[Elias Nordling]

Victory Point Games är ett nytt spelföretag som på kort tid vräkt ur sig en mängd nya spel. Formatet är litet, spelplanerna är A3-stora och spelen har 40-80 brickor. Kvaliteten är hög för att vara DTP, det är väl i stort sett bara äpå brickorna man känner att det inte är proffstryck. De är dock monterade på kartong, inget klipp&klistra behövs. Man kan tycka att kilopriset för spelen är högt, men det är väl kanske inte det enda måttet på värde. Komponenter och regler håller över lag hög kvalitet.

Paul Koenig's D-Day är en serie om fem minispel, ett för varje landstigningsstrand i Normandie. Fast två av dem kommer förpackade i par, så det är tre spel totalt. Jag har spelat The American beaches, med Utah och Omaha Beach.

Skalan är bataljoner för de allierade, kompanier för tyskarna. Jag får nästan känslan av att Order of Battle är ett urval för att göra spelen intressanta och balanserade, men jag kan ha fel. Tidsskalan är tre omgångar per dag, och spelen varar tre dagar, så det finns varken möjlighet eller behov av att länka samman dem.

Systemet är en kraftigt modifierad variant av det som Paul Rohrbaugh använde i Blood & Steel. I mitt tycke är modifieringarna lyckade, och gör ett simpelt "roll to hit"-system litet mer intrikat. Slår man lika med sitt stridsvärde får man en exchange, så det är inte bara att skjuta allt vad man kan utan att tänka. Och till skillnad från i Blood&Steel försvinner inte förstaträffen av sig själv, vilket ger bättre effekt.

Spelen är alltså enkla, snabbspelade, rätt kul, med hyggligt knepiga beslut och överväganden, och rätt balanserade (även om landningsslagen omgång 1 nog har stor betydelse för utgången). Frågan är, känns det som same-same eller har man lyckats fånga det intressanta i varje situation? Känner man efter två spel att man har nog, eller blir man sugen på att köpa de andra? Svaret blir att jag med viss tvekan vill ha mer, så för mig blir det en svag fyra till spelet.

[Elias Nordling]

Notera förresten de runda step-loss-brickorna under enheterna. Normalt sett tycker jag illa om att blanda olikformade brickor, men här fungerar det genialiskt. De runda brickorna placeras under enheterna men sticker ut så mycket att man på färgen kan se hur många steg i skada enheten har tagit.

[magnus lindström]

Från en samlare: Har man någon strand måste man väl också ha de andra

[Elias Nordling]

Från en samlare: Har man någon strand måste man väl också ha de andra

Jag brukade fungera så. Lustigt nog var det inte brist på pengar som fick mig att dra ner på tempot. Inte heller insikten att jag inte kommer att hinna spela alla spel. Nej, det var brist på förvaringsutrymme. Batcaven börjar bli full.

[Elias Nordling]

Inte för att just det här spelet tar särskilt mycket plats, men har man väl lagt om tänket sperider det sig lätt.

[BigPapaBear]

Det ser charmigt ut.

[pelle]

Jag och Henrik (tror jag han heter... minns aldrig namn på folk) spelade det första spelet i den där serien, det om kanadensiska stranden (Juno?) på FF08 och jag tyckte det var roligt. Jag förlorade, men det var inte avgjort före sista draget.

Det jag kan tycka, i alla fall om det spelet, är att det är lite väl rörigt. När det är så få enheter och ingen zoc och en liten karta kan nästan alla enheter teleportera sig fram och tillbaka över hela kartan varje drag. Det blev inte så likt de fronter man är van vid från andra spel. De runda step-loss-brickorna gillade jag också.

Har funderat på om det vore kul att sätta upp alla fem spel parallellt på ett långt bord, som ett monster-minispel, kanske till FF09. Frågan är om det skulle gå att få ihop tillräckligt många spelare. Med tio spelare skulle det gå ruskigt fort att köra igenom hela D-Day (en timme kanske? två?), men man skulle väl få nöja sig med färre än så och då kanske speltiden blir lite för lång för att det ska vara värt det.

[Elias Nordling]

Det jag kan tycka, i alla fall om det spelet, är att det är lite väl rörigt. När det är så få enheter och ingen zoc och en liten karta kan nästan alla enheter teleportera sig fram och tillbaka över hela kartan varje drag.

Det var inte en faktor i Utah och Omaha, kan jag säga. Bocagen gör att de flesta enheter bara tar sig tre hexer på ett drag.

[pelle]

Någon annan hann först med att sätt upp ett parallell-PKDD:

http://talk.consimworld.com/WebX?14@970 ... d30ce8/290

(Ett gäng bilder inkluderade.)

[Elias Nordling]

Nu har jag spelat ett tredje slag i serien, The Canadian Beach, och jag tycker fortfarande de känns olika nog för att motivera sitt existensberättigande allihop, och tillräckligt kul för att jag ska köpa och spela det sista också.

[Vvornth]

Från en samlare: Har man någon strand måste man väl också ha de andra

Jag brukade fungera så. Lustigt nog var det inte brist på pengar som fick mig att dra ner på tempot. Inte heller insikten att jag inte kommer att hinna spela alla spel. Nej, det var brist på förvaringsutrymme. Batcaven börjar bli full.

Säg till när du börjar avyttra visa ex.

[Elias Nordling]

Och nu har jag även spelat Sword och Gold. Sett i efterhand tillförde Juno inte mycket utöver de andra, men vem klarar av att köpa fyra av fem slag i serien?

Litet "fudge factor" osar det över serien, och skulle man spela dem i ett svep skulle nog en känsla av deja vu infinna sig vid andra eller tredje spelet, men på det hela taget tycker jag att det är lyckade och kul spel.

[Elias Nordling]

Här är en solnedgångsbild från Sword Beach: