[BigPapaBear]

Citerat från Skalman.nu. Zetterling säger:

Jag kan ju börja ge lite exempel som illustrerar vad jag anser vara dåligt med Glantz.

På sid 80-81 i "When Titans Clashed" diskuterar Glantz situationen på sektorn väster om Moskva 5-13 oktober 1941. Tyskarna hade inlett operation Tyfon den 2 oktober (Guderian redan 30 september) och omgående brutit igenom. Två inringningar innehållande synnerligen stora sovjetiska styrkor var på god väg att slutas. Huvuddelen av det sovjetiska försvaret framför Moskva höll på att tillintetgöras. Som vi vet föll inte Moskva för tyskarna och det har varit en diskussion om vad som förhindrade detta. En förklaring har varit vädret (men inte vintern som en del trott, utan leran framkallad av höstregnen). Den andra linjen har varit att det var Röda armén.
Glantz hävdar att: "Even before poor weather arrived, however, a series of Soviet counterblows along the entire front helped stabilize the situation".
Argumentet är intressant, för om det vore korrekt, skulle alltså sovjetiska motanfall ha genomförts i stor skala innan höstregnen förvandlade terrängen och vägarna till lera. Det går stick i stäv med fakta. I själva verket fanns inte sovjetiska förband tillgängliga för att göra "counterblows along the entire front". Det framgår också av de tyska arkivdokumenten att dessa förmenta motanfall längs hela fronten gick tyskarna obemärkt förbi. Glantz presenterar inte heller något stöd för sin märkliga tes. Han nämner ett (1) exempel, som därtill var litet i skala. Han skriver: "Perhaps the most effective of these blows fell on Guderian's 4th Panzer Division as it approached Mtensk on 6 October."
Det är ju intressant att studera detta exempel, som anges vara effektivt. Tyvärr fallerar Glantz källkritik grovt, för han drar alldeles för stora växlar på detta. Han påstår att "By the end of the day, most of 4th Panzer Division's armour had been reduced to smoking hulks". Det är ett helt orimligt påstående, något som en kunnig och insiktsfull historiker ska fatta (i alla fall om denne gör anspråk på att besitta expertis om östfronten 1941-45). Att en tysk pansardivision på en enda dag skulle förlora merparten av sina stridsvagnar är så extraordinärt att man inte skriver så utan att noggrant ha kontrollerat uppgiften. Föga förvånande anger inte Glantz en enda relevant källa. Ett noggrannare studium visar att det är fullständigt fel. För det första befann sig större delen av 4. pansardivisionen (inklusive dess pansar) på annat håll. Endast en mindre stridsgrupp var insatt vid Mtsensk, så divisionen var inte ens i ett fysiskt läge att förlora merparten av sina stridsvagnar i denna lilla drabbning. För det andra finns stridsvagnsförlusterna dokumenterade. De uppgick till sex (6) stycken, vilket ligger mycket långt från Glantz påstående.
I realiteten är det som Glantz diskuterar på dessa sidor tomt prat. Illa underbyggt av källor och framför allt i avsaknad av en vettig analysmetod. Tyvärr är detta inte ett isolerat exempel, utan snarare en del av ett övergripande mönster. Glantz har varit förespråkare för några tankeströmningar som tyvärr blivit utbredda:

1. Man skall "balansera" tyska och sovjetiska källor mot varandra. Det kan naturligtvis låta bestickande, men är icke desto mindre fel. Olika källor är olika lämpade för att få olika typer av information. Det går inte att ha någon sorts övergripande "balanseringsmetod". Historikern måste vara klar över vilken information han behöver (i varje enskild fråga) och söka den i lämpliga källor, vilket ofta innebär att sovjetiska källor är helt oanvändbara, ofta att tyska är oanvändbara. Att behärska detta ser jag som basalt i historisk forskning.

2. Källor ger svar. Det här har inte Glantz framfört explicit vad jag vet, men han skriver enligt denna princip. Jag menar dock att det oftast är fel. För mycket enkla frågor, t ex vem som förde befälet en viss dag över ett visst förband, kan det nog stämma, men på mer komplexa frågor, t ex varför inträffade en viss händelse, förelåg en betydande skillnad i stridseffektivitet, hur viktigt var flygunderstödet för framgång, etc, ger inte källor svar. För den typen av frågor ger källor normalt data, som först efter att ha bearbetats med någon lämplig analysmetod kan leda till ett svar. Tyvärr har jag inte sett att Glantz använder godtagbara metoder. Man kan definitivt inte överlåta sådana svar på bedömningar funna i källor.

3. Det finns en "German view" och en "Soviet view". Glantz implicerar att en historiker kan förhålla sig till dessa två. Det är mycket tveksamt om det kan sägas finnas EN tysk "view". I själva verket är den tyska historieskrivningen och källorna till densamma mycket spretig. Den sovjetiska har däremot formats av en överordnad linje och är betydligt mer enhetlig. Således kan man fråga sig vilken tysk "view" han menar. Att han har denna föreställning tyder på att han är ganska dåligt insatt i den tyska historieskrivningen. De tyska källor han anger är ett annat tecken på samma sak.

4. Den tyska sidan är redan väl beskriven i historieskrivningen. Det är den sovjetiska sidan som behöver beaktas. Det är dessvärre så att huvuddelen av den litteratur som finns om tyska stridskrafters aktiviteter på östfronten inte bygger på arkivforskning. Mängder av myter, felbedömningar, och så vidare, florerar. Vi behöver mycket mer forskning om bägge sidor. Glantz har tyvärr inte förstått hur dålig en stor del av litteraturen är, inkluderande den som främst skildrar tyskarna. Ett exempel på det är att han okritiskt köper att tyskt flyg den 8 juli 1943 skulle ha slagit ut ett stort antal sovjetiska stridsvagnar, något som i själva verket förefaller var en av de väldigt många groteska överdrifterna av flyganfalls effekt på markförband.

---

Glantz bristfälliga källanvändning manifesterar sig på flera sätt. Ett av de mest flagranta är att han på sid 167 i "When Titans Clashed" skriver att tyskarna förlorade 320 stridsvagnar och stormkanoner vid Prokhorovka den 12 juli 1943. I fotnoten angera han: "According to formerly classified Soviet sources, II SS Panzer Corps numbered 600 tanks, including 100 Tigers and Ferdinands, of which 500 were engaged at Prokhorovka."
Trots att Glantz bara är överste gör han sig skyldig till ett generalfel. Man går över huvud taget inte till Sovjetiska källor för att finna data på tyska förluster och tysk numerär. Då kan det bli sådana här väldsamma överdrifter, som Glantz här omedvetet ger exempel på.
Det skall tilläggas att Glantz senare kom ut med en bok om slaget vid Kursk, där han efter att ha läst några artiklar av mig, ändrade sig fullständigt och presenterade mer rimliga data. Jag tycker dock att det är mycket beklagligt att det år 1995 kunde ges ut böcker som innehåller dessa felaktigheter. Det borde vid den tidpunkten ha varit självklart att sådan "källkritik" som Glantz använde inte är acceptabel. Det är tyvärr inte bara beskrivningen av Prokhorovka som är beklämmande. På sidan före (165) ger Glantz styrkeförhållandena inför operation Zitadelle, och anger ett sovjetiskt verk från 1950 som källa även till tyskarnas numerär. Därtill drar han slutsatsen att den sovjetiska numerära överlägsenheten i Kurskområdet främst orsakades av koncentration, snarare än övergripande strategisk överlägsenhet. Det håller tyvärr inte måttet.

Vi måste ha klart för oss (vilket tyvärr inte Glantz har) att den största diskrepansen mellan tyska och sovjetiska källor är att de sovjetiska överdriver tysk numerär och framför allt tyska förluster i en omfattning som överstiger det mesta.

Glantz har inte klart för sig att de sovjetiska källorna ofta fick sina brister i ett mycket tidigt skede. Ett exempel är den sovjetiska generalstabsstudien över Korsun-Shevchenkovskii-operationen (Slaget vid Tjerkassy) 1944. I sin introduktion skriver Glantz att denna studie (som skrevs samma år som slaget utkämpdes) är "notable for its accuracy and candor". Trots det innehåller den mängder med fel. Flera av dem är självmotsägande, vilket Glantz borde ha sett och reagerat på. Man kan jämföra med Louis Rotundos översättning av den sovjetiska generalstabsstudien för slaget vid Stalingrad. Rotundo anstränger sig att kontrollera uppgifterna i studien och kommenterar mycket förtjänstfullt de brister som han hittar. Ett föredömligt arbete som ligger på en helt annan nivå än Glantz.
När det gäller Tjerkassy kan vi än en gång anknyta till "When Titans Clashed" (sid 188). Han skriver: "Although German accounts claim that 30 000 troops escaped, the Soviet version is far more credible: by their accounting, 55,000 Germans were killed or wounded and another 18,000 became prisoners." Glantz framför inte ett enda skäl till varför den sovjetiska versionen skulle vare mer trovärdig. I själva verket är den tyska versionen synnerligen väl dokumenterad och det finns idag ingen anledning att betvivla att 40 000 tyska soldater undkom inringningen. Jag tror inte ens att Glantz kommer att stå fast vid den sovjetiska versionen, om han läser den engelska utgåvan av min och Anders bok om slaget vid Kursk, som går i tryck om två veckor.

[slut citat]

[BigPapaBear]

Jag tycker att Niklas presenterar en hel del intressanta påståenden till vilka jag skulle vilja höra Glantz bemötande.

Problemet som jag ser det:
Helt frånsett Glantz kvaliteter och/eller brister befinner sig västvärlden i en intressant position. Glantz är på något sätt en helig ko som citeras och beröms ganska okritiskt av "alla" som skriver böcker om östfronten. Men någon behöver väl granska granskaren? Det skulle ju vara extra bra för Glantz själv om han hade en annan västerländsk forskare som sa "ja, han har helt rätt. Hans analys känns riktig och baseras på gediget material och sunda arbetsmetoder". Som sagt, absolut inget dissande av Glantz, jag gillar hans böcker, men Niklas uppgifter är intressanta och kommer att medföra att jag bläddrar mer bland noterna i Glantz böcker.

Å förresten, vill man prata med Niklas själv om det kan man göra det via Skalman.nu:s forum. Det går inte att göra här.

[Elias Nordling]

Har själv stött på en del Glanz-skummisar, t ex i Leningrad-boken. Kommer inte ihåg vad det var nu, men det var av den sort som varje luttrad krigsspelare vet är fel, typ att de tyska motoriserade divisionerna bara hade två regementen, inte tre, eller nåt sånt.  

[Strv102r]

Utan att dyka in i mina böcker/spel så har jag nog för mig att en Wehrmacht motoriserad skyttedivision hade två regementen om tre bataljoner (pansardivisionernas skytteregementen hade bara två bataljoner) med Waffen SS motoriserade skyttediv hade tre regementen om tre bataljoner. Från 41 och framåt alltså och generellt sett.

Det framställs så i PGG, Drive on Stalingrad etc och i Borodino 41 i alla fall. Och Radey kan väl inte ha fel?  

[Elias Nordling]

>Utan att dyka in i mina böcker/spel så har jag nog för mig att en Wehrmacht motoriserad skyttedivision hade två regementen om tre bataljoner (pansardivisionernas skytteregementen hade bara två bataljoner) med Waffen SS motoriserade skyttediv hade tre regementen om tre bataljoner. Från 41 och framåt alltså och generellt sett.

Stämmer. det var något sånt han bommade på. Eller att han angav 1940 års slagordning för en pansardivision istf 1941s.