No Trumpets, No Drums skulle jag jättegärna hugga på, jag har varit nyfiken på det i många år nu.
Jag kan erbjuda många öl och konversationer om krigsspel som aldrig verkar ta slut i utbyte på ett framtida FF.   

Jag ska höra om Högberg kan tänka sig att bli något av en baglady och släpa på spel.

Jag har ett antal hundra spel jag aldrig kommer hinna spela, så planen är långsam avyttring. Nedanstående spel bortskänkes med ett par förbehåll.

1. Jag vill inte att man tar ett spel för att sälja det direkt. Jag bryr mig inte om ni vill spela det eller om ni äntligen får testa att bada med brickor och kartor, men jag vill inte att man försöker tjäna pengar.

2. Jag orkar inte skicka spel. Dom finns i Barkarby i norra Stockholm och jag jobbar på Kungsholmen. Kanske kan jag få någon att ta med spel till FF, men jag har inte kollat det i nuläget.

Tack för en fin sammanfattning, jag tror att din nyktra analys gör att jag kan släppa tanken på att skaffa det här - även om det är ett okej spel så finns det bättre på temat. Men det var kul att läsa, det verkar onekligen funka som spel!

Mitt första krigsspel (Tradition 1985): Russian Front. Ett spel med väldigt starka nostalgiska konnotationer, spelade med farsan och mina bröder på landet varenda gång vi var där. En del brickor är så slitna så de är svåra att läsa, det har verkligen förtjänat sin plats i hyllan.

Ah, inget så uppfriskande som att inte passa in i normen 

Ogillar:

* Tärningar, inget är så osexigt som att förlora mot en sämre prestation, eller vinna mot en starkare prestation, bara för att slumpen tyckte att det var passande. Ska slump finnas så ska den vara möjlig att planera för, eller mitigera på annat sätt (läs tablå, kort på handen, etc).

* Obalans i scenarion, nej jag är inte intresserad av att följa ett historiskt skeende på bordet framför mig. Jag vill ha kamp mellan intellekten på lika eller liknande vilkor. Annars behöver spelet vara så kort att man utan problem byter sida och spelar igen inom ramen för ett normalt parti. För mitt tröga speltempo matchar det kriteriet knappt ens commands n colors.

* Vulgära mängder counters, nej det ska inte vara ett bokföringsarbete att spela ett spel. Inte heller ska fokuset vara att räkna en miljon movepoints eller bränna hjärnstammen i syfte att komma ihåg att flytta allt. Exempel på kanonbra spel som blir ospelbart är Holland '44.

* Spel som tar över 9 timmar att spela (för er normala människor är det 6 timmar:) ) Efter nio timmars spelande presterar jag knappt på nivå att läsa ett bakrecept. Och att komma tillbaka till partiet en annan dag blir sällan samma sak, det är inte heller realistiskt att kunna planera om deltagarna är i arbetsför ålder.

Exempel på fantastiska spel kan vara Maria, Imperial struggle, Triomphe a Marengo, Pax Pamir, COIN och det mesta inom 18xx genren.

Spontant känns det som schack skulle passa väldigt bra på det som du beskriver, men jag gissar att det finns något i Maria och COIN som schack inte erbjuder? Precis som du säger själv så tror jag att dina preferenser är ovanliga, men det är lite skönt att det även i en så liten hobby som vår finns både spel och spelare för alla preferenser.

Det här finns tydligen i nytryck. Jag förstår inte riktigt varför man väljer att börja så sent på hösten, det skulle varit rimligare att starta när offensiven faktiskt startade, där missade DG en möjlighet (skräll, någon gång ska vara den första  ) tycker jag. Även om jag inte gillar när nytryck mest  bara har namnet kvar så kunde man här ha både oktober-starten och SPI-starten. Jag kommer att läsa med intresse i vanlig ordning, jag har faktiskt tittat på nyutgåvan flera gånger.

Så... Jag har äntligen satt upp Op Overlord nu! Men jisses, hur börjar man? 

Reglerna lämnar en del att önska, ett genomgående Example of Play vore önskvärt. Nåja, får traggla på här.

Jag tror det är lättast att välja historiska alternativ och tugga sig igenom hur saker och ting går till. jag tyckte att det lossnade relativt snabbt, det är inte ett komplicerat spel.

Jag tycker att det är en intressant fråga, men samtidigt är det svårt att säga vilka kvaliteter som skulle kvalificera ett spel åt ena eller andra hållet. Du skriver att EotS är ett sådant spel, för mig är det verkligen inte fallet. Jag kan förstå att det funkar på en meta-nivå, men att Nimitz skulle vara lite besviken över att ha dragit dåliga kort turn 7 känns inte som att jag är där så att säga.

BCS lyckas med vissa saker som andra spel ofta utelämnar och det gör att de spelen tenderar att skildra vissa aspekter på ett mer historiskt sätt. Det kanaliserade underhållet och att inf och mech slåss diametralt olika är kanske är spelets bästa poänger, även idén om fatigue gillar jag. Sen så har serien annat som inte kliar mig på rätt ställe, men så är det nästan alltid (varför ska Dean envisas med en massa hittepå-ord som red support och ghost trains?).

En viktig aspekt för mig gäller om vilken specifik befälsnivå spelet vill att jag spelar. Alldeles för många spel försöker skildra på tok för många nivåer. Du tog WiF som exempel. Jag tänker att global resursallokering och produktion är roligt, att man ska placera AT-brigader på östfronten blir fånigt. Jag tycker Vucas spel om Normandie lyckades bra med nivå, men det är inte det vanliga. Jag har spelat La Bat Borodino, där är man Napoleon som leder 100 000+ gubbar samtidigt som det läggs mycket tid på att placera skirmish-kompanier i rätt ruta. Hm. Här hoppas jag att det nya Battle Commander ska ge något nytt.

Jag har också många spel som lyckas utmärkt med en viss aspekt men missar andra. GCACW lyckas jättebra med att visa svårigheterna med koordination, men har svårt med att få till historiska slag. De flesta spel gör en del saker bra och andra mindre bra. Det finns också spel som bara känns bra utan att jag vet varför, Friedensturm-spelen är sådana för mig - roliga att spela, tar upp rätt grejer och drunknar inte i regelmassa. Har man inte testat dem tycker jag man ska unna sig det (det finns tre spel i serien, det senaste om Italien 1917-18 finns fortfarande i tryck).

Något jag direkt ogillar är spel som balanseras för att det ska vara roligare att spela sida x. Jag behöver inte det, jag vill veta hur det var, inte hur det skulle kunnat vara om x, y eller z. Eventuell balans kan man lägga i VC (du höll Berlin 40 minuter längre än Adolf, en så kallad seger), men situationen är vad den är.

Det här blev väldigt röriga anteckningar (mest för att jag borde jobba istället), men helt klart kan frågan besvaras på olika nivåer. 

Kul, stort grattis! Ett mycket intressant val av situation också, det här ser jag fram emot!

Jag tänkte bara säga att jag ställt upp det här igen för att begripa hur man ska hantera sin vänsterflank som tysk. Spel brukar inte fungera så för mig, uppenbarligen bor det här spelet räntefritt i mitt huvud just nu. Det finns en intressant nerv mellan determinism och slump som sätter sig i huvudet.

Wow, stort grattis! Jag har imponerats av VUCA:s produktkvalitet så det var verkligen goda nyheter.  

Jag vågar mig på att gissa att det var Time of Crisis. Det var deckbuilding och folk blev glada när dom invaderades av barbarer då det var enkla VP (precis som i historien). Inte mitt spel, men jag är heller inte hobbyns facit (även om det inte vore en orimlig titel att ge mig). Aspirerar jag på någon liknande titel så är väl den allvetande skräphögen närmast till hands, med tanke på min fysiska status.



Sen kan trådens titel innehålla berättelser om mer än ett spel, samtidigt som jag har haft kul när jag spelat spel jag inte skulle röra i med tång ensam på kammaren. Jag har en gång i mitt liv spelat QM General på FF, jag var Italienare i den segrande koalitionen. Jag drog väl ihop några enstaka poäng i Afrika, David tutade på som tysk och ackumulerade en babiljard poäng så vi vann. Det fyllde inget av mina kriterier för ett bra spel, men sällskapet gjorde det roligt. Jag har också puttat på rymdskepp  med fingrarna i något spel Elias visade, det var fånigt roligt.

Men Time of Crisis är mer för andra.

Jag har nu breddat den empiriska basen för eventuella åsikter om trådens spel, detta då jag har förevisat det för flera uppsättningar herrar av kategorin mogen ungdom. På bilden syns Anders och Björn bedriva våldsamheter bland Normandies snigel-och baguetteodlingar.
Vi körde igenom juni på en dag (det kommer tveklöst att gå fortare framöver) och nådde vad som var relativt likt det historiska. Det kan konstateras att en del event-kort har potential att skapa situationer som avviker från det historiska, men spelet är engagerande och fullt av intressanta val. Jag gillade att båda sidorna tyckte att just deras situation var väldigt svår att lösa. Som förväntat så blev det också så att den dolda informationen skapade en hel del nerv i många av besluten.

Jag kommer att spela det igen, det är en trevlig och annorlunda spelupplevelse.



På bilden ser ni Anders drömma om hur gatunätet i det framtida Germania ska se ut när segern väl är vunnen, samtidigt som Björn begrundar vilka pittoreska franska orter som lämpar sig bäst för kapitalistisk exploatering. Eller så har jag fel, jag vet faktiskt inte alls vad de tänker på. Men så här såg det i alla fall ut när vi spelade.   

Det är bara att konstatera att forumet huvudsakligen består av oerhört insiktsfulla silverryggar. Jag håller i princip med det mesta som sagts.

Jag håller helt med Lundin om äldre CRT-trams. Naploleons Last Battles och liknande spel är totalt ointressanta, två brigader kan skjuta på varandra i tio timmar i sträck utan att någon slitits det minsta, yeah right... Den av Napoleon så ofta omskrivna taktiken fixa 3:1 och omringa fienden med zoc är sättet att ta död på motståndaren. Suck. Jag gillar Vuca:s spel, men deras serie Traces xyz har en AR/DR-tabell så där har inga pengar investerats.

Jag håller också med Erik gällande COIN. Det är säkert jättebra spel, men det blir så abstrakt så det inte kopplar för mig. Dels vill jag ha riktiga enheter, jag vill vill inte hålla Sydvietnam med tre gröna kuber mot fiendens två röda. Sen vill jag inte jag symboler i olika korthögar för att se vad som kanske händer nästa runda. Det är säkert bra, men det är inget för mig. Jag har testat COIN en gång i två turns, så ni förstår att jag uttalar mig utifrån djupt beprövad erfarenhet. Serien är en av få jag har dissat utan att köpa ett enda spel (även om Vietnam-spelet har lockat mig emellanåt).

Jag tycker också David har en god poäng gällande fåniga VC. Jag spelar inte för att vinna, men VC säger något om vad man ska sikta på. Tydligen är två gårdar i Belgien fullkomligt krigsavgörande 1815, sånt stör mig verkligen. Jag gillade La Bat, har fienden inget inf kvar på slagfältet har du vunnit. Det är tydligt nog.  Jag gillade också hur DAK löste det, vet man inte vem som vann är det oavgjort.

Sen skrev Roger om AETO. Jag har, och tycker mycket om; ETO. Jag har aldrig spelat AETO, men regeln med flyget är så urusel så den skulle jag stryka direkt. Det är inte helt ovanligt att designerns lägger in sina favoritdetaljer, men när det uppmanar till direkt felaktigt beteende så  går det bara bort. Jag skulle skämmas över att tillämpa den regeln som sovjetisk spelare, uppenbart ohistoriskt.
När det gäller just favoritdetaljer så slås jag av East Front Series, som jag gillar och gärna spelar, men vad har karln för hang up på replacements? 5-6 sidor tätskrivna regler av mycket svårtydd text som mynnar ut i att...man får några replacements! Här borde en en developer tagit fram motorsågen och sagt åt Vance att sovjeten får 3 RP och tysken 1, inte låta sovjeten föra bok över alla tänkbara tonåringars skolresultat för att se vilken typ av RP de kanske kan bli. Bedrövligt.

Jag ogillar också när regler funkar i teorin men i praktiken ger märkliga utfall. Jag har bashat OCS på andra ställen, men kan ta artilleriet i det systemet som exempel. I teorin gillar jag att art funkar annorlunda än andra trupper, men i praktiken har man sällan råd att skjuta särskilt mycket med art så de blir ofta typ defence 1 i bakre områden. Så använder absolut ingen general sina värdefulla eldrör. Bra tanke, mindre lyckat i praktiken. Jag har nu inte spelat OCS på många år, det kanske har hänt något där, fast jag har en Operations från 1994 där Dean skriver att efter EatG så är reglerna skrivna i STEN!

Jag märker att Davids oskyldiga kommentar i en annan tråd öppnade Pandoras box för mig, haha.   

Det är förbeställt, jag hoppas att det blir sommarens spel för mig. Tidshanteringen verkar, milt uttryckt, vara unik. Jag ser fram emot att ställa upp det.