Under november så torkar leran upp, larvbanden får fäste och tyskarna återtar initiativet! Den stora, stygga Adolf har nu huffat och puffat så mycket på det kommunistiska fuskbygget så det faktiskt skakar till en smula. Chitsen faller väl ut för tysken och han lyckas med flera inringningar och lyckas nästan med flera till. Wehrmacht tar terräng längs nästa hela linjen.

Den största framgången på sydfronten står faktiskt rumänerna för. Man anfaller Odessa för att försöka nöta ner försvararna. Det enda som faktiskt skulle leda till en seger är en sexa - och såklart slår man en sexa! Staden faller utan rumänska förluster. Antonescu vet inte vad han ska ta sig till, hans kusins brylling som ledde ett kompani under anfallet, befordras och utses till krigsminister. Antonescu själv sitter uppe på nätterna och skissar på hur det skulle se ut om Svarta havet var ett rumänskt innanhav, till och med kungen slutar att gnälla och kniper igen vällingtrumpeten i den allmänna festyran.

Stavkan inser att Dniprkröken kan behöva utrymmas, pressen har ökat i området.



I centern lyckas man med flera angrepp och via överlägsen rörlighet så inringar man flera fientliga förband. Röda armén är faktiskt pressad och Stalin tvingas tydliggöra för de småborgerliga bondpojkarna i uniform att det är synnerligen okommunistiskt att låta sig skjutas av en fascist, eller ens slå till reträtt faktiskt.

Även i norr trycks ryssarna bakåt av framryckande infanteri, samtidigt som von Leeb inrättar sig och sin stab i en flygel av Vinterpalatset.

Det enda orosmolnet är väl att det mot slutet av november börjar blåsa omkring lite snöflingor emellanåt. Jaja, det löser sig nog, det är ju inte som att Adolf helt meningslöst har förklarat krig mot USA i alla fall.

I oktober kommer leran. Det mesta stannar upp, det tyska pansaret förlorar sin zoc (en rolig detalj tycker jag) och initiativet skiftar till Röda armén. Det sovjetiska replacement-systemet kommer igång och snart kommer lend-lease från kapitalismens högborg. Stalin gillar inte USA, men soldaterna gillar köttkonserver och generalerna gillar lastbilar så det är bara att hacka i sig förödmjukelsen när den kommer.

I söder så gör det sovjetiska initiativet och leran att man knappt slåss alls. Målbilden här är nu att rensa Dnjeprs västra strand, men Odessa blir en tuff nöt. Sovjeten backar undan och försöker få till något slags linje.   



I centern går det lite bättre än väntat för den tredje pansargruppen, man pressar sig in i de sovjetiska ställningarna trots leran. Det är ingen fara för Moskva, men samtidigt kan Stalin inte unna sig att prioritera andra områden än huvudstaden.

Den stora nyheten är naturligtvis att Leningrad faller i slutet på oktober. Tyskarna fäller en lång rad statyer på olika kommunistdignitärer och Nevskij prospekt döps om till Hermann Strasse. Själva stadens namn är oklart, man tillsätter en liten grupp arier under Alfred Rosenberg som ska utreda vilket stadens egentliga namn borde vara (rimligen något svenskt?).

Stadens fall innebär att sovjeten nu förlorar 5 RP per turn, vilket motsvarar en armé. Det kan få betydelse i långa loppet. Tyskarna börjar den långsamma processen med att flytta stora mängder pansarförband ner mot Ukraina. Tur att det är bra terräng och fint väder...

Jag undrar hur finnarna skulle agerat om det här hade hänt? Tyvärr finns det inga hakkapeliitter i spelet, man får trösta sig med att den Blå divisionen i alla fall är på plats. Tyskarna får nu försöka avgöra om de ska fortsätta pressa i norr, eller bara dra nytta av den jobbiga terrängen och försvara sig.

I september så faller aktiveringarna aningen märkligt, då sovjeten drar sina två chits först, följt av sju tyska aktiveringar i rad.

I söder fortsätter fienden att gäcka von Rundstedt. Rumänerna tar sig fram till Odessa efter tre månaders spankulerande på stäppen, men vågar inte anfalla. Den enda offensiva insatsen i Ukraina består i att von Kleists pansargrupp, aningen våghalsigt, anfaller och erövrar Kharkov. Det kostar en del stridsvagnar och läget är lite prekärt, men Kleist ville också ha lite ära på kontot.

I övrigt så flyr sovjeten aningen snabbare än de tyska infanteristerna orkar gå. Det är ett resultat av hur aktiveringarna utfallit. Målet, Kiev, är ändå taget och det är svårt att uträtta så mycket på en så vidsträckt front med bara en pansargrupp.



I norr händer det desto mer. Adolf sparkar naturligtvis den urusla fotografen, men efter det följer en serie anfall i norr som Röda armén inte förmår stoppa. Luftwaffe kraftsamlar i norr (två luftflottor) och i kombination med två pansar-HQ så får tysken göra 4 omgångar anfall med tillhörande flyginsatser. När september är slut så har man brutit igenom utanför Leningrad, blockerat sjön som underhöll staden och inlett ett utförligt bastande med en knäckebrödsätande Mannerheim! Leningrad är inringat och i nuläget ser det i princip omöjligt ut att bryta upp inringningen.

Den storsatsningen på Leningrad kostar naturligtvis i centern. Man lyckas slå ihjäl ett par sovjetiska arméer, men tar ingen relevant terräng i riktning Moskva.
I oktober så försvinner många av tyskarnas fördelar. Man halverar antalet pansargrupps-aktiveringar och en rad andra begränsningar slår till. Högvattenmärket är sannolikt nu. I mitt parti kommer dock Leningrads rimligen förestående fall innebära att Barbarossa varit en relativ framgång.

Här blir det inga auto-segrar. Stalin har proklamerat att enligt vetenskapen kommer socialismen att segra till slut, men Ted verkar inte ha skrivit in det i VC. Jag kommer att kolla poängen i slutet på Barbarossa-scenariot, men målet är att köra ett år oavsett vad spelet säger.

Att anfalla ett par stackade ryska 1-4:or på 6-1 är läskigt, slår man en fyra blir det dyrt. Jag försöker alltid ringa in istället för att slåss, något som spelet låter en göra väldigt bra i relation till andra spel på ämnet.

Under augusti månad så beslutar sig OKH för att skicka Guderians 2:a pansargrupp norrut (istället för mot Kiev). Man inser att terrängen är svår, men spelet ger tyskarna extra-aktiveringar med pansargrupperna så det representerar även logistisk prioritering. Schnelle Heinz kastar om sina stridsvagnar och anfaller genom skogar och träsk. Innan augusti är över har hans spjutspetsar nått fram till Leningrad. Det är endast genom att Stavkan kastar in alla sina reserver runt staden som den inte omedelbart isoleras. Josef är synnerligen oroad och skrynklar sin panna i jakt på den syndabock som med hjälp av gruvarbete i Sibirien skall få bidra till socialismens seger.

Ett problem för sovjeten är att det inte finns någon bebyggelse att skryta med i närheten, vilket försvårar förstärkningar till regionen så länge som järnvägarna prioriterar fabriksflyttande. Det kommer att bli dramatiskt runt Leningrad, det gjorde stor skillnad med ytterligare ett HQ på plats.

Men om man lagar omelett så måste man...sätta på stekpannan först. AGC stoppas upp rejält, hälften av stridsvagnarna försvann och man måste stånga sig framåt så gott det går. Det sista som händer i augusti är att Pansargrupp 3 lyckas få till ett ordentligt anfall mot staden Smolensk på högsta tabellen (efter utförligt bombande av LW), 6-1. Keine problem säger von Bock mellan currywürstarna - och slår en fyra! Det är det enda resultat som han inte vill ha, en exchange! Sovjeten tar sina förband av kartan och hånler åt att tyskarna förlorar 3 steps pansar i en enda strid. Tysken får 4 steps pansar som replacement under hela 1941... Men Smolensk erövras i alla fall.



I söder fortsätter rumänerna att oblodigt erövra flera kilometer övergiven mark per månad. Ingen är imponerad, inte ens italienarna som nu anlänt för att deltaga i korståget mot bolsjevismen. Kleists pansargrupp lyckas erövra Kiev och pressar sig över Dniepr, men flodens södra delar är än så länge ohotade. Rundstedt står inför ett vägval, söderut mot krim och Rostov eller nordöst mot Moskva? September är den sista turnen då det egentligen kommer att gå fort fram, så beslutet kan vara viktigt.

Systemet skapar verkligen både nerv och en rolig berättelse. Sen underlättar det förstås solospel, man gör bara så bra som möjligt med varje aktivering man får. Det känns som det går bra för tysken, men så ska det kännas sommaren 41. Snart kommer hösten, med sina vackra färger och knähöga lera. Men då har väl nationalsocialismen redan blåst omkull det kommunistiska fuskbygget förmodar jag. 

Mycket trevligt! Två synpunkter. 1. Jag tycker att forumet skall lyftas fram med maximal tydlighet, det är här det händer. Kanske också med referens till FB-sidan.   2. Under AAR så står Björn H som författare till min replay. Inte för att den eviga äran går mig förbi, men det står läs Fredriks replay som är författad av Björn.

jag tycker att det är ett mycket bra initiativ att hotta upp hemsidan! 

Turn 2 startar lite märkligt. Först väljer tyskarna sitt move-chit för att ställa upp för anfall. Sen lyckas sovjeten dra sitt move-chit och dra sig ur längs hela fronten! Det var typ en på tio, men nu blev det så. Därför blev turnen lite speciell, tyskarna tappar rytmen och får inte riktigt tag på fienden.

Rundstedts armégrupp (AGS) pressar sig framåt mot Kiev. Man tar Vinnitsa och Luftwaffe fortsätter att slå ut starka sovjetiska förband. Rumänerna kommer inte ur startpositionerna, något som gläder Horthys ungrare.  Jag ser inte att det kan bli någon historisk Kiev-ficka i det här partiet, men vi får se.



AGC erövrar Minsk och i slutet av rundan lyckas en SS-division flåsa sig in i Vitebsk. Man slår, med flygets hjälp, en sovjetisk armé. Himmler och Göring gör en nazi-high five! Ett stort problem (som jag verkligen gillar) är att pansartrupperna hela tiden springer ifrån infanteriet. Ska det samordnas så går det för sakta, men utan inf blir det svårare att göra saker.

AGN slår rakt norrut, man erövrar Tallin och inser att terrängen inte alls lämpar sig för stridsvagnar. Kanske att man kan ta ordentligt med terräng på högt tempo, augustirundan kommer att bli viktig. Sovjeten har inte mycket att göra, dom får gå en gång, tyskarna har 7 olika chits som innebär förflyttning för olika förband. Det gäller att få upp en köttmur som är svår att penetrera och sedan titta på nästa turns förstärkningar. 

Jag gillar också TDV. Tänker du skicka ett extra HQ norrut? 

Har inte riktigt bestämt hur jag ska göra, men det är det rimliga att göra initialt. Jag vet att terrängen är vad den är, men jag vill testa.

Operation Barbarossa inleds den 22 juni 1941. Luftwaffe angriper det sovjetiska flygvapnet och etablerar luftherravälde. De tre armégrupperna inleder sina anfall mot en totalt förvirrad motståndare. Spelet skildrar det genom att ge tyskarna en lång rad aktiveringar och sovjeten väldigt få. Effekten blir Barbarossa, inte minst gillar jag att man faktiskt kan ta sig över Dvina och ta Minsk redan första turnen, något som inte brukar gå i andra spel på samma tema.

Von Leebs AG Nord i det närmaste pulvriserar sina motståndare, delvis med hjälp av ett par pansardivisioner från AG Center. Manstein korsar Dvina och Riga överges av försvararna. Logistiken hanteras elegant av trängtrupperna och AGN är i utmärkt slagläge för att slå mot Pskov - Tallin.

AG Center under von Bock är på pappret den starkaste grupperingen, två arméer och två pansargrupper. Man slår sig fram och inringar Minsk, som inte faller, men logistiken stannar upp lite då de stora mängderna inringade sovjeter stoppar upp en del. På det stora hela en mycket bra runda.

Von Rundstedts AG syd har den tuffaste uppgiften, men tack vare ett mycket aktivt och effektivt Luftwaffe så lyckas man över förväntan. De sovjetiska motanfallen stoppas och ett antal divisioner inringas i olika fickor. I juli kommer rumänerna gå med i kriget och förvärra situationen för Ukrainas försvarare.

Det har gått bra för tysken. Inte på något sätt orimligt, men då sovjetens move kom sent och logistiken allra sist så hade tysken gott om tid till att inringa ett stort antal fientliga förband. Chit-systemet gör att man aldrig vet när logistikbrickan dras, därför vet man inte när man kollar supply. Just den detaljen skapar mycket av spänningen initialt.

Amiral Horthy får ett handskrivet brev av Hitler den 22 juni. Horthy lovar att Ungern ska bidra med sin mobila kår. Nästa turn blir det både rumänska och ungerska hammarslag mot den bräckliga kommunistlinjen. Står Stalin pall? Ingen har vågat fråga, han gömmer sig på sitt landställe.

Jag tänkte ge mig på El Classico, östfronten, igen. Spelet är The Dark Valley av Ted Racier, ett spel jag gillar och som dessutom är spelbart utan alltför astronomisk tidsinsats. Systemet är chit-pull med varierande chits under olika delar av kriget och varje år är 11 turns (mar-april är en turn, annars månadsronder). Enheterna är divisioner/kårer/arméer, här skildras framför allt den sovjetiska utvecklingen tydligt.  Regelboken är behagliga 12 sidor, men lyckas fånga oerhört mycket på de sidorna.

Då jag är en fattig bonddräng sittandes i svinalängorna så har jag inte uppdaterat till Deluxe-utgåvan, jag sitter här med spelets 1st edition. Fattigt, men så är det.

Som ung så läste jag På andra sidan kullen med stor behållning. Idag skulle jag möjligen ha en annan attityd till det som sägs i boken, men en sak minns jag tydligt; Rundstedt menar att den tyska huvudinsatsen under Barbarossa borde ha riktats mot Leningrad. Jag tänker därför göra mitt spel till ett test för den gode generalens vision, går det att ta Leningrad 41?

Operationsplanen blir därför Leningrad som huvudmål, Smolensk i centern och Kiev-Kharkov i söder. Spelet ogillar inte idén, Kiev och Leningrad är två städer som varje turn ger 5 RP till sovjeten, tar vi staden berövas Stalin på 11 infanteriarméer per år, inte kattskit ändå. Dessutom finns det ett stort symbolvärde i att ta staden som bär Lenins namn.

Denna plan B är uteslutande resultatet av den besvikelse jag kände när kartan aldrig gav utrymmer åt den verkliga planen Archangelsk-Astrakhan. Min målbild är att jag spelar ett år av kampanjen, verkligheten kanske säger något annat.

Det är dags för den slutgiltiga uppgörelsen mellan nationalsocialism och kommunism, den europeiska civilisationen står mot de asiatiska horderna och skillnaden mellan segrare och besegrad kommer att vara brutalt tydlig. Stål! Stål! Stål!

Jag skyller på @Fredrik H och @Scheuer

Air & Armor: Würzburg
Hearts And Minds (den får jag ta på mig själv)

Jag skyller på samhället.
Heart and Minds är ett trevligt och spelbart spel, fångar det kriget bra med enkla medel.

Jag har (med undantag av GDW TWW) under lång tid aktat mig för VK3 spel på lite högre taktisk nivå och uppåt. Det finns ju inget facit att utgå från när numeriska stridsvärden ska sättas. Kan sovjetisk indirekt eldkraft och numerär uppvägas av förmodad taktisk överlägsenhet och antagen teknisk överlägsenhet inte minst i luften?

Spelen har ju svårt att bidra med svar på det då deras konstruktion i mångt och mycket bygger på antagandet ja eller nej på frågan, och i vilken utsträckning det råder, och spelet blir därmed lätt en illustration hur striden skulle kunna med det antagandet som vald sanning.

Men på sista tiden har jag skaffat mig Compass Battle for Germany och Thin Red Lines Less than 60 miles.

Jag kan på sätt och vis förstå resonemanget, det kommer i slutändan mest att handla om ifall man kan köpa storyn eller inte. Det var ju också Elias poäng tidigare, köper man inte berättelsen så ska man gå till andra spel. Jag gillar NATO bättre än 3WW, andra tycker tvärtom. Jag tycker båda är roliga. Det blir en subjektiv känsla utan facit i verkligheten. Jag tror dessutom att en designer väljer, medvetet eller omedvetet, att balansera sin design för att det ska bli roligare att spela.

Men jag kan precis lika mycket vara skeptisk mot spel för att dom premierar direkt ohistoriskt beteende, detta trots att designern har ett historiskt facit. Det på forumet nu presenterade Empires in Arms är ett sånt spel för mig. Jag har spelat kampanjen flera gånger och vi har haft väldigt roligt med det. Men historiskt är det inte för fem öre. Turn ett blir en äta upp minor countries -fest, en fullständigt barock utveckling som helt saknar historisk förlaga. GBR kan erövra Marocko och utbilda marockaner till brittiskt kavalleri inom några månader. Jo tjena. Men kul är det.

Jag hoppas att du testar Less than 60 miles, det skulle vara kul om någon med erfarenhet från en militär verklighet kan bedöma hur ordergivning och strid skildras i systemet. Av samma anledning vore det intressant att höra vad du tycker om BCS.  

Inte riktigt, men bra idé.

@Fredrik H Kan jag låna ditt ex och sälja det? Du får tillbaka det när nytrycket finns i butik.

Naturligtvis. Jag tror krigsspelsbranschen är nästa stora område för riskkapitalisterna och jag vill inte missa starten på den boomen. 

Det är Djursholms största villa. Vem bor där? Det gör Fredrik. han var tidigt ute med att låna ut krigsspel, han är en sån där krigsspelsmiljonär. Grannen Björn tillhör också dom nyrika på gatan.

Med risk för att göra Scheuer besviken så blir det här den sista bilden. Den sista turnen innan natten så får NATO initiativet. Den största amerikanska brigaden blockerar genombrottszonen och använder alla sina resurser (F16, AH1 och artilleri) för att i det närmaste pulvrisera det sovjetiska tät-regementet. Med ett regemente av kartan och ett utslaget skulle det inte gå att få igång ett ordentligt anfall innan natten. Nattliga strider gynnar NATO, så den idén avfärdas. Det WP nu skulle göra är att avbryta stridskontakt avvakta den sista rundan. Jag räknar poäng.

WP har fått av ett regemente och tillfogat en del förluster. NATO håller Schweinfurt och har tillfogat WP rätt ordentligt med förluster. Just nu så har de båda sidorna ca 30 VP vardera. +/- 5 VP är oavgjort, så partiet slutar så. Den tyska brigaden, som nästan helt slogs ut, gjorde att WP fick ihop en del poäng som kompenserade för det avbrutna genombrottet. Jag förstår scenario notes som säger att man med tyskarna ska akta sig för att ta strid med 79G i allt annat än close terrain, men nu var det ju det där med bron som inte sprängdes.



Det här spelet är det bästa NATO-WP-spel jag har spelat, och med tanke på min fascination av ämnet så säger det mycket. Man har massor med verktyg, alla beslut känns rimliga och relevanta och alla vapenslag har sin plats. Asymmetrin känns helt rätt och man har helt olika utmaningar på de båda sidorna. Terränganalys är otroligt viktigt, precis som placering av artilleri och ingenjörer.

Jag upplevde det emellanåt som en brain burner. Det är viktigt att följa SoP så man inte missar någon del, för det finns många rörliga delar i systemet. Reorganisation av förband, spaning, eldinsatser, flyg, helikoptrar, ingenjörer, minor,  counterbattery och mycket annat gör att man lätt tappar fokus ( i alla fall när jag sitter själv på kammaren och vill hinna klart en turn till).

Regelboken är löjligt lång. Spelet har egentligen inte någon regel som är svår eller obegriplig, men det är en uppförsbacke att ta sig an de 140 sidorna. När man väl gjort det så finns 95% av allt man behöver i tabellhäftet, där håller jag helt med Scheuer. Min gissning är att jag tittade 3 gånger i regelboken under mitt spelande, vilket ändå var första gången jag körde ett helt scenario. Att jämföra det med Next War: XX, där tre gångers tittande i en av tre regelböcker sker flera gånger per turn. Oh well.

Har man intresse av temat (operationellt ww3) eller intressanta systemlösningar så tycker jag att man borde testa A&A. Jag är väldigt glad över att spel nummer två är på gång, även om jag är mindre nöjd över temat; Vth Corps. Mer jänkare och tyskar alltså. Jag skulle hellre sett danskar och holländare mot polacker, men kommer utan tvekan köpa alla spel i serien.

Jag blir också väldigt nyfiken på att jämföra med TRL:s serie på samma skala. Jag har alla spel i den serien, men har inte satt mig in i den än. Den känns väldigt annorlunda, mer nednötande, men jag får testa innan jag vågar jämföra. 

I väntan på napp får du gärna låna mitt.