Vid halv tio på morgonen så kan man ana att det kanske börjar snöa snart. Båda sidorna har valt att fylla på med förband till striderna runt Serpallen, så det har bildats en lucka mellan flank och center. Om någon kan utnyttja det är oklart. De ryska tunga batterierna har en klart avskräckande effekt, man ska vara skapligt desperat för att ta en stilla vinterpromenad över en kilometer mot en linje av tolvpundare.

Det är en intressant balans utanför Serpallen. De franska divisionerna har svårt att ta sig vidare mot det tunga ryska kavalleriet. Samtidigt så kostar det på för ryssarna, att anfalla med kavalleriet mot fyrkanter och kanonen kostar lite varje gång. Klockan är inte mycket och ett par ryska brickor är redan trötta och slitna. Ingen är egentligen nöjd med läget.

Ryssarna försökte samverka mellan kavalleri och lite infanteri, men det gick sådär. 150 infanterister i linje är inte ett hot för 700 killar i fyrkant (lite fem myror är fler än fyra elefanter här). Dom köper lite tid emellertid, den fräscha ryska divisionen är i princip på plats nu. 

I själva byn har fransmännen nu etablerat sig och strider pågår. Systemet skapar situationer där man kan få fienden att fly tillbaka som kedjereaktion på andra som flyr (i till exempel uppbyggd terräng), vilket jag tror är historiskt rimligt. Spel brukar göra att uppbyggd terräng är väldigt svår att ta, när jag läser vad som hände så brukar byar byta ägare många gånger. WV skildrar det senare.

Bennigsen vill gärna starta ett anfall på högerflanken, men hans röriga organisation gör att stabens resurser nu går åt till att stabilisera vänsterflanken. Ordersystemet är inte intuitivt, men när det faller på plats är det en väldigt bra skildring av de olika sidornas förmåga och en källa till intressant friktion.

Så säg till! Jag framrycker mot Järfälla från Solna, så får du visa

Vill farbror hälsa på och inspektera så går det naturligtvis bra, skicka ett pm så styr vi upp det!

För att inte tappa tempo så tar jag en bild till, bara en halvtimme (2 turns) efter den förra. Det är fortfarande bara på Davouts flank som något händer, om man undantar skirmishers som bråkar om en kvarn på den andra flanken.

Taktiska spel har en fantastisk förmåga att skapa dramatik på en väldigt lokal nivå. Så även här. WV har en väldigt rolig charge-mekanik för kavalleriet (roligare än la bat, host host P-O). Man lägger ut en charge-zon för regementet. Det utgår från brickan och blir en kon på sex rutors djup och sex rutors bredd. Sen kommer motståndarens förflyttning, som påverkas av att dom är i nämnda zon. Det blir väldigt roliga pussel av hur man ska göra.

Ryssarna insåg att Morands division var lite för snabb för att ryssarna skulle hinna få infanteri ivägen, så två hussarförband beordrades framåt för att fördröja (gröna pilar). Den ena brickan red in i franskt lätt kavalleri och dom studsade bakåt utan större drama. Den andra blev roligare.

Fransmännen hade ett avbröstat batteri och två inf-bataljoner i vägen. Den ena bataljonen föll tillbaka in i skogen (general order) och Morand red fram till den andra och beordrade in den i fyrkant, detta efter att först skickat ut skirmishers till artilleristen som närskydd. De skirmishers som skickades tyckte emellertid att det var lite läskigt och hamnade i oordning när de såg husarerna rida an över snön.

Batteriet sköt och tillfogade förluster, men anfallet fullföljdes. Det gick sådär. Kanonbesättningen (varje batteri har en separat bricka för besättningen) drevs undan i oordning, men hästarna var trötta och i oordning. Den närliggande fyrkanten sköt allt dom orkade och det ryska kavalleriet tog ytterligare förluster. Reträtt beordrades.

Till priset av kanske 150 lätta kavallerister så har den franska divisionen stoppats upp. Man slog inte ut batteriet, men det kommer att ta ett tag innan det kan verka igen, nu när besättningen har lämnat kanonerna. Den ryska II:a divisionen har nu accepterat sina order (precis utanför kartan) och under turnen kom en stor brigad med tungt kavalleri (röd pil) till stridsområdet. Det kostade lite, men Davout kommer att få det ordentligt svårt att ta åsryggen ovanför Serpallen. I själva byn så har fransmännen bytt eld med ryssarna, men inga ordentliga anfall har genomförts. Man var tvungen att avvakta den ryska kavalleri-stöten först.

Napoleon har valt att skicka fram en division ur IV.e kåren för att ge anfallet mer tyngd. Det behövs tungt kavalleri också, men dom killarna har tydligen inte tryckt i sig sina frukostsniglar än. 

Jag skulle gärna sett fler spel med det här systemet (eller Red Parachutes som är samma idé men utan chit pull om jag minns rätt). AP:s bästa serie tycker jag, Salerno var också riktigt kul.

Efter ungefär en timme (fyra turns) har tämligen lite hänt, båda arméerna har käkat frukost och intagit utgångsgruppering. Den enda som var uppe med tuppen var såklart Davout, som har ramlat in på kartan enligt bild. Hans kavalleri är underlägset det ryska, så han har bröstat av ett par batterier för att hålla ryssarna på avstånd, detta samtidigt som den ledande divisionen har skickat ut skirmishers för att rensa ut skogspartiet utanför byn Serpallen.

Ryssarna har vaknat lite sent, men vänder nu upp mot fransmännen. Nästan alla kanoner är vända åt fel håll, så man får slåss med det man har. Ryssarna försöker fördröja fransosen med skirmishers från sina jägarförband i väntan på tungt kavalleri och den tydligen sömniga andra divisionen.

Varje heltimme får man kolla om högre chefer fortsätter att vara aktiva (mobila) eller om dom sätter sig ner och tar en fika. Man kan undvika det genom att offra en command-point från arméchefen, men det är en svår fråga för Bennigsen (inte för Nappe så här på morgonen). Bennigsen bedömer hotet mot Serpallen vara viktigare än den egna potentiella offensiven och lägger sin uppmärksamhet på att hålla vänsterflanken aktiv. Han måste få något slags stopp på Davout.

Samtidigt inleder runt hundra tunga ryska pjäser ett tämligen ostrukturerat bombardemang av Eylau. Det är inte så välriktat, men för de fransmän som trots allt är där innebär det oordning och en del förluster. Det kommer att pågå i flera timmar. 

Winters victory av NES gavs ut 2024. Det är en variant på det system som användes i Wellingtons victory, ett gammalt SPI-(och senare TSR)spel om Waterloo. Winters victory (WV) skildrar slaget vid Eylau 1807. Det ursprungliga systemet hade sina fans, men samtidigt fanns det ganska många kritiska åsikter om systemets brister. NES har anpassat och utvecklat det som var lite knepigt (framför allt skirmishers) och sedan anpassat systemet till Eylau. I vanlig ordning med NES är projektet rasande snyggt och oerhört ambitiöst. Jag har verkligen gillat The Killing ground, när jag sedan körde Jaws of victory tyckte jag det var ännu bättre, så förväntningarna var höga på WV.

I somras gjorde jag och ett par tappra farbröder ett försök på spelet. På grund av orsaker (till exempel sjukdom) så blev det en del friktion mellan oss och reglerna, men det gav i alla fall mig mersmak. Därför har jag nu ställt upp monstret i mitt spelrum och ämnar brottas en del med spelet de närmaste veckorna. jag utlovar ingen replay, men kanske en del ögonblicksbilder och funderingar kring situation och system.

Brickorna är bataljoner, varje strenght point är runt 50 karlar av varierande kvalitet. Ledarna finns ända ner till brigadnivå. Varje turn är en kvart (!), vilket gör huvudscenariot till en lättsam bagatell på 59 turns, detta på fyra kartor och 115 yards/hex. 



Slagfältet precis vid soluppgången den 8 februari 1807. Fransmännen har tagit byn Eylau, ryssarna har grupperat sitt tunga artilleri i tre täta grupperingar på höjderna utanför byn. Napoleon är numerärt underlägsen, men väntar på III kåren (Davout) och VI kåren (Ney). Davout kommer in direkt, Ney drar benen efter sig. Bennigsen väntar på en preussisk kontingent. Det kommer att snöa ymnigt på de polska åkrarna under dagen.



Befälssystemet är utförligt och fungerar ordentligt olika för de två sidorna. Föga förvånande är fransmännens organisation överlägsen och det blir mekaniskt tydligt i spelet. Ryssarna tar lite längre tid på sig att komma igång. Man för också bok över varje brigads fatigue, dessutom finns saker som att förband slutar att anfalla efter att ha tagit stryk. Det finns mycket att gilla här, men det blir tungan rätt i mun initialt, för det är mycket att hålla ordning på.



Ett tämligen ovanligt inslag i spelet är den synnerligen asymmetriska turordningen. En turn är som synes inte alls jag gör och du gör, utan saker följer på varandra i en ordning man verkligen behöver förstå för att spela spelet på ett rimligt sätt. När det sakta faller på plats så är det jätteintressant, men jag sitter med arket ovan hela tiden för att inte missa något.



Bennigsen kikar ut från Anklappen och ser fransmännen ett par kilometer bort. Han har en stark position, men rapporter säger att Davout är på väg in mot hans vänsterflank. Hans första order går till vänsterflygelns chef, som måste omgruppera en aning för att täcka upp. Det ryska kavalleriet är bättre disponerat än det franska och man kan använda det för att stoppa upp den III kåren. Samtidigt ser den ryska högerflygeln starkare ut än de två slitna divisioner som står emot den, men Bennigsen är en en-sak-i taget -kille. Dagen är lång och klockan är bara halv åtta på morgonen.



Napoleon har placerat sig vid kyrkogården utanför Eylau. Hans vänsterflank är svag, han har försökt staga upp den genom att kombinera kårernas lätta kavalleri till en ad-hoc-formation, men dom kommer att få det svårt mot tungt kavalleri. Augerau, chefen för VII kåren i centern, är sliten och skulle kanske behöva vila, men det går inte för sig. Davout får skynda sig om man ska få paritet i numerär, men man kan nog lita på segraren från Auerstadt. Bernadotte står naturligtvis ingenstans att finna.

En deppig insikt slog mig vid set up:en; Ryssarna har folk från östra Sibirien på kartan. Det är en skaplig promenad/naturupplevelse att gå från Sibirien till Polen, detta genom det infrastrukturellt utmanade Ryssland i början på 1800-talet. Det finns folk som haft det värre än vi (men man får leta länge innan man hittar dem).   

Ölen hade jag glömt, men kul att spelet kom upp på bordet! Jag tyckte också AGC var roligt så jag kommer att skaffa både AGN och AGS när dom behagar ges ut. Tack och bock för ytterligare en bra rapport, jag kan bara önska att jag hade ditt tempo i spelandet. Nu siktar jag på att ge mig på ett monster, vi får se om det blir något (Winters victory av NES).

God jul!

Forummedlemmen Lars Wistedt har hastigt gått bort. Jag kände honom knappt alls, men jag har köpt ett par spel av honom och pratat med honom på FF. Han framstod som en trevlig och engagerad man med ett stort hjärta för vår udda lilla hobby. Han var en krigsspelveteran och han tyckte mycket om de gamla klassikerna. Han tycks ha gått bort i sömnen på en resa till Kanada. Han blev bara 60 år gammal.

Det är svårt att skriva en runa över någon man inte riktigt kände, men jag tycker att vår lilla gemenskap är av den karaktären att vi kan hålla koll på varandra. Jag tänker på hans anhöriga och hoppas att de får allt stöd de behöver.

Vila i frid Lars!

https://www.expressen.se/nyheter/sverige/sd-politikern-lars-wistedt-ar-dod/

World in Flames, Collector's Edition. Second printing. 

Det här tycks vara ett spel farbror inte bör sälja, trots nämnda farbrors brist på sentimentalitet. 

Kan inte annat, än älska gräddkannan, spelet ser för övrigt intressant ut.

Jag vill ha mjölk i kaffet. De andra har mer hår på bröstet och dricker det svart. Alltså får jag bära med mig mjölk till bordet.

Jag har faktiskt tittat på det tidigare men avstod då jag tyckte det såg för Euroaktigt ut. Antar att det är svårt att få tag på nu.

Det tror jag inte, men vi kan ju testa det någon gång så får du se om det är något för dig. Dom har precis skickat ut spel till KS-backers, det hamnar nog på deras hemsida snart.

Jag tenderar att bränna pengar på diverse olika konstellationer av kartong och papper. För något år sedan hoppade jag på en Kickstarter som handlade om ett så udda projekt så det var värt en investering.
Nu i veckan kom spelet och, det märkligaste av allt, idag spelade vi spelet på 4 spelare.

Spelet heter The other side of the hill och är ett spel där man spelar olika fraktioner av den tyska generalstaben under andra världskriget. Det visade sig att spelet var så väldigt välgjort och roligt så jag tänkte presentera det för den breda (?) allmänheten.

Spelet har fyra turns per år och varje turn har en administrativ fas och en operationsfas (sommaren har två operationsfaser). Var och en av de fyra spelarna har en roll i staben, chef för OKW, produktionschef, personalchef och chef för militära operationer. Varje funktion har olika beslut att fatta och de olika funktionerna vill inte alltid samma sak. Rollerna växlar mellan varje år, så man får testa olika saker.

Varje spelare måste dels sköta kriget så bra som möjligt (man kan inte vinna kriget, designern menar att ett krig mot både USA och Sovjet är kört på sikt) och dels samla så mycket prestige till sin fraktion som möjligt.

Det går inte riktigt att berätta om spelet på ett bra sätt, det behöver upplevas. Men det blir ett väldigt roligt berättande, det finns massor med events, Hitler sparkar folk till höger och vänster, några blir dissidenter och massor med annat. Spelet har en solitärvariant, en samarbetsvariant och en mer tävlingsinriktad variant (där man gärna suboptimerar beslut för att vinna prestige etc).

Vi hade väldigt trevligt med spelet, det var första gången vi spelade och vi hann med 1939-42 på en kväll. Hyfsat snabbspelat ändå.



Kartan innehåller väldigt mycket information. Det är olika typer av terräng, det finns mycket politik att ta hänsyn till, generalerna man bestämmer över är olika bra i olika situationer och man skiljer på operationell och strategisk krigföring. Kuberna är arméer, (pansar, reguljära, halva och allierade) fiendens stridsvärde drar man kort för och vi märkte att motståndet blev allt svårare för varje år.



Varje spelare har sin grupp generaler (som var och en tillhör olika grupper; nazister, dissidenter, traditionalister eller professionella). Man har också årets roll och i den rollen utfärdar man olika direktiv. Man får prestige för generaler som lyckas och minus om dom misslyckas. Varje general har ett kort som anger alla specialförmågor och en bricka som visar hur hög rank han har och hur lätt Adolf har för att sparka honom när det går dåligt. Det blev lite jobbigt att han sparkade alla armégruppschefer vintern 41 för Moskva inte var erövrat. Ersättarna var sämre kan man säga.



Här är exempel på olika typer av direktiv för olika roller. Spelet har hundratals kort av olika typer. Man är inte bunden till det historiska, man kan satsa på Sjölejon eller Gibraltar, man kan också försöka utveckla strategiska bombplan eller kanske kärnvapen! Varje beslut är viktigt och kräver en prioritering av spelaren.



Gillar man den här typen av spel så är det alla tummar upp från mig. Jag kan inte säga saker om spelets balans eller liknande, men vårt parti gick enligt en historiskt rimlig linje och vi tyckte alla fyra att det var ett utmärkt spel. Hade det varit FF snart hade jag lätt försökt lura in ett antal kandidater på ett parti. Tämligen omgående skulle det bli diskussioner om vilken general som skulle leda den ena eller andra armégruppen och om flygplan eller ubåtar ska prioriteras i produktionen. 

I maj 43 inleder Manstein ett anfall söderut från Dniepr-kröken. Tack vare Luftwaffe så går anfallen bra och man både pressar tillbaka sovjeten samtidigt som man framtvingar en omgruppering bakåt för att skydda Stalino.

Samtidigt så gör tyskarna själva en försiktig tillbakagång från de mest östligt liggande positionerna, detta för att slippa en mer panikartad reträtt senare.

De sovjetiska chitsen utfaller tämligen dåligt, men det enorma tryck man har runt Orel-Kursk gör att man effektuerar ett slags genombrott, som dock tyskarna lyckas täppa igen ett par rutor längre bak. Här har tyskarna så pass lite pansar så motanfall knappast är ett alternativ. Tyskarna kommer att behöva avdela en del av Mansteins pansar för att kunna hota med något av offensiv karaktär.

Jag inser att tyskarna har offensiv kapacitet även 43, men det är intressant hur den har krympt över tid. 41 var det över hela kartan, 42 en armégrupp och 43 mer som att en armé kan anfalla. Det hela beror på att sovjeten är så oerhört mycket starkare nu än tidigare.



Dessvärre avslutas partiet nu aningen plötsligt. Jag trodde att jag skulle hinna med sommaren 43, men verkligheten hoppar fram och smiskar mig med sin högertoffla. Jag har spelat ganska precis halva spelet, det är mycket spel kvar i lådan. Nu väntade en tysk försvarsstrid på nästan två år. Jag har spelat spelet till slut förut och det fungerar alldeles utmärkt.

Jag kan konstatera att jag nu är glad ägare av flera spel som jag tycker skildrar östfronten på ett utmärkt sätt. Det här spelet är väldigt roligt, det känns rimligt och går relativt fort (om man nu inte lider av AP). Jag gillar också Thunder in the East på samma tema och vill jag flytta divisioner på old school-vis tycker jag Proud Monster är roligt. Russian Front, mitt allra första krigsspel, har fortfarande sina poänger. Jag tillhör inte dem som fallit för typ Russian Campaign; det är säkert ett roligt spel, men som skildring av sitt ämne gör det ingenting för mig.

Jag kan, märkligt nog, känna att jag inte sitter och väntar på det där östfrontsspelet som känns helt rätt. Jag är helt nöjd med ovanstående utbud. Det känner jag inte för särskilt många andra teatrar (jag tittar på Napoleonkrigen här). 

Nu får jag fundera på vad nästa projekt ska vara. Det är lätt att konstatera att jag köper spel i ett högre tempo än jag spelar dem. Det förhållandet gäller absolut ingen annan på det här forumet har jag förstått. Det är kul att vara unik.

Jag tycker det ser bra ut, möjligen (min repiga skiva) kan det stå att mycket av spelplaneringen sker via forumet. Råden håller jag helt med om, det kan vara ganska viktigt att ha klart för sig vad man är ute efter.