Hej hopp! Det har varit svårt att få upp spel på bordet, men skam den som ger sig. I ett aningen masochistiskt infall tänkte jag ge mig på ett rejält stort spel, Jaws of Victory. Jag har skrivit lite om spelet förut (men ingen replay), för den som vill veta är skalan en turn per dag och enheterna bataljoner till divisioner (enbart sovjeten jobbar med divisionsbrickor). Spelet behandlar den inringning som skapades i Ukraina jan-feb 1944, den så kallade Korsun-fickan. https://www.krigsspel.se/forum/index.php/topic,4779.0.html

Grafiken är så vacker så att guds änglar gråter en skvätt och systemet har ett tydligt släktskap med The Killing ground från samma företag, fast Jaws är mer regelmässigt slipat. 

Situationen i slutet på januari 44 är intressant. Adolf har här i flera steg bevisat att han är den främste härföraren genom alla tider. Dels kräver han att tyska förband skall hålla fast vid några kilometer av Dniepro-flodens västra flodbank därför att ööh, det är tufft. Den idén gör att två tyska kårer står som i en bokstavlig säck med två sovjetiska fronter längs respektive sida. Jag ser inga problem med det.
Som nästa bevis på hans storhet lägger jag också fram att flodbanken hålls av SS Wiking samtidigt som flankerna hålls av infanteri. Återigen, här finns inget att se.

Det hela är så dumt så att man måste gå upp ganska tidigt och jobba hela dagen för att hinna med något så feltänkt. Men men, har man Adolf vid rodret så kan det bli lite tokigt ibland.



Nåväl, sovjeten är ju inte blind och den 25 januari så anfaller den 2:a ukrainska fronten under Konjevs ledning österifrån och dagen efter kommer den 1:a Ukrainska fronten under Vatutin från väster. Stalin sätter in åtta hela arméer mot två tyska kårer, den finns alltså en blygsam liten skillnad i numerär här. De tyska befälhavarna på plats insåg att dom skulle bli inringade och hade redan börjat förbereda sig på det. Det låter som en rätt dyster, men nykter, insikt.

I vanlig ordning måste jag påpeka det enorma i det här, dagens svenska armé motsvarar kanske två av brickorna på kartan. Jag har så svårt att greppa perspektiven i andra världskriget.



Jaja, slutgnällt om det. Turn 1 är det bara Konjev som anfaller och han kommer österifrån. Han har grupperat fram två artilleri-divisioner (som består av vardera fem artilleri-brigader!) och han har ett flertal tank, mek och cav-kårer i reserv. Tyskarnas divisioner har ingenting i reserv, här och där finns det enstaka kår-förband, men divisionerna är sträckta till bristningsgränsen (men man håller lite flodbank så det är det ju värt).

Som ni ser så är det rejäla stackar som sovjeten bullar upp inför det tänkta genombrottet. Det här är ett spel för krigsspelare med riktigt stora....pincetter.

Initialt har sovjeten bara ett mål; att skära av två tyska kårer. Har dom inte gjort det på en vecka så har tysken vunnit. Det rimliga är att kårerna blir avskurna. Sedan är det upp till tysken att bryta sig in/ut med diverse spännande förstärkningar. Båda sidor får därför anfalla och försvara.

Jag får se hur mycket jag orkar skriva. Jag gör det som en replay för att piska mig själv att köra vidare. Jag körde några turns på FF för tre år sedan och sedan dess har det stått i hyllan. Jag har fått för mig att jag ska spela lite ospelade spel, trots att jag inser att det är dåligt för konungarikets tillväxt.
 Bilderna gör inte kartan rättvisa, jag ska försöka skärpa mig.

Hej hopp! Om nu någon inser att dödsvärmen kommer att kasta oss alla i graven och denne någon därför inte behöver sitt exemplar av Compass Games Napoleonspel Nation in arms så får man gärna sälja det till mig.
Jag har indirekt tillgång till spelet så jag är mest intresserad av om någon kan tänka sig avyttra det relativt billigt, det är ämnat som referensmaterial till spelet jag inbillar mig att jag kommer att göra. 

Jag tror minsann forumets egen Delirium har författat en regelbok till spelet, men med tanke på den mannens brist på sentimentalitet så är det väl rimligen eldat i en grillkorvsbrasa för flera år sedan.

Sommar och allt det där. Einstein lär ha sagt att definitionen på dumhet är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig olika utfall. Om nu Albert hade rätt så bör min relation med Zuckers Napoleonspel falla under kategorin dumhet, jag har stört mig på dem i 30+ år men testar emellanåt igen. Jag vill att dom ska vara bra. Kevin å andra sidan hävdar att dom är bra, men jag har en viss skepsis mot mannen som sysslar med örthealing och chakrabalanserade krigsspel.

Dessutom så har både Björn E och Multing hävdat att spelen numera är spelbara och underhållande. Jag litar på dessa herrars smak i så pass stor omfattning så att jag nu skaffade Leipzig, ett spel om erans största slag. Det är den femte utgåvan av spelet, jag har även den tredje (CoA på nittiotalet-ish).

När jag nu satt mig ner med spelet så fick jag lite kalla fötter. Saker har hänt, en del har förändrats, men ändå. Jag fick då för mig att testa med Markus Stumptners variant-regler. Han har gjort en CRT som skildrar nednötning (yay) och han har dessutom lagt på ett ordersystem som uttryckligen är inspirerat av CWB (skrivna order, initiativ, corps attack stoppage etc) som jag tror gynnar solitärspelande. Dessutom så bygger hela aktiveringen nu på chit-pull, något som också förbättrar solitärspelande. Vi får väl se hur det går.

Leipzig är ett enormt slag. Napoleon har trängts in i ett hörn av flera fientliga armeér. Den 16 oktober 1813 så ser läget ut som nedan. Napoleon har en central position mot fiendens två arméer, men två arméer till är i antågande. Det finns inga felmarginaler. Kejsaren inser också att här finns det inga taktiska segrar att hämta. Jag tänker inte spela som om Napoleon skulle vara nöjd med att hålla en eller två höstleriga tyska bondbyar mer eller mindre än historiskt, det som gäller är att besegra fienden i grunden.

Det besvärliga med det är att flera faktorer talar emot en stor seger. Fienden är vida överlägsen i antal, kanske runt 50% fler (typ 385 000 mot max 225 000). Sedan sker striderna över en så stor yta så Nappe inte kan vara överallt, han måste lita på sina underordnade Ney och Murat.
Sedan har armén förändrats. Roligast är den IX:e kåren under Macdonald. I kåren talas det tre olika språk (franska, tyska och italienska) och det finns sex olika stater representerade. Det här är inte armén från 1805. Men jag tror att jag har en krigsvinnande plan.

Produktionen är märklig. Okej brickor, jättefina kartor och en salig och ogenomtänkt samling player aids och charts som ibland känns som om dom är tryckta i garaget. Stridstabeller på vanliga A4-papper, vädertabeller och annat som slösar på utrymme så det närmar sig det löjliga. Set-up-infon är inte direkt användarvänlig, men nu är det gjort. 



Jag är inte särskilt övertygad om att jag kommer i mål med det här, det är många turns. Skalan är brigader, varje turn är en timme och varje ruta ungefär 500 meter. Det kan alltså rimligen kallas grand tactical. I spelet så tänker man på vilka kårer som skall vara var, det är inget finlir med bataljoners formationer eller så. Jag har ett spel på slaget som är på regementes-nivå, men det har tio kartor. Det vore ett värdigt projekt för 5+ spelare på Rimforsa. Faktiskt riktigt kul när jag tänker på det.

Jaha, efter att Ola konstaterat att att S&T:s spel om Königgratz inte skakade om hans värld så tänkte jag testa Command magazines spel om samma batalj. Slaget är intressant, det utspelar sig på dagen tre år efter Pickets charge vid Gettysburg men som vi vet är slagen i Europa inte lika säljande som ACW - tyvärr. Därför sitter vi här med tidningsspel.

Spelets skala är 500m/hex, 1 timme/drag och enheterna är brigader. Den preussiska armén förutsätts fungera som den ska (den leds av en inte helt okänd kille som heter von Moltke) och har därför inga speciella befälsregler.
Enter the austrians. Arméchefen Benedek har lett den österrikiska armén under en dryg veckas kampanjande i Böhmen. Det har mest varit förvirrade skärmytslingar, men Benedek har inte gillat det han sett. Han har till generalstaben i Wien föreslagit en liten reträtt. I vad som kan uppfattas som ett ifrågasättande av hans mod och manlighet frågar Wien då om det ens varit något slag som gjort att han längtar hem?
Benedek fattar mod och beslutar sig för att leverera batalj vid Königgratz. Han samlar hela armén, inklusive den sachiska kåren och befäster ett högt liggande område mellan två floder.

I spelet så har österrikaren problem med befälsordningen. Alla kårchefer har ett värde (vanligtvis 7, en har 5) som man måste slå under för att dom ska göra som man vill. Är Benedek nära får man -2. Missar man så går man bara hälften och lite annat. Kårcheferna kan dessutom bli direkt olydiga (slår man typ 11-12) så får preussaren gå med den kåren! Sånt är ju bara roligt, hoppas det händer i spelet.

Precis som i Olas spel så kan man ta förluster som skada eller reträtter, skillnaden här är att en backande enhet drabbas av en massa negativa effekter. Vi får se hur det funkar.

Kartan bjuder på en ska vi säga annorlunda terränganalys jämfört med S&T. Det är grafiskt helt okej för mig, det är ändå en tidning från 1993. På plats är minsann inte bara von Moltke, både Bismarck och Wilhelm I är på plats. Otto har börjat få lite kalla fötter, han har insett det österrikiska artilleriets styrka ( i spelet är det avsevärt bättre än det preussiska) och funderar på om man inte ska backa. Moltke tvivlar emellertid inte. Den första armén inleder slaget, Elbe-armén är på ingång och den andra armén kommer under dagen. Målet är enkelt; preussaren ska av kartan rakt uppåt alternativt slå ihjäl fler än vad man förlorar.




Oklart hur långt jag hinner innan jag måste plocka ihop, i värsta fall spelar jag slut och rapporterar slutläget i så fall. Lång tid tar det nog inte.

Ulf Lundells något oklara beskrivning kan eventuellt även användas om min lealösa lekamens oförmåga att få till något spelande. Jag tänkte därför kortfattat beskriva några av de spel jag tänkte göra replays av, men av olika skäl avstod ifrån. Det i sig är lite synd, för även om det blir lite av en plikt att skriva när man väl börjat så är det också roligt att ge utlopp för lite kreativt skrivande.

I juni 1985 köpte jag mitt första krigsspel, AH:s Russian Front, 38 år sedan i dagarna. Jag hade spelat lite Panzerleader med en kompis innan och följt med min storebror till Tradition på Östermalm. Han tittade på rollspel, men jag lockades av krigsspelen. Jag borde tacka min bror för det, det har aldrig slutat vara roligt att spela krigsspel, även om mitt spelande ändrat karaktär. Det var tidigare viktigare att vinna än det är idag, nu vill jag bara lite eskapistiskt rollspela andra människor och skildra dramatiska skeenden.
Var och en blir salig på sin fason antar jag. Nu tänkte jag slänga ett öga på de tre spel som kom upp på bordet - men aldrig in på forumet.   

Jaha, med en tung suck så angör jag nu garderoben som leder till Deans Narnia. Jag behöver slita lite på den rejäla investering som PLS ändå innebar. Kul ändå att seriens första spel heter Last blitzkrieg och att man som fjärde spel i serien gör ett spel om en tysk offensiv av ungefär samma storlek en månad efter den sista... Vem tänkte att spelet skulle heta Panzers last stand? Jag vet inte. Det är i alla händelser ett spel om striderna i och, framför allt, utanför Budapest 1945.

Jag valde ett scenario som såg lagom stort ut. Två SS-divisioner och två infanteridivisioner ska slå sig igenom två sovjetiska pansarformationer och tre infanteriformationer för att sedan slå sig fram till Budapest. Kommer man dit är väl kriget vunnet eller något åt det hållet. Fem dagar (turns) har man på sig. 

SS-divisionerna (3rd SS och 5th SS) är emellertid slitna. Väldigt slitna. Deras totalt fyra pansarbataljoner innehåller totalt fyra steps! Vi pratar ett par plutoner här. Ryssarna är fler och inte direkt sämre heller. Vi får se hur det går. Det hela är mest ett sätt för mig att återbekanta mig med systemet och jag tänkte att gör jag en replay av det är det större sannolikhet för att det blir gjort.

Jag har naturligtvis redan svurit över The Gamers grafik och monumentala ovilja att göra något så enkelt som set up till en behaglig upplevelse. Varför måste man skriva att den 62:a divisionen ska ha 57: AT-bataljonen attachad men inte skriva vilka värden den ska ha - så man måste leta igenom 100 stycken independent-brickor. Gång på gång. Helt poänglöst. Nu är det gjort. Ska bara skumma igenom lite regler. 

Ben Madison är en i branschen rätt rar ärta. Han designar spel som har ovanligt udda perspektiv och han använder många unika mekaniker. Hans spel är också osedvanligt berättande till sin karaktär, alla hans spel har mängder med events och annat som gör att det simulerade fångas på ett intressant sätt.

Jag har kanske 6-7 av hans spel. Av dessa är huvuddelen solitärspel, utgivna av White Dog Games. WDG är svåra att få tag på inom konungarikets gränser, så jag beställer dem från en butik i Frankrike. Det fungerar bra.

I Kaiserkrieg så spelar man CP under ww1. Varje turn är två månader och skalan är...hm, strategisk till sin natur.



Spelet tar sin utgångspunkt i det faktum att WW1 var en belägringssituation som byggde på blockad och militär utnötning. Varje runda sker det en del bundna events, en del random events och en relativt slumpmässig uppbyggnad av fiendeförband. Fienden måste hela tiden hanteras (anfallas/nötas ner), i synnerhet där han börjar växa sig för stark. Det är svårt att förklara, men spelet lyckas vara både spännande och historiskt trots sitt blygsamma avtryck (15 sidor regler och en halv karta).
Man måste ta hänsyn till och balansera blockaden, u-båtskriget, den egna ekonomin, Östafrika, folkmord på armenier, socialistrevolter, krigsekonomin, firman Erich och Paul, lutfherravälde, zeppelinare, Lawrence, Kemal, Sanussiuppror och mycket annat. Många av de saker som gör avtryck i spelet finns inte ens nämnt i väsentligt tyngre spel på ämnet.

Varje turn tar kanske fem minuter så det går relativt fort att spela trots sina 27 turns. Såklart finns det en rätt stor slumpfaktor i vissa moment (jag lyckades vinns en flottdrabbning mot RN under våren 15 och har nu haft en problemfri import i ett halvår) men det är hela tiden ett spännande spel.

Jag har också spel i samma serie (solospel) där man kan spela sydstaterna i ACW, koalitionerna som försökte besegra Napoleon och ett spel där man är kristendomen som ska spridas under antiken och medeltiden. Udda som sagt. Han verkar också vara en rätt rolig prick, se det gråmarkerade nedan:



Gillar man solitärspel (vilket jag vanligen inte gör) och /eller spel med ett bra historiskt narrativ kan jag verkligen rekommendera Madisons spel.

Jaha. Mot bättre vetande kommer jag nu rapportera om x antal turns i kampanjen. Detta på allmän begäran (gränsen för allmän begäran på krigsspel.se går vid 2,5 personer kan jag nu empiriskt konstatera).

Jag läser om Stridens skönhet och sorg 1914 parallellt med spelandet, för att öka på känslan av närvaro.

Turn ett flyttas inga brickor alls. Designer tycker att förstärkningar bara placeras ut när dom kommer in, ingen förflyttning alls. Det är ovant men spelar förstås ingen roll. Något som däremot verkligen spelar roll är att spelet börjar den 2-3 augusti. Det är i det närmaste tomt på kartan, några enstaka divisioner har hunnit mobilisera. Det här ger en väldigt annorlunda känsla mot allt annat jag spelat på ämnet, OaO börjar när Liege redan fallit, här har man inte ens fulla divisioner att korsa gränsen med.



Det designvalet gör att spelet inte startar med en stor invasion, istället växer det hela fram gradvis. Det första pusslet man ställs inför visas på bilden ovan - Liege. Belgarna har sprängt några järnvägstunnlar vid gränsen (något att göra för ingenjörerna) och forten i staden är bemannade. Belgarna har det intressantaste valet (tyskarna bara måste tjonga sig igenom). Dom kan förstärka Liege i förhoppning om att fördröja tyskarna ytterligare, men det antagligen till priset av huvuddelen av armén. Fransmännen skulle rimligen gilla det, men det kan betyda att när proppen väl går ur så har man inte trupp kvar för att skydda Antwerpen (som historiskt föll efter det här spelet tar slut).

Jag kommer att vara hyfsat historisk och inte blöda ihjäl armén vid gränsen. För att testa spelet som simulation kommer jag att i stora drag följa de historiska planerna.

Jag tänkte lära mig stridssystemet på denna den blygsammaste av bagateller; BEF:s första stridskontakt vid Mons. Som synes tar inte scenariot upp någon plats alls. Det är i princip bara att gå och slåss som gäller i scenariot, som i praktiken består av två turns. Anledningen till att jag lägger upp bilder är att jag kan kommentera systemet i detta synnerligen bekväma format.

Jag har haft det lite knivigt med inspirationen i år. Det beror säkert på orsaker. Men jag blev lite glad igår, det landade nämligen ett spel om västfronten 1914. Skalan är divisioner/brigader, en mil per hex och två dagar per turn. Spelet täcker de första sex veckorna av invasionen. Spelet ges ut av det tyska företaget Vuca Simulations.

Det som jag emellertid vill ta upp i den här tråden är den fysiska produkten som anlände. Allt är rimligen så bra det kan vara. Spelbok och regelbok, bra tabeller och dessutom brickor som inte behöver klippas. Varje enskilt scenario i scenarioboken har en egen karta (!) utöver kampanjens flera större kartor (som är av något speciellt material och inte rakt av vanlig papperskarta).



Notera också scenarioinfo; egen karta, hur många brickor och hur lång tid det tar. Jag är otroligt imponerad av hur dom lagt upp det och jag inte riktigt se hur analoga krigsspel kan komma så mycket längre. Jag har gärna fel förstås, men bra är det.

Det är förstås många brickor. Dom är, i mitt tycke, snygga och funktionella. Brickornas design antyder att det är ett skapligt avancerat spel (regelboken är typ 36 sidor, men med många illustrerade exempel). Organisationen är färgmarkerad, det finns högkvarter och olika typer av artilleri och annat man behöver för ett världskrig. De flesta divisioner har fyra steps (och därmed två brickor).



Tärningen som används är udda nog en D20. Vi får se vad jag tycker om det. Jag kan konstatera att alla modifikationer då är 5% förskjutning och på det sättet enkelt att hantera. Jag gillar 2D6 men modifikationer slår lite annorlunda då det är en kurva. Moralvärdet uppe till höger på brickorna är alltså på en tjugogradig skala.

Jag hoppas jag gillar spelet. Det kommer i alla händelser komma upp på bordet.

Min rimligen mest obskyra möp-bok i bokhyllan handlar om hur kavalleriförband rekryterades under de franska religionskrigen. Boken är alldeles utmärkt och jag har precis införskaffat ett spel som ger mig möjlighet att orera om detta synnerligen smala kunskapsområde.
Det är det franska spelföretaget Fellowship of Simulations som släppt spelet Wars of Religion. Företaget ligger också bakom det utmärkta om än dystra Verdun 1916.

Jag har spelat en hel turn så jag betraktar mig som en expert på spelet, det är i alla fall vad jag skulle kallas om jag intervjuats i massmedia.
Spelet är tänkt att spelas av tre spelare och de sex rundorna representerar ett religionskrig vardera. Krigen utkämpas mellan katoliker, protestanter och kungamakten. Kungen allierar sig lite varierande, kungen gillar makt mer än religion så varje turn är det två mot en (men den ensamma är antingen katolik eller protestant, det växlar alltså).
Kungen har en intressant postition där han ständigt har en allierad som det ska gå bra för - men inte för bra.
Spelet är kortdrivet i en mening, men inte riktigt som det brukar vara. Man drar ett antal personligheter som antingen kan användas i olika politiska sammanhang (intrig kallas värdet) eller för mer militära ändamål. Den första delen av en runda spelar man ut sina personligheter (som kraftigt bidrar till det narrativa värdet i upplevelsen) för olika ändamål och sedan kommer krigsfasen när olika arméer går kors och tvärs genom landet, belägrar och slåss. Allt går ut på att kontrollera städer (klossarna på bilden), men arméerna manövrerar i areas.

Nu hann vi bara en turn, men spelet känns väldigt roligt. Alla tre spelarna har många intressanta val och såväl den politiska som militära delen var intressant och bra gjorda. Det fångar sitt ämne väl och bör gå relativt snabbt med spelare som kan reglerna. Inget med spelet är svårt att förstå och vid första partiet så faller allt på plats snabbt. jag tror även det funkar solitärt, det mesta är rätt logiskt och man sitter inte på några surprise-kort som gör det tråkigt.

Kartan är baserad på en samtida fransk karta, vilket passar temat bra tycker jag. Sen kan jag för mitt liv förstå hur man inte vill vara hugenott eller leda den ärkekatolska ligan. Det var valet av ämne som gjorde att jag köpte spelet, min spelkompis beställde sitt exemplar vid sittande bord.

Två tummar upp för fransmännen igen alltså. Ett bra och lärorikt spel på ett jätteintressant tema som dessutom är till för tre spelare. Tyvärr är kavallerirekrytering under spelets nivå, men spelar ni med mig kommer det ändå bli ett samtalsämne.

Sittandes på landet med en hoper nya spel så noterade jag att det i hyllorna här står runt hundra äldre spel som jag inte velat sälja men kanske inte behöver daglig tillgång till. Ett av spelen var Prelude to Disaster, som jag behållit i ganska precis 30 år och inte spelat det här årtusendet. Jag antar att det är både rationellt och nostalgiskt att ha kvar det i hyllan, vi får se om jag kan få mig själv att tycka det även vid en genomspelning.

Nostalgin blev påtaglig när jag tog ner det från hyllan. Jag var 19 år våren 1992 när jag ringde till USA och pratade med CoA:s Ed Wimble och beställde ett par spel över telefon, via en sprakande linje och på osäker engelska. Men spelen kom en tid senare (efter min första krock med tullen) och jag minns att jag var genuint lycklig över att det hade funkat.

Regelboken är sliten. På flera sidor finns det pennklotter av vad jag antar är en tvååring som väl fick tag på min uppslagna regelbok och tänkte att papper är papper. Han är 26 idag. Tiden går och det är både sorgligt och trevligt att minnas sånt som en gång var.

Spelet tillhör en numera avsomnad serie som heter Winter storm. Det var en indie-designer som gjorde ett spel som CoA köpte in på åttiotalet. Man gav totalt ut fyra spel i serien, som alla utspelar sig på östfrontens södra del. Jag äger tre av dessa. Spelet är väldigt nära OCS i skala, 5 miles/hex, regementen och divisioner på enheterna och två dagar per turn. Spelet är onekligen komplicerat, men jag måste säga att jag tycker att det känns bättre än OCS på nästan varenda punkt som jag tycker spelar roll. Jag ska förklara några av koncepten innan partiet drar igång. Vi får se hur långt jag orkar spela. Det har en regelsamling som gör att det nog tar längre tid att spela än att skriva om det, vilket inte brukar vara fallet med mina replays. Spelar man GOSS regelbundet kanske det här är en filler, men för oss andra kräver det en insats.

Jag har ett svagt minne av att Ola har frågat om spelen i serien och att Jon visat intresse. Kanske ni nu blir klokare på om det är något för er.

Jag har under våren haft en ordentlig hobbysvacka och har inte köpt spel mellan januari och juni (tror jag). För första gången sedan Sunsdvall brann så har jag sålt mer än jag införskaffat. Nu börjar jag komma igång igen och jag har nu på kort tid köpt flera spel jag väntat länge på, det här är ett av dem.

A Fearful Sacrifice är ett spel på det nya och fräscha temat Gettysburg. Normalt skulle jag låta det passera, jag har anfallit Buford med Heth så det räcker för en livstid. Men nu är det gjort av Luttman i serien Blind swords (fast här kallas det något annat) som jag verkligen har gillat varje gång jag spelat. Systemet är väldigt kaotiskt och oförutsägbart och det händer hela tiden roliga saker, något som passar mig perfekt. Så jag slog till. Spelet är gjort av det mindre företaget Flying Pigs games och dom har tagit i från tårna med själva produktionen. Allt är av hög kvalitet (man slipper klippa brickorna, monterad karta etc), men gubben i mig gillar inte den alldeles för svårlästa texten på tabellerna. FPG har redan publicerat bättre tabeller på sin hemsida. Några bilder kommer nedan.

Jag orkar inte med några replays, men det löser sig ju i och med att Ola rimligen bör kandidera till Guinness rekordbok i antal avklarade partier per tidsenhet. Karln spelar onekligen i en egen liga. Hatten av!

2 Minutes to Midnight är, som kartongen antyder, ett spel om det kalla kriget. Hela kalla kriget i hela världen. Temat tilltalar mig utförligt och jag, som varit på gränsen till medvetslös i hobbyväg under våren, har faktiskt fått upp detta på bordet. Det var en kickstarter som damp ner (man vet aldrig hur många år sådana tar, det har ju hänt att jag glömt saker som plötsligt bara kommer).

För många är referenspunkten Twilight Struggle, så jag tänkte ägna några minuter av mitt korta sommarlov till att förklara varför det här, kartan till trots, INTE är TS och varför det kommer att spelas av mig. Men det det hela kräver några poster.

Spelet är designat av Stuart Tonge (som gjorde Blue Water Navy). Jag gillade det spelet skarpt, men regelboken är samma andas barn så man kan säga att allt inte är glasklart. Det blev till att läsa regler, kolla in BGG och några YT-klipp om spelflödet för att få lite ordning på vad som pågår. Regelboken är kanske 20+ sidor med regler, inte hobbyns tyngsta regelsamling.

Jag brukar hålla mig ifrån Kickstarter, jag köper (investerar i) något med lite pepp och sedan kanske det kommer bara fyra år senare. En del har varit strålande (Thunder in the East) annat har jag aldrig sett röken av (Euro-EU) - men nu såg jag något som känns så där alldeles lagom nämligen två rätt okomplicerade spel på WW1 och WW2 av ett spanskt företag. Stuka Joe fick över mig på sin sida och jag slog till. Kanske kommer det till pensionen, kanske kommer det inte alls, men då har jag i alla fall sponsrat spanska krigsspelares entreprenörskap. Snyggt är det i alla händelser.

https://www.kickstarter.com/projects/doitgames-downfalls/downfall-the-wargames-series

https://www.youtube.com/watch?v=ojCeRybCtxM

Det är onekligen märkliga tider. Jag misstänker att det är fler än jag som tillbringar väldigt mycket tid med att scrolla igenom nätet efter klipp, nyheter och annat som berör det som händer i Ukraina. Det hela känns så bisarrt. Jag har spelat igenom så många krig och även moderna/hypotetiska krig men det blir så underligt när det faktiskt utspelar sig på riktigt. Jag vill inte starta någon politisk diskussion,  men det hela känns väldigt nära på något sätt.

Det känns också svårt att få upp spel på bordet. Jag är tillräckligt gammal för att komma ihåg många obehagliga krig i världen, men det här berör mig på ett annat sätt. Det blir helt enkelt lite svårare att leka krig som avkoppling. Det är rimligen övergående, min hobby har varit mig till stor glädje i nästan fyrtio år och den har gett mig trevliga upplevelser och nya vänner- utan att en enda människa tagit skada.

Jag vet inte vad jag vill ha sagt egentligen. Jag har märkt att trafiken här i det närmaste dött under de senaste dagarna, så jag antar att många är som jag. Jag vill komma igång att spela igen för jag vet att det är bra för mig, men Next War- serien kommer att få vila ett tag (även om jag funderat på om den modellen inte borde utvecklas med tanke på vad jag sett).  Att stirra i timmar på mobilen för att kanske se något nytt klipp på hur något fordon slagits ut ger mig nog väldigt lite, men det har blivit hypnotiskt för mig. Jag måste ägna min fritid åt annat istället, rollspela mig igenom något krigsspel om äldre historia känns mindre laddat än NW:Poland.

Jag hoppas att allt löser sig så snart som möjligt. Krig ska vara med brickor på kartor. 

Emellanåt så köper jag tidningsspel. Det är inte helt klart varför, de tenderar att hamna i låd-exil på obestämd tid för att sedan undandra sig mitt minne. Det händer att jag gräver i lådorna. Igår gjorde jag det i jakten på något kul spel att spela. Den jakten misslyckades, men istället hittade jag det här; Fortress Berlin från, tror jag, 2004. Det är ett tidningsspel om de sista två veckorna i Berlin 1945. Spelet är designat av John Prados och developer är Paul Rohrbaugh. Bara det bör ju vara någon form av garant för en rejäl dos av kognitiv dissonans, men temat låter kul så jag tänkte testa.

Skalan är en dag per turn, 457 meter per hex och kompanier till divisioner(!) på enheterna. Jaja. Enheterna har move eller combat mode och stridstabellen är extraordinärt komplex i relation till allt annat i spelet. Färgsättningen och informationen på brickorna får Karelia 44 att framstå som funktionella, men dom är lite söta när man vant sig. Har ni någon bekant som är färgblind och som ni intensivt ogillar kan ni med fördel be honom sortera brickorna.

Förutom den märkliga stridstabellen verkar det mesta vara begripligt. En av stridsmetoderna använder sig av vad jag trodde var en utdöd tanke; ett bra sätt att skydda sig mot beskjutning är att tränga ihop sig (stacka). Kan inte någon kontakta försvaret och tipsa dem om det? Suck. Nåja, krig utkämpar inte sig själva. Dags att ta sig an den monstruösa set-up:en.

Absolute war! är ett relativt nytt spel från GMT. Spelet avhandlar den blygsamma bagatellen östfronten och designern är Carl Paradis, mest känd för No retreat hit och dit. Jag gillar mycket med No retreat, men har inte fått till en känsla av att jag fattar dem, så det var med viss tvekan jag köpte det här. Absolute war är mycket lättare att förstå, reglerna är i allmänhet begripliga redan i regelboken och även om jag slår en del i den så har jag intrycket av att jag gör rätt.



Skalan är som synes tämligen strategisk. Axeln har armé-brickor och sovjeten har fronter (med en del mindre elitförband över tid), varje turn är två månader (utom juni 41) och spelet är kortassisterat. Brickorna har någon sorts färgmarkering (stjärnor) som markerar stridskvalitet. Det finns fem olika sorters stjärnor och alla funkar olika, systemet är alltså mer subtilt än vad en första anblick ger intryck av. Spelets skala gör att alla beslut känns strategiska, det blir tankar om anfallsriktningar, väderlek och terräng snarare än att hex 1231 stryper supply.

Jag tänkte att jag i alla fall kan flåsa mig igenom 1941. Ola har fått dra ett alldeles för stort lass på forumet ett tag, jag har bara sorterat navelludd och läst hans rapporter. Dessutom har jag betyg att sätta, så replayen sker under den stolta devisen allt utom arbete.

Jag har nu spelat ett par turns i Brazen Chariots, del tre i Dean Essigs serie BCS. Av logistikskäl blev jag tvungen att packa ihop (ett fyrfaldigt bu för upplevelsen av att ha hantverkare i huset), men jag vill ändå dela med mig av några funderingar kring spelet. Jag ställde förstås upp den största kampanjen (Crusader) och den är 21 turns över tre kartor. Spelet innehåller flera intressanta scenarion.

Jag har nyligen ondgjort mig över Essigs självbild, men jag måste säga att BCS känns som ett intressant och nytänkande system. Det som blir tydligast för mig är att de spel jag spelat (och sett på You Tube) faktiskt lyckas komma ganska nära det jag kan läsa i historiska beskrivningar av faktiska skeenden, detta i diametral motsats till hur jag uppfattar OCS. Jag gillar att man nästan organiskt tänker i divisioner (man aktiverar en division i taget) och dessutom faktiskt funderar över divisionernas samordning och långsiktiga mål. Det är en spelserie jag gärna skulle se Ola spela, jag skulle vilja höra hur yrkesfolk uppfattar modellen.

Det är också en mycket intressant modell av underhåll och underhållslinjer, en av de bästa jag sett tror jag (det där beror nog mycket på skalan. Även idén om fatigue är bra, förband slits över tid och behöver vila för att vara effektiva.

I mitt avhuggna parti så angrep spridda brittiska brigader den tämligen kompetenta italienska divisionen Ariete runt Bir El Bubi. Britterna förmådde inte samordna sin insats och italienarna bet ifrån ordentligt. Samtidigt kom en andra anfallsriktning längre österut (hela slaget handlar om att britterna ska bryta upp inringningen av Torbruk). Tyskarna för göra intressanta avvägningar kring var de ska sätta in sina begränsade rörliga resurser (15+21 Pz-div). Känns precis som mina böcker beskriver det. Öknen har ju den fördelen att man har bokstavligen alla förband som historiskt fanns på plats, men avsaknaden av terräng gör det lite torrt (host).





Jag tittade på det nyaste spelet i serien. Intressant med östfronten, Budapest 1945. Men fyra kartor, 2000 brickor och 1895 pengar kändes lite för mycket just nu, men någon annan får gärna göra en replay på det. Jag har hört att Jonas bara har tre GOSS-partier igång, det låter ju som det finns plats för lite till?

Jag har tydligen en fas i vilken jag vill spela men har förtvivlat svårt att bestämma mig för vad, så jag sitter här och bläddrar i alla dessa spel jag äger men inte spelat alternativt spelat för länge sedan. Det som lite grann landar hos mig är hur olika designers tycks tänka och hur de påverkar sina spel. Jag ska ge ett par exempel.

Mark Simonitch. Hans 40-spel är väldigt lika varandra på många vis; liknande mekanismer och lösningar som används om och om igen. Men jag tycker att han nästan alltid gör väldigt bra spel som funkar, känns rimliga och dessutom fångar kampanjen som simuleras. Jag måste säga att han är otroligt bra på att med små medel fånga essensen i det valda ämnet; Ardennes 44 känns verkligen som Ardennerna och ett nästan identiskt system känns om Ukraina 43. Han står inte för något drastiskt nytänkande, han putsar och förfinar det som hobbyn redan har. ZOC-bonds är en typisk sådan grej, ett beprövat koncept som får en rimlig tvist av Mark. Det funkar utmärkt.

Dean Essig. Ingen annan designer jag känner till tycks så absorberad av sitt eget universum som Dean. Jag har sålt alla OCS och sitter på staketet med BCS (jag ska nog spela Brazen Chariots). Dean lanserar alltid sina system som om dom vore det bästa och mest realistiska som finns i hobbyn och alla som säger emot har inte förstått någonting. Detta även när hans egna system saknar inre logik. I OCS (den enda serien i världen som skildrar modern krigföring korrekt, allt annat är "faulty versions of reality") så är artilleri dyrt att skjuta med och ger fienden DG (disorganisation). Det är rimligt. Ofta används inte kanonerna för det är för dyrt att skjuta med. Okej. i BCS så skjuter man väldigt ofta (kostar ingenting) och det art gör är steplosses - inte DG. I det närmaste tvärtom hans egen modell för strid i OCS. Men båda är den enda realistiska modellen någonsin (baserat på designer notes).

Jag måste också tillägga att i tillägget till reglerna i Brazen Chariots finns en artikel av någon för mig okänd farbror om hur man spelar systemet bra (till exempel måste man ha en plan, något som inte behövs i något annat krigsspel). Artikeln skriver att systemet är "a fantastic design from the creative genius of Dean"... Nordkoreansk nivå av designerdyrkan direkt i regelboken, men helt i linje med designerns syn på tillvaron. Han har onekligen en hel del intressanta idéer och lösningar, men det finns hos mig ett motstånd mot att kliva in i hans Narniagarderob (under inga omständigheter kan tre bataljoner anfalla en fientlig bataljon under en dag - två, fine, men tre? Ut ur min garderob!).

Ty Bomba verkar ha hittat sin modell för hur krig har gått till, nämligen på samma sätt alltid. Det var länge sedan jag spelade något spel av Ty, men allt jag testat känns likadant. Man byter bara ut korsriddarna mot T80:orna (både är 5-4:or) och krigar på. Han verkar också ha lite knivigt med att hantera kritik, men jag kan ha fel. Jag har faktiskt lite svårt att förstå att modellen håller i årtionden, någon med bättre koll får gärna förklara. Jag gnäller på Dean, men han är i alla fall beredd att testa nya grejer. Gör Ty det så har det passerat min radar.

Jag borde ställa upp ett spel och göra en replay istället för att gnälla, men det är intressant att man skaffat sig en relation till olika designers efter en lång tid i hobbyn. Jag har åsikter och uppfattningar om många fler och som ni förstår har jag naturligtvis objektivt rätt i allt jag tycker. Som Karlsson säger i Hemsöborna: det vet jag, för så är det.