Jag har skrivit om det här förut, men någonstans runt 1982 så tog min storebror med mig till Tradition, en märklig liten butik som låg på Östermalm. Han var kanske tolv år och, som sådana var på den tiden, var han världsvan och insiktsfull inom en rad områden jag inte var bekant med. Jag var tio år gammal.
Han var där för rollspelens skull. Vi hade förstås spelat igenom Bland svartalfer och troll flera gånger och kämpat ner spindlarna Spinn och Dell i Spindelkonungens pyramid och han ville ha fler äventyr att spela. Men väl i butiken så drogs jag längre in i lokalen, för där stod en massa lådor med tuffa omslag; stridsvagnar och soldater sträckte sig från golv till tak och boxarna bar namn som jag ibland kände igen från mina militärhistoriska böcker som jag dagligen bläddrade i hemma i radhuset (jag är glad att jag växte upp innan sociala medier). Under en tidigare period i mitt liv tog jag alltid min veckopeng och vi åkte direkt till den lokala tobaksaffären och köpte en låda Airfix-figurer, det ligger fortfarande tusentals sådana på farsans vind. Militärhistoriska spel och den lille palt som var jag var a match made in heaven. 

Jag var där flera gånger och jag har varma minnen av besöken i Traditions olika butiker. Det tog ett par år innan jag köpte mitt första krigsspel, AH:s Russian Front. Ett utmärkt spel för övrigt. Men i den där första butiken på Storgatan 29 så stod en alldeles särskild samling spel nere till höger; GDW:s Europa-serie. Kartongerna hade en märklig form och såg på något sätt så seriösa ut för mellanstadie-Fredrik. Det var bara en karta på omslaget, med temat dramatiskt markerat.



Det tog ytterligare ett par år innan jag vågade köpa ett Europa-spel och då blev det Western Desert. Jag minns inte varför det blev just det, men jag kan tänka mig att det var en ren kostnadsfråga. Jag höll i Fire in the East många gånger, men insåg att mitt pojkrum aldrig skulle kunna husera den mängden kartor. Det är än idag ett av de Europa-spel jag aldrig testat (tung suck).

Anledningen till att det tog ett tag att köpa de där vuxna, serlösa spelen hade med baksidestexten att göra. GDW hade en för all del vettig komplexitets-skala på sina spel. Problemet var bara att Europa klassades löjligt högt, en spelserie med Einstein och hans kompisar i åtanke och inte den lille rödtotten med åttiotalets skolengelska i bagaget som jag insåg att jag var. Jag trodde inte jag var redo för Master complexity, the utmost level of simulation (haha), challenging for the veteran player!



Jag köpte det, insåg att det inte riktigt var så otroligt avancerat som jag fasat för (eller så hade jag helt enkelt bara levlat upp lite i branchen) och spelade det lite grann. Det var rätt fartfyllt vill jag minnas. Sedan såldes det tillsammans med 100+ andra spel till Spel och Sånt, en butik som köpte och sålde begagnat. Där finns det också varma minnen, jag fick jobba där under mina universitetsår. Jag skulle gärna träffa de killarna igen, även om jag inser att vi nu tillhör en mer mogen slags ungdom.

Nåväl, det här börjar bli lite väl mycket av en terapi-session. Jag köpte Western Desert och Torch av Robert på FF, egentligen enbart för att för några hundringar ge mig själv en möjlighet att försöka komma tillbaka till åttiotalet. Nostalgi blir allt viktigare med åren.

Regelboken är faktiskt bra. Den är kortfattad och skriver tydligt ut vad som gäller. Den täcker ganska många områden men man drunknar inte i information. Designen tar flyg på stort allvar, de reglerna är väldigt utförliga. Grafiken är Europa, har man sett ett har man sett alla. Jag ska, utan större förhoppningar, testa några turns. Varje turn är två veckor (ett märkligt beslut för vissa kampanjer) och set up visar hösten 1940.
Il Duce, som tänker mycket på Romarriket, ska erövra Egypten. Eller i alla fall den västligaste delen av Egypten, för man har stannat vid Sidi Barani. Det räckte tydligen med det. Wavell har skrämt ihop några indier och britter och ska motanfalla. Vi får väl se om jag kommer in i det.



 

 

Att göra ett eget krigsspel, eller fem, verkar vara det nya svarta. Jag har någonstans accepterat att min tydliga brist på entreprenöriell drivkraft gjort att alla mina projekt stannat vid lösa anteckningar i sedermera borttappade block. 

Men nu har jag läst en bok (det händer emellanåt) och jag har slagits av att världen saknar ett spel om ett väldigt intressant tema - den sovjetiska sommaroffensiven mot Finland 1944. Boken heter förstås Karelska näset 1944, inget spektakulärt men en ordentlig beskrivning av händelserna. Jag har nu förstått ett antal saker om den offensiven som gör att det borde skildras som spel.

Det ena är att finnarna blev genuint överraskade av det sovjetiska anfallet och att man initialt fick ordentligt med stryk. Tänker man på saken så är det inte så konstigt. Finnarna har suttit i en befästningslinje i närmare tre år. De åren så har ryssarna slagit mot vad som rimligen var världens bästa armé, den tyska. De olika upplevelserna har naturligtvis gett olika utfall.
Även om man inte ska tillskriva ryssarna alltför mycket kompetens, så har de i alla fall fattat att det finns två saker som kan jämna ut läget mot tyskarna (och på samma sätt skapa ett övertag mot finnarna), nämligen operationell överraskning och ett förödande övertag i eldkraft (artilleri). Den 9 juni 44 överraskar man finnarna och maler ner den finska försvarslinjen.

Det initiala anfallet går bättre än ryssarna själva hoppades, och på kort tid lyckas man erövra Viborg, detta efter en finsk brigad kollapsar utan direkt anledning - det påminner inte alls om alla de spel jag spelat som gör finnarna till tyskarnas bästa allierade ever. Sovjeten trycker på och pressar sig vidare, finnarna samlar ihop sig och lyckas hålla linjen vid Tali-Ihantala, det största slaget någonsin på nordisk mark.

Men boken beskriver också något annat, nämligen att tysk hjälp antagligen var avgörande för att finnarna skulle lyckas stoppa ryssarna. Tyskarna skickar en infanteridivision, Stug:ar, pansarnävar och en tydligen fenomenalt kompetent tysk flygstyrka. Den tyska divisionens är av hög kvalitet och har en förmåga att stoppa ryska pansaranfall (det är T34/85 och JSII:or nu) som finnarna inte är i närheten av. De tyska flygarna kan precisionsbomba broar och liknande bättre än finnarna. Till detta ska man komma ihåg att tyskarna skickar detta samtidigt som man har Bagration och Overlord att hantera.

Om man skulle göra ett spel på det här dramat så kanske finska bataljoner och ryska regementen vore rimligt, i slutändan blev de ryska förlusterna ungefär tre gånger de finska. Jag tror finska div-HQ och ryska kår-HQ med olika resurser (ingenjörer, artilleri etc.) vore kul, med element för aktion -reaktion på något vis. Såklart events och befälsregler, det finns till och med möjlighet att lägga in politiska aspekter på händelserna. Det finns en skaplig OOB i boken, kartor över karelen 1944 finns på nätet. Jag tycker att stora initiala motgångar, panikartad reträtt, amfibielandstigningar  och sedan på håret undgå en sovjetisk ockupation låter som den typen av drama jag gärna spelar. SCS gjorde Karelia 44, men SCS:s förmåga att skildra historiska skeenden ligger någonstans mellan Bumbibjörnarna och Bamse. Jag har ett helt okej tidningsspel på ämnet också, men det är fortfarande för vanilj för det jag tänker mig. 

Jag har inga större förhoppningar om att komma så långt som andra, men jag tänkte fråga om någon eller några av forumets belästa klientel har några litteraturtips eller liknande för att öka på min förståelse för vårt grannlands dramatiska strid på sommaren för så många år sedan? Jag kan ju också fråga de farbröder som faktiskt gjort (eller inte gjort) spel som kan spelas - i vilken ordning bör saker göras så att projektet faktiskt kommer vidare?

Tankarna puttrar snarare än kokar, men det har inte släppt på några månader. Det känns hanterbart storleksmässigt och operationella spel på intressanta situationer lockar mig. Vi får väl se. All eventuell hjälp är välkommen.   

   

Jag har lite för många spel. Alla spel har klippta brickor. Leverans till FF är prio, annars bor jag i huvudstadens norra delar. Jag inser att FB är en bättre marknadsplats, men jag börjar här. Där jag nu sitter ser jag att jag kan vara utan följande; 

BCS Valley of Tears (MMP) ospelat,  800:- Sålt

Nevsky (GMT) 300:-

Almoravid (GMT) Ospelat. 400:- Sålt

Crusader Kings + expansion (Fria ligan) 400:-

Dauntless (GMT)  250:-

Blitz! (Compass games)  200:- Sålt

Death in the Trenches (Compass games)  300:-

Fire in the Sky (Phalanx) ospelat 250:-

Thunder in the Ozarks (Revolution) 200:- Sålt

Europa Universalis PoP (AG?) Det är KS-varianten med Östeuropa, 900:- 

Sen har jag en massa annat, men jag kollar de här först.

Roads-serien består i dagsläget av tre olika spel; Liberty Roads (Frankrike 44-45), Victory Roads (östfronten 44-45) och Stalingrad Roads (Uranus fram till tredje Kharkov). Spelen är i princip på divisionsnivå och har en komplexitetsgrad som ligger på 44-serien av Simonitch ungefär. Ingenting i spelen är svårt, men de har en tilltalande klurighet i många moment som gör dem intressanta.

Mitt favoritspel i serien är Victory Roads. Att skildra hela östfronten från Bagration till Berlin är ett oerhört ambitiöst projekt, men man lyckas väldigt väl med det hela. De två regelsektioner som verkligen gör att situationen fångas är den ryska logistiken och den tyska, hm, befälssituationen.

Sovjeten har fyra "teatrar", från norr till söder. Varje turn (om man inte drar igång en major offensive den turnen) så prioriterar man en teater, har två på normal och en på lägsta prio. Sedan slår man modifierade tärningar och ser hur många supports man får. Supports är spelets hjärta. Det kan vara artilleribrickor, flyg, överraskningsanfall, extra underhåll och massor av andra roliga events. Dessa kan användas eller sparas. Används de så kan man sakta ta sig framåt, men sparar man ihop ett större antal kan man dra igång större offensiver (enligt en speciell mekanik) och få en ordentlig fart på anfallet. Anfallet kommer kulminera och stanna av, sedan får man föra fram teater-brickan och börja ackumulera resurser igen. Systemet skapar en väldigt historisk rytm, sovjeten kan inte anfalla överallt hela tiden, men när det väl smäller så händer det oerhört mycket på kort tid.

Tyskarna har ju lite av en uppförsbacke, men man har fortfarande många högkvalitativa förband att operera med. Ett stort problem är emellertid den där Adolf. Hans humör har en egen tabell. Adolf blir arg för allt, reträtter, förlorade städer, fästningar som faller - allt. Det enda som gör honom glad är om man anfaller med flera pansardivisioner i taget. Ju grinigare Adolf blir, desto svårare har tysken att göra något, hans humör påverkar både supports och replacements. När man till slut får sparken (oundvikligt, han blir lite argare även om inget dåligt hänt) så får den nya chefen ett kortare smekmånad innan Adolf surar igen. Det här gör att man blir desperat som tysk, man har inte råd att backa och dra sig ur dåliga positioner för då blir chefen allt grinigare.

Båda ovanstående regeldelar gör att spelet fångar sitt svåra ämne utmärkt. Anledningen till att jag tänkte spela VR short campaign (10 turns) är för att jag tycker att serien förtjänar mer uppmärksamhet.

Uppställningen är förstås Bagration i slutet på juni 1944. Längst upp i norr så håller man runt Narva, i söder så står man vid den rumänska gränsen. Tyskarna trodde att den sovjetiska sommaroffensiven skulle komma söder om Pripjet-träsken och där har man en hel del reserver och pansarförband. I Vitryssland är det sämre med den varan.

Det sovjetiska infanteriet är på kår-nivå (tack och lov) och kan vara aktiva (höga stridsvärden) eller defensiva. Pansarbrickorna är pansarkårer (i praktiken divisioner). Man har en stor Stavka-reserv som kan komma som en obehaglig överraskning för tyskarna. Systemet med hur de ryska inf-kårerna fungerar gör att man inte ska räkna med att stora mängder brickor tas av kartan för sovjeten, men han får lägga stora resurser på att hålla trupperna effektiva.



Uppladdningen inför Bagration, som såklart är en major offensive. Reglerna antyder hur man ska lägga upp det för att bryta igenom effektivt och förhoppningsvis ta Minsk turn 1, på bilden är korsningen i bildens övre del (med en KG) Minsk. På sommaren är en turn 10 dagar, under höst och vinter är det mer. Den långa kampanjen är till maj 45, jag siktar på oktober som slutpunkt. En ovanlig detalj är att de tyska förbanden har sina historiska divisionsmärken på brickan, har de dessutom en liten medalj så är det ett elitförband.

Året närmar sig sitt slut och jag tänkte reflektera över årets spelupplevelser. Det här är ingen exakt vetenskap, jag kan tveklöst ha glömt spel och jag kan dessutom placerat spelandet av spel i fel år, dessa båda fenomen tillskriver jag det avsevärda avstånd innevarande år har till det födelsedatum mitt körkort anger.

Jag har i vanligt ordning köpt fler spel än jag har spelat. Jag har för många spel, det börjar bli lite löjligt, men jag orkar inte sälja dem. Inget nytt under solen där alltså. Men jag tycker att fyra spel har överraskat mig positivt, spel jag alltså har köpt, spelat och gillat utöver det förväntade. Utan inbördes rangordning så är det följande spel:

Imperial Elegy av Vuca Games. Spelet är en mycket intressant tagning på en väldigt spännande period. Jag har på intet sätt förstått alla spelets nyanser, men det jag har sett gillar jag. Jag har också blivit lite av en Vuca games fan boy, jag gillar hur dom ser på krigsspelsproduktion, det är snygga och spelarvänliga spel varenda gång (tänker på charts, extra kartor etc).

Italia 1917-18 av Nuts. Det här är samma system som Friedensturm, ett system jag tycker skildrar den operationella nivån under VK1 på ett väldigt roligt och intressant sätt. Spelet skildrar den italienska fronten från Caporetto 1917 fram till krigsslutet, men det finns vettiga scenarion om man till exempel bara vill testa Caporetto. Har ni kört Friedensturm eller Somme och gillade dem så är Italia precis lika bra och roligt, events, doktriner, stormtrupper, Cadorna och allt annat man kan önska sig.

The Last Gamble av Compass games. Ett väldigt genomtänkt och välfungerande system på ett ämne som inte egentligen inte kittlar mig särdeles mycket. Jag har precis avslutat en replay så läs gärna den, men det här spelet gav mig så mycket mer än jag trodde det skulle göra och nivån passar mig precis.

Spring Prelude av Compass games. Spelet behandlar sovjets våroffensiv 1942 och systemet var bara väldigt trevligt. Man drar styrkemarkörer, kvalitet är viktigt, båda sidor får anfalla och försvara - jag och Multing tyckte båda att det var väldigt roligt när vi - håll i hatten nu - spelade hela spelet från start till slut i somras!

Både Italia och Spring Prelude borde jag göra replays på, det är roliga spel på rätt nivå för en rapport. Båda spelen förtjänar lite mer uppmärksamhet än forumet gett dem. Imperial Elegy tror jag är för rörigt för att jag ska få till något, men det verkar ha uppmärksammats rejält här i konungariket. 

Jag har även köpt, men inte spelat, Army Group North från GMT. Jag gillar både temat och systemet, så jag vet vad som väntar. Flying Pigs spel om Chickamagua är mer av en dark horse, men då det är snyggt och jag har, skämmigt nog, aldrig spelat något rejält om den bataljen så var jag i det närmaste tvungen att köpa det. Jag har köpt ett antal spel till, men de här var de som slog mig nu.

Vad har jag missat, varför har jag fel och vad borde jag gjort för investeringar istället? Är 2026 året då jag säljer allt och går över till ASL? Jag läser gärna om någon har några särskilda spelminnen från det gångna året. 

Så här dagen före årsdagen av Ardenneroffensiven så har det tydligen blivit dags att testa en nyutgåva av spel jag spelade på 80-talet. Spelet hette då Hitlers last gamble och gavs ut av det oerhört märkliga företaget 3W. I den utgivarens sanna anda var spelet en salig blandning av en lång rad underliga produktionsbeslut som verkligen inte gjorde designern rättvisa. En udda detalj är att den utgåvans kartritare var Dean Essig, detta innan The Gamers hade gett ut några spel. Nåväl, spelet var en väldigt mixad bag, men kunde man se igenom knasigheterna var spelet roligt.

Spelets designer heter Danny Parker och han är en av de där jänkarna vars besatthet av Ardennerna gränsar till patologisk. Han har haft fingrarna med i ett otal spel på ämnet och han har skrivet ett flertal böcker om aspekter av offensiven. När han fick chansen att via Compass bearbeta den trafikolycka som gavs ut av 3W så tog han det på stort allvar och resultatet är The Last Gamble.

Produktionen är nu dramatiskt mycket bättre, det här är verkligen ett spel där man får valuta för sina surt förvärvade pesetas. Det är tre tjocka böcker i lådan; en regelbok, en 100-sidig översikt över slaget och en lika lång bok med designerns alla funderingar kring ta mig fan allt. Det finns över 50 kartongark med info om scenarion, regler, tabeller och saker jag aldrig sett på separata ark. Det känns som ett 40-årigt trauma fått sin välförtjänta förlossning.

Spelet är tämligen komplext. Det finns tre sorters zoc, två sorters reserver, utförliga regler för combined arms, pansarkvalitet, truppkvalitet och förbandsintegritet. Det finns ledare, många sorters väder och framför allt en väldigt noggrann modell över terrängen. Gillar man inte att analysera vilken sorts väg (det finns tre sorter) som leder över en ravin in i vilken sorts skog kommer spelet inte att upplevas som intressant. Min bedömning är att det ligger mellan GOSS och A44, med en dragning åt simulation - han vill kunna återskapa det som hände.

Skalan är regementen/bataljoner och två turns/dag (8 timmar ljust, 16 timmar mörkt), spelet har två kartor. Jag vet egentligen inte om jag vill spela Ardennerna, men det passar i datum, jag har spelet och jag vill faktiskt se om han fick ordning på det där som var många lösa trådar. Jag inbillar mig inte att jag kommer att spela 30+ turns, men det finns en möjlighet att kolla hur man ligger till på kvällen den 19 december, så åtta turns låter rimligt. Det finns massor med options att testa, men jag inleder med att bara köra det historiska.



Helheten på morgonen den 16 december 44.



Peiper värmer upp motorerna, redo att kasta sig in i trafikstockningarna som gud glömde. I ett strategiskt spel skulle man knappast anfalla i dåligt väder in i bedrövlig terräng, men så är man ju inte Adolf heller.



Hasso von Manteuffel gör sig redo för att anfalla. Lite tråkigt att broarna inte är klara bara. Broar finns i tre olika varianter och är, föga förvånande, av stor betydelse. Innan det börjar rycka i A44-tarmen kan jag säga att den vita eller röda försvarsiffran visar vilken zoc enheten har, kvaliteten är den gula siffran (lågt är bra) och pansarkvaliteten är siffran efter I till vänster på brickan.

Nu är det dags att putta omkull det korthus som den västliga alliansen egentligen är, för att senare betvinga de asiatiska kommunisthorderna i öster. Det hela bör vara klart till sommaren, varpå byggandet av Germania kan påbörjas. 



 

Igår rasade det in ett nytt spel från Vuca, nämligen Imperial Elegy. Jag tänkte göra lite reklam för det, för idén känns rolig.

Man spelar en europeisk stormakt 1850-1920 (GBR, Ty, Fra, Ru, Ö-U och Osmanerna). Man ska industrialisera, kolonisera och en massa annat, varje turn är tio år och spelet är kortdrivet. Spontant känns det närmast Here I Stand i sitt upplägg, men jag måste spela det för att få grepp om hur det funkar.

Jag tycker det är kul att designern tänker sig att WW1 spelas ut i spelet (om det händer), det hade varit lätt att avsluta när det drar igång.

Jag märker att jag har alldeles för lite koll på vad jag vill säga, men jag vill också påpeka att i vanlig ordning är produkten från Vuca av fantastisk kvalitet; monterade kartor, bra player aids, snygga brickor som inte behöver klippas etc. Jag ska försöka få det på bordet inom rimlig tid (mycket nytt som dykt upp på kort tid).

Bilderna ser ut som dom tagits av Samhalls synskadade avdelning, men det är alltså jag som fotat. Titta på hemsidan för ökad begriplighet.





https://vucasims.com/products/imperial-elegy-the-imperial-world-at-war-1850-1920

Nu var det rysansvärt länge sedan jag visade tecken på organiskt liv, så det är ju på sin plats att göra det med en replay.

Grognard Simulations är, som jag uppfattat det, en verksamhet som drivs av en enda glad amerikan - Chris Fasulo. Han tackar gud för sin kreativitet (att göra krigsspel?), onekligen ett alternativ till att tillägna spel åt arbetarklassen och gud vet vad som Peoples Wargames gjorde på sin tid.
Grognard Simulations (GS) är nog mest känt för sin Death Ride-serie, ett system på pluton-nivå som tagit sig an att skildra blygsamma drabbningar som Kursk och Omaha bland annat. Omaha är väl typ 8 kartor och 5000 brickor, för den som vill uppleva arméstrider med plutoner som byggstenar. Det är inte min kopp te.

Armored Knight som serie är ett steg upp, inf är bataljoner och alla specialfunktioner är på kompani-nivå (eng, AT,AA etc). En turn är fyra timmar och varje hex är en kilometer. Det gör att man kan få en känsla för taktiskt och operationellt djup och få gruppera divisioner och allokera kårresurser. Jag gillar den nivån (inte olikt BCS och GOSS bland annat).

Produktionen är en påse gott och blandat. Det mesta känns lite som det görs hemma i källaren (vilket jag utförligt misstänker är fallet), men det är opolerat funktionellt. Tror jag. Det finns saker jag gillar; truppkvalitet, pansarkvalitet, ledare, random events, återhämtning och ingenjörsregler bland annat. När man slåss får man slå ett slag för att se hur samordningen funkar, ett roligt utfall kan vara att gröna förband som anfaller från olika rutor inte får samordna, de måste istället genomföra anfall från de olika hexarna var för sig. Det låter roligt.

Det jag föll för var emellertid inte systemet utan spelets tema - att på den här skalan få se hur den energiske pansarkårschefen Heinz Guderian tar sig över Meuse vid Sedan och sedan slår sig ut från brohuvudet. Jag har aldrig sett det skildras på den här skalan, det närmaste var GD40 (TCS), vilket nog var den seriens roligaste spel enligt mig.



Kartan är väldigt grön, men det är vår i Frankrike så det är okej. De blåa pilarna är 1stPzD och 10th PzD som precis sticker fram näsan efter en åktur i Ardennerna. Framför dem sträcker sig den grönskande floddalen ut sig, täckt av en fransk infanterikår förstärkt med två pansarbrigader. Den röda pilen är Stonne, där två hela bataljoner CharB1bis agerar kårreserv. Notera det trevliga tabellhäftet, ett format jag skulle vilja se i flera spel.
Historiskt så tog sig Guderian över på ett par dagar, franmännen kastade sedan in en hel kår i motanfall söderifrån (runt Stonne). Heinz tog en rejäl chansning och lämnade kartan med två pansardivisioner och lämnade en pansardivision och regementet GD kvar för att lösa det hela. Chansningen gick hem och Tyskland lyckades på några veckor med det som man inte lyckats med på hela WW1 drygt tjugo år tidigare. Det känns som den dramatiken borde lämpa sig för ett spel.



Startläget på eftermiddagen den 12 maj. De tyska divisionerna har fått använda var sin väg genom skogen och kan först nu överväga att breddgruppera. Fransmännen har spaningsförband i skogens utkanter, en del av förbanden är beridna! De tyska kårresurserna är, förutom det obligatoriska tunga artilleriet, ingenjörer och enorma mängder luftvärn - väldigt genomtänkt för uppgiften, pontonbroarna kommer att ta tid att lägga och fiendens flyg kommer att göra allt för att förhindra brobyggarna. Lutfwaffe har också allokerat avsevärda flygstyrkor för att bistå kåren i den förestående operationen.

Jag har aldrig spelat spelet eller serien förut, så regelmissar och dåligt spel är att betrakta som förväntat och nästan lite charmigt.

Nu sägs det att det är sommar igen. Vem vet. En veritabel folkstorm (Roger) nämnde att jag inte gjort någon replay på länge, vilket stämmer. Jag har faktiskt inte ens spelat spel på rätt länge, så det är dags.

När jag ska göra en replay så brukar jag ha två kriterier: det ska vara görbart (storlek, spelsystem etc) och det ska helst inte vara gjort förut. I praktiken betyder det att jag måste leta efter spel som Ola inte rapporterat om. Det är inte så lätt kan jag säga. Jag har emellertid anat ett par trender. Ola spelar bara spel som innehåller krutvapen i någon form, antiken och medeltiden gör sig icke besvär. Dessvärre håller jag med honom i detta.
Han håller sig också på land, sjökrig och flyg får på sin höjd vara subsystem. Sen föredrar han krig i vårt närområde (Europa och USA). Efter att ha tittat igenom min omfattande spelsamling om antika sjöslag i Stilla havet gav jag upp. Istället testar jag ett spel som jag ägt rätt länge men aldrig spelat.

Strategemata är ett polskt spelföretag. Dom har funnits ett tag och har ett rätt brett sortiment av spel, men komponentsmässigt ligger dom efter de större producenterna. Jag köpte för ett antal år sedan Bloody steppes of Crimea - Alma-Balaclava-Inkerman 1854. Som titeln antyder så är det tre olika slag i lådan, vilket i sig får sägas vara tämligen ambitiöst.

Även spelsystemet är våldsamt ambitiöst, tänk er La bat/BAR som riktmärke. Det finns ett stort antal formationer förbanden kan vara i (bataljoner med 250m/hex för övrigt) och det kostar olika mycket för olika formationer att vrida sig åt olika håll och saker i den stilen. Olika formationer har olika eldvärden och är olika måltavlor, det finns ett ordersystem och förband kan reagera på sådant som händer i dess närhet. Jag vet att Ola spelade Alma för ett tag sedan, men det verkade mest vara Fia med knuff med en alternativ OOB så jag tror att det här blir en annan berättelse.

Jag ska inte mörka det faktum att här också finns en hel del friktion. Om man har BAR som riktmärke men kokar ner reglerna till 20 sidor som dessutom är skrivna av någon till vardags pratar polska så är det lätt att förstå att det finns en hel del otydligheter, utelämnade avsnitt och en nästan total avsaknad av exempel. Man får ha en god portion välvilja för att inte byta projekt. Men det ska samtidigt sägas att slagen är intressanta och jag tror dom görs mest rättvisa på den här nivån, så jag testar.

Alma är kampanjens första slag, dagen efter landstigningen på Krim i september 1854. Britterna led av lord Raglan, som blev av med en arm i Napoleonkrigen och som under hela den här kampanjen envisades med att referera till sin ryska fiende som fransmännen. Den ryska chefen Menshikov lovade tsaren att han kunde hålla positionen i tre veckor (det blev ungefär lika många timmar) och bjöd in lokala adelsdamer för att titta på slaget - som man gör. Fransmännen var kompetenta och de fåtaliga turkarna var mest där för att visa flagg.



Slaget börjar vid tolv på dagen. Fransmännen har tagit sig över floden på ett avsnitt som ryssarna bedömt som omöjligt att ta sig över, så dom har en division på plats. Britterna har i flera timmar försökt att få sina förband i snygga linjer, men gör sig nu redo att vada över den grunda delen av floden. Ryssarna har i princip bara tittat på. Har man tre veckor på sig så är det ju inte så bråttom. Det enda av värde man gjort är att ett antal lätta förband har spridit ut sig i fruktträdgårdarna längs floden, för att störa britternas uppmarsch.

Jag såg en YT-video om slaget för att få en känsla för förloppet. Tyvärr var det en komplexfylld britt som gjort den, den var av typen Wellington vann Waterloo emedan styva överläppar var ett större hinder för Napoleon än 40 000 preussare i ryggen. Nåväl, historiskt valde ryssarna att backa ur striden efter klockan fyra på eftermiddagen och man kanske tappade 6000 man mot 4000 allierade. Här är varje turn en halvtimme och spelet är tio turns, det låter rimligt.



Lite högre upplösning på grafiken. Man håller koll på förluster på papper, inte markörer. Det gjorde jag ofta på 90-talets CWB-partier, får se hur jag gillar det här. Den röda siffran är moral (D10) och sedan är det information om eldvärden. Många regler känns intressanta och vettiga.

 

Häromdagen trillade det in ett spel jag beställde på vinst och förlust för några månader sedan. Temat tilltalar mig och även skalan var intressant. Jag har aldrig hört talas om företaget, Serious historical games, men tydligen är spelet jag köpte något slag lyxvariant av ett spel jag aldrig sett. Nåväl.

The Wars of the sun king är ett strategiskt spel på ett antal av Ludvig den XIV:es alla krig. Varje strenght point är 2000 tappra karlar och varje turn är ett år (som kan innehålla varierande många impulser). Regelboken är inte alls avskräckande, kanske 20 sidor eller så. Det finns ett avsevärt antal scenarion, från korta på två turns till hela det spanska tronföljdskriget. Några bilder kan det vara värt.



Kartan är en så kallad monterad karta. Den är funktionell och helt okej snygg. Spelet har inga terrängfunktioner förutom hav, men varje områdes ekonomiska värde finns med. Scenariot som jag ställt upp är den Augsburgska ligans krig i slutet på 1600-talet. Frankrike (plus några tappra jakobiner på Irland) slåss mot inte mindre än 12 olika stater (alla representerade med sina egna trupper - ett plus för mig).



Spelet har förvånansvärt många roliga detaljer på så korta regler. Diplomatiskt så finns det tretton olika steg och beroende på var man ligger så hjälper man till olika mycket. Detta kan skifta under spelets gång. Man samlar också på sig glory points, som kan fås genom framgångar eller förloras av motgångar eller att man inte gjort vad ens kabinett tyckte att man borde ha gjort under året (en kul detalj). Det finns också årliga random events, vilket känns helt rätt för berättandet.



När man aktiverar en stack så betalar man först kostnaden i resurser (spelet drivs nästan helt av resurser, som man aldrig har tillräckligt av), sedan går man så långt man vill (intercept finns), slår för attrition och gör sedan det man vill i arean man kom till (slag eller belägring typ). Belägringar är vanligare än slag och har ett eget system som känns väldigt genomtänkt. Det finns infanteri, kavalleri, artilleri och elitvarianter av dessa. Ledarna är värderade taktiskt och strategiskt, plus att en del är bra på att belägra (Vauban är en bricka).



Man har trupperna separat för varje ledare (om man inte har en fetisch för att stacka brickor) och en force pool för att rekrytera. I mitt spelande har fransmännen typ 15 ekonomiska poäng per år och de allierade 20. Det ska räcka till att rekrytera, bygga försvarsverk, påverka allierade och sedan genomföra kampanjer över hela kartan. Man måste hela tiden prioritera och många enheter står still. Det känns helt rätt när man spelar, det finns inte resurser för allt.

Jag gillade spelets tema och ville sponsra en källar-entreprenör från Frankrike. Nu när jag spelar spelet måste jag säga att jag är positivt överraskad. Spelet är riktigt roligt att spela och det finns enormt många möjligheter att genomföra krigandet på väldigt olika sätt. Mängden scenarion är också bra, många av de här krigen har jag ganska dålig koll på (till skillnad från alla andra här på forumet). Jag har blivit så peppad på det hela så jag inventerat mitt bibliotek, det visade sig att jag har kanske ynkliga 3-4 böcker på ämnet. Det är väl bara att börja läsa på och skaffa fler.

För de som gillar ämnet så måste jag nog säga att det är värt att kolla in. Det känns verkligen som det erbjuder något som hobbyn inte täckt förut. Då det är någon slags andra utgåva känns reglerna stabila. Jag ska spela igenom några av de större kampanjerna och se vad jag tycker efter det.

Jag orkar inte lista de 100+ spel jag egentligen borde sälja, men jag tror att spelet I, Napoleon från GMT kommer att gillas bättre av någon annan, det är ju rätt nytt. Jag ska inte köpa solitärspel tydligen. Det är sleevat och spelat en gång. Kanske 400 är rimligt? Jag tar isf med det till Rimforsa.

Sen letar jag eventuellt efter Gallipoli 1915 från GMT. Spelet verkar rätt bökigt, men min inre masochist vill väl jaga turkar eller nåt. Råkar ni sitta på det och inser det rimliga i att det aldrig kommer att spelas kan ni säga till.

Sen säger jag som Multing, letar ni efter något speciellt så skicka ett pm. Jag har många hundra spel jag aldrig kommer hinna spela innan jag slår i kaklet, vill någon spela dem är det bättre än att de står här.   

Winters victory av NES gavs ut 2024. Det är en variant på det system som användes i Wellingtons victory, ett gammalt SPI-(och senare TSR)spel om Waterloo. Winters victory (WV) skildrar slaget vid Eylau 1807. Det ursprungliga systemet hade sina fans, men samtidigt fanns det ganska många kritiska åsikter om systemets brister. NES har anpassat och utvecklat det som var lite knepigt (framför allt skirmishers) och sedan anpassat systemet till Eylau. I vanlig ordning med NES är projektet rasande snyggt och oerhört ambitiöst. Jag har verkligen gillat The Killing ground, när jag sedan körde Jaws of victory tyckte jag det var ännu bättre, så förväntningarna var höga på WV.

I somras gjorde jag och ett par tappra farbröder ett försök på spelet. På grund av orsaker (till exempel sjukdom) så blev det en del friktion mellan oss och reglerna, men det gav i alla fall mig mersmak. Därför har jag nu ställt upp monstret i mitt spelrum och ämnar brottas en del med spelet de närmaste veckorna. jag utlovar ingen replay, men kanske en del ögonblicksbilder och funderingar kring situation och system.

Brickorna är bataljoner, varje strenght point är runt 50 karlar av varierande kvalitet. Ledarna finns ända ner till brigadnivå. Varje turn är en kvart (!), vilket gör huvudscenariot till en lättsam bagatell på 59 turns, detta på fyra kartor och 115 yards/hex. 



Slagfältet precis vid soluppgången den 8 februari 1807. Fransmännen har tagit byn Eylau, ryssarna har grupperat sitt tunga artilleri i tre täta grupperingar på höjderna utanför byn. Napoleon är numerärt underlägsen, men väntar på III kåren (Davout) och VI kåren (Ney). Davout kommer in direkt, Ney drar benen efter sig. Bennigsen väntar på en preussisk kontingent. Det kommer att snöa ymnigt på de polska åkrarna under dagen.



Befälssystemet är utförligt och fungerar ordentligt olika för de två sidorna. Föga förvånande är fransmännens organisation överlägsen och det blir mekaniskt tydligt i spelet. Ryssarna tar lite längre tid på sig att komma igång. Man för också bok över varje brigads fatigue, dessutom finns saker som att förband slutar att anfalla efter att ha tagit stryk. Det finns mycket att gilla här, men det blir tungan rätt i mun initialt, för det är mycket att hålla ordning på.



Ett tämligen ovanligt inslag i spelet är den synnerligen asymmetriska turordningen. En turn är som synes inte alls jag gör och du gör, utan saker följer på varandra i en ordning man verkligen behöver förstå för att spela spelet på ett rimligt sätt. När det sakta faller på plats så är det jätteintressant, men jag sitter med arket ovan hela tiden för att inte missa något.



Bennigsen kikar ut från Anklappen och ser fransmännen ett par kilometer bort. Han har en stark position, men rapporter säger att Davout är på väg in mot hans vänsterflank. Hans första order går till vänsterflygelns chef, som måste omgruppera en aning för att täcka upp. Det ryska kavalleriet är bättre disponerat än det franska och man kan använda det för att stoppa upp den III kåren. Samtidigt ser den ryska högerflygeln starkare ut än de två slitna divisioner som står emot den, men Bennigsen är en en-sak-i taget -kille. Dagen är lång och klockan är bara halv åtta på morgonen.



Napoleon har placerat sig vid kyrkogården utanför Eylau. Hans vänsterflank är svag, han har försökt staga upp den genom att kombinera kårernas lätta kavalleri till en ad-hoc-formation, men dom kommer att få det svårt mot tungt kavalleri. Augerau, chefen för VII kåren i centern, är sliten och skulle kanske behöva vila, men det går inte för sig. Davout får skynda sig om man ska få paritet i numerär, men man kan nog lita på segraren från Auerstadt. Bernadotte står naturligtvis ingenstans att finna.

En deppig insikt slog mig vid set up:en; Ryssarna har folk från östra Sibirien på kartan. Det är en skaplig promenad/naturupplevelse att gå från Sibirien till Polen, detta genom det infrastrukturellt utmanade Ryssland i början på 1800-talet. Det finns folk som haft det värre än vi (men man får leta länge innan man hittar dem).   

Forummedlemmen Lars Wistedt har hastigt gått bort. Jag kände honom knappt alls, men jag har köpt ett par spel av honom och pratat med honom på FF. Han framstod som en trevlig och engagerad man med ett stort hjärta för vår udda lilla hobby. Han var en krigsspelveteran och han tyckte mycket om de gamla klassikerna. Han tycks ha gått bort i sömnen på en resa till Kanada. Han blev bara 60 år gammal.

Det är svårt att skriva en runa över någon man inte riktigt kände, men jag tycker att vår lilla gemenskap är av den karaktären att vi kan hålla koll på varandra. Jag tänker på hans anhöriga och hoppas att de får allt stöd de behöver.

Vila i frid Lars!

https://www.expressen.se/nyheter/sverige/sd-politikern-lars-wistedt-ar-dod/

Jag tenderar att bränna pengar på diverse olika konstellationer av kartong och papper. För något år sedan hoppade jag på en Kickstarter som handlade om ett så udda projekt så det var värt en investering.
Nu i veckan kom spelet och, det märkligaste av allt, idag spelade vi spelet på 4 spelare.

Spelet heter The other side of the hill och är ett spel där man spelar olika fraktioner av den tyska generalstaben under andra världskriget. Det visade sig att spelet var så väldigt välgjort och roligt så jag tänkte presentera det för den breda (?) allmänheten.

Spelet har fyra turns per år och varje turn har en administrativ fas och en operationsfas (sommaren har två operationsfaser). Var och en av de fyra spelarna har en roll i staben, chef för OKW, produktionschef, personalchef och chef för militära operationer. Varje funktion har olika beslut att fatta och de olika funktionerna vill inte alltid samma sak. Rollerna växlar mellan varje år, så man får testa olika saker.

Varje spelare måste dels sköta kriget så bra som möjligt (man kan inte vinna kriget, designern menar att ett krig mot både USA och Sovjet är kört på sikt) och dels samla så mycket prestige till sin fraktion som möjligt.

Det går inte riktigt att berätta om spelet på ett bra sätt, det behöver upplevas. Men det blir ett väldigt roligt berättande, det finns massor med events, Hitler sparkar folk till höger och vänster, några blir dissidenter och massor med annat. Spelet har en solitärvariant, en samarbetsvariant och en mer tävlingsinriktad variant (där man gärna suboptimerar beslut för att vinna prestige etc).

Vi hade väldigt trevligt med spelet, det var första gången vi spelade och vi hann med 1939-42 på en kväll. Hyfsat snabbspelat ändå.



Kartan innehåller väldigt mycket information. Det är olika typer av terräng, det finns mycket politik att ta hänsyn till, generalerna man bestämmer över är olika bra i olika situationer och man skiljer på operationell och strategisk krigföring. Kuberna är arméer, (pansar, reguljära, halva och allierade) fiendens stridsvärde drar man kort för och vi märkte att motståndet blev allt svårare för varje år.



Varje spelare har sin grupp generaler (som var och en tillhör olika grupper; nazister, dissidenter, traditionalister eller professionella). Man har också årets roll och i den rollen utfärdar man olika direktiv. Man får prestige för generaler som lyckas och minus om dom misslyckas. Varje general har ett kort som anger alla specialförmågor och en bricka som visar hur hög rank han har och hur lätt Adolf har för att sparka honom när det går dåligt. Det blev lite jobbigt att han sparkade alla armégruppschefer vintern 41 för Moskva inte var erövrat. Ersättarna var sämre kan man säga.



Här är exempel på olika typer av direktiv för olika roller. Spelet har hundratals kort av olika typer. Man är inte bunden till det historiska, man kan satsa på Sjölejon eller Gibraltar, man kan också försöka utveckla strategiska bombplan eller kanske kärnvapen! Varje beslut är viktigt och kräver en prioritering av spelaren.



Gillar man den här typen av spel så är det alla tummar upp från mig. Jag kan inte säga saker om spelets balans eller liknande, men vårt parti gick enligt en historiskt rimlig linje och vi tyckte alla fyra att det var ett utmärkt spel. Hade det varit FF snart hade jag lätt försökt lura in ett antal kandidater på ett parti. Tämligen omgående skulle det bli diskussioner om vilken general som skulle leda den ena eller andra armégruppen och om flygplan eller ubåtar ska prioriteras i produktionen. 

Jag tänkte ge mig på El Classico, östfronten, igen. Spelet är The Dark Valley av Ted Racier, ett spel jag gillar och som dessutom är spelbart utan alltför astronomisk tidsinsats. Systemet är chit-pull med varierande chits under olika delar av kriget och varje år är 11 turns (mar-april är en turn, annars månadsronder). Enheterna är divisioner/kårer/arméer, här skildras framför allt den sovjetiska utvecklingen tydligt.  Regelboken är behagliga 12 sidor, men lyckas fånga oerhört mycket på de sidorna.

Då jag är en fattig bonddräng sittandes i svinalängorna så har jag inte uppdaterat till Deluxe-utgåvan, jag sitter här med spelets 1st edition. Fattigt, men så är det.

Som ung så läste jag På andra sidan kullen med stor behållning. Idag skulle jag möjligen ha en annan attityd till det som sägs i boken, men en sak minns jag tydligt; Rundstedt menar att den tyska huvudinsatsen under Barbarossa borde ha riktats mot Leningrad. Jag tänker därför göra mitt spel till ett test för den gode generalens vision, går det att ta Leningrad 41?

Operationsplanen blir därför Leningrad som huvudmål, Smolensk i centern och Kiev-Kharkov i söder. Spelet ogillar inte idén, Kiev och Leningrad är två städer som varje turn ger 5 RP till sovjeten, tar vi staden berövas Stalin på 11 infanteriarméer per år, inte kattskit ändå. Dessutom finns det ett stort symbolvärde i att ta staden som bär Lenins namn.

Denna plan B är uteslutande resultatet av den besvikelse jag kände när kartan aldrig gav utrymmer åt den verkliga planen Archangelsk-Astrakhan. Min målbild är att jag spelar ett år av kampanjen, verkligheten kanske säger något annat.

Det är dags för den slutgiltiga uppgörelsen mellan nationalsocialism och kommunism, den europeiska civilisationen står mot de asiatiska horderna och skillnaden mellan segrare och besegrad kommer att vara brutalt tydlig. Stål! Stål! Stål!

Efter ett blygsamt försök att spela spelet på FF så vill jag upprätthålla något slags momentum och testa spelet lite längre. Skalan är operationell, 1 mile/hex och två timmar per turn. Spelets USP torde vara den intressanta asymmetrin mellan WP och NATO (det skiljer sig i organisation, ordergivning, flexibilitet och mycket annat) och det faktum att en bricka bara anger vilken enhet det kan vara, ett sovjetiskt regemente består av tre brickor och nio steps, men det är upp till spelaren hur dom fördelas. Det innebär att en WP-bricka kan vara en dummy eller nio kompanier T80. Viss skillnad.

Spelet gör också artilleri rättvisa, de står för en förödande eldkraft. Counterbattery fire är oerhört viktigt för att slå ut fienden artilleri, precis som EW är viktigt för att stänga ner fiendens eldledning.

Jag kommer att spela med en frivillig regel som gör att man inte vet hur mycket ens brickor innehåller innan det blir stridskontakt. Ett bra sätt att solitärspela och skapa roliga berättelser. För övrigt kan jag nästan garantera regelmissar, jag kör spelet från det utmärkta häftet och kollar upp regler när jag behöver.

Jag har valt att spela samma scenario som ställdes upp på Rimforsa, Attack on an exposed flank. Det finns ett antal scenarion i olika storlekar och med olika bakgrundshistorier. Grunden är att NATO har den amerikanska VII:e kåren och ett antal WG-förband och man slåss runt Schweinfurt och Würzburg i södra Västtyskland. WP har den 8:e Gardesarmén till sitt förfogande.



Scenariot börjar ett par dagar in i kriget. WP har satsat mot Frankfurt men kört fast. Aningen desperat kastar WP in en skyttedivision (39G, orange pil) och arméns pansarreserv (79G, röd pil) söderut för att bryta upp fronten.

Det här har varit ett lugnt avsnitt för NATO. Jänken har två brigader nergrävda i förberedda ställningar (gröna streck till vänster). Dessa är understödda av flera bataljoner ur kårartilleriet, vilket gör dem till en formidabel fiende att anfalla. 39G ska mest uppehålla så mycket som möjligt av jänkarna, detta för att underlätta för 79G.

Till höger står en västtysk territorialbrigad (54Hsb). Dom blandar och ger, det finns en hel del M48A2Ga2-förband, men också lastbilsburet infanteri. Det stora problemet är att dom saknar utrustning för elektronisk krigföring och deras artilleri är mycket svagt. Dom är tänkta som en reserv, men råkar nu hamna i vägen för det bästa WP har.

Målet för WP är att köra av kartan mellan floderna längst ner på kartan. Första turnen är en natt-turn, sedan kommer två turns med dimma (inget flyg eller helikoptrar). Bara WP får gå under den första turnen. NATO måste balansera sina resurser för att stoppa två sovjetiska divisioner som anfaller på två linjer, detta med färre resurser än en division. WP kommer också få en helikopterburen bataljon när dimman lättar, arméchefen går all in. 

Jaha. Mot bättre vetande och sunt förnuft drar jag nu igång igen. Skulden faller delvis på de två kanderade  tusenskönor som redan är igång med replays på WWIII, jag talar naturligtvis om Palmquist & Voss (säger man det så så låter det som en advokatbyrå, strv102r@frvo låter som en trollbot), som via sitt spelande drog ner mig i träsket.

NATO är en av Compass games alla nyutgåvor, jag har skrivit om spelet förut.https://www.krigsspel.se/forum/index.php/topic,4925.0.html. Det är en dag per turn och brickorna tenderar att vara divisioner (WP) och brigader (NATO). Flygsimulationen är abstrakt (operationella och taktiska airpoints) och svårighetsmässigt så ligger det på kanske OCS-nivå. Spelet har flera scenarion (faktiskt) och låter en antingen köra 83 eller 88. Då mitt hjärta klappar extra hårt för arbetarhjälten Andropov så kommer jag att köra 1983.

Jag kommer att testa War of nerves-scenariot. Det gör att man har ett pre-game av varierande längd, där WP försöker trumma igång sin krigsmaskin så mycket som möjligt utan att NATO reagerar. Man gör saker, slår för om NATO börjar misstänka något, gör något mer etc. Går det för långt så blir det väldigt svårt att åstadkomma något, kör man för fort har man för lite resurser. Potentiellt skitkul, vi får se.

Våren 1983. Carola debuterar i Melodifestivalen, Palmes regering klubbar igenom att vi ska påbörja arbetet med JAS39 Gripen och kriget mellan Iran och Irak fortgår. Hylands hörna sänds för sista gången. Reagan har precis hållit talet om the evil empire.  Andropov kallar till sig GSFG:s chef Zaitsev och bjuder honom på en cigarr från Havanna. Zaitsev tackar och tänker att det här måste betyda att något är på gång. Är det äntligen dags för att låta de historiematerialistiska kvarnarna mala?



Uppställningen ovan är de fredstida barrackpositionerna, det kommer att vara annorlunda när kriget börjar. Världen var annorlunda när jag gick på mellanstadiet. jag undrar hur många brickor det skulle vara idag? Scenariot kommer att bli en variant på Strategic surpise. Jag har aldrig spelat extended build up och var lite sugen på det, men då blir det inget pre-game så jag kör på det här.

Mekaniskt så är fronter WP:s viktigaste organisation, NATO har kårer men också ganska ofta nationstillhörighet som begränsande faktor. Sitter det nu någon med en briljant plan som man skulle vilja se förverkligas så går det bra att föreslå saker. Mek-förband i supply på andra sidan Rhen är sudden death för WP, motsvarande är Berlin för NATO.

Hej hopp så här i semesterns sista skälvande timmar. Jag har, sunt förnuft till trots, gjort ett impulsköp av LW:s Invasion Malta. Som envar vet så är operationen som skildras en hypotetisk sådan, men planerna var långt gångna och jag tycker därför att situationen känns tillräckligt plausibel för att vara intressant.

Normalt sett har jag lite svårt för hypotetiska spel (om man nu räknar bort WW3 tydligen). Det kan bero på att det ofta ser ut som följer; Ty Bomba gör ett spel om Tjeckoslovakien 1938. Tyskarna får 14 stycken 5-4:or och två 7-6:or, tjeckerna 8 stycken 5-4:or och två 4-4:or. Han hävdar sedan att hela kampanjen görs rättvisa i och med att tyskarna får välja om dom ska gå eller slåss först, tjeckerna får inte det. Simsalabim, allt du velat veta om denna hypotetiska kampanj! Jag kanske är lite elak, men Ty får väl ringa BRIS eller något.

Nåväl, spelet på mitt bord är en intressant kombination av taktisk och operationell nivå. Varje bricka är ett kompani och varje hex 600 meter. Det är tre turns per dygn. Spelet har fyra scenarier; Malta 40, 41 och 42 (det troligaste datumet) och ett bonusspel för Leros 43 (som jag ägde men aldrig spelade i TCS). Skalan gör att det blir ett taktiskt spel, kartan visar saker som pumpstationer, sjukhus, en gammal spetälske-koloni och annat som gör mycket för berättandet, men då hela ön finns på kartan så simuleras hela operationen.

Skalan gör också att enheterna blir roliga. Vem har inte legat sömnlös och funderat på hur väl den maltesiska polisens enhet för att jaga fallskärmsjägare egentligen skulle fungerat (det är en 2-2-6 med 5 i kvalitet)? Sen måste man se framför sig den stolta italienska fallskärmsjägardivisionen! Alla heter något som påminner om namnet på en pizza, dom har väloljade tangorabatter och rejält med hår på bröstet!

Regelboken är rätt lättlästa 40 sidor, det är inget speciellt som verkar obegripligt och produktionskvaliteten är av modernt snitt, dvs bra och funktionell. Det är ett spel om landstrider mellan infanteriförband, flyg och flotta hanteras tämligen abstrakt. Naturligtvis är det utförliga regler och luftlandsättningar och landstigningar, annars hade reglerna varit kortare. Systemet bygger på chit-pull-aktiveringar och det finns en del högkvartersfunktioner. Jag är lite peppig på att komma igång. 

Jag har valt det största (och troligaste) scenariot, en tysk-italiensk invasion av Malta i augusti 1942.



Britterna har enorma mängder luftvärn (en tysk flygare beskrev Malta som ett stort luftvärnsbatteri), man kan se att Bofors skrattade hela vägen till banken när man gör sin set up. Axeln vill åstadkomma flera saker med sina initiala luftlandsättningar; säkra flygfält, säkra landstigningsstränder och binda brittisk trupp. Planeringen för det känns riktigt intressant, det är inte alls lätt att se hur det kommer att gå.



Valetta i högre upplösning.



Invasionstyrkorna. Den nedre halvan anländer per båt, helst efter att kustartilleriet har bekämpats och hamnkättingarna har försvunnit.

Tempot på rapporteringen är i nuläget oklart, men det är nio turns att spela. Det ser ut att vara en del brickor att flytta, men jag har varit med om värre. Benito har redan planer på att anordna en segerparad med sig själv sittandes på en vit häst. Britterna beklagar sin brist på artilleriammunition, men hotet tycks huvudsakligen komma från flygbombningar så det gör nog inget. Nu låter det som Luftwaffe är på ingång igen. 

När jag var såsom en liten palt brukade min salig mor emellanåt upplysa mig om att mitt rum påminde om Jerusalems förstörelse. Jag uppfattade frasen som en rätt tydlig kritik av mitt pojkrums städnivå, men referensen i övrigt gick långt över mitt huvud. Det tog ett antal år innan jag insåg om vad hon talade. Det finns nu något poetiskt över att jag, förvisso i spelform, avser att effektuera nämnda förstörelse. Vi får väl se om jag lyckas.

Spelet gavs ut av MMP för några år sedan och utspelar sig år 70. Romarna under Titus har under några år slagits mot judiska upprorsmän och avser nu erövra den judiska huvudstaden. Spelet handlar om striderna i själva staden, och kan väl därmed ses som taktiskt (om nu den termen är tillämplig).

Jag tillhör dem som av någon oklar anledning inte riktigt klickat med spel om antikens krig. Jag har ingen förklaring till detta fenomen, som för övrigt också omfattar medeltiden. Det kittlar inte på samma sätt som andra perioder. Det får därför ses som aningen ovanligt att ett spel om antiken kommer upp på bordet. Anledningen just nu är att det är rätt kort och enkelt. Sen är det faktiskt narrativt roligt.

 

På allmän begäran (där allmänheten nu kokat ner till enbart Ola, lite Peoples front of Judea-varning) tänkte jag presentera Eylau-spelen jag skrev om i annan tråd.

Först ut är Eylau 1807 av Sound of Drums, ett nytt företag som har storslagna visioner (Eylau är det första spelet i en serie som redan nu har en lista på 6-7 titlar). Jag vet inte hur många spel jag har som skulle varit det första i en serie som aldrig kom vidare. Jag hoppas det går bra för för de här herrarna.

Produktionskvaliteten är utmärkt. Snygga komponenter, brickor som man inte behöver klippa, tabeller i hård kartong och så vidare. Inget att klaga på där alltså. Till vår hobby hör errata, och det är lite roligt att det fanns living rules version 1.3 redan innan jag fått spelet - men historiskt fick man ju aldrig se någon errata alternativt  upptäcka i någon The General fyra år senare att man spelat fel. Oh well.

Skalan är bataljoner (inf) och regementen (kav). Varje hex är 150 meter och varje turn en timme (men man kan i teorin aktivera en division tre gånger under en turn).
Med tanke på skalan så är enheterna påfallande lika varandra. Det är inte särdeles stor skillnad på infanteri och kavalleri (jämfört med spel på samma skala). Enheterna har inger moralvärde, det är stridsvärde och förflyttning på brickorna (det finns skillnader på tabellerna). Dessutom kokas losses och grader av oordning ihop till step losses (en enhet med 8 i styrka har 8 steps). Designern skriver om att detta delvis är ett resultat av att man inte vill täcka kartan och enheterna med en massa markörer (med dithörande regler). Vi får se om det funkar.

Grafiken förmedlar att slaget utkämpades på vintern, i det inte alltför urbaniserade östra Polen.



Närbilden visar den franska vänsterflygeln. Den helt centrala byggstenen i spelet är divisionen och systemet betonar ledare på ett sätt jag gillar. Fransmännen har ett betydande övertag tack vare sin kår-organisation. Bennigsen måste älga runt i snöyran och leta upp sina divisionschefer, Napoleon har ett mycket effektivare system för att få saker att hända. Jag hoppas det blir lika tydligt i spel som det verkar när jag läser det.



Spelets hjärta ligger inte i stridssystemet utan i command-systemet. Varje division får en order (som kan skiftas om man är in command yada yada). Ordern anger vad man får göra (attack, strat move etc) men det stannar inte där. Man får en viss initiativ-poäng för varje order (attack +4, regroup 0). Den med mest initiativpoäng vinner initativet och har en fördel under turnen. Däremot kostar varje order fatigue, som är en finit resurs (båda sidor börjar med drygt 200 fatigue points). Många anfallande divisioner gör att du får initiativet men det sliter ner armén i ett högt tempo.

Mekaniken (som innehåller med än jag orkar skriva) känns jätteintressant. Sedan går en turn till som så att man lägger typ 10-15 blå respektive gröna kuber i en påse och drar dessa slumpmässigt. En kub aktiverar en division. Man kan kan aktivera samma division tre gånger (med påtagligt fallande effektivitet) samtidigt som andra bara står och tittar. Det känns som en bra lösning.

Hela ovanstående system skapar en spännande balans mellan vad som behöver göras, vilka som behöver vila och var ens begränsade resurser ska läggas. Kontroll av vissa platser kan också ta fatigue från fienden och adderas till din egen, vilket gör att kontroll av till exempel Eylau påverkar arméernas stridslust.

De gråa och svarta kuberna är arméns fatigue, de gröna aktiveringarna. Nere till höger ser man vad en order så att säga kostar.



Spelet är inte svårt. Regelboken är inte avskräckande (känns lite som Fallen Eagles i komplexitet). Jag är inte övertygad om att stridssystemet passar mig, men befälssystemet känns jätteroligt. Eftersom det är ett tämligen enkelt system (inte tvåhundra undantag och liknande) så ser jag fram emot att prova det. Naturligtvis har jag ställt upp hela slaget, men för den fattigare människan så finns det mindre scenarion.

Vi får se om jag hittar tillbaka till 80-talets spelande. Det var ändå ett inre skrockande när jag ställde upp (javisst ja, Baggavout håller vänsterflanken där Davout kommer in...).