansardivision med lite olika stödfunktioner kommit på plats och Ju87:orna varvar motorerna nära frontlinjen.
Samtidigt så fick Winston lite feeling och drog bort nästan tre divisioner från 8:e armén, tydligen är det något på gång i Grekland som är viktigare än centrala Libyen? Jaja, det kommer väl gå bra ändå, både här och i Grekland.

jag kan som krigsspelare inte riktigt se poängen med att försöka hålla så här långt fram med britterna. Jag förstår att man historiskt inte visste vad som skulle komma, men eftersom jag backade med italienarna så lär jag göra det med britterna också, det viktiga är att vi förstör hamnen i Benghazi innan vi tackar för kaffet. North Africa 41 gör nog rätt som startar här, det har mest varit en transportsträcka efter turn 1.

Malta har för övrigt bombats utförligt och framgångsrikt, transporterna går i princip obehindrade över havet. Bara nu inte Adolf drar igång något som kommer göra anspråk på Luftwaffe under sommaren 41 ska nog det här gå bra.

I slutet på januari 41 så har drömmen om det nya Rom fått sig en törn. Bardia och Tobruk har fallit och Benghazi hålls av ett par LV-killar som inte kan röra på sig. Det enda konstruktiva italienarna har gjort är att förstöra sina egna flygbaser så de måste repareras.
Italienarna har också sett till att skydda sina mest värdefulla resurser som ingenjörer och artillerister. Designern är inget stort fan av italienskt infanteri, det kan man både ha och mista.

Wavell blev lite besviken när han blev tvungen att skicka hälften av sina trupper till Grekland, men de har nu ersatts med råge. Jag skulle också vilja läsa någon indisk soldats dagbok, det måste vara helt surrealistiskt att skickas runt på olika kontinenter för att förvara det imperium som ockuperar ens eget hemland. I alla händelser har indierna nu bytt egyptisk falafel mot grekiska oliver, detta för att snart få njuta av lite tysk bratwurst. Så kan det vara.

Tyskarna har inte fått några markförband på plats än, men en tysk luftflotta (den tionde vill jag minnas) har nu flyttats till Sicilien och en massiv bombkampanj mot Malta har inletts. Det här är ett litet spel i spelet, man måste trycka till Malta för att öka sannolikheten för att få över trupper utan problem, men varje Ju88 som bombar Malta bombar inte ökenråttor.
Rent praktiskt är det lite onödigt bök, 7-8 flygbrickor ska varje turn gå igenom FLAK och sedan slå typ 5+ på en tärning. Det är dock lätt att förlåta i ett spel med så få brickor. Som i alla ökenspel är det också roligt att titta på sina styrkors uppbyggnad över tid.

   

De första veckorna i december 40 så rullar det igång. Jag kan omedelbart konstatera att systemet inte riktigt tillåter det historiska utfallet, men jag kommer på mig själv med att gilla pillandet med det taktiska utförandet.

Wavell klubbar ihjäl ett par tre italienska divisioner och ringar in fem till. Märkligt nog har spelet inga brickor för OOS, så de små orangea brickorna är inlånade från Thunder in the East. Reglerna innehåller heller inga regler (som jag kan hitta) som tar död på OOS-enheter, så dessa måste anfallas. Det kan jag tycka känns lite märkligt med två veckor per turn.
Italienarna flyr allt vad dom kan mot Benghazi, men man försöker hålla Bardia och Tobruk. Jag kommer att rapportera lite sporadiskt, en runda av maximalt flyende är inte så intressant. I januari 41 kommer de första tyskarna, det blir nog intressantare då - om man lyckas tvåla till Malta tillräckligt väl så förbanden tar sig över havet utan problem.

Bilderna är blekare än verkligheten, jag ska se om jag kan få det bättre framöver. Jag håller med aegneus om att brickornas grafik är tilltalande. Sen kan man alltid tänka på the Gamers grafik och simsalabim så blir allt annat skitsnyggt. 

https://www.youtube.com/watch?v=nHO4wGZsVI8&list=RDnHO4wGZsVI8&start_radio=1

Haha, vissa 80-talsfenomen ligger så djupt begravda att Freud själv skulle ha svårt att gräva fram dem. Jag saknar inte allt - uppenbarligen.

Jag har skrivit om det här förut, men någonstans runt 1982 så tog min storebror med mig till Tradition, en märklig liten butik som låg på Östermalm. Han var kanske tolv år och, som sådana var på den tiden, var han världsvan och insiktsfull inom en rad områden jag inte var bekant med. Jag var tio år gammal.
Han var där för rollspelens skull. Vi hade förstås spelat igenom Bland svartalfer och troll flera gånger och kämpat ner spindlarna Spinn och Dell i Spindelkonungens pyramid och han ville ha fler äventyr att spela. Men väl i butiken så drogs jag längre in i lokalen, för där stod en massa lådor med tuffa omslag; stridsvagnar och soldater sträckte sig från golv till tak och boxarna bar namn som jag ibland kände igen från mina militärhistoriska böcker som jag dagligen bläddrade i hemma i radhuset (jag är glad att jag växte upp innan sociala medier). Under en tidigare period i mitt liv tog jag alltid min veckopeng och vi åkte direkt till den lokala tobaksaffären och köpte en låda Airfix-figurer, det ligger fortfarande tusentals sådana på farsans vind. Militärhistoriska spel och den lille palt som var jag var a match made in heaven. 

Jag var där flera gånger och jag har varma minnen av besöken i Traditions olika butiker. Det tog ett par år innan jag köpte mitt första krigsspel, AH:s Russian Front. Ett utmärkt spel för övrigt. Men i den där första butiken på Storgatan 29 så stod en alldeles särskild samling spel nere till höger; GDW:s Europa-serie. Kartongerna hade en märklig form och såg på något sätt så seriösa ut för mellanstadie-Fredrik. Det var bara en karta på omslaget, med temat dramatiskt markerat.



Det tog ytterligare ett par år innan jag vågade köpa ett Europa-spel och då blev det Western Desert. Jag minns inte varför det blev just det, men jag kan tänka mig att det var en ren kostnadsfråga. Jag höll i Fire in the East många gånger, men insåg att mitt pojkrum aldrig skulle kunna husera den mängden kartor. Det är än idag ett av de Europa-spel jag aldrig testat (tung suck).

Anledningen till att det tog ett tag att köpa de där vuxna, serlösa spelen hade med baksidestexten att göra. GDW hade en för all del vettig komplexitets-skala på sina spel. Problemet var bara att Europa klassades löjligt högt, en spelserie med Einstein och hans kompisar i åtanke och inte den lille rödtotten med åttiotalets skolengelska i bagaget som jag insåg att jag var. Jag trodde inte jag var redo för Master complexity, the utmost level of simulation (haha), challenging for the veteran player!



Jag köpte det, insåg att det inte riktigt var så otroligt avancerat som jag fasat för (eller så hade jag helt enkelt bara levlat upp lite i branchen) och spelade det lite grann. Det var rätt fartfyllt vill jag minnas. Sedan såldes det tillsammans med 100+ andra spel till Spel och Sånt, en butik som köpte och sålde begagnat. Där finns det också varma minnen, jag fick jobba där under mina universitetsår. Jag skulle gärna träffa de killarna igen, även om jag inser att vi nu tillhör en mer mogen slags ungdom.

Nåväl, det här börjar bli lite väl mycket av en terapi-session. Jag köpte Western Desert och Torch av Robert på FF, egentligen enbart för att för några hundringar ge mig själv en möjlighet att försöka komma tillbaka till åttiotalet. Nostalgi blir allt viktigare med åren.

Regelboken är faktiskt bra. Den är kortfattad och skriver tydligt ut vad som gäller. Den täcker ganska många områden men man drunknar inte i information. Designen tar flyg på stort allvar, de reglerna är väldigt utförliga. Grafiken är Europa, har man sett ett har man sett alla. Jag ska, utan större förhoppningar, testa några turns. Varje turn är två veckor (ett märkligt beslut för vissa kampanjer) och set up visar hösten 1940.
Il Duce, som tänker mycket på Romarriket, ska erövra Egypten. Eller i alla fall den västligaste delen av Egypten, för man har stannat vid Sidi Barani. Det räckte tydligen med det. Wavell har skrämt ihop några indier och britter och ska motanfalla. Vi får väl se om jag kommer in i det.



 

 

Jag tycker att det är en svår fråga. Jag misstänker att hunnerna är avsevärt mer flexibla (vill minnas att det kallades Ops-rating) så det är alltid lite farligt att börja fippla med order samtidigt som man blir anfallen. Samtidigt så ser det onekligen ut som att det är dags att tänka på plan B, att enbart sitta kvar kan leda till att tysken får precis det slag han vill. De här frågorna är det absolut mest intressanta med TCS.
Jag noterar att jag absolut inte svarade på frågan, som egentligen borde formulerats som följer; vad skulle Stalin vilja att vi gjorde?

Det här tyckte jag var roligt, samma tema som TS; https://www.krigsspel.se/forum/index.php/topic,5013.0.html

Det har mycket mer historisk känsla än TS men inte lika noggrant balanserat och man måste vara beredd på att regelboken inte är i sin tjugonde revidering så att säga.

Kul att se..... o underbart att st.Lô kom upp på bordet.... var det den gamla eller nya varianten ??
Nämnas kan att jag hade mini, mini, mini konvent i köket med ASL-spel hela lördagen.

Jag har bara den gamla varianten från 86 så det var West End Games som låg på bordet. Vi såg att systemet hade en hel del roliga poänger, men det kanske skulle baseras på kompanier? Kul att testa i alla händelser.

Efter en vintrig långhelg i Rimforsa inser jag att det är min plikt att rapportera vad en ganska märklig skock av gubbstruttar faktiskt ägnade sig åt i de där rummen vi av outgrundliga skäl tillåts begagna år efter år.

Det är inte mer än rätt och rimligt att inleda med en bild eller två av vad som på något sätt engagerade många spelare i flertalet partier över flera dagar - Imperial Elegy. I spelet försöker man kanalisera sin inre 1800-tals-imperialist, men jag tror jag talar för alla när jag uttrycker en viss lättnad över att nedanstående herrar inte rattade Europa för en sisådär 150 år sedan.

Jag tror nedanstående bild skulle förbrylla psykologer världen över. Turken och tysken ser partyglada ut samtidigt som Högberg och Multing ser ut att ha något slags tyst minut över sin barndoms första bortgångna hamster. Vad som hänt i spelet vet jag inte. Föga förvånande är Paul den enda med en värdig inställning till det hela. Jag uppfattade det som att de allra flesta gillade spelet. 



Även i nästa parti är det en smula oklart vad som pågår. David, med en blick lika vild som sin frisyr, tycks vilja värja sig mot paparazzis, Rensarn bjuder på en förstående blick och Voss skiter fullkomligt i allt utanför brädet - imperier sköter inte sig själva! Mats är lite glad och Filip ser ut att vara långt, långt borta. 



Roger fortsatte att engagera ideellt arbetande ungdom i vad jag förmodar är hans pensionsplan - en spelserie om det stora nordiska kriget! Här ses han förklara för trollbundna åhörare att den egentliga orsaken till Sveriges alla taktiska framgångar var det ypperliga människomaterial som konstituerade den svenska soldaten och att det speglas i spelet (eller så var det något med träning och taktik, jag minns inte).
Det är kul att projektet rullar på, när det väl går i tryck så är det rimligen slut på fattigdom och elände i familjen Sjögren.



Återigen en känslofylld bild. De båda ungdomarna har båda blicken fäst på något som finns tusen mil bort, som om något plötsligt slagit dem. Jag tror det är insikten i att det finns sjukt tuffa gubbar som spelar spel med pincetter och hexagoner och så sitter dom här och leker med orcher och alver av plast. Det gör ont när knoppar brister.



Men det är inte alltid lätt bara för att man spelar riktiga krigsspel. Här försöker Otto tappert förklara för Rydfalk att det finns en regelbok för spelet man spelar och att den på något sätt är kopplad till vad som pågår på brädet. Rydfalk, tveklöst inspirerad av de elever han snart pensionerar sig ifrån, väljer att titta på Tik-Tok istället för att lyssna på någon som kan något. Jag fick senare rapporter om att SCS Ardennes II inte riktigt såg den framryckning Adolf skulle velat se.



Helgens långkörare var Filip och Lars som körde Rock of Chickamauga till och från under hela konventet. Trots detta så hann dom ändå inte klart! Med ens den första dagen... Jag har spelet, men det har inte spelats än, ett öde det delar med många spel i min hylla. Det är mer ordning på gossarna på bilden. Här ser man också att konceptet utomhus bjöd på vackert väder, ett fenomen de flesta av oss gjorde sitt bästa för att undvika.



Jag och Jonas spelade många spel under helgen, St Lo, Wacht am Rhein, From Salerno to Rome och två scenarion ur Barbarossa AGN. Det var i vanlig ordning mycket trevligt och informellt, men det blev ibland lite besvärligt - något som bilden visar. Efter att jag varit löjligt framgångsrik med den 5:e pansararmén i Ardennerna kände sig Multing nödgad att börja rita in nya terränghinder på kartan. Gick det verkligen en Major River utanför Bastogne? - Ja, Joe Youst skrev det till mig i ett DM. Ni förstår hur jag har det. En alternativ förklaring kan vara att Jonas för fjortonde gången försökte förklara GOSS för mig, men det förefaller så osannolikt så det faller på sin egen orimlighet.



Bredvid oss en trappa upp satt Fredrik och Erik och spelade War & Peace, ett spel från en annan tid. Erik berättar här glatt om spelets alla fördelar samtidigt som Fredrik ihopsjunket tycks begrunda att inte bara barndomens TV var svartvit, krigsspelen var det också! Jag tror Hedvig och Helge hann med flera scenarion på bara en dag.



Peter styrde för omväxlings skull upp ett multispelar-spel, Congress of Vienna. Jag vet inte hur det gick, men bilden är fantastisk: Björn E och David fångar här på pricken vad Karl XVI Gustav menade när han beskrev mötet med Silvia som att det sa bara klick.
Jag har testat spelet lite grann och jag tycker det verkar intressant. 



Det spelades också lite ASL under helgen. På bilden har vi två stabila veteraner, Klas och Robert. Klas sade någonting jag tog med mig hem; åren går så fort men dagarna går så långsamt. Tyvärr inte långsamt nog på Rimforsa, men det var ett uttryck att ta med sig till jobbet. Robert lurar på mig nya spel varenda gång vi ses. Jag köper dem och ställer dem i hyllan. För mig är han en sån som säger att han har ännu tuffare spel lite längre in i sin vita skåpbil. Någon gång ska väl något av spelen upp på bordet. Någon gång borde jag få mängdrabatt eller lojalitetsbonus. Någon gång borde jag lära mig.   



Jag avslutar med ännu ett multispelar-spel: Here I Stand. Tre av spelarna tycks ha uppfattat spelets titel som en uppmaning och rest på sig, det måste ha varit en dramatisk turn. Det blir i mina ögon lite vulgärt när påven gör som Luther, men den här nya generationen papister tycks sakna traditionell stil och etikett. Om jag hade varit påve hade Luther varit huvudnumret på en BBQ-fest på Petersplatsen i Rom, men det är jag det.
Det är nästan märkligt hur ofta spelet spelas på Rimforsa, det ska bli kul att se om Imperial Elegy puttar ner det från tronen.   



Det spelades mycket mer och där var många fler människor än jag visat här. Det var i vanlig ordning väldigt trevligt, god mat, roliga människor och trevlig atmosfär. Trots att jag är lite tröttare än förut kan jag bara konstatera att det här formatet är en otroligt härlig upplevelse som alltid inspirerar mig att ägna mig mer åt vår udda lilla hobby. Min fru tänker att jag borde vara mätt på spelande efter alla intensiva dagar, men för mig funkar det tvärtom. Tack och bock alla! 

Jag tackar för alla uppslag, det finns såklart många spel jag hämtar inspiration ifrån. Jag har St Lo, men har aldrig spelat det. jag har däremot noterat systemet med assets och tänker mig något liknande. Jag gillar att formationer slits i BCS, jag gillar de taktiska resultaten i Roads-spelen och jag tilltalas av de varierande turn-strukturerna i Fridensturm-serien. Andreas har också rätt i att jag gillade The Last Gamble, som har många vettiga lösningar. Det finns mycket att tänka på.

Skala är en stor fråga. Striderna pågick en dryg månad, den 9 juni till kanske den 25 juli. Det finns perioder av intensiv strid och perioder av relativt lugn. Ska man köra två dagar per turn och få ganska många rundor, eller ha en vecka per turn, men med Friedensturm-mekaniken att några turns innehåller fler impulser än de andra?
Till det kan man koppla skala på varje hex och hur många steps ska varje enhet ha? Jag ska beställa några fler böcker (det finns färre än jag trodde) och sätta mig med en karta och se hur fort det gick och vilka förband som gjorde vad.
Som kuriosa, den finska pansardivisionen hade 4 (!) moderna stridsvagnar, alla erövrade T34:or och KV1:or. En T34 (25% av beståndet) gick förlorad för att den rullade över en bro som angav 10 ton som maxvikt, vagnen vägde 27. Tråkigt med en av fyra vagnar på kanalens botten, men i striden efter erövrade kompaniet flera stridsvagnar och ökade styrkan. Deras nyvunna Su152 gick tyvärr förlorad samma kväll. Krig blir så kaotiskt på ASL-nivå. 

Att göra ett eget krigsspel, eller fem, verkar vara det nya svarta. Jag har någonstans accepterat att min tydliga brist på entreprenöriell drivkraft gjort att alla mina projekt stannat vid lösa anteckningar i sedermera borttappade block. 

Men nu har jag läst en bok (det händer emellanåt) och jag har slagits av att världen saknar ett spel om ett väldigt intressant tema - den sovjetiska sommaroffensiven mot Finland 1944. Boken heter förstås Karelska näset 1944, inget spektakulärt men en ordentlig beskrivning av händelserna. Jag har nu förstått ett antal saker om den offensiven som gör att det borde skildras som spel.

Det ena är att finnarna blev genuint överraskade av det sovjetiska anfallet och att man initialt fick ordentligt med stryk. Tänker man på saken så är det inte så konstigt. Finnarna har suttit i en befästningslinje i närmare tre år. De åren så har ryssarna slagit mot vad som rimligen var världens bästa armé, den tyska. De olika upplevelserna har naturligtvis gett olika utfall.
Även om man inte ska tillskriva ryssarna alltför mycket kompetens, så har de i alla fall fattat att det finns två saker som kan jämna ut läget mot tyskarna (och på samma sätt skapa ett övertag mot finnarna), nämligen operationell överraskning och ett förödande övertag i eldkraft (artilleri). Den 9 juni 44 överraskar man finnarna och maler ner den finska försvarslinjen.

Det initiala anfallet går bättre än ryssarna själva hoppades, och på kort tid lyckas man erövra Viborg, detta efter en finsk brigad kollapsar utan direkt anledning - det påminner inte alls om alla de spel jag spelat som gör finnarna till tyskarnas bästa allierade ever. Sovjeten trycker på och pressar sig vidare, finnarna samlar ihop sig och lyckas hålla linjen vid Tali-Ihantala, det största slaget någonsin på nordisk mark.

Men boken beskriver också något annat, nämligen att tysk hjälp antagligen var avgörande för att finnarna skulle lyckas stoppa ryssarna. Tyskarna skickar en infanteridivision, Stug:ar, pansarnävar och en tydligen fenomenalt kompetent tysk flygstyrka. Den tyska divisionens är av hög kvalitet och har en förmåga att stoppa ryska pansaranfall (det är T34/85 och JSII:or nu) som finnarna inte är i närheten av. De tyska flygarna kan precisionsbomba broar och liknande bättre än finnarna. Till detta ska man komma ihåg att tyskarna skickar detta samtidigt som man har Bagration och Overlord att hantera.

Om man skulle göra ett spel på det här dramat så kanske finska bataljoner och ryska regementen vore rimligt, i slutändan blev de ryska förlusterna ungefär tre gånger de finska. Jag tror finska div-HQ och ryska kår-HQ med olika resurser (ingenjörer, artilleri etc.) vore kul, med element för aktion -reaktion på något vis. Såklart events och befälsregler, det finns till och med möjlighet att lägga in politiska aspekter på händelserna. Det finns en skaplig OOB i boken, kartor över karelen 1944 finns på nätet. Jag tycker att stora initiala motgångar, panikartad reträtt, amfibielandstigningar  och sedan på håret undgå en sovjetisk ockupation låter som den typen av drama jag gärna spelar. SCS gjorde Karelia 44, men SCS:s förmåga att skildra historiska skeenden ligger någonstans mellan Bumbibjörnarna och Bamse. Jag har ett helt okej tidningsspel på ämnet också, men det är fortfarande för vanilj för det jag tänker mig. 

Jag har inga större förhoppningar om att komma så långt som andra, men jag tänkte fråga om någon eller några av forumets belästa klientel har några litteraturtips eller liknande för att öka på min förståelse för vårt grannlands dramatiska strid på sommaren för så många år sedan? Jag kan ju också fråga de farbröder som faktiskt gjort (eller inte gjort) spel som kan spelas - i vilken ordning bör saker göras så att projektet faktiskt kommer vidare?

Tankarna puttrar snarare än kokar, men det har inte släppt på några månader. Det känns hanterbart storleksmässigt och operationella spel på intressanta situationer lockar mig. Vi får väl se. All eventuell hjälp är välkommen.   

   

Jag tar med mig det.