[Strv102r]

Trevligt med taktiska diskussioner! Eftersom stridsteknik innefattas av ämnet taktik använder jag ordet taktisk trots att vi lika mycket diskuterar stridsteknik.

Uppdelningen av taktik i taktik och stridsteknik (i svenskan) sker främst (enbart?) i svenska armereglementen och av de som skriver och läser sådana, enligt min erfarenhet. Och inte ens där tycks distinktionen vara glasklar. Ta t ex InfR Nskbat -88, där återfinns kapitlet "Taktik och stridsteknik", men i brödtexten så används bara begreppet stridsteknik, vilken får mig att tro att författaren helt enkelt buntat ihop begreppen.

Ja, vem skulle annars definiera dessa begrepp? De rör vårt yrke och är yrkestekniska begrepp. Vi definierar dem efter våra aktuella behov. Amatörer kan ju göra andra definitioner om de så vill... Som jag skrev tidigare är gränsen mellan stridsteknik och taktik suddig och skiljer sig mellan olika förbandtyper en aning. Dock verkar ditt exempel snarast styrka den definition jag tidigare nämnt. Det handlar inte om hopbuntning. Det handlar om att bataljonsreglementen mer handlar om hur man ska lösa en uppgift (stridsteknik) än vilka uppgifter man ska lösa (taktik).

Militärordbok på engelska och svenska (från -98) så översätts tactics till "taktik (och även stridsteknik)", så här är det tydligt att man använder samma definition som i ovan nämnda reglementen. Stridsteknik översätts combat technique, field craft eller tactic.

Just det! Britterna och amrisarna använder normalt ordet taktik för både stridsteknik och taktik. Alltså kan Tactics betyda både taktik och stridsteknik. Men om en britt ska översätta stridsteknik till engelska blir det svårare. Rent språkmässigt kan han välja combat technique (eller fighting technique som börjat dyka upp i amerikanska skrifter på senaste tiden) men innebördsmässigt hamnar han i low level tactics. Field craft? Vad är det?

När det gäller mer allmän svensk litteratur som t ex Marco Smedbergs böcker så använder han taktik i gängse betydelse. T ex i Militär ledning så pratar han om tysk infiltrationsteknik, inte om infiltrationsstridsteknik. Vidare använder han taktik i dess gängse betydelse, och nämner inte stridsteknik, såvitt jag kan minnas. Detsamma gäller Om stridens grunder av samma författare, vilken vidare har en inledningen som diskuterar just betydelsen av ord som taktik och strategi. Jag tror samma sak gäller andra svenska författare av militärlitteratur och militärhistoria. Hur många gånger har man hört ordet "gerillastridsteknik" användas istället för det gängse gerillataktik?

Marco Smedberg är inte taktiker utan historiker. Han skriver om taktik ur ett historiskt perspektiv. Det är dock så att infiltrationstaktik är en taktik och inte en stridsteknik. Det står i motsats till ett annat taktisk val. Vi kan kalla detta för konfrontationstaktik i brist på bättre. Båda dessa val kan genomföras tekniskt på olika sätt. Smedberg skriver faktiskt nästan uteslutande om taktik och inte om stridsteknik. Detta har han gemensamt med de flesta författare.Taktik är nog mer intresssant för lekmannen än stridsteknik. Det handlar ju om avvägningar, aktiva val mellan olika alternativ. Stridsteknik är mer basic. Ordet gerillataktik är helt rätt då det är en taktik, inte en stridsteknik. Därför säger ingen gerillastridsteknik. I denna taktik kan eldöverfall vara en metod. Hur man tekniskt genomför ett eldöverfall är stridsteknik, inte taktik (enligt det svenska gängse sättet att definiera saker). Det är ett taktiskt val att genomföra försvarsstrid istället för fördröjningsstrid. Men oavsett om bataljonen fördröjer eller försvarar kommer stridsvagnsplutonerna att försvara stridställningar på samma sätt för detta är en stridsteknik. Så här uppträder vi vid försvar av stridsställning. Det är inte ett taktiskt val avseende vilka eldställningar vagnarna tilldelas. En eldställning ska uppfylla vissa specifika krav.

Svenska wikipedia säger att "Taktiken omfattar grunderna för truppers uppställning, rörelser och strid, beträffande såväl enskilda vapen som större avdelningar, ända till arméer, sammansatta av alla vapen.", vilket jag tycker är en träffande beskrivning.

Men det tycker inte jag. Som lärare i taktik och stridsteknik på markstridskolan tycker jag att det är en riktigt lekmannamässig, generell och faktiskt ganska usel definition på taktik, om man nu ska något som helst djup i definitionen. Enligt denna definition finns ju ingen operativ nivå heller. Men bara vad man har att vänta av Wikipedia. Markstridskolan har en taktikavdelning och en stridsteknikavdelning. Vilken är den bästa källan när det gäller aktuella definitioner inom svensk taktik? Wikivilkenamatörsomhelstskriverinvaddettasviskontyckerärrättpedia" eller Markstridskolan som bedriver taktik och stridsteknikutveckling inom markarenan i Sverige? Källan som anges i Svenska Wikipedia är inte svensk och innehållet kansake inte helt modernt. Här är mer från Svenska Wikipedia om taktik:

"Man indelar taktiken dels i formell elementär taktik, varmed menas grunderna för de olika vapenslagens användning, utan hänsyn till marken eller yttre omständigheter, och i använd taktik, vari innefattas användningen med hänsyn till fiende och terräng av trupper, sammansatta av olika vapenslag, dels efter vapenslagen i infanteri-, kavalleri- och artilleritaktik, dels efter de olika slagen av verksamhet i marschtaktik, stridstaktik o. s. v., dels efter truppernas formering i linjär-, kolonn- eller masstaktik"

Linjärtaktik? Kolonntaktik? Masstaktik? Kavalleritaktik?! Bäst före datum för detta innehåll är ju 1914! Senast! Taktik utan hänsyn till terräng eller yttre omständigheter finns inte.

Taktiska beslut återfinns givetvis på lägre nivåer än brigad, och såvitt jag kända till så var det bara ryssarna som vägrade inse detta, och tvingade sina "kuggar" att följa order och instruktionsmanualen till punkt och pricka, med enorma förluster som följd. Men om du säger att så även gäller i svenska försvaret så jag väl inte direkt förvånad. Det var ju ingen uppdragstaktik-känsla man fick i lumpen direkt.

Jag har varit tydlig med att taktiska beslut återfinns på lägre nivå, men det är mer sällan förekommande än stridsteknik. Ju högre grad av samordning som stridsituationen kräver, desto mindre blir det taktiska utrymmet för lägre förband och det handlar mer om hur än vad = stridsteknik. Höger eller vänster om stenen är helt enkelt inte taktik. Ryssarnas förluster hade mer med dåligt stridsteknik och taktik på grund av bristande utbildning att göra, än med fördelningen av dessa. Kommandostyrning är i Sverige en del av uppdragstaktiken. Denna tillämpas när stridsituationen inte ger utrymme för initiativ eller beslutsprocesser på lägre nivåer. Inte helt ovanligt i den blixtsnabba mekaniserade striden på kompaninivå. Detta minskar förlusterna då det utlöser snabba beteenden på kommando. Exempelvis vid fi Pv i vänster flank: Alla Adam! Stridlinje Vänster! PV! Eldställning eld! Det finns inget utrymme för uppdragstaktik alls i denna situation. Om underlydande chefer eller soldater inte har tillräcklig duglighet för uppdragstaktik, den kräver ju en del, så får man också kommandostyra mer. Det var ju till stor del pga detta som ryssarna använde kommandostyrning högre upp i organisationen än vad vi helst gör. Huvuddelen av ett utbildningsår har inte vpl den duglighet som krävs för uppdragstaktik. Den kommer mot slutet, när man bedömer att de klarar av det. Utrymmet för uppdragstaktik är dock mindre för en menig än för en kompanichef. Termen uppdragstaktik är inte knuten till den taktiska nivån utan är tillämplig på alla nivåer. Finns inget som säger att uppdragstaktik inte återfinns på stridsteknisk nivå. Precis som att begreppet operation inte i Sverige längre är knutet till den operativa nivån.

Å ena sidan förstår man att brigadchefen vill marginalisera de beslut underordnade chefer vad tvugna att fatta, och upphöja sig själva till "taktiker" (denna enda och sanna). Men det känns helt absurt att försöka förtrycka självständigt tänkande och därmed t ex förmågan att taktikanpassa (eller ska jag säga stridsteknikanpassa?),

Som sagt, utymmet för taktiska beslut på lägre nivå, kanske främst bataljon, har ökat då dagens bredder på förbanden är större än förr vilket ger mer manöverutrymme. Det är dock så att självständigt tänkande är centralt, och alltid har varit det. Men inte för att hitta på saker själv hela tiden utan för att när väl tillfället under striden yppar sig och tillfället flyktigt finns att göra något som kanske inte är enligt plan, men som gör att målbilden snabbare eller säkrare uppnås. Då skall man identifiera detta och gripa tillfället. Det är inte uppdragstaktik att säga åt underlydande chefer att göra vad de de vill. Det är abdikation.

Och båda begreppen stridssteknikanpassning och taktikanpassning finns. Stridsteknikanpassning handlar om en ändring i hur man tekniskt utför saker, som hur stora luckor man har mellan fordon under framryckning, eller målval. Taktikanpassning handlar vilka taktiska val man gör. Exempelvis att man väljer att lösa fördröjningstrid med stridsättet anfall om det visar sig att fi regelmässigt då han utsätts för anfall gör halt, backar och vidtar omfattande försvarsförberedelser.

Hur man stormar och tar är stridsteknik. Om man ska göra det är taktik. Uppdragstaktik finns inom både nivåerna.

[BigPapaBear]

Ja, vem skulle annars definiera dessa begrepp?

Krigsspelarna?    Det är ju oss militären kommer att ringa när de undrar något...  

[Holmgren]

Denna diskussion härstammar från tråden om Panzer Grenadier som återfinns här.

Tråd delad.