Har en hel del spel av Zucker. Problemet är ofta att han har försökt utveckla vad som i praktiken är system från 1970-talet med en del nyheter. Det haltar helt enkelt. Vi spelade Napoleon at the Crossroads och upptäckte att vad som var ett intressant förflyttningssystem i princip förstördes av ett synnerligen yxigt och gammaldags stridssystem. Det är uppenbart att Zucker gillar historia, men jag skulle nog inte vilja påstå att han är lika flyhänt som designer av spel. OSG och La Bataille är två helt olika system, som redan har beskrivits. Till OSGs fördel är att det i grunden är ett enkelt system. Däremot är det inte så väldigt modernt och nytänkande. Det ser ut som Nappe, men sjutton vet om det spelar som Nappe.

Tycker väl rätt mycket samma.

GBACW version 1 (Cedar Mountain, Pea Ridge etc.) är lite av favoriter, trots att de i ärlighetens namn känns lite gamla. De små slagen är bäst. Gillar inte exempelvis att det är så lätt att förlora hela batterier i defensiven (hände sällan). Bäst på regementesnivå.

The Gamers brigadserie ger riktigt bra simulationer. Tycker dock att ordereglerna är väl mycket kaotiska. Reglerna kan också missbrukas hårt med fel motståndare. Dessutom är det väl enkelt att köra fram ett gäng artilleribatterier och skjuta väck motståndarna utan att dessa alltid kan göra så mycket. Jag gillar dock inte regementesspelen alls lika bra. Bäst på brigadnivå.

GCACW är inte helt fel. Skulle fungera bättre som semiblint system. Otroligt vackra kartor. Bäst på operationell nivå.

Victory Games Civil War är ändå rätt enkelt och rättframt. Det händer inte så mycket kul i öst, men är intressant i övrigt. Bäst på strategisk nivå.

Har säkert spelat och ägt minst 10-15 titlar i övrigt, men ovanstående täcker in det bästa i ACW (har dock inte spelat For the People så mycket, kan kvala in).

Köpte det på ett lokalt museum i New Market (slagfältet m a o, ännu ett av alla dessa gröna fält). Det är väl ett system nära GBACW, eller snarare Devil´s Den/20th Maine. Ett litet slag där sydstatarna kastade ut ett gäng tonåringar från Virginia Military Institute i hetluften. Enligt den förmodligen inte helt sanningsnära legenden stupade de flesta i någon vild bajonettrusning. Spelet är rätt fult (i jämförelse med GBACW från SPI), men helt ok. Finns rätt lite data om själva slaget dock, som var en del av 1864-kampanjen i the Valley.

Ett helt ok spel. Som ryss kommer frågan upp om det är bäst att fokusera på tysken eller österrikaren. Om valet är tysken kan dessa förbli rätt svaga under en period då de får få replacements. Om valet är österrikaren så blir deras trupper svagare, en effekt som gäller hela kriget. Österrikaren kan i och för sig gömma sig i bergen vilket är en begränsning. Systemet för Ammo shortage hade kunnat skötas smidigare utan att spelarna ska behöva lägga ut upp till tov brickor varje runda. Lite fippligt faktiskt.

Jo, nummer 2 är en vettig och helt nödvändig regel från 1942. Vi körde sista gången på fyra spelare och det fungerar också. Fractions medför att det borde hindra folk från att optimera sina attacker in absurdum. Också nödvändigt för att hålla nere speltiden. Vissa kan ju inte låta bli att opta i alla fall, men det är en helt annan historia.

Vi får väl boka in en Fire in the East långhelg i Blekinge någon gång då 

En lite svårbesvarad fråga kan jag tycka. Instämmer i att en session av Fire in the East/Scorched Earth verkligen är minnesvärd.

Plussidan: Klassiskt snygg karta och rena enheter. Trevligt flygsystem. En viss mysfaktor i allt detta flyttande av enheter överallt. Förvånansvärt strömlinjeformade regler för att vara ett så stort spel.

Minussidan: Tar väldigt lång tid. För enkelt att bilda en dubbel frontlinje i Scorched Earth vilket i princip förhindrar genombrott (ett mindre problem i Fire in the East då ryssen inte riktigt har enheterna för det). Du kommer att tillbringa närmare 90 % av tiden med att flytta enheter bakom fronten eller att planera attacker. Lite för lätt att missbruka reglerna till att skicka motoriserade luftvärnsförband långt bakom fiendens linjer för att bryta järnvägslinjer och annat. Flygreglerna är trevliga, men tar också mycket tid.

Annars håller jag med om i princip allt som skrivits redan. Det är ett i viss mån ålderstiget system, men det är nog ett av de spel som jag skulle avyttra sist om jag var tvungen.

Inget GDW-spel? Fall of France? 1940? Europaseriens Norgespel är det nog en del som gillar också.

Battles for the Ardennes är givetvis ett väldigt bra spel, men jag misstänker att det framför allt gäller den del som gäller 1944.

SPIs Winter War är förvisso extremt enkelt men också en klassiker. Descent har nog åldrats en del, men vi får väl se.

Mitt tips är att ni kommer att gilla France 40 bäst.

Titta inte för noga på Blood on the Snows karta. Musikkåren är lite skoj dock.

Att överhuvudtaget köra något av Fresno är dödsföraktande. Lycka till!

Fire in the East är ju bara löjligt snyggt i originalversionen. Kul att spela Barbarossa, lite segare med Scorched Earth.

Med en god dos av "Cult of the new" och ett antal designers som gör mer spel än simulation. En typisk BGG-lista. Lite småintressant om inte annat så för att se hur allt som är äldre än tio år snabbt glöms bort. Skulle jag göra en egen topp 25 skulle högst hälften av de som är med här platsa.

Som ren amatör känns alternativ 1 bäst. Styrkan I Norrey skulle kunna isoleras och därefter kan den omfattande bataljonen tugga sig in i Bretteville från kortsidan. Tvåan känns lite obehaglig om en bataljon ska friköra ute på fälten med flanken mot fienden och alternativ 3 blir en splittring av resurserna. Det här målbildsscenariot känns som det utgår ifrån att fi rätt enkelt skulle kunna jagas på flykten, vilket verkar rätt optimistiskt. Med scenario 1 skulle kompaniet i Cardonville tvingas retirera (eller bli helt inringat) och positionen i Putot skulle utflankeras till den grad att fi (kanske) skulle retirera självmant. Bra om något understöd skulle komma in och säkra La Villeneuve också, som en andravåg.

Cool! Ska tydligen få en nia snart. Trots allt en mycket bra tidskrift (om än lätt franskt excentrisk).

Helt oväntat låg en försändelse från Battles Magazine i brevinkastet. Mer väntat var att det var nummer 8. Igen...  

Skillnaden mot Battle for Germany är väl att där är de olika sidorna på helt olika delar av kartan. Här verkar allt ske på en mindre yta, vilket teoretiskt skulle kunna leda till lite "gamey" situationer, där spelarna avsiktligt positionerar försvaret lite taffligt för att de egna styrkorna ska kunna hitta en bakdörr in i Berlin. Helt utan att veta hur det verkligen funkar just i det här spelet. Är de gula Konevs armé och de röda Zhukovs?

Det verkar vara något med Berlinspel, var det inte någon helt konstig regel för artilleri i Against-the-Odds variant på samma slag? Något om att ju fler enheter i samma ruta ju mindre effekt gör artilleriet?

Precis! Vad hände med den gamla "reversed spaced armor defence"-taktiken eller vad det nu hette?

Jag ser fram emot det här. Stort grattis för framgången.