Jag tänkte ungefär så också. Klassiskt svensk pansarbeteende mot luftlandsättningar. Men mina bästa bataljoner, de nya zeeländska, nöttes ner själva så att kollaps stod för dörren. Saknar ett par rejäla pansarbataljoner liksom.
Jag har en bra NZ bataljon kvar, den 20, som försvarar nedgrävda vid kusten i nästa ställning. Och den walesiska som står i centern lite längre söderut i samma linje. Den är i klass med maorierna och tyskarna. Resten är sämre än tyskarna. Att rusa fram snabbt för att ersätta NZ och nyttja att tyskarna nu sprids ut då de förföljer mig hade inneburit täta marschgrupperingar. Och vad som inte framgått med tydlighet kanske är det tyska flygtrycket. Det är sanslöst. Att marschgruppera hade inneburit att man blivit uppriven (disrupted) och ändå inte kommit någonstans.
På kvällen den tredje dagen har han slagit en kil mellan de retirerande NZ och grekerna i söder. Denna vidgas snabbt då en fräsch bergsjägarbataljon ger sig på grekerna i deras östra flygel. Snart börjar de dra söderut också. I väster förföljer han de vikande med ganska slitna förband, men de kan ändå nedkämpa upprivna kompanier och nu är det nästan inget kvar av 18 bat heller. Väster Maleme ger kraftsamling av flyg och förstärkning med två fallskärmajägarkompanier resultat. Grekerna nedkämpas eller drivs bort från närheten av flygplatsen, men inte utan att under en stund faktiskt nå framgång och ta sig nästan ända fram till flygplatsen igen. Min motpart är synnerligen irriterad över att ha behöver lägga så mycket resurser i en sekundär riktning.
