[Fredrik H]

Här inledde jag med att upptäcka en regeltabbe som gjorde att jag fick flytta några brickor. Vid Garda-sjön finns tydligen en österrikisk fästning som gjorde att en it-division fick korsa floden lite längre ner. Inget av vikt egentligen.

3:e divisionens chef Brignone föll bakåt och tänkte återhämta sig lite. Det gick sådär. Den V:e kårens chef von Rodich är tveklöst slagets mest offensiva ledare. Han bröstar av artilleriet, som får iväg en förödande salva! Tätt inpå den salvan angriper de två tät-regementena på nytt och fastän italienarna tillfogar angriparna vissa förluster så faller två italienska regementen bakåt och tvingas överge ett antal kanoner! Alla Brignones enheter är i varierande grad av oordning. han är halvvägs till sin kollaps-nivå och han har fått börja slå för fatigue. Divisionen måste ut ur stridslinjen!

Brignone vädjar desperat till divisionen på hans vänstra flank - om den anfaller så kan den avlasta honom. Den är dock inte riktigt redo. Innan de italienska divisionerna som är engaged faktiskt blivit anfallna måste de slå en tärning. På 5-6 gör de ingenting. Jag kan se framför mig hur en divisionschef från Parma inte har jättebråttom med att rädda ansiktet på en kollega från Modena. Jag har tyvärr ingen koll på varifrån alla chefer kommer, så det blir till att gissa.

Lite längre norrut är det stilla. I söder kommer ytterligare en division, men hur den skall gruppera utan att det blir väldiga trafikstockningar är inte lätt att se. Von Rodich´s största problem är just nu att han driver på mannarna hårt. De kommer att krokna inom kort. Att vara fatigued är inte katastrofalt, men ger ett antal minus på tärningen i olika situationer. Med tanke på att österrikarna har så få kårer så ser jag inte riktigt hur dom ska kunna vila upp sig om inte motståndaren tillåter dem.

Dags för turn 4.

[Fredrik H]

Ja här går det ju inte så fort, men så blir det inte så bra heller. Jag har haft det fasligt svårt att sätta mig vid bordet den senaste tiden, men jag gör ett försök till. Turn 4 (09-10) är avklarad. I princip alla förband är nu på kartan (vid sex på kvällen kommer det några som kokat fullkornspasta). För att komma igång och få lite tempo så blir det bara en bild den här turnen, rapport från vänster till höger.

Den österrikiska V:e kåren slår en sexa och måste slå på initiativ-tabellen, men kårchefen är så glad över alla framgångar så han fortsätter anfalla (han måste det - som en omvänd Corps attack stoppage). Trots flankhot från väster så fortsätter han anfalla den stackars Brignone, som kollapsar. Hans division faller bakåt, brutna och utmattade. På vägen möter de sin arméchef, som ignorerar dem och fortsätter enligt morgonens plan (den italienska flaggan centralt med en trea bredvid sig är chefen med en division)! En italiensk division påbörjar ett motanfall för att stoppa upp österrikarna, men den division som skulle fylla igen hålet efter Brignone vägrar att flytta på sig. Den italienska stridsinsatsen är ett enigma, alla kör sitt eget race. Deras viktigaste framgång på den här avsnittet var att österrikarna nu blev utmattade och behöver vila.

I centern fattar von Habsburg att det är dags att dra tummen ur, hans kår stöter snabbt på italienska förband som ska skära av vägen. Från tio och framåt kommer det att vara strider över hela ytan. Det är verkligen möjligt att få dramatiskt annorlunda situationer beroende på vilka VC som väljs och hur man slår. Antagligen hög omspelsfaktor alltså.

Längst till höger så är österrikaren lite stressad. Han är själv, von Hindenburg är inte på väg för att hjälpa honom och han ser bara fler och fler italienare vara på väg. Hm. Han inser att det är antagligen lättare att slå fienden en division i taget, så han väljer att plötsligt bli väldigt aggressiv. Han anfaller med fyra av sina sex regementen. Utfallet blir blandat. Han tar förluster och regementena hamnar i oordning. Däremot så drivs italienarna bakåt med större förluster. Det är ruskigt rörigt på sädesfälten. Han måste reorganisera sig innan nästa italienska division når fram, han får hoppas på att inte slå en sexa (hans humör efter alla segrar kommer nästan garantera att han måste fortsätta anfalla, vilket kan bli katastrofalt då hans tätförband är disordered).

Dags för turn 5.

[paco]

Mycket trevlig och välbeskriven rapport! Tackar för insatsen!

[Fredrik H]

Mycket trevlig och välbeskriven rapport! Tackar för insatsen!

Tack! Det går förtvivlat långsamt bara. Eftersom jag egentligen inte har några ursäkter för det så väljer jag att skylla på samhället!

[Fredrik H]

Turn fem blev rätt intressant så det blir tre bilder från vänster till höger. Spelet växer i mina ögon, det är ett intressant pussel att lösa systemets rörliga delar (initiativ, utmattning, strider och samordning). Samtidigt så samlar jag på mig en del frågetecken kring reglerna, jobbar upp mig mot en frågetråd på BGG.

Vänsterflanken. Längst upp händer ingenting, båda vilar upp sig. Dom är jämstarka och ingen vill riktigt vara den som anfaller innan de sett utfallet bredvid dem. Den österrikiska V:e kåren är utmattad och har tre divisioner emot sig, så dom väljer att vila (ingen gör någonting). Dom får då tillbaka så mycket fatigue så de blir av med sin utmattning på allt utom en etta...som dom naturligtvis slår! Det är lite synd eftersom de skulle behövt framgruppera sina kanoner.

Pianells italienska division fortsätter att anfalla för att avlasta Brignone. Anfallet går oväntat bra, de erövrar en liten höjdsträckning och isolerar ett regemente i byn nedanför. Divisionen som skall ersätta Brignone vägrar återigen att flytta på sig (det måste vara något personligt) så Brignone slutar att fly utan stannar upp för att vila och reorganisera. 

Det är väldigt svårt att se vartåt det barkar här, det känns vidöppet.

[Fredrik H]

Centern. Striderna tar snabbt fart när italienarna under Govone (nästan alla italienska chefer låter som en pizza-eller skinksort) lyckas anfalla VII:e kåren under marsch! Anfallet blir en framgång och vi börjar få några italienare på rätt sida av humörtabellen (mood table)

Den gode Albrecht von Habsburg hamnar i ett dilemma då italienarna under Bixio pressar sig mot staden som hölls av österrikiskt kavalleri.  Han grupperar sig defensivt längs två axlar och hoppas på att hinna in i staden innan fienden gör det. Det kommer bli en fråga om initiativslag. Nu kommer det här kanske som en chock, men det österrikiska kavalleri som nu håller staden är inte idealiska för uppgiften, det är nästan lite Buford över att dom fortfarande håller den (Buford var en kavallerist som gjorde något slags insats vid Gettysburg låter historieläraren meddela).

Bixio har fram tills nu skött sitt anfall på ett synnerligen talanglöst sätt. Det kommer inte bli roligare om det hinner dit fientligt infanteri.

Det är ytterligare en italiensk division på väg mot stridsområdet, men arméchefen som är med den tyckte att han behövde vila upp sig lite så dom stod still. Det gjorde för övrigt ytterligare en italiensk division, men den behöver nog omdirigeras österut. 

[Fredrik H]

 

Högerflanken lugnar sig en smula, italienarna faller bakåt mot reserven så de kan återhämta sig och omgruppera. Det passar österrikarna väl, dom reorganiserar och genomför ett par lyckade anfall. Den 16:e divisionen är väldigt nära sin kollaps och ser med glädje på när reserverna kommer fram... men det är bara kavalleri! Det hade ju varit jättebra för 50 år sedan, men kyrassiärernas tid är lite förbi. Hartungs IX:e kår anar en möjlighet, just nu finns det inga fler fiender på väg. Dessutom lyckades det italienska kavalleriet bli utmattade av marschen fram. Suck.

Jag tror att det här är österrikarnas bästa chans att faktiskt åstadkomma ett avgörande, de har såna mängder med fiender emot sig på andra ställen. Vore italienarna mer effektiva ur ledningssynpunkt vore det jobbigt att möta dem, men spelet fångar deras ineffektivitet väl i mitt parti - än så länge.

Uppe till vänster ser ni anfallsfantomen Bixio från centern. Det är 300 meter per hex, alltså skiljer det mellan 1-2 kilometer mellan de olika stridsområdena. Österrikarna har i princip inga möjligheter att skifta kårer, italienarna har här mycket större möjligheter att manövrera. problemet är att deras chefer är opålitliga och deras divisioner bräckliga. En intressant balans.

[Fredrik H]

Och där slutar partiet...   Jag har haft det svårt att få till spelande och imorgon kommer det hit faktiska, levande människor som jag ska spela spel med och vi behöver ytan. Det kan kännas lämpligt att packa ihop nu, jag har fått hyfsad inblick i systemet och kommer nästa gång att göra saker lite annorlunda. Tror jag.

Spelet som sådant förtjänar några funderingar. Jag gillar när europeiska spelföretag gör bra och snygga spel, i synnerhet om konflikter som får så lite uppmärksamhet i övrigt. Historiskt så var italienarna ungefär 65000 och österrikarna 75000, förlusterna var 8000 italienare (hälften av dem tillfångatagna - en stolt italiensk tradition föds kanske här) mot 6000 österrikare. Det gör slaget till ett stort inbördeskrigsslag, bara lite mindre blodigt. Ändå hade jag aldrig hört talas om det innan det här, att jämföras med Gettysburg, Antietam och Stones River där jag kan både kårer, en del divisioner och massor med klockslag. Även om det är svårt att få till en märkligare karaktär än Braxton Bragg så känns Albrecht von Habsburg så otroligt intressant. Rollspelsaspekten är en stor del av charmen i såna här spel.

Spelsystemet är väl fungerande och fokuserar på saker jag gillar; friktion, kvalitet (både ledare och trupper), humör och annat jag skrivit om under spelets gång. Det är inte helt lätt att få grepp om det bästa sättet att kriga. Man har infanteri, artilleri, lätt infanteri och lite kavalleri i väldigt omväxlande terräng. Här finns det säkert saker att upptäcka. Reglerna är inte heltäckande men heller inte fulla av allvarliga hål.  Här har jag märkt att människor har otroligt olika förväntningar, jag har inga problem att husregla utifrån vad som känns rimligt. Till exempel hittade jag inte följande; om en enhet anfaller uppför en höjd och en enhet inte gör det, får försvararen då modifikationen? Jag slog en 50/50 så ibland ja och ibland nej. Livet går vidare.

Jag kommer att vilja spela klart båda scenariorna i lådan (1848 och 1866) och skulle gärna köpa fler spel i serien (om det blir någon).

[Strv102r]

Mitt intresse är som sagt väckt! Jag kommer ta det så småningom.

[aegneus]

Vad kan vi hoppas på för lösgodis härnäst Fredrik? 

Du hittar ju dessutom spel som är roliga att se på. Lockande saker. (Jag menar , Thunder in the East. Jisses. )

[Fredrik H]

Vad kan vi hoppas på för lösgodis härnäst Fredrik? 

Du hittar ju dessutom spel som är roliga att se på. Lockande saker. (Jag menar , Thunder in the East. Jisses. )

Vet inte riktigt. Inte för tungt, jobbet kommer att ta mycket energi en tid framöver. Annars är principen att det ska helst vara något som inte rapporterats på forumet. Jag har också noterat att vissa spel verkligen har en narrativ aspekt som andra saknar. Alla spel är inte lika roliga att beskriva helt enkelt, ofta orelaterat till hur bra jag tycker att de är som spel. Brazen Chariots har jag inte testat, men St-Lo vore kanske kul. Stalingrad 42 är nog för långt. Vi får se.

[Strv102r]

St Lo! Om man får önska sig något.

[jerry]

Ja....önskar mig samma som ovan , St. Lo det är smidigt o klurigt.
En riktig doldis