Det verkade vara ett sjukt roligt och intressant parti tills jag kom till den här delen:

Centraleuropa ("The Third World War"): Det är här du har mest "kött" på båda sidor. Vår plan var att efter drag 0 dra samman de tyska, amerikanska och brittiska förbanden och försöka bygga en jämnstark försvarslinje från Östersjön till Alperna, framförallt med helikopterunderstöd på samtliga rutor. Här märkte vi effekten av att spelet inte har några underrättelseregler, utan du istället förväntas ha perfekt överblick över alla fientliga förband på kartan. Varje gång det blev Warszawapaktens impuls satte sig Love ner med papper och penna och gick igenom, en ruta i taget, exakt vilka NATO-förband som stod i varje ruta, vad deras försvarsvärde var samt hur pass svåra förluster de hade lidit. Sedan flyttade han sina egna förband för att kunna anfalla med exakt rätt styrkeförhållanden mot exakt rätt ruta. Om jag hade försvarsvärde 16 i en ruta och han fick ihop 68 i anfallsvärde så försökte han antingen byta ut sina förband så att han fick exakt 64 i anfallsvärde ("Mer än så är slöseri, jue.") eller så avbröt han ett annat anfall och flyttade ner tillräckligt för att få ihop 80. Man skulle kunna lösa det här med någon sorts regel motsvarande de som finns i OCS, dvs att man bara ser den översta enheten. Sedan hamnade vi även vid ett tillfälle i den något bisarra situationen att Love "hittade" en ruta där jag hade glömt att ta med helikopterunderstöd, dvs "Airmobile ZOC". "Nämen, titta här!" utbrast han då och drog snabbt ihop ett tiotal divisioner inom ett par hundra kilometers radie och drämde till den rutan med full kraft innan vi ens hann ropa "Achtung Panzer!". Humoristiskt, men knappast realistiskt.

Nu kanske ni har en otroligt hård "Nu jävlar ska du få stryk för jag fick aldrig vinna en fotbollscup som liten"-mentalitet, men nånstans kanske man kan komma överens om att en blunder inte är samma sak som att vara briljant.

Det finns inte system som kan försäkra sig mot denna typ av spelare.

Det påstår jag inte. Men jag tror att en Fog of war och hotfulla motspelare kan sänka impulsen drastiskt.

Ett par kommentarer, här.

1. Kanske jag överdrev en aning här för effektens skull. Love var inte fullt så analretentiv som jag beskrev det, men han satt definitivt med papper och penna och räknade oddsvärden längs med fronten. Enda skälet till att jag inte gjorde detsamma var att NATO sällan tjänar på det.
2. Jag upptäckte efter ett tag att jag inte hade någonting emot ovanstående. Love är en "metagamer" (och det är jag också, ärligt talat) och efter att ha spelat med honom i ett par år (rollspel, brädspel, krigsspel) så medger jag att det är en del av hans charm som motspelare. Vi ser det inte så mycket som att vi försöker "straffa" varandra som att vi försöker vinna över varandra.
3. Den stora tjusningen med att spela spel, särskilt med många motspelare, är just kravet att man kan anpassa sina egna drag för att möta personligheterna på andra sidan bordet.

[Analys]

Analys

Den här analysen är förstås skriven ur NATOs synvinkel. Jag uppmuntrar Love eller Pär att skriva en egen kommentar hur det var att spela Warszawapakten.

Jag skulle vilja påstå att det fanns fyra huvudskäl till att vi förlorade det här partiet.

1. Norge. Det faktum att Warszawapakten kunde ta Norge första impulsen till priset av en division med luftlandsättningsförband samt tio procent av deras lufttransportkapacitet hade stort genomslag på resten av spelet då det dels gav dem ungefär en tredjedel av de poäng de behövde för seger, dels frigjorde en stor mängd förband som de sedan kunde använda nere på Balkan. Detta får ses som en ren bugg i spelet och mitt förslag för att lösa det är att Norge får ställa upp, säg, en eller två brigader i Oslo och en brigad i Bergen. WP kan fortfarande knäcka Norge men då får de satsa rejält under flera drag istället för att göra det gratis.

2. Våra misstag. Den huvudsakliga missen var vårt spel i Mellanöstern, där vi fullständigt schabblade bort det genom att gång på gång underskatta WP-styrkornas otroliga hastighet. Än värre var att vi tydligen inte lyckades lära oss av detta, utan fortsatte att bli överraskade av detta. Sedan var det ett par mindre misstag som att vi skickade in allt vårt jaktflyg tidigt i ett drag och därmed gav WP fritt rum att agera med flyg och luftlandsättningar under resten av draget.

3. Tur. Jag tycker det är lite dålig stil att skylla på otur när man förlorar ett spel och det känns olustigt att behöva göra det, men det känns som att NATO är mycket mer känsliga för tärningsslag än vad Warszawapakten är. WPs främsta styrka är på marken, och där kan de gång på gång genomföra anfall med 6-1 eller bättre i odds, och då kommer NATO-enheterna att ta stryk eller elimineras vad som än händer. I jämförelse så kan man titta på NATOs underhållsslag för B-52-förbandet som vi missade ett par gånger och som nekade oss ett mycket kraftfullt vapen flera gånger under spelet. Vårt enda hopp sista draget var att lägga ut en bombmatta framför de anfallande sovjetiska pansardivisionerna nere runt Persiska Viken, men vi misslyckades med att få upp B-52orna på banan, och sedan lyckades andra sidan slå bra på båda luftvärnsslagen mot våra kvarvarande två attackuppdrag och fick alltså fri lejd på marken. Det kändes inte som ett roligt sätt att förlora ett parti på. Samma sak gällde i drag två när det plötsligt blev dåligt väder i Europa och WP omedelbart nyttjade det faktum att vårt flyg hade begränsad effektivitet för att slå upp ett brett hål i vår frontlinje som tog oss ett antal drag att täta igen.

4. Skickligt spel av WP. Till syvene och sist var det här den avgörande faktorn. Jag lyfter på hatten för Love och Pär, som har spelat ypperligt. På strategisk nivå såg de möjligheten att ta Norge första draget samt att de insåg fördelarna med att kraftsamla alla sina reserver i en strategisk riktning (allt flyg i drag 1, sex pansararméer i drag 3 ...) istället för att dela upp dem. På taktiskt nivå har de konsekvent lyckats maximera nyttjandet av sina markförband samt på ett skickligt sätt minimerat NATOs starkaste vapen, nämligen deras överlägsna flyg. Detta har de gjort genom att skaffa sig luftherravälde i för dem viktiga områden samt genomgående grupperat sina markförband i skogsterräng där de varit skyddade från flygangrepp. Vidare har Love gjort en heroisk insats som chefen Väst där han, trots bristen på flyg och många viktiga helikopterförband, dels tillfogat NATO svidande förluster genom att konsekvent slå mot deras känsligaste punkter, dels förhindrat NATO att dra loss en reserv som skulle ha kunnat skickas till någon annan krigsskådeplats.

Alltså: mina komplimanger till Pär och Love som skickliga motspelare, till Jens för bra stöd på NATOs sida och slutligen till Jessica för hennes uppmuntrande insats som FN-observatör och kommentator.

Lärdomar för prospektiva NATO-spelare

"The Third World War" är en dans för två personer, och det är inte du som för. Din motspelare har ett fruktansvärt styrkeövertag på marken och en otrolig förmåga att agera. Så som spelet är uppbyggt så behöver man typiskt ha styrkeförhållanden på 6-1, 7-1 eller 8-1 för att genomföra ett effektivt anfall, och även som det är det enda som hindrar WP från att spola bort NATO ur Tyskland som om de vore döda höstlöv så innebär det att du har i stort sett obefintliga möjligheter att genomföra motanfall. Det bästa du kan hoppas på är att bilda en försvarslinje som kan hålla för det mest och sedan förtvivlat försöka täta igen eventuella hål som dyker upp.

Skandinavien ("Arctic Front"): Det är svårt att säga något här, i och med att det aldrig blev något "riktigt" krig. Man måste nog ställa upp ett par norska brigader i Bergen och Oslo innan spelet börjar, då Sovjetunionen annars kan kraftsamla sina luftlandsättningsresurser och ta de städerna direkt.

Centraleuropa ("The Third World War"): Det är här du har mest "kött" på båda sidor. Vår plan var att efter drag 0 dra samman de tyska, amerikanska och brittiska förbanden och försöka bygga en jämnstark försvarslinje från Östersjön till Alperna, framförallt med helikopterunderstöd på samtliga rutor. Här märkte vi effekten av att spelet inte har några underrättelseregler, utan du istället förväntas ha perfekt överblick över alla fientliga förband på kartan. Varje gång det blev Warszawapaktens impuls satte sig Love ner med papper och penna och gick igenom, en ruta i taget, exakt vilka NATO-förband som stod i varje ruta, vad deras försvarsvärde var samt hur pass svåra förluster de hade lidit. Sedan flyttade han sina egna förband för att kunna anfalla med exakt rätt styrkeförhållanden mot exakt rätt ruta. Om jag hade försvarsvärde 16 i en ruta och han fick ihop 68 i anfallsvärde så försökte han antingen byta ut sina förband så att han fick exakt 64 i anfallsvärde ("Mer än så är slöseri, jue.") eller så avbröt han ett annat anfall och flyttade ner tillräckligt för att få ihop 80. Man skulle kunna lösa det här med någon sorts regel motsvarande de som finns i OCS, dvs att man bara ser den översta enheten. Sedan hamnade vi även vid ett tillfälle i den något bisarra situationen att Love "hittade" en ruta där jag hade glömt att ta med helikopterunderstöd, dvs "Airmobile ZOC". "Nämen, titta här!" utbrast han då och drog snabbt ihop ett tiotal divisioner inom ett par hundra kilometers radie och drämde till den rutan med full kraft innan vi ens hann ropa "Achtung Panzer!". Humoristiskt, men knappast realistiskt.

När man ser hur ett drag är uppbyggt kan man tro att Warszawapakten har fyra impulser (två ordinarie plus två för deras andra echelonger) medan NATO har tre (två ordinarie och en reservimpuls). Detta är dock missvisande, då det är WP-spelaren som kan styra huruvida de får sina andra echelonger eller inte genom att efter att ha drivit fram en reträtt av NATO-förband välja att "avancera bakåt", dvs backa en ruta och "ta sats" för nästa anfall. På samma sätt var Love mycket noggrann med att ställa WP-förband i stridskontakt med samtliga NATO-förband inför reservimpulsen (begreppet "att olla NATO-trupper" myntades snabbt) så i princip var handlingsförhållandet 4-2, inte 4-3. Kanske bör vi NATO-spelare ta på oss en del skuld för detta då det inte var förrän efter slaget om Hamburg som vi hade någon egentlig reserv att tala om. Före dess såg vi ingen möjlighet att dra loss ett par divisioner till en reserv, då allting behövdes vid fronten. När britterna väl stod i Utrecht och återhämtade tre disrupts per drag, ja först då insåg vi fördelarna med reservimpulsen.

Sydeuropa ("Southern Front"): I den andra krigsdagboken på det här forumet verkar det inte ha hänt så mycket i Turkiet, men här valde alltså Pär att lägga in tyngdpunkten av sin offensiv. Vi var hopplöst tvåa på pucken. Vi hade inga förstärkningar värda namnet, då NATOs förstärkningar genomgående är schemalagda till en viss zon. Visst, vi hade kunnat dra loss en tysk division ur Europa ... nej, just det ja, tyska förband kan inte verka där nere.

Ironiskt nog så var den amerikanska pansardivisionen vi ställde på Gökceada ursprungligen schemalagd för Europa, men vid genombrottet i drag två stacks dess POMCUS-förråd i brand av ryssarna så den blev försenad med tre drag. Det var endast därför vi kunde sätta in den utanför Tyskland. Sedan gjorde vi en ganska framgångsrik bombning av de ryska förrådslinjerna här med våra B-52or, men genom att Pär kunde ställa Irans revolutionära garde utan förråd och istället skicka det till Turkiet så kunde han fortsätta som om inget hänt. En regeländring för att täcka detta skulle vara att man endast kan omprioritera förråd inom en teater.

Även här kände man av det faktum att Warszawapakten fick fyra impulser: när Jugoslavien ställde upp på vår sida så var det första som hände att de tappade ett halvdussin brigader innan de ens fick börja flytta på sig.

Dock vill jag nog säga att Sydeuropa var den roligaste delen av spelet. Ovanstående små klagomål ska inte överskugga det faktum att det var väldigt spännande att förtvivlat försöka hålla minst ett förband vid Marmarasjöns kust. Värt att notera är att vi gjorde ett grovt fel: Gökceada ligger utanför "the Turkish straits", och således kan eventuella NATO-förband där inte hindra en sorti av den sovjetiska Svarta Havs-flottan med allt vad det innebär av förlorade poäng, ryska landsättningar i Grekland och annat österländskt djävulskap.

Mellanöstern (Persian Gulf): Vi valde att spela med slumpmässigt dragna kort här, då det politiska spelet annars blir alltför förutsägbart. Det var 50% chans att NATO skulle få kurderna, och det fick vi, men det stora spänningsmomentet var Irak som ett tag låg ganska långt åt det pro-sovjetiska hållet men sedan mot slutet var ett kort ifrån att gå med på USAs sida.

Det tråkiga här är att NATO inte har någon valfrihet. I det andra partiet läste jag att USA var lite för passiva i Iran, så när jag fick en tidig invasion så tog jag chansen att rulla in och göra Iran till ett amerikanskt lydrike. Initialt så hade vi inga problem alls att göra det, men när sedan WP valde att sätta in alla sina pansardivisioner av kategori B i Iran så insåg vi att det var ett misstag. I och med att våra förband i Teheran stod i stridskänning så fick de ingen reservimpuls, och det innebar mer eller mindre att det helt plötsligt "teleporterades" in 30 pansardivisioner i rutorna bredvid Teheran och utplånade oss. Lärdomen man kan dra av detta är att även om USA får en tidig impuls och kan invadera Iran innan Sovjetunionen får göra det så gäller för dem endast att sätta sig i bergspassen norr och öst om oljefälten längst in vid Persiska Viken och sedan inte röra sig en ruta längre. Tråkigt, men RDF har för små resurser för att kunna göra något mer än att skydda poängen där nere vid kusten.

Så där på rak hand är det en lärdom som jag har lärt mig om jag ska spela Warszawapakten nästa gång:

Kraftsamling. Detta torde inte komma som en nyhet till folk på det här forumet, men det är värt att påpeka ändå. Effektiviteten på dina trupper ökar inte linjärt med mängden, utan snarare geometriskt. Det betyder att två pansararméer inte är dubbelt så effektiva som en, utan fyra gånger så effektiva. Sex pansararméer, som de som sattes in i Iran, är alltså närmare fyrtio gånger starkare tillsammans en vad en enskild armé är! I det globala spelet har Warszawapakten en enorm förmåga att kraftsamla trupper från fyra olika områden till ett enda, så det bör användas. Samma sak gäller för flyget: genom att skicka upp stora mängder flygplan för att skapa luftherravälde kan de verka förvånansvärt effektivt, även om de är sämre än planen på motsatta sidan.

[War Turn 5]

War Turn 5

I Norra Europa och Tyskland har den ryska offensiven kört fast efter de svåra förlusterna vid Hamburg, och NATO genomför ett par försiktiga motoffensiver där bland annat den danska Jutland-divisionen rullar söderut på Jylland för att binda östtyska förband där. NATO tillfogar Warszawapaktens flygstridskrafter fruktansvärda förluster (11 nedskjutningar!).

I sydeuropa rullar en amerikansk pansardivision upp på Gökceada för att befästa ön, men samtidigt går ryska, rumänska och bulgariska styrkor hårt åt de grekiska förbanden samt de spanska förband som har satts in på grekisk mark. Både Grekland och Turkiet har nu tillfogats så svåra förluster att den nationella moralen har blivit lidande; deras förband får inte anfalla utanför deras egna nationsgränser. Detta spelar mindre roll då båda länderna just nu bedriver försvarsstrid på eget territorium men det är likväl svårt för NATO att koordinera flygstriderna då motståndarsidan har luftherravälde.

Vid Persiska Viken flyger Warszawapakten in nya förband, och då en stor del av det amerikanska flyget får underhållsproblem så tar Sovjetunionen kontroll över luftrummet där. NATO försöker genomföra flygangrepp med tungt attackflyg (F-15E, F-111) för att i alla fall sakta ner den ryska offensiven, men luftvärnssystem avbryter eller reducerar samtliga anfall. Striderna som följer kan endast beskrivas som slakt på den USA-ledda koalitionen.

NATOs analys av läget ser ut som följer: Norge är förlorat, och konvojlinjerna över Atlanten ligger oskyddade från sovjetiska yt- och ubåtsstridskrafter. I Mellanöstern är den amerikanska RDF-styrkan i princip helt utplånad, och de sovjetiska styrkorna har goda möjligheter att fortsätta offensiven genom Irak och sedan vidare ner genom Saudiarabien längs med Persiska Vikens sydkust och ockupera oljefälten där. I Sydeuropa är Turkiet sönderslaget och även om man har lyckats hålla den sovjetiska Svarta Havs-flottan inlåst genom att säkra Gökceada så kommer troligen inte de grekiska eller jugoslaviska förbanden att hålla mer än en eller två veckor till, och ryska fallskärmsförband har redan börjat landsättas i Italien för att kringränna de förband som försvarar gränsområdet mellan Trieste och Ljubljana. Endast i Tyskland har man lyckats hindra de sovjetiska förbanden från att nå några större framgångar. Vidare har Sovjetunionen snart avslutat mobiliseringen av sina Kategori G-förband och kommer inom en vecka att kunna sätta in ytterligare ett trettiotal divisioner i striderna.

Med dessa nedslående data framför sig väljer NATO att inleda fredsförhandlingar.

I speltermer så inser NATO att Warszawapakten redan har tagit tillräckligt med poäng för att ha passerat "Pact marginal victory" och ligger nu en god bit in på "Pact substantial victory". Då de har goda möjligheter att uppnå en "Pact overwhelming victory", särskilt i Mellanöstern, så valde NATO att erkänna sig besegrade.

[War Turn 4]

Det är kanske dags att fylla i det sista på den här rapporten, nu. Bilder kommer senare.

War Turn 4

I Tyskland har kriget mer och mer gått över till att bli en högteknologisk köttkvarn. NATO släpper loss sina flygstridskrafter i våldsamma angrepp mot de sovjetiska förbanden runt Hamburg, och genomför även ett markanfall i riktning söder. Slutresultatet blir att Warszawapakten förlorar åtta pansar- och mekaniserade divisioner samt två flygregementen mellan Hamburg och Magdeburg, men lyckas slå 11. Armored Cavalry Regiment vid Kassel i utbyte. De brittiska förbanden som drogs ut Hamburg står i Utrecht och återhämtar snabbt. En vecka till, så kommer NATO att ha en reserv på tre divisioner arga skottar som kan sättas in med kort varsel. STAVKA ser inte fram emot detta, men inser att det inte finns något de kan göra åt saken. Längre söderut slås ett fallskärmsregemente ur Bundeswehr ut vid München, men med hjälp av flygunderstöd från de hatade A-10orna lyckas de riva upp samtliga de anfallande sovjetiska och tjeckiska divisionerna. Danska Flyvevåbnet lyckas få upp sina F-16 på startbanorna igen efter två nedskjutningar.

På Balkanhalvön känner sig Jugoslavien tillräckligt ängsliga över krigets utveckling för att ställa sig på NATOs sida. Warszawapakten svarar med att genast inleda en serie angrepp med förband från Ungern, och de första 48 timmarna av kriget kostar Jugoslovanska Ljudska Armada åtskilliga brigader. Endast med flygunderstöd håller de Zagreb, men Belgrad faller. De överlevande Jugoslaviska förbanden drar sig samman för att försvara kritiska bergspass.

I Turkiet fortsätter de intensiva striderna. Istanbul faller efter en månads blodiga strider när sovjetiskt närunderstödsflyg med raketangrepp följer upp massiva bombningsinsatser mot de uttröttade turkiska försvararna. De franska och turkiska förbanden vid Bandirma på Marmarsjöns sydstrand kringskärs och nedkämpas nästan helt. En enda turkisk pvrb-grupp är nu allt som hindrar Svarta Havsflottan från att löpa ut i Medelhavet, och den turkiske kaptenens tårfyllda farväl till sin familj över telefonen spelas upp i nyhetssändningar över hela världen. (Det enda förbandet som överlevde var ett turkiskt 1-1-7 fsjregemente med 6 disrupts!) Turkiska förband intar Eskisehir, men till priset av många nedskjutna Harriers som understödde anfallet.

STAVKA inser att de amerikanska A-10 håller på att förstöra den sovjetiska stridsmoralen, och chefen Sydväst iscensätter operation "Röd Åska" för att råda bot på detta. I en djärv manöver skickas sovjetiskt attackflyg upp för att möta ett amerikanskt flyguppdrag över Balkan, och medan deras egen eskort binder de amerikanska F-15 planen i luftduell lyckas ett regemente Su-24 Fencers slinka igenom för att angripa de plötsligt oskyddade Vårtsvinen. De amerikanska piloterna ropar förtvivlat på hjälp men nedkämpas över Egeiska havets blå vatten. Filmsekvensen från Överste Ziljutins kanonkamera när han bestryker en A-10 med automatkanoneld och sedan jagar det brinnande planet tills det kraschar mot havet nedanför spelas upp på sovjetisk TV sex gånger om dagen i två veckor. Ziljutin själv tilldelas Sovjetunionens Hjälte.

Samtidigt genomför NATO operation "Medelhavsgryning", det vill säga ett nytt landstigningsförsök mot Gökceada, och den här gången går det bättre trots att understödsflyget blev nedkämpat enligt ovan. Efter att ha lidit svåra förluster beordrar den sovjetiske platschefen urdragning. En sovjetisk och en bulgarisk helikopterbrigad dras tillbaka till fastlandet, och de amerikanska marinkårsförbanden grupperar omedelbart tunga robotpjäser riktade mot Marmarasjöns utlopp. Den sovjetiske generalen arresteras och avrättas för brott mot staten.

Vid Persiska Viken rullar de sovjetiska förbanden snabbt vidare genom Iran mot den hårt ansatta koalitionen. 24. Mechanized rullar söderöver men kringränns och nedkämpas norr om Bakhtaran till det blygsamma priset av två sovjetiska pansardivisioner. Nu finns det ingenting som kan hindra en tidvattenvåg av sovjetiskt pansar från att spola bort samtliga NATO-styrkor från Persiska Viken! Ett desperat flygangrepp av irakiska Su-20 gör ingen kännbar skada på de ryska förbanden (en träff av sex tärningar) och det är endast med hjälp av understöd från A-10 som irakiska divisioner överleva sin första stridskänning med sovjetiskt pansar vid Ahwaz.

Det är två saker du behöver veta om DoD om du "bara" har spelat WiFFE tidigare:

1. Det är tre sidor i spelet istället för två (axelmakter och allierade): fascister, demokratier och kommunister. Det är alltså starkare separation mellan Sovjetunionen och de övriga av de allierade jämfört med i WiFFE. Man kan till och med som ryss välja att alliera sig med fascisterna och gemensamt stampa demokratierna till en kletig massa.

2. Det finns tre nivåer av allianser.
Nivå 1: "Okej, låt oss inte aktivt börja kriga med varandra. Dessutom kan du få lite malm och stål av mig om du behöver det."
Nivå 2: "Du, om det skiter sig för dig så kan jag hjälpa till. Gör du detsamma för mig?"
Nivå 3: "Vi lever eller dör tillsammans."

Som det ser ut nu så har Frankrike, England och Kina lyckats sluta varsin allians på nivå 1 med Onkel Sam. England och Frankrike har även en nivå 1 med varandra. Frankrike har sedan tidigare en etta med Italien respektive Sovjetunionen, men de har i princip ingen betydelse längre.

Tyskland och Italien har en nivå 1 med varandra. Japan har ingen allians med någon någonstans.

Alliansen mellan Tyskland och Frankrike ger oss ett icke-aggressionsavtal som innebär att ingen av oss kan förklara krig med varandra på i storleksordningen två eller tre år. Med andra ord har Frankrike säkrat sin överlevnad och Tyskland har sin västra flank fri.

Blir det tydligare nu, eller har jag bara lyckats förvirra dig än mer?

[March/April 1938]

March/April 1938

The Commonwealth is just as eager to hop on the arms race as the other powers, and start the turn by gearing up their production. They then politely but firmly ask Czechoslovakia to get back down under the French flag on the political map. Italy and Germany bid as well to start forming the "pact of steel", but Italy rolls an end to the political turn before Germany has a chance to respond to their treaty! The sound of the collective faces of three fascist players hitting the table simultaneously is heard in the room. Secretary General Träffskij, who was hoping to gear up the Red Army, is also disappointed. Strangely enough, the US had bid all but one of their points but the turn ended before the got to act. What were they up to ... ?

As customs declare, the spring weather is crappy and the launching ceremony for a new Italian aircraft carrier is somewhat spoiled by the rain. However, the moment there is a break in the clouds the Imperial Japanese Army storm across the Manchurian border and into China! Unfortunately, the Chinese have made good use of what little production capacity they have had available during the last year (historically, the Marco Polo Bridge incident occurred in July 1937) and the IJA smacks headfirst into a wall of Chinese troops, suffering significant losses. A naval air strike towards the ships moored in Canton meets with greater success, and two ships are damaged while the third is flipped over.

Absolutely nothing happens in Europe, apart from the Commonwealth spending nearly their entire income on bid points. What is their long-term plan?

Maj/June 1938

The Commonwealth reveals their plan by going all-in on bid points and then placing a coup cell. The exact country is kept secret, but the fascists are given the hint that it begins with an "S" and ends with "pain". France walks around the table and gives them a big hug. Italy and Germany respond by signing a treaty wherein Germany provides quite a bit of steel (two build points) to their friends on the other side of the Alps. The USSR gears up. Vodka and rifles for everyone!

In China, marines of the Imperial Japanese Navy ship across the Formosa straits from Taihoku into Foochow, securing the harbor without having to risk an invasion. However, the Chinese have used the production bonus from last turn to reinforce their northern border even more, and the IJA does not dare another venture across. The last operational vessel in the Chinese navy, the Ying Swei, leave the port in Canton and head out into the China Sea to hunt for the unescorted Japanese convoys there. They miss their search roll, however. The Japanese admiral in charge of convoy security commits seppuku and his replacement immediately dispatches a few battleships to hunt down and destroy the Chinese cruiser, vowing to never let something like this happen again. IJN units also stop all shipments of American oil and ore into Japan, lowering the effectiveness of the Chinese reinforcement efforts.

July/August 1938

Japan finally manages to play its reactionary JA6, "Peking Bridge Incident", thus formally clearing up the paperwork for the invasion of China. The Commonwealth overhears Italy and Germany discussing trying to coup Spain several times to exhaust the coup cell there, and immediately places a second one in the same country. No Spanish civil war for you, Italy! The British diplomats then kindly point out to the Kingdom of Sweden how dangerous the Soviets are what with their warmongering at all (-2 USSR influence from the gear-up) and the Swedes take a cautious step towards the democrats, away from the fascists. Furious at this "Anglo-saxon meddling", Germany signs an alliance with Sweden, bringing them back to the middle of the political map. Italy and Russia farm bid points but Russia ends the turn before France has a chance to do the same.

Japan attempts a second bombing strike against Beijing but fail miserably. In their frustration, they miss the Communist Chinese forces massing in the Taihang mountains west of the city. The Communist march down from the mountains in a surprise attack and obliterate a Japanese infantry corps without any losses of their own south of Tien-Tsin. The Japanese commander of the northern theatre goes to his ancestors to apologise. They calculate another strike against the Chinese city, but can only get 17-6 in odds and so choose to wait.

In Europe, Italy declares war on Greece! The United States take a look at the entry tracks and give the Italians the friendly advice "Dude ... chill, okay?". The Greek turn to Moscow for support and guidance, and in a daring raid the Greek Girg Arsoff slink out of the harbor in Athens and sends the much larger C. di Cavour running back to port in Italy. However, an Italian follow-up is much more effective and the Greek navy is eradicated as a fighting force. The Commonwealth accepts the fact that the monsoon rain is going to keep falling over India the entire turn and so order their territorial forces in Burma to keep marching south towards the rebels occupying Rangoon. The territorials are flipped from the march in the rain and two impulses later the weather turns nice and sunny all over India, naturally. The Commonwealth makes a very serious attempt to strangle their American-trained meteorologists.

September/October 1938

Germany and France conclude the secret negotiations that have been going on for the better part of two years when Berlin starts the political turn by offering the "Bonnet-Rippentrop pact" with Paris. The USSR player suddenly jumps up in his chair, going "what?". France accepts, signs the pact and frees up the German Wehrmacht to turn its attention east.

The Italian army gets hammered badly in Athens, buying Greece at least another year but only delaying the inevitable: the Greek fleet is gone and they have no fuel to reorganise their airforce. A Turkish cavalry unit makes a daring breakout against the communist rebels surrounding it at Sinop, attacking on the 1:2 odds table with only a 10% chance of survival. They succeed, and the heroic charge of "Turkish Rambo" is front-page material across newspapers all over the world!

The Burmese territorial army finally manages to squash the rebels and retake Rangoon. Bad weather does not affect the outcome much when the defender has a combat strength of zero.

Japanese forces execute a daring landing into Tsing-Tao, cutting off the Chinese air unit in Tsi-Nan from its fuel supplies, and then manage to end the turn before the Chinese can send forces north from Nanking to reopen the route.

November/December 1938

The Commonwealth suddenly notices the considerable concentrations of German troops, ships and planes along the northern shore lines of the Third Reich and fears that the German-French alliance has left her wide open to "Operation Seelöwe", but a quick sifting through the piles shows only a single troop transport. Also, the Luftwaffe planes based there do not have the range to fly to the British Isles. The tense moment subsides.

Germany and Japan farm bid points in preparation for the gear-up activities of next year. Italy plays its delayed declaration of war against Greece and then ends the political turn. The USSR and the Commonwealth, both heavy bidders, grumble angrily about this.

The winter weather is horrible, but the Japanese Army still attacks Beijing. Despite the conditions (blizzard, -3 odds levels), they obliterate the unsuspecting defenders and capture the city. They also capture Tsi-Nan, destroying the doomed Chinese air unit there, and start pushing the Communists south through the mountains. Has the winds of fate turned against the Chinese? The next year will tell ...

[January/February 1937]

Jag har skrivit det här på engelska för att kunna lägga upp det på Boardgamegeek.com, och jag utgick kallt från att de flesta på det här forumet torde vara tillräckligt bekanta med det anglo-saxiska tungomålet för att kunna hänga med. Om någon önskar en översättning så är det bara att säga till. Det finns lite bilder som jag kommer att lägga in senare.

And the story continues ...

January/February 1937

Il Duce orders an increase in production for the "glory of the Italian Empire". The United States join their fellow anglo-saxons as President Thorpe signs the London Naval Treaty, thus increasing their political efficiency to a mighty 2. Posh dinner after the signing, all the celebrities are there. The Norwegians see all this treaty signing as an indicator that Democracy is the way to go and keep moving in that direction. The US roll an end to the political turn after their action and the British, who were next to act, glare daggers at them for that.

Lousy weather prevents the Italian army from making any progress in Ethiopia, but the Allies manage to bring their last convoy points out to sea and ore and oil starts flowing all around the world. All the French factories have resources now, but the Kriegsmarine and Luftwaffe is still expanding much faster than anybody else's. China takes another loan from the world bank to pay for some infantry.

March/April 1937

Remarkably cautious bidding finds the Commonwealth and the United States at the top of the action list. They quickly sign a trade agreement "wherein the United States of America shall provide the United Kingdom with one resource". The other countries mutter about the Commonwealth just trying to tag along on the US trade bonus, but fall silent when it is pointed out that this bonus is only 1/20 build points. Venezuela is placed firmly under the American boot on the political map. Oil, oil, glorious oil! Germany finally gets an action and surprises absolutely no-one when they farm bid points and then end the political turn. Italy almost makes progress in Ethiopia. Almost, but not quite.

May/June 1937

Germany buys Yugoslavian ore, the Commonwealth signs a treaty with Norway, France finally has an election, Italy farms bid points and then actually manages to kill half the Ethiopian army. Jaws drop all over the world and the military jokes are quickly silenced.

July/August 1937

Red flags bearing the hammer and sickle are raised all over Turkey as the country erupts into a civil war! The communist-backed rebels take Istanbul and small enclaves in central and eastern parts of the country, but they get "all the good troops" as the fascists put it. The beleaguered government forces ask Germany to lead them through these trying times. Italy sags into the chair as their plans for securing the Eastern Mediterranean go up in flames, smoke and communism. The democratic observers sit back and enjoy the show.

Germany farms more bid points, Italy buys Bulgarian ore, and the Commonwealth and France both farm more bid points before ending the political turn. Italy finally smashes the Selasie HQ in Addis Adeba, but the cheers quickly turn into groans as they realise how long it will take to march them down to the Red Sea where a single transport is available to take them home to Italy. "One unit at a time, please" becomes the new motto for the Italian navy.

September/October 1937

The Soviet Union finally admits that they might have had something to do with the civil war in Turkey when they openly back the rebels with some extra infantry, which quickly secures the railroad supply lines to the Soviet factories. The political turn continues with the United Kingdom signing a second treaty with Norway, essentially turning them into a part of the British Commonwealth. In Japan, Tojo has had enough of the incompetent bumbling of the sitting government and assumes leadership of the country. Not a moment too soon, the fascists agree, and welcome their new brother firmly in the Dictatorship faction of the political map. The Commonwealth had the option to drop behind Japan, thus preventing the Tojo premiership, but dismissed the idea as "poor sportsmanship". The political race is officially on in Asia! The Chinese are suddenly very, very worried.

Germany saw how effective the coup was in Turkey and decides to try one of their own, with Spain as the target. Oh noes! The German agitators are captured and hanged, and Spain takes a sizeable political step towards the welcoming arms of France instead. The US frowns at Germany and slaps them with a few extra entry markers. Italy farms bid points.

As the summer turns into autumn, the weather worsens. The government in Turkey flies a bombing mission to Istanbul but does no damage. As they land in Ankara, the rebel troops march down and capture a railrod junction, shutting the loyalist air unit off from its oil supply in Smyrna. No planes for you! Poor weather slows down the rate of the advance for the rebel troops, and no significant progress is made in the civil war. Same goes for the Italian troops in Africa waiting to return home. They glumly settle down to celebrate Christmas in the Ethiopian mountains.

November/December 1937

France does an aggressive bid to go first in the political turn, and then surprise everybody (except for the British, who had been informed in advance) by holding an election, the second for the year. The fascists and communists look at each other in confusion. What is this "election" thing that everybody keeps talking about? Germany farms bid points again and the others leaders give Kanzler Lovets a puzzled glance. Why do you need so many? The Soviet Union sends General Timoshenko to show the Turkish rebels how things are done. The loyalists plead for Italian support, but none is coming since the Italians farm bid points instead, as does Japan and the Commonwealth. Could it possibly be that everybody is preparing to gear up as the new year begins?

Bad weather during the winter turn, so nothing much happens from a military point of view. Significant Japanese troop concentrations are massing in Manchuria, right next to the Chinese border. Also, Japanese naval units are taking up positions in the China Sea, and IJN Marines are regrouped to Formosa. The smell of impending invasion is thick in the air, but the turn ends.

January/February 1938

Aggressive bidding as everybody tries to join the arms race. Germany bids for two options in hope of ending the turn before anybody else gets to gear up, but France actually manages to beat them to the first initiative position by going "all in". France, Germany and Japan all gear up. Germany also demands the Sudetenland from Czechoslovakia, safe in the knowledge that France cannot help the Commonwealth in backing the Czech. The Kanzler cleverly uses the resulting massive negative German influence with the Czechs to move them out of their stacking position with France and as far away as possible while still staying in the Democratic ideology. Bold move, mein Herr, bold move! Japan ends the political turn on a lucky roll before the Soviet Union or the Commonwealth have a go at gearing up.

The poor winter weather continues, and very little happens on the map. Germany keeps expanding the Luftwaffe, France reinforces its military presence along the Italian and German borders, the Japanese keep moving troops toward the Chinese border but still do not cross it. China decides not to bother with paying for a gear-up since the impending Japanese invasion will solve that for them, and instead spend the last of their credit on a corps of mountain infantry, trying not to be too bothered by the fact that it is a communist Chinese unit.

The Great War is drawing closer ...

Vårt testparti World in Flames med Days of Decision avslutades något abrupt under våren 1937 då den tjeckoslovakiska armén, allierad med Frankrike, stormade in i Berlin. Tyskland hävdade (med viss rätt) att anfallet inte var helt i enlighet med reglerna men vi kom ändå överens om att starta ett nytt parti då vi trots allt hade lärt oss en hel del om reglerna.

Laguppställningen är dock densamma:

Rikskansler Lovetz (Love Jansson)
Il Duce Svenssoni (Jens Svensson)
Kotei Waruberu-sama (Mats Wahlberg)
Generalsekreterare Träffskij (Pär Träff)
Premiärminister Jessics (Jessica Jalkenburg)
President av Frankrike och USA, Ordförande av kinesiska nationalistregeringen "Mannen med tre stolar" (Adam Thorp)

Vi spelar med Days of Decision III.

Januari/Februari 1936
Rikskansler Lovetz beordrar Wehrmacht att besätta Rhenlandet, Duce Svenssoni förhandlar fram ett importavtal för rumänsk olja och övriga länder bidar sin tid. Italienarna börjar skeppa ner trupp till kriget i Etiopen. Den brittiska garnisonen vid Suez-kanalen tittar misstänksamt på men släpper igenom transporterna.

Mars/April 1936
Generalsekreterare Träffskij inser plötsligt att hela den sovjetiska armén är ute efter honom och beslutar sig för att skjuta av hela rasket. Amerikanarna tycker att detta är helt okej. Frankrike och Storbritannien skriver på ett avtal med varandra där engelsk malm och olja säljs till Frankrike för att stärka skyddet mot hunnerna. Tyskland och Italien kontrar med att satsa massivt på politisk verksamhet (MP0(g), gather bid points). Italienska trupper traskar långsamt upp i de etiopiska bergen i skitväder. De små flygplanen de har tillgängliga har inte räckvidd nog för att slå mot Addis Ababa, och det italienska artilleriet lyckas inte få någon större verkan.

Maj/Juni 1936
Träffskij inser att hans regering plötsligt gör vad han säger åt den nu när hans gamla motståndare "räknar träd" i sibiriska arbetsläger (+2 i politisk effektivitet) och försöker genast dra stora växlar på detta (MP0(g), gather bid points). Italien införlivar Österrike med Tysklands mer eller goda minne. "Kejsardömet Österrike-Italien har nu rest sig ur askorna från det Stora Kriget" säger Svenssoni stolt. Kommentarer om att det var Österrike-Ungern som stred i första världskriget tystas snabbt ner. Tyskland köper svensk Kiruna-malm och Frankrike farmar budgivningspoäng. Den stora överraskningen är Storbritannien som skriver under Londonavtalet om att inte expandera sin flotta alltför mycket. Ögonbryn höjs världen över, men Norge tycker detta är jättebra och börjar krypa mot det demokratiska lägret.
Italien fortsätter att bombardera Addis Ababa med artilleri och lyckas nu desorganisera Selasies stab. De lyckas dock inte genomföra något uppföljande anfall. Lovetz beordrar en aggressiv expansion av Kriegsmarine, vilket får Frankriker och Storbritannien att besvärat skruva på sig. Även US Navy skickar ut ett par nyrestaurerade skepp ur torrdockorna.

Juli/Augusti 1936
Tyska Abwehr försöker genomföra en större underrättelseoperation mot USA men kommer ingen vart. Militärt händer ingenting. Det italiensk-etiopiska dödläget har nu blivit tacksamt material för politiska skämttecknare i hela Västeuropa. US Navy sjösätter två nya hangarfartyg med pompa och ståt. Amerikansk press mörkar det faktum att Royal Navy har sjösatt dubbelt så många fartyg under samma tidsperiod.

September/Oktober 1936
Frankrike, Kina och USA tillkännager överraskande en trippelallians där USA lovar att dela med sig av sitt överflöd till de andra båda staterna i generösa handelsavtal. Den politiska kartan skakar till rejält över detta, och de övriga länderna får inte agera det här draget. Tyskland och USA fortsätter att expandera sina flottor, men även Luftwaffe börjar med ett ambitiöst utbildningsprogram för nya piloter.
Italien och Tyskland försöker bluffa USA på det politiska planet ("Vem lägger mest resurser på nya politiska budgivningspoäng?"). USA hävdar moralisk seger i det partiet politisk poker, men undviker alla frågor om hur mycket de har övertrasserat sitt konto hos internationella kreditinstitut.
Konvojfartyg ger sig ut från olika hamnar för att skeppa de material som har utlovats i olika handelsavtal, men det dåliga vädret gör att de inte hinner ut i tid för produktionsfasen.

November/December 1936
Demokraterna vinner en jordskredsseger i USA och lovar att "göra allt för att hindra den fascistiska aggressionen mot våra bröder och systrar i Europa och Asien". Brittiska handelsministeriet sluter ett avtal med Venezuela som gör det landet till en bensinmack för demokratierna och avslutar sedan det politiska draget. Demokratierna jublar, fascisterna gråter.
Skitvädret till havs fortsätter och ett par konvojlinjer förblir oavslutade.

Var kan man hitta bra skydd till spelplaner till ett skäligt pris? Vi kör nu till exempel World in Flames, men jag är lite småängslig att de glasskivor vi tar ut ur och sedan ställer tillbaka in i förrådet varje spelning kan gå sönder.

Jag pratade just med en plastleverantör, men han ville ha tvåtusen kronor plus moms för en enda skiva så det föll ganska fort.

Har någon ett bra förslag?

Att spela med DoD första gången man lirar WiF kan nog vara en smula övermäktigt.

Meh. Man går ut hårt och sedan ökar man.

Ja, det var väl ungefär så jag resonerade, jag också.

Nu till helgen drar vi igång med World in Flames, och vi kommer att köra Days of Decision också. Jag kommer att spela USA, och jag tänkte försöka få igenom en ratificering av neutralitetsakten så tidigt som möjligt för att höja min politiska effektivitet. Priset för detta är dock att mina inträdesvärden för själva kriget saktas in kännbart.

Är det någon här som har spelat med Days of Decision? Är det en dålig idé att göra så? Min plan var att försöka höja min politiska effektivitet för att få till så mycket allianser och resurser som möjligt innan själva kriget börjar, men tror ni det kommer bli alltför segt för mig att börja slåss?

Alternativet är förstås att göra det omvända, dvs att lägga ett veto på akten vilket kommer att sänka min effektivitet (och således minska mina möjligheter att delta politiskt) men å andra sidan få in mig i kriget snabbare.

Några tips från erfarna spelare?

Jag har en tolkningsfråga angående milis- och garnisonsförband. Dessa har genomgående klart godkända stridsvärden (Moskva-milisen har stridsvärde 8 - rys!) men lägre förflyttning än infanteriförband.

En miliskår (MIL - det är milis, va?) har stridsvärden nästan lika höga som infanteri (kanske lite lägre i snitt) men bara två i förflyttning, och garnisonsförband har futtiga ett i förflyttning men kan ha fyra, fem eller till och med sex i stridsvärde.

Vad är skillnaden mellan infanteri-, milis- och garnisonsförband? Hur förklarar man den dåliga förflyttningsförmågan? Vad hade de typiskt för TOE, till exempel?

Du får gärna ställa frågor här, men det finns på boardgamegeek, inne på sidan för WIF ,en
"Wif-professor" som brukar svara inom ett dygn.

Han heter (kallar sig)WIFWENDEL

Har anlitat honom nog snart 100 ggr.

/jerry

Ah, tack för tipset. Då provar jag där.

4. Kan hangarfartygsbaserat flyg verka som "normala" flygplan om de är baserade på land? Kan man då skicka ut dem att verka med en "air action"?
5. I "Ships in Flames" så har fartygen blivit ganska så mycket billigare? Är fortfarande lätta kryssare och slagkryssare separata "force pools"? De har samma initialkostnad och samma symbol på baksidan, så de är inte lätta att skilja åt som de var tidigare.