[Elias Nordling]

Jag har spelat en bunt små spel av "hemmagjord" karaktär de senaste veckorna till min artikel i Battles #4. Här får ni kortversionen av vad jag tycker om spelen. Vill ni läsa litet mer utförligt får ni köpa tidningen.

Overland är ett solitärspel på Grant's fälttåg mot Richmond sommaren 1864. Det är ett minimalistiskt spel med armebrickor och en display som innehåller kartan som areor och alla tabeller.

Sånt här kan funka riktigt bra om man får till intressant beslutsfattande, men det har man tyvärr misslyckats med. Man har i princip tio drag på sig, och på dem kan man antingen aktivera Grant för att anfalla eller för att försöka utflankera Lee. Resultatet blir i praktiken detsamma, man bara slår på olika tabeller. Det finns inget faktiskt utrymme för manövrerande, man kommer att följa den historiska framryckningen närmast deterministiskt.

Man kan även aktivera kringarméerna, och faktum är att man har rätt god chans att vinna spelet bara genom att aktivera Butler 10 gånger på raken! Först måste man slå 5-6 för att få Beauregard att retirera till Richmond, sedan en sexa för att inta staden. Jag har inte gjort matten, men det borde vara goda chanser att lyckas med det. Extremt oinspirerande som spel, bara. Tyvärr blir det egentligen inte bättre om man aktiverar Grant.

Betyget blir 2 av 5 (ettor reserverar jag för spel jag hatar, det här var bara meningslöst)

[Fredrik H]

Jag blir nyfiken på vilka spel som fått ettor i ditt betygssystem. Några exempel?

Jag tycker att det är kul att du recenserar småspel, jag får upp ögonen för en marknad och en nisch jag annars inte skulle ha koll på - men jag lockas inte alls. Det är för smått och abstrakt på något sätt. Men hatten av i alla händelser!

   

[Elias Nordling]

Ettor: Storm Over Arnhem, World War I, History of the Second World War, Budapest 45, Great Patriotic War. Jag vet att flera av dem räknas som klassiker

[Elias Nordling]

Det är för smått och abstrakt på något sätt.

Jag förde en diskussion kring det i min artikel i Battles #1. Funderade litet mer på detta igår. Fördelen med små spel är att de aldrig riskerar att bli sega. Stora spel ligger ständigt i denna farozon. Antingen blir de sega för att mängden relevant beslutsfattande inte matchar mängden brickor, så man skyfflar hundra brickor i fiendens riktning i stället för en utan att man egentligen tillför något annat än mer administration.

Stora spel som HAR relevant beslutsfattande för varenda bricka riskerar å andra sidan att bli sega för att de ta evigheters evigheter att spela. Det är väl i och för sig bara intressant när man gör det själv, det är när din motspelare ska gå igenom processen som det blir segt. Har han beslutsångest är det lika bra att ta med sig datorn och sitta och jobba litet medan din motståndare kör lastbilar fram och tillbaka genom öknen.

Små spel utan matchande intressanta och relevanta beslut blir å andra sidan bara meningslösa, som detta.

[Fredrik H]

Ett bra och intressant resonemang. Jag vill att spelen ska ge mig en känsla för kampanjen, inte bara ge ett rimligt slutresultat eller vara ett kul spel.
Det finns massor med bra och finurliga spel om allt möjligt, Carcassone och liknande. De intresserar mig inte alls, jag vill uppleva en känsla av historia och militär konflikt. Därför håller jag mig vanligtvis till traditionella krigsspel.
När det gäller absraktion och resultat så är det säkert rimligt att spela VK2 med att slå en tärning; 1-5 så vinner de allierade och 6 så vinner axelmakterna. Säkert ett rimligt utfall (vem ska bevisa att det inte är det? I verkligheten slog man en 4), men är det kul? Inte i in bok. Jag har märkt att jag helst spelar operationella spel med relativt detaljerade regler. Jag vill inte ägna en spelkväll åt att kriga om en stadsdel (ASL) óch jag vill inte att ett helt krig avslutas på 45 minuter.
Sen har jag också lagt märke till att grafik har betydelse för spelupplevelsen, både beträffande karta, brickor och tabeller.

Många ord för att säga att för mig finns det många inslag i spelupplevelser, men det måste inte gå fort för att jag ska tycka om det. Twilight in the east och The killing ground är i mitt tycke fantastiska spel, trots att de tråkar somliga till tårar. Det blir inget torskkrig för mig!

   

[Elias Nordling]

När det gäller absraktion och resultat så är det säkert rimligt att spela VK2 med att slå en tärning; 1-5 så vinner de allierade och 6 så vinner axelmakterna. Säkert ett rimligt utfall (vem ska bevisa att det inte är det? I verkligheten slog man en 4), men är det kul? Inte i in bok.

Du citerar mig nästan ordagrant i min artikel i Battles #1 Det vill säga, jag håller med. Därför är det på många sätt mycket svårare att göra ett bra småspel, för det krävs mer för att engagera spelaren i skeendet.

[pelle]

Någon som vet varifrån det där exemplet med att simulera VK2 med en tärning kommer ursprungligen? Har sett det några gånger och använt det själv också.

[Elias Nordling]

Bra fråga!

[Snowfox]

Den dök upp på på sent 70-tal, när trenden att ju mer krom du fyllde reglerna med desto mer realistiskt blev det härjade som värst, typ pasta reglerna i Campaign for North Africa.