Stämmer

North Africa 40 här med. Jag fick två ex, så jag har ett till salu.

Marginalen mellan att ligga långt efter och långt före det historiska utfallet är inte stor i spelet har jag märkt. För ryssen handlar mycket om att hantera att man har glest med brickor att flytta trupp med rent generellt.

mitt bästa citat var när jag skulle spela First to Fight, spelet om det berömt ensidiga Polen-fälttåget i Europa-serien. Terrängtabellen var för hela Europa-serien, och när han såg "Glaciär" i terränglistan kommenterade han:

Jag tror inte att polackerna kan hålla ut så länge.

Simonitchs Zoc Bond-serie

Eftersom vi nu har ett påskrivet kontrakt och en flik på en Discord-server kan jag väl berätta att VUCA ska publicera vårt spel La Belle Alliance. Waterloo-kampanjen på fem kartor, där du kan spela de enskilda slagen på en karta var.

Jag kommer inte ihåg mina citat, men jag gillar dem

Stämmer säkert, men för mig som inte vöxte upp med dem är spelbesluten så ointuitiva att jag inte lyckas åstadkomma allt detta. Därför påstår jag inte att de är dåliga men fe funkar inte för mig.

Jag är intresserad av Holland-brickorna.

Ni får följa mina ragequittanden istället 

Jag håller med om det mesta som skrivits hittills och ska inte upprepa mig, utan försöka addera med fler fall:

En sak som kan ta död på ett spel för mig, och som möjligen är inspiration till denna tråd, är spel på operationell eller taktisk nivå där enheterna känns som växelpengar. På strategisk nivå föredrar jag det framför massa taktiska detaljer som inte är relevanta för skalan. Systemet behöver inte vara designat för att enheterna ska vara anonyma massor av attack- och försvarspoäng, det viktiga är om det blir slutresultatet. Eastern Front-serien har oerhört detaljerad order of battle, men varje gång jag prövat det har jag kännt att jag behöver fyra poäng här, fem poäng där, och puttar runt poängen oavsett vad det står på brickorna. Vad som händer då är att berättelsen som spelet ska skapa dör för mig. På Discord skrev jag om hur jag för ett par veckor sedan tog mig an Air & Armour med höga förväntningar bara för att få mitt hjärta krossat av det sätt som systemet matematiskt och förutsägbart dödade styrkepoäng som om spelet var designat av Robert MacNamara.

Om en enhet har ett eller två steg som går åt väldigt lätt får det ofta samma konsekvens. Såvida det inte finns en stark koppling till en högre förbandsnivå som kan väka mitt engagemang blir enheterna då gurkor*, jag behöver tre gurkor här, två där.

Jag har förlikat mig med att jag verkligen inte tycker om Area/Ipmpulse-systemet, där Breakout: Normandy är det mest spelade. Det är egentligen inte areor och impulser jag har något emot. Eller lite, impulserna, men framför allt stridssystemet. För det första att det avgörs av tre anfallande och två försvarande tärningsslag, där ett extremt utfall vilket nästan alltid har inträffat för mig första tärningsslagen kan avgöra spelet. För det andra den bisarra mekanismen att en flippad bricka både är ett sätt att visa att du gått och en step loss. I teorin köper jag den abstraktionen, för det första att du blir exponerad när du rör dig men är nergrävd när du står still, för det andra att det första stegets förlust är att du blir undertryckt. Men eftersom nästa steg är att brickan tas ur spelet är effekten väldigt drastisk. Framför allt får det den märkliga konsekvensen att du vill agera sist för att inte riskera dina exponerade brickor innan de flippar tillbaka i slutet av omgången. Inget "komma innanför motståndarens beslutsloop" här inte, här handlar det om att börja med det meningslösa småpillet och fördröja de viktiga sakerna så länge man kan till slutet av omgången.

Gamla SPI-stridstabeller har redan nämnts, jag tycker rent generellt att en stridstabell jag inte köper kan döda ett spel. Men jag har också oerhört svårt för hårda ZOC:ar med obligatoriska attacker. Jag kan inte fatta meningsfulla spelbeslut i såna spel där jag måste tänka på soak-off-attacker, att frigöra trupper genom att attackera på låga odds för att de ska få retirera loss, och att hellre avancera efter strid mot en fiende än att gå dit, eftersom då är det den andre som måste anfalla. Inget The Russian Campaign för mig.

*Jag har hört sägas att ryska generaler kallade infanterister för gurkor. Som i "Jag behöver 100 000 gurkor, kan du fixa?" "Nej alla minna gurkor gick åt igår."

Det ligger en bifogad bild som fil som du kan ladda ner.

Här

Jag sleevade i veckan, kan lägga upp bild imorgon på märket.

Samma hör, Imperial Elegy.